Överklagande ingett den 1 december 2006 av Bart Nijs av den dom som förstainstansrätten (andra avdelningen) meddelade den 3 oktober 2006 i mål T-171/05, Bart Nijs mot Europeiska gemenskapernas revisionsrätt

(Mål C-495/06 P)

(2007/C 42/15)

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: Bart Nijs (ombud: adokaten F. Rollinger)

Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas revisionsrätt

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen skall

Grunder och huvudargument

Genom sitt överklagande klandrar sökanden förstainstansrätten för att ha underlåtit att avgöra den nionde grunden i ansökan. Enligt denna grund har tillsättningsmyndigheten åsidosatt sin skyldighet att utan dröjsmål underrätta OLAF om anmälda fall av hot och bedrägeri till skada för gemenskapens system för invaliditetspension. Om en sådan granskning hade gjorts skulle flera oegentligheter som begåtts av tillsättningsmyndigheten ha kunnat konstateras, däribland Y:s rättsstridiga utövande av de överordnade funktioner som Y tillfälligt upprätthöll samt det rättsstridiga utövandet av dessa funktioner av sökandens överordnade. Den omständigheten att tillsättningsmyndigheten inte underrättade överklagandekommittén om det personliga intresse som de två ifrågavarande tjänstemännens överordnade hade vid sin bedömning påverkar också giltigheten av sökandens slutgiltiga bedömningsrapport.

Sökanden bestrider för det andra förstainstansrättens förklaring att han inte har lämnat någon uppgift som visar att hans påstående, att Y skulle ha fått till uppgift att tillfälligt utföra de arbetsuppgifter som tillkommer en granskare, var riktigt eller som i vart fall gör påståendet sannolikt. För det första kände han nämligen inte till den tillfälliga tjänsten i mars 2003, och den senare, som uppdagades mer än två år senare, utgör följaktligen en ny omständighet som gör det motiverat att tillåta hans inlaga av den 16 december 2005. För det andra leder de elva grunder som åberopats i hans ansökan inte alls till att hans påstående om den rättsstridiga tillfälliga tjänsten skall underkännas, utan de stöder tvärtom helt hans påstående. Förstainstansrätten har emellertid inte uttalat sig om någon av dessa grunder, och den har vid sin bedömning baserat sig på en enda grund, en grund som sökanden själv aldrig har formulerat.

Sökanden hävdar slutligen att besluten att inte befordra honom och att befordra Y skall anses som ett enda och odelbart beslut som har fattats långt före det officiella datumet, det vill säga, med tillämpning av artikel 7.1 i tjänsteföreskrifterna på Y:s karriär, hösten 2003, och att beslutet att utse Y faktiskt utgör en åtgärd som går sökanden emot. Åtgärden ändrar nämligen hans rättsliga ställning och utgör på samma gång maktmissbruk, en förtäckt sanktionsåtgärd och diskriminering i förhållande till sökanden.