a)

Omständigheterna i det nationella målet kännetecknas av att de inträffar under en period då de nationella myndigheterna i de stater som berörs av frågan hade att hantera ett ovanligt stort antal människor som ville resa genom deras länder. Ska den omständigheten, att en medlemsstat de facto tolererar att dessa människor inreser till den endast i syfte att resa genom den för att komma till en annan medlemsstat för att där söka internationellt skydd, betraktas som ”visering”, i den mening som avses i artikel 2 m och artikel 12 i Dublin III-förordningen?

b)

Ska det, med hänsyn till att inresa de facto tolereras för genomresa utgås från att ”viseringen” upphör att gälla vid utresan från den berörda medlemsstaten?

c)

Ska det, med hänsyn till att inresa de facto tolereras för genomresa, utgås från att ”viseringen” fortfarande gäller när den som inrest ännu inte lämnat den berörda medlemsstaten, eller upphör ”viseringen” att gälla, trots att utresa inte skett, vid den tidpunkt då den sökande slutligen ger upp sina planer på att resa till en annan medlemsstat?

d)

Utgör den omständigheten att den sökande gett upp sina planer på att resa till den medlemsstat som var dennes tänka slutdestination bedrägeri, i den mening som avses i artikel 12.5 i Dublin III-förordningen, efter det att ”visering” utfärdats, så att den medlemsstat som utfärdat ”viseringen” inte är ansvarig?

e)

Ska den i artikel 13.1 i Dublin III-förordningen förekommande formuleringen ”utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredjeland” tolkas så, att den sökande inte har passerat gränsen utan tillstånd, under sådana särskilda omständigheter som är för handen i förevarande mål?

a)

Ska det vid bedömningen huruvida gränsen har passerats ”utan tillstånd”, i den mening som avses i artikel 13.1 i Dublin III-förordningen, särskilt beaktas huruvida villkoren för inresa är uppfyllda enligt kodexen om Schengengränserna, och särskilt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 (2) av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), vilken är tillämplig med hänsyn till vid vilken tidpunkt inresa skedde?

b)

Vilka unionsrättsliga bestämmelser ska särskilt beaktas vid bedömningen huruvida gränsen har passerats ”utan tillstånd”, i den mening som avses i artikel 13.1 i Dublin III-förordningen?

c)

Omständigheterna i det nationella målet kännetecknas av de inträffat under en period då de nationella myndigheterna i de stater som berörs av frågan hade att hantera ett ovanligt stort antal människor som ville resa genom deras länder, Ska den omständigheten att en medlemsstat de facto tolererar att dessa människor inreser till den endast i syfte att resa genom den för att komma till en annan medlemsstat för att där söka internationellt skydd räknas som inresa, i den mening som avses i artikel 5.4 c i kodexen om Schengengränserna?

d)

Innebär tillstånd till inresa enligt artikel 5.4 c i kodexen om Schengengränserna att det ska antas att det föreligger ett tillstånd som kan jämställas med visering, i den mening som avses i artikel 5.1 b i kodexen om Schengengränserna och således att det föreligger en ”visering” enligt artikel 2 m i Dublin III-förordningen, så att artikel 12 i Dublin III-förordningen ska beaktas vid tillämpningen av de bestämmelser som gäller för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig enligt nämnda förordning?

e)

Ska det, med hänsyn till att inresa de facto tolereras för genomresa, utgås från att ”viseringen” upphör att gälla vid utresan från den berörda medlemsstaten?

f)

Ska det, med hänsyn till att inresa de facto tolereras för genomresa, utgås från att ”viseringen” fortfarande gäller när den som inrest ännu inte lämnat den berörda medlemsstaten, eller upphör ”viseringen” att gälla, trots att utresa inte skett, vid den tidpunkt då den sökande slutligen ger upp sina planer på att resa till en annan medlemsstat?

g)

Utgör den omständigheten, att den sökande gett upp sina planer på att resa till den medlemsstat som var dennes tänka slutdestination, bedrägeri, i den mening som avses i artikel 12.5 i Dublin III-förordningen, efter det att ”visering” utfärdats, så att den medlemsstat som utfärdat ”viseringen” inte är ansvarig?

h)

Ska den i artikel 13.1 i Dublin III-förordningen förekommande formuleringen ”utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredjeland” tolkas så, att den inresa som, under de särskilda omständigheter som är för handen i förevarande mål, ska jämställas med ett tillstånd till inresa, i den mening som avses i artikel 5.4 c i kodexen om Schengengränserna, med innebörden att den sökande inte har passerat gränsen utan tillstånd?