—

ogiltigförklara kommissionens beslut av den 15 oktober 2019 om minskning av värdet på kontraktet CARDS/2008/166-429 från 1 199 125 euro till 0 (noll) euro och om återkrav av samtliga betalningar, som totalt uppgår till 1 197 055,86 euro, som gjorts enligt det kontraktet,

—

förplikta kommissionen att återbetala samtliga belopp som den eventuellt återkrävt på grundval av det angripna beslutet, jämte dröjsmålsränta enligt den räntenivå som Europeiska centralbanken tillämpar, uppräknad med 7 procentenheter,

—

förplikta kommissionen att betala den sista fakturan som utfärdats av sökanden, som uppgår till 437 649,39 euro, jämte dröjsmålsränta enligt den räntenivå som Europeiska centralbanken tillämpar, uppräknad med 7 procentenheter samt att frisläppa bankgarantin, som uppgår till belopp på …, och betala ersättning för den ekonomiska skada som sökanden vållats till följd av det sena frisläppandet av garantin,

—

förplikta kommissionen att betala den symboliska summan av 1 euro i skadestånd (sökanden förbehåller sig rätten att ändra detta belopp under målets handläggning), och

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Första grunden avser att kommissionen inte hade befogenhet att anta det angripna beslutet, att beslutet saknar rättslig grund och att kommissionen åsidosatte principen om berättigade förväntningar. Sökanden gör i det avseendet gällande att kommissionen inte hade befogenhet att anta det angripna beslutet, vilket utgör en exekutionstitel för att återkräva den fordran som den påstår sig ha mot sökanden, i avsaknad av en skiljeklausul enligt vilken unionsdomstolen ska ha behörighet att avgöra avtalstvister mellan kommissionen och sökanden.

2.

Andra grunden avser att den påstådda fordringen är preskriberad och, i alla händelser, att kommissionen åsidosatte skyldigheten att iaktta en rimlig frist, artikel 73a.1 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s.1) (nedan kallad 2002 års budgetförordning), rätten till god förvaltning enligt artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad stadgan) och de grundläggande friheterna (nedan kallad EKMR). Enligt sökanden är den fordran som kommissionen påstår sig ha mot sökanden preskriberad, eftersom den frist på fem år som föreskrivs i artikel 73a i 2002 års budgetförordning har löpt ut. Artikel 85b.4 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budgetförordning (EGT L 357, 2002, s.1) (nedan kallad 2002 års genomförandeförordning), som rör förutsättningarna för preskriptionsavbrott, är dessutom verkningslös. Sökanden anser i vart fall att även om preskriptionsavbrottet var rättsenligt, ska den tid som kommissionen tog på sig för att anta det angripna beslutet och den debetnota som fogats till det anses vara uppenbart orimliga och strida mot artikel 41 i stadgan samt artikel 6.1 i EKMR (eftersom den bestämmelsen slår fast en grundläggande rättighet som också är en allmän rättsprincip).

3.

Tredje grunden avser att kommissionen åsidosatte den dom som meddelades av Tribunal de première instance de Bruxelles (Förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) den 5 oktober 2017 och principen om att förvaltningsrättsliga förfaranden ska vila i avvaktan på utgången av det straffrättsliga förfarandet. Sökanden gör gällande att kommissionen är bunden av den belgiska brottmålsdomstolens dom av den 5 oktober 2017 varigenom åtalet ogillades i avsaknad av bevis som kunde styrka de åtalade gärningarna. Kommissionen förde dessutom talan om enskilt anspråk i brottmålet och hade beslutat att avvakta utgången i det målet innan den antog återkravsbeslutet. Kommissionen är således bunden av utgången i nämnda mål och av domskälen i domen, även om domen i brottmålet inte har rättskraft i förhållande till kommissionen.

4.

Fjärde grunden avser att kommissionen gjorde uppenbart oriktiga bedömningar i det angripna beslutet. I det avseendet gör sökanden gällande att de påtalade oegentligheterna inte har uppenbart stöd i bevisning och att det är uppenbart att det inte förekommit några oegentligheter, än mindre allvarliga sådana. Kommissionen lade två OLAF-rapporter till grund för det angripna beslutet. Det finns dock inget stöd i bevisning för de anmärkningar som läggs sökanden till last.

5.

Femte grunden avser att kommissionen åsidosatte instruktionerna till anbudsgivarna och artikel 103 i 2002 års budgetförordning. Sökanden anser att ingen av de anmärkningar som läggs sökanden till last avser att sökanden skulle ha erhållit konfidentiell information, ingått ett olagligt avtal med en konkurrent, påverkat utvärderingskommittén eller den upphandlande myndigheten i samband med granskningen, klargörandet eller jämförelsen av anbuden. Enligt sökanden är följaktligen varken villkoren i artikel 103 i 2002 års budgetförordning eller villkoren i artikel 13 a i instruktionerna till anbudsgivarna uppfyllda.

6.

Sjätte grunden avser att kommissionen åsidosatte rätten till försvar, eftersom kommissionen inte gav sökanden möjlighet att yttra sig.

7.

Sjunde grunden avser att kommissionen åsidosatte principen om god förvaltning, principen om att avtal ska fullgöras i god tro och principen om förbud mot så kallat rättsmissbruk. Sökanden gör i det avseendet gällande att kommissionen varken agerade med aktsamhet eller opartiskt.

8.

Åttonde grunden avser en invändning om rättsstridighet mot artikel 103 i 2002 års budgetförordning. Sökanden gör gällande att den artikeln strider mot den allmänna principen om förbud mot obehörig vinst. Enligt artikel 103 i 2002 års budgetförordning har en institution nämligen rätt att återkräva samtliga belopp som betalats under hela fullgörelseperioden, även om kontraktet har fullgjorts fullt ut av entreprenören. Artikel 103 i 2002 års budgetförordning innebär att institutionen således kan dra nytta av alla tjänster som tillhandahålls av entreprenören utan att behöva betala entreprenören. Enligt sökanden ska artikel 103 förklaras vara rättsstridig, eftersom den ger institutionen rätt att utan motivering öka sina tillgångar till nackdel för entreprenörens tillgångar.

9.

Nionde grunden, som åberopas i andra hand, avser att kommissionen åsidosatte artikel 103 i 2002 års budgetförordning och proportionalitetsprincipen. Enligt sökanden ska institutionens bedömning ske i enlighet med artikel 103 i 2002 års budgetförordning. Detta innebär att kommissionen inte kan tillämpa flera sanktioner, eftersom artikel 103 innehåller en förteckning över sanktioner som inte är kumulativ. Dessutom ska kommissionens bedömning ske i enlighet med proportionalitetsprincipen, eftersom institutionen måste se till att dess beslut står i proportion till allvaret i den aktuella oegentligheten. Denna skyldighet att iaktta proportionalitetsprincipen är ett uttryck för principen om att avtal ska fullgöras i god tro. Så har dock inte varit fallet här.