31.1.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 24/79

1.1

Kommissionens och rådets initiativ till en översyn av den förklaring om utvecklingspolitiken som antogs 2000 och en generell omprövning av denna politiks framtid är ur alla synpunkter ytterst viktigt. Utvecklingen på den internationella arenan, nya typer av ställningstaganden och den samsyn om utvecklingspolitiken som finns i det internationella samfundet samt förändringarna inom EU självt talar för en sådan översyn. De förvärrade problemen med underutveckling, särskilt i Afrika, och de ökade skillnader mellan länderna som uppstår till följd av globaliseringen skapar också ett behov av översyn av gemenskapens utvecklingspolitik.

1.2

Bland de förändringar som har inträffat på internationell nivå och som på ett eller annat sätt har påverkat utvecklingspolitiken kan följande nämnas: ökade säkerhetsrelaterade problem efter den 11 september; resultaten från WTO-mötet i Doha 2001 och den efterföljande processen inom ramen för utvecklingsagendan från Doha; den nya internationella samsyn på utvecklingsfrågor som nåddes vid millennietoppmötet och som även präglade konferenserna i Monterrey, Johannesburg, Kairo med flera, och som bland annat rör finansiering, miljö, integrering av jämställdhetsfrågor och HIV/aids; den harmonisering av olika givarländers utvecklingspolitik som har inletts av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC) och konsolideringen av ett antal nya styrmedel för planering och genomförande av stödåtgärder, t.ex. strategidokument för fattigdomsminskning (PRSP), samordnat stöd till en sektor (Sector-wide Approaches, SWAP) och budgetstöd. Ytterligare framsteg har gjorts på detta område, senast vid högnivåforumet om biståndets effektivitet i Paris i mars 2005. Givarländerna gjorde ett antal åtaganden om ägande, harmonisering, resultatbaserad förvaltning och delat ansvar.

1.3

En annan bidragande orsak till dessa förändringar är de magra resultat som för de flesta indikatorer har uppnåtts när det gäller de mål som sattes upp för fem år sedan i de s.k. millennieutvecklingsmålen. Om dessa mål skall kunna uppnås inom den angivna tidsfristen, dvs. senast 2015, krävs att en översyn görs av politiken och att det internationella samfundet drar igång en verklig räddningsplan. En sådan plan bör generera ytterligare resurser till det offentliga utvecklingsbiståndet och omfatta såväl ekonomiskt stöd som handelspolitik, skuldsituation, immaterialrätt, beakta migrationens effekter och stärka organisationerna i de civila samhället.

1.4

På gemenskapsnivå har under samma period viktiga förändringar ägt rum som också påverkar utvecklingssamarbetet: den reform av det externa stödet som inleddes 2000 med konsolideringen av EuropeAid och decentraliseringen i kommissionens delegationer; Cotonou-avtalets ikraftträdande 2003 (den reviderade versionen av detta avtal har just undertecknats, och enligt den kommer AVS-länderna att erhålla ett garanterat minimibelopp, oavsett hur förhandlingarna om budgetplanen 2007–2013 utfaller) och den pågående processen att inkludera Europeiska utvecklingsfonden (EUF) i budgeten. EU:s utvidgning till 25 medlemsstater, genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) samt diskussionerna i anslutning till konstitutionsfördraget om utvecklingspolitikens inarbetande i EU:s ”policymix” för yttre relationer ger i ett mer generellt perspektiv en ny dimension till utvecklingsstödet, vilket medför att detta måste omprövas. Slutligen skulle diskussionerna om budgetplanen för 2007–2013 kunna vara en möjlighet för EU att göra konkreta åtaganden för att bemöta konsekvenserna av ovanstående problemställningar.

1.5

Det samrådsförfarande som inleddes i samband med denna översyn av utvecklingspolitiken är också mycket positivt, eftersom alla berörda parter därigenom bättre kan delta i den demokratiska processen.

1.6

Då diskussionsprocessen inleddes i början av 2005 sades att ett kommissionsmeddelande skulle offentliggöras under årets första kvartal. Meddelandet offentliggjordes slutligen i juli i år och kommissionen bad kommittén yttra sig om dokumentet. Föreliggande yttrande är svaret på denna begäran. Mot bakgrund av att FN-konferensen om framstegen vad gäller millenniemålen äger rum i september skulle det, när slutsatserna från denna konferens offentliggörs, vara lämpligt om kommissionen sätter igång samrådsprocessen på nytt, innan man lägger fast den slutliga versionen av förklaringen, som skall presenteras vid Europeiska rådets möte i november. Det faktum att EU-institutionerna samtidigt har utarbetat sina egna ståndpunkter – även EESK har antagit en ståndpunkt – om millennieutvecklingsmålen (det s.k. MDG-paketet (1), vars genomförande enligt rådet bör påskyndas) kan skapa förutsättningar för ett större engagemang från EU som helhet när det gäller att lösa utvecklingsproblemen, och det utgör ett utsökt tillfälle att konsolidera EU:s ledande roll i utvecklingsländerna. EESK anser att det är mycket viktigt att de olika EU-institutionerna uppnår samsyn om utvecklingspolitikens generella riktlinjer.

1.7

Förklaringen om utvecklingspolitiken som antogs 2000 avgavs av kommissionen och rådet gemensamt, vilket förutsatte ett starkt stöd och samförstånd om den. Den här gången avser kommissionen att också involvera Europaparlamentet. EESK vill gärna delta i denna process eftersom kommittén anser att utvecklingspolitiken bör ha så stort stöd som möjligt från medborgarna och från organisationerna i det civila samhället.

1.8

EESK anser att kommissionen i sitt dokument ”EU:s framtida utvecklingspolitik”, som på senare tid har medfört samråd och diskussioner i denna fråga, i större utsträckning borde ha behandlat EU-biståndets effektivitet från dess första stund, och man borde ha gjort en mer detaljerad analys av vilka flaskhalsar och problem som har påverkat stödets effektivitet under årens lopp (2). Vi anser att svårigheterna bland annat har varit ett långsamt genomförande av programmen, höga administrativa och andra kostnader i relation till de resurser som ställts till projektens förfogande, bindningen av stödet, mottagarländernas begränsade inflytande och stödets oförutsägbarhet och flyktighet. Det skulle ha varit mycket positivt om kommissionen hade tillkännagivit sin bedömning – om än i korta ordalag – av effekterna av förklaringen från år 2000 och av de olika problem som EU-samarbetet har råkat ut för, samt av resultat och erfarenheter som uppnåtts under denna period. Det föreligger dock andra nyutkomna studier (3) som har genomförts med Europeiska kommissionens stöd och som utgör ett mycket värdefullt referensmaterial. Mot bakgrund av den begränsade effektivitet som utvecklingsbiståndet har haft när det gäller att bekämpa fattigdom, anser EESK att det krävs en viss självkritik och en översyn av den framtida utvecklingspolitiken. Kommissionen bör också fortsätta sin satsning på att förbättra gemenskapsstödets kvalitet och effektivitet.

2.1

Såväl meddelandet om MDG-paketet som Barcelonaåtagandena från 2002 om att uppnå Monterrey-målen sammanhänger med de två grundläggande aspekterna av biståndspolitiken: de offentliga stödmedlens omfattning och deras effektivitet. Det råder en omfattande internationell samsyn i denna fråga, vilket framgår av de millennieutvecklingsmål som har godkänts av 189 länder (4). Att minska och på lång sikt utrota fattigdomen måste utgöra den vägledande principen för all utvecklingspolitik. Denna samsyn om millennieutvecklingsmålen blir ibland överdrivet retorisk: man förbiser att de består av åtta olika mål för social och miljörelaterad utveckling (överst på listan står en minskning av den extrema fattigdomen med 50 % senast år 2015) och att målen konkretiseras i 18 kvantifierbara mål med en eller flera indikatorer för vart och ett av dem. EU:s åtaganden för de olika millennieutvecklingsmålen måste ligga i linje med deras konkreta och operativa dimension. De befintliga konkreta målen och indikatorerna för millennieutvecklingsmålen kan också bidra till att stärka det ansvar och den öppenhet som så väl behövs när det gäller samarbete i allmänhet och EU:s stöd i synnerhet (5).

2.2

För första gången sedan årtionden har de utvecklade länderna och de fattiga länderna nu en gemensam utvecklingsagenda för att hantera globaliseringen, så att den på ett bättre sätt främjar integration och social sammanhållning. Utvecklingsfrågorna bör i alla händelser betraktas på ett integrerat och övergripande sätt, så att man i kampen mot fattigdomen kan beakta inflytandet från olika politiska åtgärder, alltifrån handelspolitik till miljöpolitik, inbegripet migrations- och säkerhetspolitik. Ett könsperspektiv måste anläggas i alla initiativ som syftar till att bekämpa fattigdomen.

3.1

De grundläggande orsakerna till fattigdomen är många och varierande och skiljer sig åt i olika situationer. Fattigdomen definieras dessutom inte enbart av en viss inkomstnivå. Det är en situation som präglas av yttersta sårbarhet och som beror på en avsaknad av fysiska, ekonomiska och mänskliga resurser. För att bekämpa fattigdomen räcker det inte med att öka den globala stödvolymen. Det är också nödvändigt att frambringa de förutsättningar som krävs för skapande av rikedom och för en rättvis fördelning av denna, att göra en översyn av u-ländernas handels- och finanspolitik, att stärka de fattiga ländernas lokala marknader, att främja demokratiska institutioner och att stärka det civila samhällets organisationer. Det måste också skapas ett effektivt och rättvist förhållande mellan statens roll och marknadens. Erfarenheterna från de senaste årtiondena har visat att det är omöjligt att sätta igång en utvecklingsprocess om det inte finns en stat som kan tillhandahålla hård och mjuk infrastruktur.

3.2

Försöken att formalisera äganderätten i de fattigaste sektorerna (även när det gäller egendom till synes utan värde, t.ex. slumstäderna i vissa latinamerikanska länder) har visat att denna juridiska äganderätt kan få positiva effekter på utvecklingen och bör därför enligt EESK beaktas i EU:s utvecklingspolitik.

3.3

EESK vill också betona vikten av utbildning och yrkesutbildning som en tillgång för samhället. Utbildning skapar gynnsamma effekter för samhället i stort och inte bara för den som tar del av den. Utbildning i alla former innebär en ökning av humankapitalet som främjar tillväxt och sysselsättning och leder till ökade intäkter. Med utgångspunkt från en grundskoleutbildning för alla – punkt 2 i millenniemålen – måste man snarast ta sig an sekundärutbildningen och yrkesutbildningen. Samarbetet på utbildningsområdet mellan gemenskapens institutioner och medlemsstaterna bör intensifieras.

3.4

Ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning i de fattiga länderna är en nödvändig förutsättning för utveckling. Men det kan inte ske någon tillväxt utan ett minimum av infrastruktur, ett system för inkomstfördelning, tillgång till utbildning och hälsovård, ett välfungerande institutionellt system och social konsensus. Om ett sådant samhällskapital inte föreligger är det omöjligt att skapa en ekonomisk utveckling som inbegriper social sammanhållning. Fattigdom är i sin tur ett oöverkomligt hinder för utveckling. EESK anser att några insatser som kan bidra till en ekonomisk utveckling i de fattiga länderna är att skapa en produktiv samhällsväv, vidta åtgärder för att stödja utvecklingen av den informella ekonomin (främja egenföretagandet och den sociala ekonomin, de små och medelstora företagens utveckling och adekvata sociala trygghetssystem) och bygga upp en omfattande lokal och regional marknad.

3.5

Om den internationella handeln öppnas skapas stora möjligheter att hjälpa de mindre utvecklade länderna att komma bort från fattigdom och underutveckling. De gällande reglerna för världshandeln gynnar dock de mest utvecklade länderna till nackdel för de fattigaste. EESK har i olika yttranden med kraft framhållit detta, senast i yttrandet om globaliseringens sociala dimension (6). Inom ramen för den pågående förhandlingsrundan i WTO, där nästa ministermöte äger rum i Hong Kong i december, och EU:s bilaterala förhandlingar, bör man förbättra utvecklingsländernas tillträde till de utvecklade ländernas marknader, minska eller helt avskaffa alla stöd, bland annat jordbruksstödet, som inverkar menligt på handeln, kraftigt begränsa tullarna på export från utvecklingsländerna och reformera avtalet om handelsrelaterade immateriella rättigheter (TRIPS). Det är förmodligen tillrådligt att i detta sammanhang inte låta EU:s utvecklingsbistånd vara beroende av de positioner som utvecklingsländerna intar i de multilaterala handelsförhandlingarna: Därigenom kan EU undvika att efterlikna vissa internationella finansinstituts sätt att agera.

3.6

De fattigaste och minst utvecklade länderna är å andra sidan mycket sårbara för en integration i externa marknader och förfogar inte över några medel att klara de olika faserna av den ekonomiska omvandlingen. Följaktligen måste utvecklingspolitiken inriktas på en gradvis integration i världsmarknaden och den bör främja investeringar i infrastruktur, utbildning och hälsovård, utveckling av demokratiska institutioner och skapande av effektiva egna inre marknader och marknader med en regional dimension.

3.7

EESK har i olika sammanhang uttalat sig för att en social dimension skall införas i EU:s kommersiella och politiska associeringsavtal och samarbetsavtal  (7). Denna grundläggande sociala dimension skall omfatta ett främjande av anständigt arbete, utveckling av offentliga och privata system för social trygghet och verklig respekt för arbetstagarnas rättigheter (de åtta grundläggande ILO-konventionerna (8) och konventionerna nr 168 om främjande av sysselsättning, nr 183 om moderskapsskydd och nr 155 om hälsa och säkerhet på arbetsplatser).

3.8

Med tanke på hur viktigt ett anständigt arbete är – dvs. ett arbete med anständiga villkor, såväl när det gäller kontraktsvillkor som villkoren på arbetsplatsen – för att uppnå utveckling, anser EESK att man för att förverkliga dessa mänskliga rättigheter i arbetslivet bör införa ett socialt kapitel i WTO:s bestämmelser.

3.9

I millennieutvecklingsmålen är denna grundläggande dimension inte tillräckligt tydlig med tanke på globaliseringens uppenbara effekterna på de sociala villkoren i allmänhet och arbetsvillkoren i synnerhet. EESK föreslår att man vid den pågående halvtidsöversynen av millennieutvecklingsmålen också gör en analys av läget när det gäller ekonomiska och sociala rättigheter och anställningsrättigheter och att anständigt arbete i framtiden ges ställning som det nionde millennieutvecklingsmålet.

3.10

Utveckling och människors trygghet bör utgöra två inslag i EU:s utvecklingspolitik som kompletterar och förstärker varandra. Trygghet och skapande av en fredlig situation är givetvis nödvändiga förutsättningar för en utvecklingsstrategi som syftar till att utrota fattigdomen. Ekonomisk och social utveckling utgör å andra sidan en väsentlig garanti för trygghet. EESK anser att de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnors rättigheter och kampen mot fattigdomen, måste utgöra en av de viktigaste prioriteringarna i EU:s utvecklingspolitik. Detta skulle bidra kraftigt till att minska fattigdomen och att öka den globala tryggheten.

3.11

EESK vill i detta sammanhang på nytt framhålla (9) att utvecklingspolitiken måste innehålla åtgärder för skydd av försvarare av mänskliga rättigheter, inbegripet mänskliga rättigheter i arbetslivet (10), i olika regioner i världen.

3.12

Riskerna för naturkatastrofer och mänsklig misär har ökat på grund av att en mängd folkgrupper är mycket sårbara och att det föreligger både nya och gamla hot. Utvecklingspolitiken bör beakta detta och ges en förebyggande inriktning. I sammanhang där våldssituationer kan uppstå bör man vid planeringen av utvecklingspolitiska åtgärder göra en ingående analys av olika konfliktfaktorer och låta en stor del av åtgärderna stödja det civila samhällets organisationer i deras ansträngningar att stärka freden samt avhjälpa och förebygga nya konflikter och hot.

3.13

EESK anser att miljöskyddet, som är en av de tre pelarna i en hållbar utveckling, måste ges samma vikt som de ekonomiska och sociala dimensionerna. Kommittén framhåller därför att miljödimensionen måste ingå bland indikatorerna på effektivitet vid genomförandet av utvecklingsstrategierna. Dessutom bör miljökonsekvensbedömningar vara obligatoriska vid projekt och åtgärder av en viss omfattning.

3.14

EESK anser vidare att det inte är möjligt att klara de globala miljöproblemen enbart med nationella strategier i mottagarländerna. De utvecklade länderna måste ta sitt ansvar och betala huvuddelen av kostnaderna för att lösa de globala miljöproblemen. EU bör anslå ytterligare ekonomiska medel till de program som syftar till att lösa dessa problem.

3.15

Det räcker uppenbart inte med att endast integrera utvecklingsländerna i den internationella handeln för att komma tillrätta med dessa länders fattigdom och ojämlika situation. Det skulle också krävas å ena sidan att det i dessa länder skapas förutsättningar för utveckling genom ekonomiska och politiska framsteg och att det förs en politik för omfördelning av resurser från de rika länderna till de fattiga. Å andra sidan måste man se till att givarländerna förstår att utvecklingsbiståndet inte enbart gynnar de fattiga länderna utan att det även är av avgörande betydelse för de rika ländernas framtid, och att fattigdom och ojämlikhet utgör ett hot mot de rika ländernas säkerhet och utvecklingsmöjligheter. Det sistnämnda är enligt EESK:s mening en av de uppgifter som bäst skulle kunna utföras av det organiserade civila samhället.

3.16

EU:s utvecklingspolitik kan också ge ett positivt bidrag till en integration av invandrare och till en politik för gemensam utveckling med migrationsflödenas ursprungsländer (11). Samarbetet med ursprungsländerna är en grundförutsättning för att migrationsflödena skall kunna ledas via legala kanaler och för att invandrarna skall kunna tas emot med fullständig respekt för deras rättigheter och som fullvärdiga medborgare (12). Dessutom bör emigrationen bidra till utvecklingen i emigranternas ursprungsländer (13). Därför är det nödvändigt att utforma en politik som innebär att kompensation kan ges för kompetensflykt, att orimliga avgifter på de penningöverföringar som emigranterna gör till sina familjer på hemorten avskaffas och att man gör det lättare för dem att återvända till sina hemländer för att främja utvecklingen och till exempel starta nya företag.

4.1

Frågan om överensstämmelse mellan olika politikområden, som har en lång tradition inom gemenskapens bistånd och rättslig grund i fördragen, får förnyad betydelse i det nya internationella sammanhang som präglas av säkerhetsagendan och globaliseringens effekter på handel, jordbruk, sysselsättning, migration och andra områden. Kommissionens färska meddelande visar hur viktigt detta ämne är och att EU uppmärksammar det i tillräckligt hög grad. ”Allt utom vapen”-initiativet innebar ett nytt och mer konsekvent handelspolitiskt ställningstagande för de fattiga länderna.

4.2

EU:s utvecklingspolitik är inte utformad som ett redskap som skall lindra eller minska eventuella negativa effekter på fattiga länders utveckling som orsakas av andra politikområden, t.ex. handelspolitik och säkerhetspolitik. För att man skall kunna ta fasta på detta krävs enligt kommitténs uppfattning bättre samordning mellan kommissionens olika generaldirektorat (t.ex. mellan GD Handel och GD Sysselsättning) och regelbunden utvärdering av den gemensamma politikens effekter på den sociala sammanhållningen i utvecklingsländerna. Det organiserade civila samhället bör spela en viktig roll i denna utvärdering.

4.3

Att olika politikområden överensstämmer med varandra, vilket är önskvärt för all EU-politik, får dock inte tjäna som en förevändning för att förringa utvecklingspolitikens innehåll och utnyttja denna politik till förmån för andra gemenskapsåtgärder, samtidigt som man glömmer utvecklingsmålens och utvecklingsåtgärdernas särskilda karaktär. I en union där de yttre förbindelserna bli alltmer omfattande och befinner sig i ständig utveckling bör utvecklingspolitiken vara tämligen självständig i förhållande till andra delar av de yttre förbindelserna, för att dess mål skall kunna uppfyllas.

4.4

Enligt kommitténs uppfattning bör harmoniseringen mellan gemenskapens och de 25 medlemsstaternas respektive utvecklingspolitik fördjupas. Detta kan underlättas genom att alla medlemsstater stöder millennieutvecklingsmålen och ståndpunkterna från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC). Det är viktigt att givarländernas politik, som i många fall är inbördes motstridig, harmoniseras och blir konsekvent. Brist på konsekvens leder till höga ”transaktionskostnader”: slöseri, dubbelarbete, angreppssätt som inte överensstämmer med varandra och stora svårigheter för mottagarländerna. Vid toppmötet i Barcelona i mars 2002 åtog sig EU att anta konkreta åtgärder för samordning av politiken och harmonisering av förfarandena före 2004, både på kommissionsnivå och medlemsstatsnivå. De rekommendationer som åtagandet resulterade i har dock knappast fått någon praktisk tillämpning. EESK anser att en effektivare harmonisering av medlemsstaternas och EU:s respektive utvecklingspolitik är avgörande för den gemensamma utvecklingspolitikens framtid. Kommittén kommer alltefter förmåga att uppmuntra en diskussion med organisationerna i det europeiska civila samhället för att skapa en gemensam europeisk utvecklingspolitisk plattform. EESK håller också med kommissionen om att det behövs en europeisk utvecklingspolitik som både medlemsstaterna och kommissionen är delaktiga i.

4.5

Det gemensamma utvecklingspolitikens främsta mervärde bör bestå i att medlemsstaternas olika politiska insatser samordnas och kompletterar varandra. EU har vissa fördelar – storlek, anseende som en neutral union, bidrag till internationella fonder – som det är nödvändigt att utnyttja.

4.6

Kommittén vill att EU i ännu högre grad gör sin egen röst hörd i alla multilaterala forum med effekter för utvecklingen. EU bör delta aktivt i reformen av det multilaterala systemet med hjälp av en gemensam ståndpunkt. Denna bör omfatta både FN-systemet, inom ramen för den process som FN:s generalsekreterare inlett, de internationella finansinstituten och andra multilaterala forum, t.ex. OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC), Parisklubben, G8 och WTO. EU:s förmåga att påverka i egenskap av internationell aktör med verklig makt beror på möjligheten att föra fram gemensamma ståndpunkter i multilaterala organ. På samma sätt måste EU stärka mekanismerna för samråd och samordning på fältet med FN:s specialiserade organ och andra biståndsgivare.

4.7

Utvecklingens institutionella dimension och insatserna för att lokala institutioner i mottagarländerna skall kunna åstadkomma utveckling är avgörande. Att institutionerna stärks är en förutsättning för att man skall kunna åstadkomma goda styresformer genom att anslå och förvalta medel för att lösa problem med hjälp av kriterierna deltagande, öppenhet, ansvar, korruptionsbekämpning, rättvisa och rättsstat. Att organisationerna i det civila samhället stärks både i fråga om kapacitet och resurser är i sammanhanget lika avgörande för att deras länder skall kunna ta egensvar för utvecklingsprocessen.

4.8

EU bör i detta hänseende utnyttja och dra lärdom av samarbetsprogrammen med de nya medlemsstaterna, som på kort tid gått från att vara mottagarländer till att delta i en gemenskap av givarländer. Att dessa länder kan leva sig in i mottagarnas situation och synsätt är något som kan vara till stor nytta när man utarbetar innovativa stödförvaltningsmetoder.

4.9

Den höga graden av decentralisering i utvecklingssamarbetets mottagarled gör det nödvändigt att förbättra mekanismerna för de olika aktörernas medverkan och upprätta samarbetsformer på fältet i linje med det uppifrån-och-nedperspektiv som genomsyrar samarbetet.

4.10

Förbättringen av samordnings- och samrådsmekanismerna bör resultera i större effektivitet inom biståndet, eftersom transaktionskostnaderna minskar. Effektiviteten påverkas av många andra dimensioner, och uppföljningen av biståndet bör vara en integrerad del av allt gemensamt utvecklingssamarbete. De ambitiösa system för utvärdering och kontroll av biståndets kvalitet som utformats av kommissionen bör bli allmänna och inte bara bidra till ansvarstagande, utan framför allt till att aktörerna får kunskap och erfarenheter. Andra mer allmänna frågor, t.ex. en studie av biståndets omsättningsbarhet (”aid fungibility”) (14), bör ingå i EU-institutionernas analys av biståndet.

4.11

Principen om egenansvar, som hittills har tillämpats på olika sätt i olika geografiska sammanhang, bör bli enhetlig genom att man utnyttjar befintliga välfungerande metoder och drar lärdom av hur dessa har genomförts. Medverkan och egenansvar bör prägla alla skeden i planeringen av åtgärder, program och projekt, från diskussionen om vägledande nationella program till utvärderingen i efterhand.

5.1

Gemenskapens utvecklingspolitik är en offentlig politik som många aktörer deltar i. Denna sammansatta grupp av aktörer bör få ett större erkännande från EU-institutionerna, och därmed bör de olika europeiska organisationerna få större möjlighet att medverka i politiken. Samråd mellan de olika offentliga och privata aktörerna är en förutsättning för att utvecklingspolitiken skall bli effektiv och konsekvent.

5.2

Tillämpningen av principerna om partnerskap, medverkan och egenansvar har medfört en förbättring av utvecklingssamarbetet. Förbättringen måste bli kontinuerlig och mer djupgående, genom att man på ett mer beslutsamt sätt involverar andra samhällsaktörer, bl.a. fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och organisationer inom den sociala ekonomin, och inte bara statliga aktörer.

5.3

En långsiktig politik för att bekämpa fattigdomen och utnyttja överföringen av bistånd på ett bättre sätt förutsätter en verklig överenskommelse mellan demokratiska myndigheter i mottagarländerna och de ekonomiska och sociala aktörerna i dessa länder.

5.4

Enligt EESK:s åsikt bör en viktig prioritering i EU:s utvecklingspolitik vara förstärkning av organisationerna i det civila samhället i syd (arbetstagare, arbetsgivare, konsument, organisationer som försvarar de mänskliga rättigheterna etc.). Minskad fattigdom och ojämlikhet kan i stor utsträckning uppnås genom att det civila samhällets organisationer får större kapacitet att ställa krav, förhandla, göra åtaganden och delta. Följaktligen bör EU:s utvecklingspolitik inte bara främja deras medverkan i de insatser som utvecklingsbiståndet leder till, utan även förstärka det civila samhällets genuina organisationer och ge dem erkännande som viktiga utvecklingsaktörer inom de samhällen de verkar i (15). Särskilda budgetposter borde upprättas för detta ändamål.

5.5

EU:s utvecklingspolitik bör uppmuntra mottagarländerna att inrätta en rättslig ram för att göra det civila samhällets organisationer delaktiga i utvecklingen i sina respektive länder. Detta innebär att ekonomiska medel för kapacitetsuppbyggnad i och förstärkning av dessa organisationer ställs till förfogande, att strukturer som underlättar kontinuerlig medverkan och dialog stärks, att det fastställs förfaranden för att höra organisationerna i alla skeden av de nationella och regionala vägledande programmen och att välfungerande metoder sprids. På samma sätt bör de europeiska organisationerna höras om de insatser som EU stöder.

5.6

Formell medverkan av det civila samhällets organisationer i alla skeden av utvecklingssamarbetet förekommer hittills endast i AVS-länderna. Denna skyldighet, som föreskrivs i Cotonou-avtalet, saknas i samarbetet med andra regioner, där endast informell rådfrågning förekommer (16). Kommittén förespråkar att denna praxis även skall omfatta andra regioner i EU:s framtida utvecklingspolitik, genom att man inrättar formella mekanismer för ovan nämnda organisationers medverkan i planering, genomförande och utvärdering av utvecklingspolitiken.

5.7

Cotonou-avtalet ger de icke-statliga aktörerna ett unikt tillfälle att få tillgång till en del av de EU-medel som avsatts för varje land (EUF-medel som avsatts för nationella och regionala vägledande program). Syftet med dessa medel är att ge det civila samhället större kapacitet och möjlighet till aktiv medverkan i tillämpningen av regionala eller nationella strategier för att minska fattigdomen.

EESK uppmanar till användning av denna modell för rådfrågning av det civila samhället i förbindelserna med andra regioner, t.ex. Latinamerika och de länder som omfattas av Europa–Medelhavspartnerskapet.

5.8

Dessutom bör översynen av EU:s utvecklingspolitik innebära en allvarlig insats för att rätten att medverka verkligen skall gå att utöva där den erkänts. I praktiken finns det allvarliga brister i tillämpningen av bestämmelserna på området, och företrädarna för det civila samhällets organisationer har därför svårt att få tillräckliga kunskaper om avtalen samtidigt som en effektiv rådfrågning försvåras. Det saknas också en definition av de kriterier för representativitet som gäller för organisationerna i det europeiska civila samhället, och det föreligger hinder för tillgången till gemenskapsmedel.

5.9

Stabila och demokratiska ramar för arbetsrelationerna är en grundförutsättning för att målet anständigt arbete skall kunna uppnås. Men de utgör också en nödvändig grund för den ekonomiska utvecklingen. Kommittén anser därför att främjandet av en balanserad social dialog måste ingå bland den europeiska utvecklingspolitikens mål. Med tanke på de många erfarenheter som finns inom EU på detta område, anser vi att det är nödvändigt att europeiska fackförbund och arbetsgivarorganisationer involveras i denna uppgift.

5.10

Företagen bör spela en allt större och positiv roll för att målet hållbar utveckling skall kunna uppnås. Detta erkänner OECD i sina uppförandekoder för multinationella företag (17). EU:s utvecklingspolitik bör enligt EESK:s åsikt uppmuntra företagen, i synnerhet de europeiska, att ta ett socialt ansvar i de länder som får EU-stöd. I linje med sina tidigare synpunkter (18) anser kommittén att om företagen agerar på åtminstone samma sätt och med samma arbetslivs- och miljökriterier samt sociala kriterier i mottagarländerna som de (i allmänhet) gör i Europa, kommer de att kunna bidra avsevärt till den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa länder.

5.11

Endast med tillräckligt samhälleligt stöd kan utvecklingspolitiken upprätthållas och växa. EESK anser att det krävs en stor insats för att öka medborgarnas medvetande om utvecklingsbiståndet. Det viktiga ”medborgerliga världssamvete” som framför allt manifesterar sig i samband med miljöfrågor bör stärkas och utvidgas till att även omfatta fattigdom, ojämlikhet och internationella kollektiva nyttigheter. Det är nödvändigt att skolor, massmedier och givetvis även det civila samhällets organisationer deltar i denna uppgift. Kommittén erbjuder sig att fungera som ett redskap för denna politik tillsammans med EU-institutionerna.

6.1

För att biståndet skall bli effektivare och få ett större genomslag är det rimligt att EU koncentrerar sig på vissa områden och insatser där unionen kan tillföra ett större mervärde eller andra faktorer än de övriga givarna. Erfarenheten visar dock att man inte alltid på förhand kan göra dessa prioriteringar eller se vilket mervärde EU kan tillföra. Under alla omständigheter förefaller det lämpligt att använda planering på landnivå som instrument för förhandlingar mellan aktörerna. Och strategidokumenten för att minska fattigdomen i landet bör utgöra grunden för detta arbete.

6.2

Enligt kommitténs åsikt är inte bara etiska, utan även politiska motiv viktiga i utvecklingspolitiken. Om man inte gör något åt de nuvarande ojämlika förhållandena kan globaliseringen inte fungera. Därför räcker det inte att EU:s utvecklingspolitik åtgärdar underutvecklingens skadliga effekter. En del av det mervärde EU kan tillföra består i insatserna för att uppnå internationella strategiska mål som omfattar många olika områden, t.ex. hälsovård inklusive reproduktiv hälsa, utbildning, jämställdhet, miljöskydd, företagande och nya arbetstillfällen samt anständigt arbete. För detta ändamål krävs ytterligare ekonomiska medel från nya finansieringsinstrument, utöver dem som avsatts för utvecklingssamarbetet.

6.3

Från första början har gemenskapens utvecklingssamarbete varit starkt geografiskt koncentrerat, och genom Cotonou-avtalet har man åstadkommit ett avancerat och komplext samarbete med AVS-länderna. Erfarenheterna av Lomé-konventionen och Cotonou-konventionen borde kunna komma till nytta i andra regioner, framför allt i Asien, eller länder som har åtagit sig att uppnå millennieutvecklingsmålen. Även i andra regioner som tar emot EU-stöd bör det skapas smidigare, permanenta och välstrukturerade mekanismer som går utöver den traditionella modellen med toppmöten och avtal och som ger samarbetet mer strategiska perspektiv. Samtidigt bör EU-stödet komma alla fattiga länder till del.

6.4

Kommittén är positiv till intentionen att låta Afrika söder om Sahara bli ett högprioriterat område för EU:s utvecklingssamarbete. För att detta projekt skall bli effektivt bör det dock åtföljas av bättre styresformer i Afrika, både på nationell och regional nivå, något som samtidigt påverkar de mellanstatliga organisationerna i Afrika, staterna och det civila samhällets organisationer. Med hjälp av sin oberoende ställning, närhet till befolkningen och reaktionsförmåga kan de sistnämnda organisationerna bidra till att medborgarna tar ett verkligt ansvar för den utvecklingspolitik som berör dem direkt.

6.5

Därför föreslår kommittén att organisationerna i det afrikanska civila samhället skall få bättre tillgång till gemenskapsmedel och garanteras direkt tillgång på nationell nivå. Det bör även inrättas ett övergripande program för ekonomiskt stöd till de icke-statliga aktörerna. Det civila samhället bör i högre grad och på ett systematiskt sätt medverka i utformningen och tillämpningen av samarbetspolitiken och samarbetsstrategierna.

6.6

För att den ekonomiska utvecklingen skall gynna så många människor som möjligt och inte missbrukas, anser kommittén att EU:s utvecklingsbistånd i Afrika bör ges med respekt för principerna om social sammanhållning och anständigt arbete till alla. Dessa principer kommer att respekteras i högre grad om det pågår en sannskyldig social dialog och rent allmänt en dialog med de organisationer som företräder det civila samhället. I detta sammanhang skall EESK samarbeta med den afrikanska ekonomiska, sociala och kulturella kommittén, vilket föreskrivs i kommissionens meddelande (19), genom utbyte av erfarenheter och kunskap på de områden som anses lämpliga.

6.7

Gemenskapens utvecklingspolitik bör fokusera mer på länder som har medelstora inkomster men stora interna problem med fattigdom och ojämlika förhållanden. Det är därför anmärkningsvärt att EU ständigt minskar sitt bistånd till Latinamerika, den region där ojämlikheten är störst. Och där länder med medelstor inkomst, såsom Brasilien, Uruguay och Mexiko, har stora grupper av fattiga. Man bör inrätta ett system med indikatorer som gör det möjligt att följa utvecklingen av situationen i detta slags länder. Kommittén anser att EU bör ge utvecklingspolitiken i Latinamerika högre prioritet.

6.8

Kommissionens förslag att inrätta särskilda åtgärder för övergångsskeden, så att man kan öka kontaktytorna mellan stöd, återuppbyggnad och utveckling samtidigt som man anpassar sig till föränderliga förhållanden och känsliga situationer, är ett förslag som ligger i linje med den differentiering som behövs. Man bör också förstärka de förebyggande mekanismerna och systemen för tidig varning så att de kan användas för samarbete i dessa situationer.

7.1

Europeiska unionen har åtagit sig att åtminstone uppnå de mål som sattes upp i Monterrey, och allt tyder på att dessa åtaganden måste öka om millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås. Europeiska rådet beslutade vid sitt möte i Barcelona i mars 2002 att öka det officiella utvecklingsbiståndet till 0,39 % av BNP 2006. Även om det är ett betydande åtagande i jämförelse med det nuvarande genomsnittet på 0,22 % är det inte på långt när så mycket som EU-länderna bidrog med 1990, nämligen 0,44 %. Vid Europeiska rådets möte den 23–24 maj 2005 fastställdes nya, högre mål. Målsättningen är att EU:s genomsnittliga bistånd skall vara 0,56 % av BNP 2010, och man gör skillnad mellan de femton gamla och de tio nya medlemsstaterna. Det står dock klart att mycket större åtaganden krävs om millennieutvecklingsmålen skall kunna uppnås.

7.2

G8-ländernas åtagande i juli 2005 att avskriva den multilaterala skulden för de 18 fattigaste länderna utgör ett stort steg i denna riktning och måste stödjas. Nu får man vänta på en definitiv bekräftelse och se om ytterligare 20 länder bli föremål för en liknande åtgärd, vilket har aviserats. Enligt kommitténs åsikt bör dessa åtgärder bli allmänna för alla mindre utvecklade länder och finansieras med extra medel och inte genom en enkel anpassning av de medel som avsatts för offentligt utvecklingsbistånd.

7.3

Därför bör budgetplanen för perioden 2007–2013 på ett tydligare sätt omfatta de finansiella åtaganden som krävs för att man skall kunna uppnå millennieutvecklingsmålen.

7.4

Finansieringsformerna för utveckling har genomgått en förändring och anpassats för att möjliggöra aktörernas egenansvar. Gemenskapens utvecklingssamarbete bör genomföras med långsiktiga förutsägelser och mekanismer för flerårig planering, så att man minimerar eventuella negativa effekter av ändringar i budgeten och de kraftiga ekonomiska svängningarna inom biståndet.

7.5

Behovet av ett förutsägbart och stabilt bistånd går stick i stäv mot principen om årliga nationella budgetar. Detta är en av de faktorer som talar för kompletterande finansieringskällor. Det andra, tyngst vägande skälet är att det behövs ytterligare medel till utvecklingen, utöver de traditionella finansieringskällorna. Medlemsstaterna har inte kommit överens om nya finansieringskällor som ett komplement till det officiella utvecklingsbiståndet, något som skulle ge nya medel för att genomföra millennieutvecklingsmålen, och därmed försenas genomförandet. Det finns i stort sett två möjligheter till förnyelse när det gäller kompletterande finansieringskällor för utvecklingsbiståndet. Den ena är en internationell finansieringsmekanism (det internationella finansieringsinstrumentet (IFF)). Den andra är att man inför internationella skatter. Om man bortser från svårigheten att uppbringa en politisk vilja att skapa sådana instrument, finns det fortfarande stora olösta frågor som rör förvaltningen och utnyttjandet av finansieringsmekanismens fondmedel. När det gäller den andra möjligheten är det svåraste att åstadkomma internationell enighet runt tillämpningen. Kommittén anser att båda mekanismerna är genomförbara och kunde komplettera varandra, och att man snabbt bör införa dem samtidigt som man ser till att de förblir komplement.

7.6

Att allt bistånd skall vara obundet bör vara ett av målen för de närmaste årens utveckling. I linje med sina många förslag på detta område (20) uppmanar kommittén rådet att beslutsamt gå vidare med förordningen om obundet bistånd, och se till att medlemsstaterna följer efter i denna fråga och går längre än rekommendationerna från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC).

7.7

För närvarande går givarländernas, och inte minst EU:s, politik ut på att minska stödet till projekt och finansiera budgeten för mottagarländernas regeringar, så att dessa får möjlighet att utveckla sin egen politik. EESK anser att detta aldrig får ske på bekostnad av genomförandet av de mål som skall uppnås med hjälp av EU-stödet. Dessutom kan denna form av finansiering främja principen om egenansvar, så länge den tidigare kontrollen av projekt inte ersätts av nya politiska villkor för den ekonomiska och sociala politik som skall utformas.

7.8

Instrumenten för finansiering av utvecklingen bör vara förenliga med de mål som skall uppnås. Utvecklingssamarbetet måste bli smidigare och flexiblare, eftersom förvaltningen av de projekt och åtgärder som hittills fått EU-stöd sker med så långa tidsfrister. Å andra sidan förefaller det inte lämpligt att blanda instrument för allmänt ekonomiskt samarbete med instrumenten för utvecklingssamarbete. Utvecklingspolitiken är relativt självständig i fråga om sina mål och behöver även skräddarsydda instrument i viss mån, både när det gäller planeringen och genomförandet.

7.9

Flexibilitet är ännu viktigare när det handlar om återuppbyggnad efter krig och katastrofer eller krissituationer där långsamhet och stelbenthet försvårar alla insatser helt omöjliga. Initiativ i stil med fredsfonden för Afrika är ett exempel på hur man kan anpassa sig till dessa förhållanden.

7.10

EU har i sin helhet gjort en bra insats inom det förstärkta HIPC-initiativet för skuldlättnad för kraftigt skuldtyngda fattiga länder. På kort sikt kan detta initiativ dock inte lösa problemen med skulder och avbetalning på lång sikt, och man bör därför undersöka andra alternativ. Kommissionen har föreslagit särskilda åtgärder för länder som nyligen befunnit sig i krig eller andra allvarliga situationer, men det långsiktiga problemet är ännu olöst. Kommittén föreslår mer aktiva åtgärder på skuldområdet, t.ex. att skuld skall kunna avskrivas i utbyte mot utbildning eller sociala investeringar, eller att skuldavskrivning skall övervägas i regioner som drabbats av omfattande katastrofer.

7.11

Eftersom läget för det man kan kalla internationella kollektiva nyttigheter blir alltmer oroväckande, bör man avsätta särskilda medel för att skydda dessa nyttigheter. EU bör utforma en handlingsplan om vikten och finansieringen av ett sådant skydd och anslå medel på ett flexibelt sätt. De internationella fonder och initiativ som inrättats på senare år i konkreta fall (aids, vatten, vaccin, etc.) verkar präglas av en sådan flexibilitet och denna typ av initiativ som redan lanserats av några medlemsstater bör därför få fortsatt gemenskapsstöd (21).

7.12

Som tidigare sagts föreslår EESK att den europeiska utvecklingsstrategin skall utvidgas till att omfatta de särskilda problemen i länder som har medelstora inkomster men många fattiga grupper och där stora delar av befolkningen lever i misär. Lämpliga biståndsformer i detta fall är dock inte bara återbetalningsfria bidrag, utan även lån eller andra kombinerade former av bistånd. Under dessa förhållanden bör millennieutvecklingsmålens parametrar kompletteras med andra, bl.a. genom att social sammanhållning blir ett mål (22) i linje med toppmötet EU/Latinamerika och Västindien i Guadalajara 2004. Denna sociala sammanhållning skall bland annat omfatta reformer av budgetförvaltningen och ett progressivt skattesystem.

8.1

EESK anser att fattigdomsbekämpning måste vara en viktig faktor i EU:s insatser för en rättvisare, säkrare och miljövänligare globalisering. Den måste vara en logisk förlängning i utlandet av EU:s interna modeller för ekonomisk utveckling och samhällsliv (23).

8.2

Enligt EESK:s mening har den europeiska utvecklingspolitiken en viktig roll att spela både när det gäller att sprida EU:s grundläggande värden och att förebygga negativa effekter av fattigdom och ojämlikhet (osäkerhet, rovdrift och okontrollerad migration). Därför föreslår kommittén att den europeiska utvecklingspolitiken skall likställas med säkerhetspolitiken.

8.3

Mot bakgrund av ovanstående föreslår EESK att främjandet av den europeiska sociala modellen – sociala bestämmelser, system för förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna, allmänna system för social trygghet – skall bli en central faktor i EU:s utvecklingspolitik inom ramen för den ekonomiska internationaliseringen.

8.4

Minskade tullar för export från utvecklingsländerna och minskade subventioner, bl.a. inom jordbruket, knutna till exportpriserna skulle kunna bidra (24) till att minska fattigdomen även om de kortsiktiga effekterna är osäkra (eftersom de utvecklingsländer som är nettoimportörer kan drabbas av prishöjningar). På samma sätt bör avtalet om handelsrelaterade immateriella rättigheter reformeras. EESK förespråkar att utvecklingsländernas marknadsöppning skall inriktas på en successiv integration i de internationella marknaderna och åtföljas av program för att stärka strukturerna i dessa länder.

8.5

Kommittén föreslår att EU:s samarbetsavtal med olika länder och regioner i världen skall ha en social dimension som åtminstone omfattar främjande av anständigt arbete, utveckling av offentliga och privata system för social trygghet samt verklig respekt för arbetstagarnas rättigheter, såsom dessa definieras i de viktigaste ILO-konventionerna. Kommittén föreslår även att det i dessa avtal skall inrättas mekanismer för det organiserade civila samhällets deltagande.

8.6

Anständigt arbete, såsom det definieras av Internationella arbetsorganisationen (ILO), är en oundgänglig faktor i fattigdomsbekämpningen och ökningen av den sociala sammanhållningen. EESK föreslår därför att anständigt arbete skall bli det nionde millennieutvecklingsmålet.

8.7

Mänskliga rättigheter är en av hörnstenarna i EU:s utvecklingspolitik. Utvecklingspolitiken bör därför innehålla åtgärder för verkligt skydd av försvarare av mänskliga rättigheter, inbegripet mänskliga rättigheter i arbetslivet, i de regioner som EU samarbetar med.

8.8

Kommittén föreslår att miljödimensionen skall ingå bland indikatorerna på effektivitet vid genomförandet av utvecklingsstrategin. Dessutom bör miljökonsekvensbedömningar vara obligatoriska vid projekt och åtgärder av en viss omfattning.

8.9

EESK anser att EU:s utrikespolitik bör bidra till att legalisera situationen för invandrare och stärka deras rättigheter. En politik för gemensam utveckling med migrationsflödenas ursprungsländer bör också främjas, genom att den s.k. kompetensflykten kompenseras, att hindren för invandrares pengaförsändelser till hemlandet undanröjs och att personer som vill återvända för att starta företag får stöd. Migrationspolitiken får under inga omständigheter medföra nya villkor för utvecklingspolitiken.

8.10

EESK anser att all EU-politik bör vara förenlig med utvecklingspolitiken. Och utvecklingspolitiken måste vara självständig och ha sin egen karaktär i förhållande till övrig politik. Det blir allt viktigare att harmonisera gemenskapens och medlemsstaternas respektive utvecklingspolitik. Därför är det absolut nödvändigt att skapa en gemensam europeisk plattform eller dagordning för den gemensamma utvecklingspolitiken, och därmed fastställa tidsfrister och övervakningssystem för medlemsstaterna. Kommittén ställer sig även positiv till att medlemsstaterna och EU bidrar med gemensamma ståndpunkter till multilaterala forum. EESK håller med kommissionen om att det behövs en europeisk utvecklingspolitik som både medlemsstaterna och kommissionen är delaktiga i.

8.11

Fattigdomsbekämpning innebär bland annat en omfördelning av makt och möjligheter. En grundförutsättning för detta är konsolidering av institutionerna i en social och demokratisk rättsstat. I sin tur åstadkoms detta till stor del genom att det civila samhällets organisationer stärks. EESK föreslår i detta sammanhang särskilda budgetposter för detta ändamål.

8.12

Med utgångspunkt i det goda exempel som förbindelserna mellan EU och AVS-länderna innebär, uppmanar vi kommissionen, Europeiska rådet och Europaparlamentet att stödja en utvidgning av kommitténs roll i förhållande till de ekonomiska och sociala aktörerna i andra regioner, t.ex. Latinamerika och länderna i Medelhavsområdet. Kommittén uppmanar alla politiska instanser att stödja följande: det politiska mandat och den tilldelning av medel som kan möjliggöra ekonomiska och sociala aktörers medverkan; institutionellt erkännande av det civila samhällets dialog samt formella och regelbundna medverkan i övervakningen av samarbetsavtal, toppmöten, partssammansatta parlamentariska kommittéer och politik som är relevant för det civila samhället, t.ex. social sammanhållning och anständigt arbete; EESK:s insatser för att främja både den rådgivande funktionen och den sociala dialogen i samarbete med ILO och andra internationella organisationer. Kommissionen, Europeiska rådet och Europaparlamentet uppmanas härmed att stödja införandet av en särskild hänvisning till EESK i punkt 2.2 i den gemensamma förklaringen om EU:s utvecklingspolitik, en hänvisning där man framhåller att kommittén behövs för att på ett effektivt sätt underlätta dialogen med de ekonomiska och sociala aktörerna.

8.13

Kommittén föreslår att främjande av stabila och demokratiska ramar för arbetsmarknadsrelationerna och den sociala dialogen samt främjande av företagens sociala ansvar skall bli viktiga mål inom den europeiska utvecklingspolitiken.

8.14

Gemenskapsåtgärderna mervärde bör enligt EESK:s uppfattning inriktas på internationella strategiska mål som omfattar många olika områden. Kommittén stöder intentionen att prioritera stödet till Afrika söder om Sahara, under förutsättning att det skapas villkor för bättre styresformer i detta område. Kommittén framhåller samtidigt att gemenskapsstödet bör riktas till alla fattiga länder.

8.15

Gemenskapen bör i sin utvecklingspolitik ägna större uppmärksamhet åt länder som har medelstora inkomster men stora interna problem med fattigdom och ojämlika förhållanden. Denna definition passar på vissa länder i Latinamerika, en region som EU avser att inrätta ett strategiskt samarbete med, och Asien.

8.16

Kommittén föreslår att de skuldavskrivningsåtgärder som antagits av G8-länderna skall utvidgas till att omfatta alla fattiga länder och finansieras med medel som verkligen utgör ett komplement.

8.17

Kommittén anser att det är nödvändigt med kompletterande finansieringskällor för att man skall kunna uppnå utvecklingsmålen och bevara de internationella kollektiva nyttigheterna. Både en internationell finansieringsmekanism och införande av internationella skatter för detta ändamål – som behöver en bred politisk uppslutning för att bli effektiva – är genomförbara åtgärder som skulle komplettera varandra.

8.18

Att bistånd skall vara obundet bör enligt vår åsikt vara ett av de viktigaste målen inom den europeiska utvecklingsstrategin. EESK uppmanar rådet att gå vidare i ändringen av förordningen om obundet bistånd, och gå längre än rekommendationerna från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC).

8.19

Kommittén föreslår att man använder nya former av skuldavskrivning i utbyte mot annat, t.ex. utbildning eller sociala mål (invandrares återvändande till hemlandet, förstärkning av samhällsorganisationer etc.).

8.20

Att skapa större effektivitet inom biståndet är en utmaning som alla aktörer måste anta. Insatserna för att uppnå utvecklingsmålen på ett optimalt sätt bör fortsätta och utökas.

8.21

Enligt kommitténs uppfattning är det absolut nödvändigt att föra en politik som kan öka samhällets stöd för utvecklingspolitiken och samtidigt medborgarnas världsmedvetande. Kommittén erbjuder sig att fungera som ett redskap för denna politik tillsammans med EU-institutionerna.