Överklagande ingett den 26 juni 2008 av Deutsche Telekom AG av den dom som förstainstansrätten (femte avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 10 april 2008 i mål T-271/03, Deutsche Telekom mot kommissionen

(Mål C-280/08 P)

(2008/C 223/48)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: Deutsche Telekom AG (ombud: U. Quack, Rechtsanwalt, S. Ohlhoff, Rechtsanwalt, M. Hutschneider, Rechtsanwalt)

Övriga parter i målet: Europeiska gemenskapernas kommission, Arcor AG & Co. KG, Versatel NRW GmbH, tidigare Tropolys NRW GmbH, tidigare CityKom Münster GmbH Telekommunikationsservice, EWE TEL GmbH, HanseNet Telekommunikation GmbH, Versatel Nord-Deutschland GmbH, tidigare KomTel Gesellschaft für Kommunikations- und Informationsdienste mbH, NetCologne Gesellschaft für Telekommunikation mbH, Versatel Süd-Deutschland GmbH, tidigare tesion Telekommunikation GmbH, Versatel West-Deutschland GmbH & Co. KG, tidigare VersaTel Deutschland GmbH & Co. KG

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Klaganden har åberopat följande grunder till stöd för sitt överklagande av förstainstansrättens dom:

Domen strider mot artikel 82 EG och principen om skydd för berättigade förväntningar. Klaganden kan i förevarande fall inte anses ha åsidosatt nämnda bestämmelse eller ha agerat på ett felaktigt sätt. I domen beaktades inte den upprepade prövningen av den aktuella marginalpressen som gjordes av tyska Regulierungsbehörde für Telekommunikation und Post (nedan kallad RegTP), vilken vid den aktuella tidpunkten, ansvarade för regleringen av klaganden, i enlighet med gällande lag. RegTP prövade upprepade gånger huruvida en konkurrensbegränsande marginalpress föreligger vid accessnät och kom fram till att så inte var fallet. I ett sådant fall överlappas och begränsas det reglerade företagets särskilda ansvar för marknadsstrukturen av den behöriga regleringsmyndighetens ansvarsområde. Enligt regleringsbesluten kunde klaganden utgå från att dess agerande inte var konkurrensbegränsande. Uppfattningen att klaganden kan ha sänkt den aktuella marginalpressen genom att höja sina ADSL-avgifter strider mot förstainstansrättens egen ståndpunkt enligt vilken en korssubventionering mellan olika märken inte ska beaktas vid prövningen av en marginalpress. I strid med gällande lag bortsåg förstainstansrätten dessutom från att kommissionen inte hade prövat huruvida en höjning av ADSL-avgifterna överhuvudtaget sänkte den aktuella marginalpressen.

Domen strider även mot artikel 82 EG med anledning av att förstainstansrätten gjorde en felaktig prövning av kriterierna i denna bestämmelse. En redan föreliggande analys av marginalpressen utgör inte bevis för missbruk. Om grossistavgifterna (såsom i förevarande fall) har fastställts av de behöriga regleringsmyndigheterna kan denna analys i sig få konkurrensbegränsande följder.

I detta sammanhang åsidosatte även förstainstansrätten sin motiveringsskyldighet med avseende på domen.

Vad avser den metod som kommissionen tillämpade vid bedömningen av marginalpressen är flera centrala delar av den överklagade domen dessutom behäftade med rättsliga fel. För det första eftersom den så kallade As-Efficient-Competitor-Test, vilken förstainstansrätten använde som en allmängiltig referens vid jämförelser, under alla omständigheter inte kan tillämpas när företaget med dominerande ställning och dess konkurrent (såsom i förevarande fall) är underkastade olika konkurrensbestämmelser och villkor. För det andra eftersom analysen för marginalpressen endast beaktar accessavgifter, medan avgifter för andra telekommunikationstjänster som är hänförliga till samma grossist inte beaktas (detta gäller särskilt för anslutningar). Även fastställandena i domen avseende marginalpressens konsekvenser är behäftade med flera rättsliga fel. Domen innehåller inte heller någon bedömning av marginalpressens kausalitet vad avser förstainstansrättens fastställanden avseende marknadsstrukturen.

Förstainstansrätten missförstod vidare de krav på motivering av kommissionsbeslut som ställs i artikel 253 EG.

Slutligen tillämpade förstainstansrätten artikel 15.2 i förordning 17 felaktigt genom att inte ta ställning till kommissionens beräkning av bötesbeloppet. Detta trots att kommissionen felaktigt utgick från att en allvarlig överträdelse förelåg, inte i tillräcklig utsträckning beaktade den sektorsspecifika regleringen av klagandens avgifter och i bästa fall hade kunnat besluta om ett symboliskt bötesbelopp. Därmed åsidosatte förstainstansrätten sin skyldighet att på ett rättsligt korrekt sätt beakta alla relevanta faktorer och att i tillräcklig utsträckning beakta klagandens argument avseende ogiltigförklaring eller sänkning av bötesbeloppet.

(1)  EUT L 263, s. 9.