26.1.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 26/27

1.

Ska den europeiska primär- och sekundärrätten, och här i synnerhet direktiv 2000/78 (1), tolkas så, att den inom ramen för det omfattande förbudet mot diskriminering på grund av ålder också omfattar nationella bestämmelser om delstatliga tjänstemäns löner?

2.

För det fall att fråga 1 ska besvaras jakande: Innebär tolkningen av denna europeiska primär- och sekundärrätt då att en nationell bestämmelse — enligt vilken storleken på en tjänstemans grundlön vid tidpunkten för anställningens början i avgörande utsträckning beror på vederbörandes ålder och sedan stiger framför allt beroende på antalet tjänsteår — utgör en direkt eller indirekt diskriminering på grund av ålder?

3.

För det fall att även fråga 2 ska besvaras jakande: Utgör tolkningen av denna europeiska primär- och sekundärrätt då hinder mot att en sådan nationell bestämmelse motiveras av det lagstadgade målet att belöna yrkeserfarenhet?

4.

För det fall att även fråga 3 ska besvaras jakande: Tillåter denna tolkning av den europeiska primär- och sekundärrätten då, så länge det inte har införlivats någon icke-diskriminerande lönebestämmelse, en annan rättsföljd än att de diskriminerade personerna avlönas retroaktivt i enlighet med den högsta löneklassen i deras lönegrad?

Ska rättsföljden av åsidosättandet av diskrimineringsförbudet härledas ur själva den europeiska primär- och sekundärrätten, här i synnerhet direktiv 2000/78, eller har den diskriminerade enbart rätt att ställa krav genom tillämpning av medlemsstaternas unionsrättsligt erkända skadeståndsskyldighet till följd av ett felaktigt införlivande av unionsrättsliga bestämmelser?

5.

Utgör tolkningen av den europeiska primär- och sekundärrätten hinder mot en nationell åtgärd som innebär att rätten till löneutbetalning i efterskott eller skadestånd förutsätter att tjänstemannen framfört detta krav skyndsamt?

6.

För det fall att frågorna 1–3 ska besvaras jakande: Följer det då av tolkningen av den europeiska primär- och sekundärrätten att en övergångslag — enligt vilken sedan tidigare anställda tjänstemän ska placeras i en löneklass enligt det nya systemet enbart på grundval av beloppet för den grundlön som de i enlighet med de tidigare (diskriminerande) lönebestämmelserna hade den dag som satts som frist för övergången, och enligt vilken den fortsatta befordringen till högre klasser fastställs enbart på grundval av den praktiska erfarenhet som förvärvats efter det att övergångslagen trädde i kraft, och oberoende av den sammanlagda erfarenhet som tjänstemannen förvärvat under sin anställning — innebär en cementering av den bestående åldersdiskrimineringen, som består ända till den högsta löneklassen?

7.

För det fall att även fråga 6 ska besvaras jakande: Utgör tolkningen av den europeiska primär- och sekundärrätten hinder mot att denna obegränsat fortlöpande olikabehandling rättfärdigas med det lagstadgade målet att denna övergångslag ska skydda inte (bara) de rättigheter som förvärvats fram till den dag som satts som frist för övergången, utan (också) förväntningen vad gäller den enligt de tidigare lönebestämmelserna beräknade livstidsinkomsten i respektive lönegrupp?

Kan en fortlöpande diskriminering av sedan tidigare anställda tjänstemän rättfärdigas med att den enda alternativa lösningen (att även de sedan tidigare anställda tjänstemännen individuellt placeras på grundval av förvärvad erfarenhet) är förknippad med en tyngre administrativ börda?

8.

För det fall att fråga 7 ska besvaras nekande: Tillåter denna tolkning av den europeiska primär- och sekundärrätten då, så länge det inte har införlivats någon icke-diskriminerande lönebestämmelser även för de sedan tidigare anställda tjänstemännen, en annan rättsföljd än att dessa tjänstemän avlönas retroaktivt och fortlöpande i enlighet med den högsta löneklassen i deras lönegrad?

Ska rättsföljden av åsidosättandet av diskrimineringsförbudet härledas ur själva den europeiska primär- och sekundärrätten, här i synnerhet direktiv 2000/78, eller har den diskriminerade enbart rätt att ställa krav genom tillämpning av medlemsstaternas unionsrättsligt erkända skadeståndsskyldighet till följd av ett felaktigt införlivande av unionsrättsliga bestämmelser?