29.8.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 205/20

1)

Rätten önskar få klarhet i huruvida, i det brottmål som den har att pröva, en annan person än en fysisk person kan innefattas i begreppet brottsoffer i den mening som avses i artikel 1 a i rådets rambeslut 2001/220/RIF, med hänsyn till skyldigheten enligt artikel 10 i rambeslutet att främja medling mellan brottsoffer och förövare under straffrättsliga förfaranden, detta som en precisering och komplettering av EG-domstolens dom av den 28 juni 2007 i mål C-467/05, Dell’Orto (REG 2007, s. I-5557).

2)

Rätten önskar få klarhet i huruvida begreppet ”brott” i artikel 10 i rambeslutet, enligt vilken ”[v]arje medlemsstat skall sträva efter att främja medling under straffrättsliga förfaranden om den anser brottet lämpligt för denna form av åtgärd”, kan tolkas så, att det avser alla brott vars lagstadgade materiella rekvisit är väsentligen likartade.

3)

Kan formuleringen ”Varje medlemsstat skall sträva efter att främja medling under straffrättsliga förfaranden” i artikel 10.1 i rambeslut 2001/220/RIF tolkas så, att det är tillåtet att ställa upp villkor för medling mellan förövare och brottsoffer åtminstone fram till det skede då ett avgörande meddelas i första instans? Det vill säga, är kravet på erkännande av de faktiska omständigheterna under domstolsförfarandet, efter att förundersökningen är avslutad, förutsatt att övriga villkor är uppfyllda, förenligt med skyldigheten att främja medling?

4)

Betyder formuleringen i artikel 10.1 i rambeslut 2001/220/RIF att ”[v]arje medlemsstat skall sträva efter att främja medling under straffrättsliga förfaranden om den anser brottet lämpligt för denna form av åtgärd” att medling ska vara allmänt tillgängligt under straffrättsliga förfaranden, förutsatt att samtliga lagstadgade villkor är uppfyllda, utan utrymme för tolkning. Med andra ord, om den frågan ska besvaras jakande, är det då förenligt med bestämmelserna (kraven) i nämnda artikel 10 att ”domstolsförfarandet inte behöver genomföras om det, med hänsyn till brottets art, formen av medling och den misstänktes personliga omständigheter, finns skäl att tro att rätten kommer att kunna beakta dennes aktiva bättring vid påföljdsbestämningen”?