Överklagande ingett den 8 juni 2009 av ArcelorMittal Luxembourg SA av den dom som förstainstansrätten (sjunde avdelningen) meddelade den 31 mars 2009 i mål T-405/06, ArcelorMittal Luxembourg m.fl. mot kommissionen

(Mål C-201/09 P)

2009/C 205/33

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: ArcelorMittal Luxembourg SA, tidigare Arcelor Luxembourg SA (ombud: A. Vandencasteele, avocat)

Övriga parter i målet: Europeiska gemenskapernas kommission, ArcelorMittal Belval & Differdange, tidigare Arcelor Profil Luxembourg SA, och ArcelorMittal International, tidigare Arcelor International SA.

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Sökanden åberopar fyra grunder till stöd för sina yrkanden.

Enligt sökandens första grund, som kan indelas i två delar, åsidosatte förstainstansrätten artikel 97 KS och gjorde sig skyldig till maktmissbruk genom att tillämpa artikel 65 KS efter den 23 juli 2002 då EKSG-fördraget upphörde att gälla. Institutionernas skyldighet att göra en enhetlig tolkning av de olika fördragen kan emellertid inte i något fall motivera att bestämmelserna i ett fördrag fortsätter att utgöra en del av gemenskapens rättsordning efter att fördraget upphört att gälla.

Sökanden gör som första del av den första grunden gällande att förstainstansrätten åsidosatte förordning nr 1/2003 (1) och gjorde sig skyldig till maktmissbruk genom att fastställa att kommissionen var behörig att fatta ett beslut enligt artikel 65 KS på grundval av en förordning enligt vilken kommissionen enbart är behörig att tillämpa artiklarna 81 EG och 82 EG. Den nämnda förordningen som antogs efter att EKSG-fördraget upphört att gälla, och med stöd av enbart EG-fördraget, medför i själva verket inte någon behörighet för kommissionen att besluta om påföljder för en överträdelse av artikel 65 KS, utan att bryta mot både bestämmelserna i EKSG-fördraget och läran om normhierarki.

Sökanden gör som andra grund, vilken kan indelas i tre delar, gällande att förstainstansrätten åsidosatte principen om att straff och påföljder ska vara individuella, domstolens rättspraxis om ansvarstilldelning, principen om rättskraft och läran om normhierarki, genom att förstainstansrätten tillerkände kommissionen en rätt att tillskriva ett bolag ansvar för en koncerns konkurrensbegränsande beteende, utan att det förstnämnda bolaget deltagit i detta beteende. Varken den omständigheten att de olika bolagen i fråga, vilka tillhörde samma koncern, utgjorde en enda ekonomisk enhet, eller den omständigheten att moderbolaget innehade hela aktiekapitalet i det dotterbolag som överträtt konkurrensbestämmelserna, eller ens den omständigheten att moderbolaget utövade ett bestämmande inflytande över sitt dotterbolag, utgjorde tillräcklig bevisning för att sökanden deltagit i överträdelsen och kan således inte motivera att moderbolaget tillskrivs ansvar för sitt dotterbolags beteende.

Sökanden gör som tredje grund gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig tillämpning av reglerna om preskribering av påföljder och åsidosatte principen om rättskraft, genom att i sin dom fastställa att sökanden omfattades av preskriptionsavbrytande åtgärder, trots att det klart framgår av kommissionens ursprungliga beslut av år 1994 att kommissionen uttryckligen fann att sökanden inte deltagit i överträdelsen.

Sökanden gör som fjärde grund slutligen gällande att förstainstansrättens dom innebär ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar, genom att den domen innehåller ett motiveringsfel med avseende på förfarandets särskilt långa varaktighet, vilket medförde att sökanden helt saknade möjlighet att inkomma med den bevisning som krävdes för att kullkasta den presumtion om ansvar som gjordes gällande mot sökanden. Förstainstansrättens dom innebar även ett åsidosättande av den rättskraft som domstolens dom av den 2 oktober 2003 (C-176/99 P, ARBED mot kommissionen) erhållit. I den domen ogiltigförklarades kommissionens beslut i den del det avsåg sökanden.

(1)  Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, EGT L 1, s. 1.