25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/92

1.1

EESK har välkomnat den nya integrerade synen och den fleråriga cykeln, både i sitt yttrande om antagandet av riktlinjer för sysselsättningen 2005–2008 (1) och i ett flertal andra yttranden. Kommittén har bland annat pekat på att nationella parlament, arbetsmarknadens parter och det civila samhället måste vara genuint involverade och rådfrågas i alla stadier av samordningen av sysselsättningspolitiken.

1.2

EESK har påpekat att en avgörande faktor för att de nationella reformplanerna ska lyckas är att de berörda aktörerna i samhället – särskilt arbetsmarknadsparterna – engageras i så hög grad som möjligt i processens alla faser. I detta sammanhang har kommittén beklagat att antalet samråd med arbetsmarknadens parter och diskussioner med det civila samhället inte har varit tillfredsställande under de senaste åren. EESK anser därför att det är viktigt att stärka systemen för relationerna mellan arbetsmarknadens parter, både på EU-nivå och nationell nivå.

1.3

Mot denna bakgrund beklagar kommittén ännu en gång att den extremt snäva tidsmarginalen mellan offentliggörandet av förslaget till rådets beslut och själva beslutet inte ger tillräckligt med tid för att föra några djupare diskussioner eller genomföra samråd. Kommittén förbehåller sig därför rätten att återkomma till sysselsättningspolitiken i samband med vårtoppmötet 2008.

1.4

Kommittén har i olika yttranden lagt fram ett stort antal förslag till den tidigare uppsättningen sysselsättningsriktlinjer inom ramen för EU:s sysselsättningspolitik. Med tanke på den begränsade tidsfrist som skulle komma att stå till förfogande, sammanställde EESK alla dessa förslag i ett dokument som sändes till berörda kommissionsenheter och blev väl mottaget där (2).

1.5

Även om dessa riktlinjer inte på något sätt har förlorat sitt grundvärde, så kan kommittén konstatera att den nya uppsättningen riktlinjer för sysselsättningen är identisk med det tidigare paketet. Den förklarande texten har dock till viss del uppdateras, och några av kommitténs förslag återspeglas i texten.

1.6

Kommittén föreslår att kommissionen tar fram en bilaga med en förteckning över alla mätbara mål i riktlinjerna, som ett standardförfarande för att göra dem mer insynsvänliga.

1.7

Med tanke på tidsfristerna upprepar kommittén sin huvudsyn på vissa aspekter som måste beaktas i beslutet, och som härrör från ett generellt behov av att anpassa sysselsättningsriktlinjerna. Dessa återfinns i sammanfattningen av förslag nedan (3).

—

Ambitiösare, effektivare och mer mätbara mål med indikatorer för jämförelse i de nya riktlinjerna på EU-nivå och i medlemsstaterna. Kommissionen bör ha större befogenheter att se till att dessa mål uppfylls. I detta sammanhang bör allvarliga försök göras att undvika att den nya Lissabonstrategins mål blir urvattnade, och man bör därför återigen fokusera på mätbara EU-mål, i synnerhet när det gäller aktivering, utbildning och livslångt lärande, sysselsättning för ungdomar och jämställdhet mellan könen.

—

En tidsplan och ett förfarande som kan spridas på ett lämpligt sätt till alla berörda aktörer för att säkerställa maximalt deltagande och ge tillräcklig tid för att under utvecklingsstadiet komma med reaktioner både på EU-nivå och nationell nivå. Framför allt bör i detta sammanhang arbetsmarknadens parter, det civila samhället och EESK involveras i ett så tidigt skede som möjligt under utvecklingen och tillämpningen av riktlinjerna, samt i uppföljningen.

—

En förbättring av datainsamlingen, vilket skulle underlätta övervakningen och utvärderingen för både medlemsstaterna och kommissionen.

—

Nationella reformprogram som innehåller mer konkreta bevis på fastställda mål, tidsplanering, kostnader och budget. På detta sätt skulle de bli mer ambitiösa och få en märkbar kvalitativ förbättring när det gäller tidsgränser, ansvarstagande, bindande bestämmelser och ekonomiska villkor, inklusive konkreta mål för avsättande av budgetmedel till åtgärder inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken i de enskilda medlemsstaterna.

—

Större vikt lagd vid integration av människor med särskilda behov genom konkreta mål och större erkännande av de socialpolitiska kraven. I detta sammanhang måste större ansträngningar göras för att se till att den positiva utvecklingen inom ekonomin och sysselsättningen även stärker den sociala integrationen inom ramen för Lissabonstrategin. Av denna anledning bör det läggas större vikt vid gemensamma socialpolitiska mål i medlemsstaterna i syfte att främja aktiv social integration (t.ex. bekämpa fattigdom och utslagning av de mest marginaliserade människorna och grupperna) i de nya riktlinjerna.

—

Ett mål för varje medlemsstat att minska antalet arbetslösa ungdomar med minst 50 % under perioden 2006–2010 för att klargöra att kampen mot ungdomsarbetslösheten kräver större insatser från alla aktörer.

—

Större vikt lagd vid att integrera unga människor på arbetsmarknaden, med en garanti för ett första arbete med framtidsutsikter, och även vid att vidta åtgärder som minskar risken för att unga människor fastnar i en ond cirkel med kortvariga och osäkra anställningar.

—

Rigorösare och mer fokuserade insatser för yrkesutbildning för att leda ungdomar in i sysselsättning och livslångt lärande i syfte att minska ungdomsarbetslösheten. Den grund som utbildningen ger och dess förhållande till den moderna arbetsmarknaden är också en viktig fråga eftersom kompetens på grund- och mellannivå saknas och p.g.a. den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan färdigheter och kvalifikationer och å andra sidan behoven på arbetsmarknaden.

—

Utveckling av system för social trygghet som ger ungdomar valmöjligheter när det gäller hur deras framtid ska se ut, och i samband med det vidtagande av åtgärder för att öka ungdomars sociala integration, i synnerhet för att komma åt problemet med ungdomar som varken befinner sig i utbildning eller har något arbete och inte heller är registrerade som arbetslösa.

—

En minskning med 50 % av antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid under perioden 2006–2010 och främjande av praktik på företagen.

—

Framtagande av lämpliga incitament och stöd för företagen så att de kan anställa fler unga och äldre arbetstagare som har särskilt svårt att komma in på arbetsmarknaden.

—

En sänkning till sex månader av tidsgränsen innan åtgärder sätts in för ungdomar som söker lärlingsplatser eller arbete (enligt riktlinje 18 ska denna period sänkas till fyra månader senast 2010).

—

Främjande av jämställdhet, stöd till funktionshindrade och integration av invandrare.

—

gemensamma prioriteringar i samordningen av olika sysselsättningsstrategier är en förutsättning för att öka kvinnors deltagande, bland annat bör det finnas konkreta strategiförslag som syftar till att uppmuntra ensamstående föräldrar att utveckla de färdigheter som efterfrågas på arbetsmarknaden och som underlättar deras tillgång till anställning,

—

arbetsmarknadens parter bör konsulteras om aspekter som rör införlivande av könsrelaterade kriterier,

—

nationella regeringar, nationella jämställdhetsorgan och arbetsmarknadsparter i alla medlemsländer har en klar skyldighet att se till att de lönesystem de upprättar inte leder till lönediskriminering mellan kvinnor och män; i detta sammanhang bör EU-riktlinjerna genom exakta indikatorer bidra till att stärka målsättningarna om lika lön för män och kvinnor, både på nationell nivå och företagsnivå, och följaktligen bör målsättningar slås fast för att minska skillnaderna mellan flickor och pojkar när det gäller tillgång till yrkesutbildning och teknisk utbildning samt för att minska skillnaderna i ingångslön,

—

det behövs åtgärder för att undanröja befintlig diskriminering på arbetsmarknaden och strukturella orsaker till inkomstskillnader mellan könen, i synnerhet främjande av social trygghet för kvinnor genom åtgärder för att avveckla kortvariga osäkra deltidsarbeten med dålig social trygghet samt förbättra regleringen av deltidsarbete (exempelvis genom att utsträcka rätten till deltid för föräldrar med rätt att återgå till heltid, och ökat deltagande i företagsinterna program för vidareutbildning),

—

nya, specifika målsättningar krävs för jämställdheten i sysselsättningspolitiken, med kvalitativa och kvantitativa indikatorer, i syfte att eliminera könsstereotyperna och begränsningarna för kvinnor som inleder en karriär i vissa sektorer och blir egna företagare (4),

—

nationella läroplaner ska omfatta entreprenörskapsutbildningar på högstadie- och gymnasienivå, särskilt för kvinnor, och åtgärder bör vidtas för att öka antalet kvinnor som tar examen från vetenskapliga och tekniska utbildningsprogram i syfte att överbrygga den sysselsättningsklyfta mellan könen som finns på områden som teknik, mekanik och informations- och kommunikationsteknik,

—

mer uppmärksamhet bör ges till jämställdheten och behovet av att kunna kombinera arbetsliv och familj; i detta sammanhang är det nödvändigt att minska den könsberoende segregeringen av arbetsmarknaden, särskilt genom effektiva åtgärder för att göra det möjligt att förena arbete och familj (i synnerhet en omfattande utbyggnad av lättillgänglig, högkvalitativ barnomsorg som alla har råd med, och olika former av stöd för personer i behov av vård och deras familjer, däribland vårdinrättningar öppna dygnet runt),

—

det krävs ett effektivt främjande av delat ansvar för omvårdnaden av barnen (framför allt incitament till större deltagande bland fäder) och avlägsnande av familjepolitiska åtgärder som stimulerar till att föräldrar lämnar yrkeslivet permanent eller för lång tid; föräldrar bör ha möjlighet att återinträda på arbetsmarknaden, och föräldrapenningen får inte inverka negativt på inkomstutvecklingen, inte stimulera kvinnor att avbryta karriären och inte utgöra ett nytt hinder för att dela ansvaret för omvårdnaden mellan makarna.

—

Ökade satsningar på att bekämpa den diskriminering som kvarstår på många områden på grund av ålder, kön, funktionshinder eller etnisk härkomst, särskilt i fråga om tillgång till utbildning samt tillgång till och möjlighet att stanna kvar på arbetsmarknaden. Gällande gemenskapslagstiftning och dess tillämpning bör övervakas på ett lämpligt sätt.

—

Större uppmärksamhet på konsekvenserna av de demografiska förändringarna och den åldrande arbetskraften. I detta sammanhang bör investeringarna i högkvalitativa arbeten och åldersanpassad utformning av arbetsplatserna ökas för att göra människor fysiskt och psykiskt kapabla att förvärvsarbeta längre, i synnerhet genom att uppmuntra äldre att i större utsträckning delta i vidareutbildning, genom att, minska stressen i arbetslivet och anpassa arbetsvillkoren (till exempel incitament till utbyggnad av hälsovården på arbetsplatsen, lättillgängliga företagsprogram för friskvård och förebyggande åtgärder samt skydd av arbetstagare).

—

Åtgärder för att höja medvetandet om äldre arbetstagares värde (uppvärdering av erfarenheter och överföring av den kompetens som har förvärvats i arbetslivet till yngre arbetstagare) samt rådgivning och stöd till företag, i synnerhet små och medelstora företag, i samband med framåtblickande personalplanering och utveckling av en åldersanpassad arbetsorganisation.

—

Högre prioriteringar av handikappfrågor i de nationella reformplanerna och större deltagande från de nationella handikapporganisationernas sida vid utarbetandet av reformplanerna. I detta sammanhang ombads kommissionen att analysera konsekvenserna och ta tillvara möjliga samverkanseffekter som flexibla arbetsmarknads- och stödåtgärder kan skapa, i syfte att öka sysselsättningsgraden bland funktionshindrade.

—

Förstärkning och övervakning av genomförandet av invandringspolitiken och konsekvenserna för den nationella planeringen av arbetskraften. Särskild uppmärksamhet bör här ägnas individuellt stöd med inriktning på (för)skolan och tidiga investeringar i språkkunskaper och arbetslivsinriktade kvalifikationer samt undanröjande av institutionella hinder och diskriminering i samband med tillgången till arbetsmarknaden i medlemsstaterna.

—

Övervakning och åtgärder för att säkerställa att andelen välutbildade och kvalificerade arbetstagare bibehålls så att hållbarhet uppnås. EESK stöder visserligen arbetstagarnas rörlighet över medlemsstaternas gränser, men hyser farhågor om vilka konsekvenser överföringen av utbildad arbetskraft och kompetensflykten från vissa medlemsländer till andra kan få för ursprungslandet.

—

Åtgärder för att förbättra kvaliteten på arbetstillfällena och därigenom skapande av ett europeiskt index som beskriver kvaliteten på arbetslivet, byggt på de forskningsbaserade kriterierna för ”bra arbete” (good work) samt mätt och offentliggjort regelbundet, för att kunna lyfta fram förändringar och framsteg beträffande kvaliteten på arbetslivet och inverkan på produktiviteten.

—

Ökad trygghet på arbetsmarknaden och kamp mot osäkra arbetsförhållanden, bland annat genom att säkerställa att arbetslösa inte tvingas ta anställning utan social trygghet, genom att bekämpa svartarbete och genom att förhindra utnyttjande av tillfälligt anställda arbetstagare.

—

Åtgärder för att skydda arbetstagarna mot diskriminering.

—

Ett flertal ytterligare åtgärder för att förbättra gällande hälsovårdssystem, för att i arbetsmarknadssyfte främja förebyggande insatser och en hälsosam livsstil i syfte att minska sjukdomsfallen, öka arbetskraftens produktivitet och förlänga det yrkesverksamma livet.

—

Åtgärder för att modernisera och förbättra, där så krävs, på området social trygghet för icke-standardiserade sysselsättningsformer.

—

Undanröjande av hinder för personer med vårdansvar för att (åter)inträda och stanna kvar på arbetsmarknaden (och incitament för att öka fädernas deltagande i vården av barnen).

—

Utveckling av transitarbetsmarknader för socialt utslagna grupper, med lämpliga incitament för företagen att anställa, och samtidigt stöd till de berörda att övervinna de problem som orsakar deras sociala utestängning (varvid det gäller att undvika oönskat utnyttjande av dessa åtgärder och snedvridning av konkurrensen).

—

Sysselsättningsinitiativ inom det icke-vinstdrivande området, särskilt i den sociala ekonomin, har här en särskild roll. På motsvarande sätt bör främjande åtgärder vidtas inom ramen för den arbetsmarknadspolitiska budgeten.

—

Arbetsmarknadens parter bör spela en huvudroll i varje slags debatt om flexicurity och ha en framträdande roll i kommissionens samråd och vid definitionen av konceptet.

—

Att stärka systemen för relationerna mellan arbetsmarknadens parter på europeisk och nationell nivå är en förutsättning för flexicurity. Arbetsmarknadens parter måste delta aktivt, förhandla, påverka och ta ansvar för hur flexicurity definieras samt för dess beståndsdelar. Därför bör man vid utvärderingen av de nationella reformplanerna också diskutera hur den sociala dialogen och kollektivavtalssystemen kan stärkas.

—

Kommissionen och medlemsstaterna bör ägna större uppmärksamhet åt jämställdhetsfrågor och solidaritet mellan generationerna i samband med flexicurity. Kvinnor, äldre anställda och unga personer befinner sig ofta i ett underläge på arbetsmarknaden när det gäller flexibilitet och trygghet, och man bör eftersträva en konvergens uppåt och så gynnsamma villkor som möjligt för dessa grupper.

—

Medlemsstaterna och kommissionen bör utforska möjligheten att öka anpassningsförmågan genom intern flexibilitet och göra denna till en livskraftig och godtagbar aspekt av flexicurity. Den interna flexibiliteten kan spela en central roll när det gäller att öka produktiviteten, innovationen och konkurrenskraften och kan alltså bidra till att Lissabonstrategins mål uppnås.

—

En jämvikt mellan flexibel arbetstid och arbetarskydd bör eftersträvas. Detta sker på bästa sätt genom bestämmelser som fastställs i kollektiva förhandlingar och i enlighet med medlemsstaternas praxis. Sådana förhandlingar om flexibel arbetstid kräver en kraftig uppbackning i form av rättigheter, välfungerande sociala institutioner och sysselsättningsfrämjande trygghetssystem.

—

En gynnsam makroekonomisk miljö inriktad på en tillväxtorienterad ekonomisk politik för att överbrygga långvariga konjunktursvackor och förverkliga den fulla potentialen i en aktiv arbetsmarknadspolitik.

—

Mer konsekvens när det gäller att integrera investeringar i forskning, utveckling och innovation, både för att stimulera ekonomin och för att skapa nya jobb. I detta sammanhang måste det också sägas att många reformplaner bara i otillräcklig omfattning tar hänsyn till att det vid sidan av strukturella reformer på arbetsmarknaden krävs efterfrågeorienterade åtgärder för att få fart på tillväxt och sysselsättning.

—

Ökat budgetmanöverutrymme för motsvarande investeringar i infrastruktur i medlemsstaterna. I detta sammanhang skulle de nationella reformprogrammen i möjligaste mån kunna läggas upp så att de bildar ett samordnat konjunkturstimulerande program för hela Europa.

—

Lämpliga ramvillkor som leder till både extern och intern efterfrågan vilket är nödvändigt om vi ska kunna öka potentialen för tillväxt och uppnå full sysselsättning. I detta sammanhang har det påpekats att det bara är ett fåtal medlemsstater som lägger tillräcklig tonvikt vid stimulans av ekonomin i sina reformprogram.

—

Vikten av lämplig finansiering på nationell och europeisk nivå för att kunna genomföra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I samband med detta har det påpekats att obalansen mellan förslag till arbetsmarknadsåtgärder och bristen på budgetmedel måste elimineras i många medlemsstater.