1.

Ska varje beskattningsbar person betraktas som en beskattningsbar person i den mening som avses i artikel 138.2 b i rådets direktiv 2006/112/EG ( 1 ) om ett gemensamt system för mervärdesskatt (nedan kallat mervärdesskattedirektivet)? Om inte, på vilka beskattningsbara personer är bestämmelsen tillämplig?

2.

Om EU-domstolens svar är att artikel 138.2 b i mervärdesskattedirektivet är tillämplig på en sådan situation som den som avses i det nationella målet (det vill säga förvärvaren av varorna är en beskattningsbar person som är registrerad för skatt), ska denna bestämmelse då tolkas så, att när försändelsen eller transporten av varorna sker i enlighet med tillämpliga bestämmelser i rådets direktiv 2008/118/EG ( 2 ) om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (nedan kallat punktskattedirektivet) ska en leverans som omfattas av ett förfarande enligt punktskattedirektivet betraktas som en leverans som berättigar till undantag enligt denna bestämmelse, även om villkoren för undantag enligt artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet inte i övrigt är uppfyllda, eftersom transporten av varorna ska hänföras till en annan transaktion?

3.

Om EU-domstolens svar är att artikel 138.2 b i mervärdesskattedirektivet inte är tillämplig på en sådan situation som den som avses i det nationella målet, är då den omständigheten att varorna transporteras under punktskatteuppskov avgörande när det gäller att bestämma till vilken av flera på varandra följande leveranser som transporten ska hänföras med avseende på rätten till undantag från mervärdesskatt enligt artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet?

4.

Förvärvas ”rätten att såsom ägare förfoga över varorna” i den mening som avses i mervärdesskattedirektivet av en beskattningsbar person som direkt för en viss kund köper varor av en annan beskattningsbar person i syfte att tillgodose en redan befintlig order (på vilken anges slag av varor, kvantitet, ursprungsplats och leveranstidpunkt), när han inte själv fysiskt hanterar varorna, eftersom hans köpare vid ingåendet av försäljningsavtalet går med på att anordna transporten av varorna från ursprungsplatsen, så att han endast tillhandahåller tillgång till de begärda varorna via sina leverantörer och lämnar de uppgifter som är nödvändig för godkännande av varorna (på egna vägnar eller på vägnarna av sina underleverantörer i kedjan), och hans vinst från transaktionen utgörs av skillnaden mellan inköpspriset och försäljningspriset för varorna, utan att kostnaden för att transportera varorna faktureras i kedjan?

5.

Fastställs i punktskattedirektivet (till exempel i artikel 4.1, 17 eller 19), antingen direkt eller indirekt genom en begränsning avseende den faktiska hanteringen av sådana varor, tillräckliga villkor för överföringen av ”rätten att såsom ägare förfoga över varorna (som är föremål för punktskatt)” i den mening som avses i mervärdesskattedirektivet, med resultatet att en godkänd upplagshavares eller en registrerad mottagares övertagande av varor under punktskatteuppskov i enlighet med de villkor som följer av punktskattedirektivet ska betraktas som en leverans av varor för mervärdesskatteändamål?

6.

Är det i detta sammanhang nödvändigt att, vid bestämmandet av till vilken leverans transporten i en kedja för leverans av varor under punktskatteuppskov ska hänföras, när transporten sker som en enda transport, anse att en transport i den mening som avses i mervärdesskattedirektivet påbörjas och avslutas i enlighet med artikel 20 i punktskattedirektivet?

7.

Hindrar principen om mervärdesskattens neutralitet eller någon annan unionsrättslig princip tillämpning av den konstitutionella principen in dubio mitius i nationell rätt, vilken förpliktar de offentliga myndigheterna att – när lagbestämmelser är tvetydiga och objektivt erbjuder ett antal tolkningsmöjligheter – välja den tolkning som är mest förmånlig för den person som omfattas av lagbestämmelsen (här den för mervärdesskatt registrerade personen)? Är tillämpning av denna princip förenlig med unionsrätten åtminstone om den begränsas till situationer där de relevanta faktiska omständigheterna i målet inträffade innan EU-domstolen gjorde en bindande tolkning av en omtvistad rättsfråga, genom vilken den fastslog att en annan tolkning som är mindre förmånlig för den beskattningsbara enheten är korrekt?

Om det är möjligt att tillämpa principen in dubio mitius:

8.

Med hänsyn till de begränsningar som fastställdes i unionsrätten vid den tidpunkt när de beskattningsbara transaktionerna i förevarande mål ägde rum (november 2010 till maj 2013), kan frågan om huruvida det rättsliga begreppet leverans av varor eller transport av varor har (eller inte har) samma innehåll enligt både mervärdesskattedirektivet och enligt punktskattedirektivet objektivt anses ha varit rättsligt osäker och möjlig att tolka på två sätt?