—

den omfattar all militär personal, inbegripet logistik- och stödpersonal,

—

den avser den situationen att utförandet av militärtjänsten i sig, i en bestämd konflikt, skulle innefatta förövandet av krigsförbrytelser, inbegripet situationer där den person som ansöker om att beviljas flyktingstatus endast skulle delta indirekt i förövandet av sådana brott om vederbörande genom att utföra sina uppgifter med rimlig sannolikhet skulle lämna ett oumbärligt stöd vid förberedelsen eller genomförandet av dessa brott,

—

den inte uteslutande avser situationer där det är fastställt att krigsförbrytelser redan har begåtts eller är sådana att de skulle kunna prövas av Internationella brottmålsdomstolen, utan även situationer där den person som ansöker om att beviljas flyktingstatus kan visa att det är mycket troligt att sådana brott kommer att begås,

—

den bedömning av fakta och omständigheter som nationella myndigheter, under domstolskontroll, är ensamt behöriga att göra i syfte att kvalificera förhållandena för den aktuella militärtjänsten ska grunda sig på en samling indicier, vilka är ägnade att – mot bakgrund av samtliga omständigheter i ärendet, i synnerhet relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, sökandens personliga ställning och situation – fastställa att förhållandena för tjänstgöringen gör det sannolikt att de påstådda krigsförbrytelserna kommer att begås,

—

att den omständigheten att den militära interventionen har skett med stöd av ett mandat från Förenta nationernas säkerhetsråd eller på grundval av konsensus inom det internationella samfundet och att den eller de stater som leder operationerna beivrar krigsförbrytelser ska beaktas vid den bedömning som ankommer på de nationella myndigheterna, och

—

att vägran att fullgöra militärtjänst ska utgöra den enda möjligheten för den person som ansöker om att beviljas flyktingstatus att inte delta i krigsförbrytelser och att det faktum att personen har avstått från att använda ett förfarande för vapenvägran innebär därför att varje form av skydd enligt artikel 9.2 e i direktiv 2004/83 är utesluten, såvida personen i fråga inte kan visa att vederbörande inte hade tillgång till något sådant förfarande i det konkreta fallet.