30.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 223/19

1.

När ett avgörande om att inte återlämna barnet väl har fattats och meddelats ursprungsdomstolen, påverkas inte utfärdandet av intyg enligt artikel 42 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 av att nämnda avgörande har inhiberats, ändrats, upphävts eller i varje fall inte har vunnit laga kraft eller att nämnda avgörande har ersatts med ett avgörande om att återlämna barnet, såvitt barnet inte har återlämnats. För det fall det inte har framförts någon invändning om att nämnda intyg inte är äkta och för det fall intyget har utfärdats enligt det formulär vars mall återfinns i bilaga IV till förordningen, är det inte tillåtet att framställa någon invändning mot att avgörandet om att återlämna barnet erkänns. Den domstol där avgörandet görs gällande har därvid bara att konstatera att det avgörande som försetts med intyg är verkställbart och att bifalla ansökan om att barnet omedelbart ska återlämnas.

2.

Förutom de fall där förfarandet avser ett avgörande som försetts med intyg med tillämpning av artiklarna 11.8 och 40–42 i förordning nr 2201/2003, kan varje berörd part få fastställt att ett domstolsavgörande inte ska erkännas, även om någon ansökan om erkännande av avgörandet inte har getts in först.

3.

Artikel 31.1 i förordning nr 2201/2003, i vilken föreskrivs att i detta skede av förfarandet ska varken den part mot vilken verkställighet begärs eller barnet ges tillfälle att yttra sig över ansökan, är inte tillämplig i ett förfarande för icke-erkännande av ett domstolsavgörande som anhängiggjorts utan att någon ansökan om erkännande av samma avgörande getts in i förväg. Motparten, som gör gällande att avgörandet ska erkännas, får yttra sig i en sådan situation.