15.12.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 347/29

(1)

I en skrivelse av den 27 juni 2012 anmälde Österrike i enlighet med artikel 114.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) till kommissionen att landet avser att behålla sina nationella bestämmelser om vissa industriella växthusgaser, vilka är strängare än vad som föreskrivs i Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 842/2006 av den 17 maj 2006 om vissa fluorerade växthusgaser (1), även efter den 31 december 2012, dvs. det datum då giltighetstiden löper ut för det tillstånd som beviljades genom kommissionens beslut 2008/80/EG av den 21 december 2007 om nationella bestämmelser som anmälts av Republiken Österrike angående vissa fluorerade växthusgaser (2), antaget i enlighet med artikel 95.6 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) (numera artikel 114.6 i EUF-fördraget).

(2)

Förordning (EG) nr 842/2006 om vissa fluorerade växthusgaser (nedan kallade f-gaser) syftar till att förhindra och begränsa utsläppen av vissa f-gaser (fluorkolväten (HFC), perfluorkarboner (PFC) och svavelhexafluorid (SF6)) som omfattas av Kyotoprotokollet. Förordningen innehåller även ett begränsat antal förbud mot användning och utsläppande på marknaden när alternativ anses vara tillgängliga och kostnadseffektiva i unionen och om det inte anses vara möjligt att ytterligare begränsa utsläppen eller öka återvinningen.

(3)

Förordningen har två rättsliga grunder, dvs. artikel 175.1 i EG-fördraget (numera artikel 192.1 i EUF-fördraget) i fråga om samtliga bestämmelser utom artiklarna 7, 8 och 9, som med hänsyn till deras effekter för den fria rörligheten för varor på unionens inre marknad baseras på artikel 95 i EG-fördraget (numera artikel 114 i EUF-fördraget).

(4)

Österrike har tillämpat nationella bestämmelser avseende vissa fluorerade växthusgaser sedan 2002. Den 29 juni 2007 underrättade Österrike kommissionen, i enlighet med artikel 9.3 b i förordning (EG) nr 842/2006 om vissa fluorerade växthusgaser, om de nationella bestämmelserna (BGB1. II nr 447/2002 – Förordning utfärdad av det federala ministeriet för jordbruk, skogsbruk, miljö och vattenhushållning om förbud och begränsningar avseende fluorkolväten [HFC], perfluorkarboner [PFC] och svavelhexafluorid [SF6] [nedan kallad förordningen], offentliggjord i Österrikes författningssamling, den 10 december 2002), ändrad genom förordning BGB1.II nr 139/2007, 21.6.2007).

(5)

Förordningen omfattar tre kategorier av växthusgaser som omfattas av Kyotoprotokollet, varav de flesta har stor global uppvärmningspotential: fluorerade kolväten (HFC), perfluorkarboner (PFC) och svavelhexafluorid (SF6), och antogs i syfte att uppfylla Österrikes utsläppsmål. Den 21 december 2007 beslutade kommissionen, på grundval av artikel 95.6 i EG-fördraget (numera artikel 114.6 i EUF-fördraget), att tillåta Österrike att behålla dessa bestämmelser till och med den 31 december 2012.

(6)

De omständigheter som motiverade kommissionens beslut 2008/80/EG om att Österrike skulle få behålla strängare bestämmelser och som beskrivs i det beslutet föreligger fortfarande. De nationella reglerna ingår i en bredare strategi som Österrike antagit för att uppnå sitt utsläppsminskningsmål enligt Kyotoprotokollet och den åtföljande överenskommelse om bördefördelning som ingåtts på unionsnivå. Enligt dessa villkor har Österrike åtagit sig att minska sina växthusgasutsläpp med 13 % under perioden 2008–2012 jämfört med basåren 1990 och 1985.

(7)

Enligt Europaparlamentets och rådets gemensamma beslut om medlemsstaternas insatser för att minska sina växthusgasutsläpp i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020 (3) har Österrike åtagit sig att ytterligare minska utsläppen med 16 % jämfört med 2005 års nivåer fram till 2020.

(8)

De anmälda åtgärderna rapporteras ha bidragit i betydande utsträckning till att utsläppen av fluorkolväten minskat i Österrike och till att förhindra den väntade ökningen av sådana utsläpp. De undantag som medges i förordningen samt möjligheten att bevilja individuella undantag från det allmänna förbudet garanterar att åtgärden är proportionell. Vidare rör åtgärden bara ny utrustning och medger användning av f-gaser vid service och underhåll av befintlig utrustning, vilket innebär att utrustning inte byts ut i onödan.

(9)

Samtidigt som det noteras att förordningen får effekter för den fria rörligheten för varor i unionen är bestämmelserna generella och tillämpas på samma sätt på både nationella och importerade produkter. Det finns inga bevis för att de anmälda nationella bestämmelserna har använts eller kommer att användas som medel för godtycklig diskriminering mellan ekonomiska aktörer i unionen. Med hänsyn till de risker för miljön som användningen av f-gaser medför bekräftar kommissionen sin bedömning att de anmälda nationella bestämmelserna inte utgör ett oproportionellt hinder för den inre marknadens funktion sett till de mål som eftersträvas, i synnerhet mot bakgrund av slutsatserna i den nyligen utförda utvärderingen av tillämpningen och effekterna av samt lämpligheten hos förordning (EG) nr 842/2006 (4), där det bedöms att ytterligare åtgärder för att minska utsläppen av f-gaser krävs för att unionen ska kunna uppnå sina mål för minskning av växthusgasutsläpp.

(10)

Kommissionen anser att Österrikes begäran av den 27 juni 2012 om att få behålla nationell lagstiftning, som är strängare än förordning (EG) nr 842/2006 när det gäller utsläppande på marknaden av produkter och utrustning som innehåller f-gaser eller vars funktion kräver sådana gaser, kan godtas.

(11)

Vidare bekräftar kommissionen sitt beslut 2008/80/EG om att de nationella bestämmelserna i Österrikes förordning

Kommissionen anser därför att de bör godkännas.

(12)

Kommissionen kan när som helst göra en ny bedömning av huruvida villkoren för godkännandet fortfarande är uppfyllda. Detta kan särskilt bli relevant om det görs betydande ändringar av förordning (EG) nr 842/2006 eller beslut nr 406/2009/EG. Med hänsyn till detta och de långsiktiga åtaganden om att minska utsläppen av växthusgaser som unionen och dess medlemsstater gjort anses det inte nödvändigt att begränsa godkännandet till en viss tidsperiod.