25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/72

1.

2.

3.

4.

1.1

Kommittén har koncentrerat sig i föreliggande yttrande på ämnesområdena energipolitik och klimatförändringar. Kommittén behandlar frågan om vilka omständigheter som leder till för- eller nackdelar för EU:s konkurrenskraft när energiförbrukningen och utsläppen av växthusgaser reduceras avsevärt. I samband med detta diskuteras här framför allt ekonomiska aspekter.

1.2

På grund av det ömsesidiga beroendet mellan konkurrenskraft, ekonomisk styrka, sysselsättning och social trygghet för medborgarna har frågan också betydelse för Europas sociala framtid.

1.3

EESK kommer fram till att utmaningarna innehåller möjligheter att frigöra en innovations- och investeringsvåg som skulle stärka samhällsekonomin och den europeiska industrins (regionala) konkurrenskraft. Om detta lyckas överväger fördelarna, också med avseende på sysselsättningen och en starkare ställning för den europeiska sociala modellen.

1.4

En avgörande förutsättning för detta är att de rätta energi-, finans- och forskningspolitiska åtgärderna vidtas med utgångspunkt i de rätta principerna, och att överreglering undviks. Om inte så sker finns anledning till oro för att nackdelarna (för hög förbrukning av för dyr energi, minskad ekonomisk konkurrenskraft, företagsutflyttning, den europeiska sociala modellen äventyras) överväger och kan leda till en utveckling som präglas av kriser. Energi till rimligt pris är en nödvändig förutsättning för moderna industri- och tjänstesamhällen med alla deras sociala och kulturella landvinningar. Därför får energikostnaderna inte fördyras mer genom offentliga åtgärder än vad klimatskyddet eller den oundvikliga resursminskningen kräver.

1.5

Ledmotivet för de energi- och klimatpolitiska åtagandena och instrumenten måste därför vara en ekonomisk förvaltning som är så sund som möjligt. Endast på så sätt kan de samhällsekonomiska kostnaderna och den sociala belastningen på medborgarna minimeras. Måttstocken för klimatskyddets ekonomiska effektivitet är kostnaderna för att undvika en fastställd mängd utsläpp av växthusgaser (t.ex. CO2). För energiförbrukning och försörjningstrygghet är måttstocken energieffektivitet. (Det är här viktigt att hitta en meningsfull definition av dessa värden.) De europeiska instrumenten för energi- och klimatpolitiken bör därför fokusera på ekonomiska åtgärder för energieffektivitet och användning av ekonomiskt och miljömässigt hållbar energiteknik.

1.6

Det centrala för EU:s politiska åtgärder bör vara en klimat- och energipolitik som främjar ett samarbete med partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn, och där den enskilda medlemsstatens ekonomiska, geografiska och resursrelaterade fördelar används optimalt och i samverkan. Till exempel bör teknik för utnyttjande av förnybar energi inom Europa användas där de bästa (i synnerhet klimatmässiga) förutsättningarna finns, inbegripet lämpliga distributionskanaler, och inte där de nationella stöden just då är störst. Dessutom bör man också sträva efter internationell samverkan för utveckling och användning av teknik som sparar energi och undviker utsläpp av växthusgaser.

1.7

Trots att klimatfrågan är brådskande bör tempot i de erforderliga förändringarna och omställningarna av energiförsörjningen och energiförbrukningen inte ske snabbare än vad näringslivet och samhället klarar av. Som parametrar kan man använda t.ex. avkastningscykler, utbildningstider, utvecklingstid för ny teknik, samt i synnerhet socialt acceptabla anpassningar, utbildningsåtgärder och andra samhälleliga förändringar. Forskning och utveckling måste lämna viktiga bidrag till detta.

1.8

Ett arbetssätt nedifrån och upp bör användas som möjliggör och främjar egna initiativ från alla aktörer samt mångfald, diversifiering och flexibilitet när det gäller teknik och ekonomiska metoder – det är nämligen bara genom mångfald och konkurrens mellan olika strategier, innovationer och metoder som man kan skapa den nödvändiga stabiliteten inför enstaka kriser och de nödvändiga förutsättningarna för särskilt effektiv teknik. Därför krävs också en bredare energimix för att inte lovande teknik (1) ska elimineras alltför tidigt.

1.9

När man fastställer de energipolitiska målen, bestämmelserna och instrumenten bör gränserna för vad som är tekniskt möjligt beaktas, och överreglering och motstridiga överlappande bestämmelser absolut undvikas. Dessa leder till felaktiga allokeringar och därmed till onödiga kostnadsökningar som påverkar välstånd och konkurrenskraft negativt. Dessa mål och instrument måste också vara långsiktigt tillförlitliga eftersom de utgör grundvalen för mycket kostsamma investeringar och nyutvecklingar som först på längre sikt kommer samhällsekonomin, sysselsättningen och välståndet till godo.

1.10

Där det är möjligt bör man använda marknadsekonomiska styrmedel, t.ex. en förnuftig tilldelning av utsläppsrätter, och undvika detaljbestämmelser. Liksom tidigare är rimliga energikostnader en förutsättning för global konkurrenskraft, det sociala grundskyddet samt för den kapitalbildning som krävs för nyinvesteringar och FoU-satsningar inom den europeiska industrin.

1.11

Dessutom behövs en avsevärt starkare och bredare forskning och utveckling av klimatanpassad och resurssnål energiteknik liksom utbildning av de ingenjörer, forskare och tekniker som krävs för detta. Man bör göra stora satsningar på att vidareutveckla nya metoder att utnyttja förnybar energi, som ännu befinner sig långt från ekonomisk lönsamhet, men inte tvinga in sådana metoder för tidigt på marknaden genom stora stöd (eller framtvingade inköpspriser). Satsningar bör i stället göras på förstärkt forskning och utveckling av hållbar energiteknik med låga koldioxidutsläpp tills man befinner sig närmare marknadsmässighet. Tyngdpunkten i alla åtgärder för innovativ utveckling bör därför läggas på effektiv användning av energisparande, klimatneutral och konkurrenskraftig energiteknik.

1.12

Särskilt krävs emellertid globala klimatskyddsmål som är bindande för alla större utsläppskällor för att skapa lika konkurrensvillkor på global nivå. Endast på detta sätt kan man undvika att de annars högre energikostnaderna inom EU leder till en global snedvridning av konkurrensen som inledningsvis leder till en successiv utflyttning av den energiintensiva industrin utan att klimatskyddet har främjats på något sätt (”carbon leakage”). Kommittén stöder alla europeiska aktörers strävanden i denna riktning (t.ex. Balikonferensen). Innan detta mål har uppnåtts måste en snedvridning av konkurrensen för dessa branscher undvikas. Utan dessa branscher kan inte Europa förbli långsiktigt konkurrenskraftigt.

2.1

Energins betydelse. En avgörande förutsättning för vår levnadsstandard i dag har varit utvecklingen och användningen av energiintensiva industriprocesser, maskiner och transportmedel: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och mångfaldigat hennes produktivitet, alstrat värme och ljus, revolutionerat jordbruksavkastningen och inneburit tidigare oanade möjligheter till rörlighet och kommunikation. Energi har blivit ett ”livselixir” för de moderna samhällsekonomierna och är en förutsättning för all grundläggande försörjning i samhället.

2.2

Problemställning. De flesta prognoser visar att energibehovet i världen kommer att öka till det dubbla (eller tredubbla) fram till 2060 genom att folkmängden ökar liksom utvecklingsbehovet i många länder. Mot denna utveckling står som bekant två tungt vägande faktorer som utgör en uppmaning till globalt politiskt handlande i syfte att undvika konflikter och ekonomiska kriser: resursutarmning och miljöskydd. Även om människans bidrag till klimatförändringarna i detta sammanhang (växthusgaser, i synnerhet CO2, metan och dikväveoxid) utgör det viktigaste miljöproblemet måste man också beakta konsekvenserna av alla åtgärder med avseende på biologisk mångfald, folkhälsa och långsiktigt hållbar förvaltning av resurser och avfall.

2.3

Europeiska rådet. I slutsatserna från vårtoppmötet 2007 fastställde Europeiska rådet i fråga om energipolitik följande prioriteringar:

2.3.1

Kommittén har i dessa frågor avgett vägledande viktiga yttranden som redovisas i bilagan (2).

2.4

Begäran från det slovenska ordförandeskapet. I en skrivelse från den slovenska ekonomiministern Andrej Vizjak informerades kommittén om det slovenska ordförandeskapets prioriteringar på det industripolitiska området, vars mål är en mycket energieffektiv europeisk ekonomi som släpper ut så lite växthusgaser som möjligt. För detta är stimulansåtgärder för innovation och användning av miljövänlig teknik och miljövänliga produkter särskilt viktiga. En handlingsplan för en hållbar industripolitik håller på att utarbetas, och Europeiska rådet kommer att behandla denna vid sitt vårtoppmöte 2008. Mot den bakgrunden framställdes en begäran till kommittén om att utarbeta ett yttrande om möjliga positiva och negativa effekter av ökade miljö- och energipolitiska krav på den europeiska industrins konkurrenskraft.

2.5

Konkurrenskraft, ekonomisk styrka och social trygghet. Det framgår av de senaste publikationerna (3) från Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI) (4) (t.ex. ”58 concrete measures to ensure the success of the Lisbon strategy”) att det finns ett nära samband mellan konkurrenskraft, ekonomisk styrka och spelrummet för nödvändiga sociala tjänster. Därför inriktas diskussionen i detta yttrande på de relevanta ekonomiska aspekterna (5) av denna begäran.

2.6

Industristater. De högt utvecklade industristaterna har särskilt stora skyldigheter på detta område, dels för att de står för en större andel av utsläppen av dessa gaser, dels för att de fortfarande har ett försprång i utvecklingen av ny teknik. Dessa skyldigheter omfattar allt från energisparande, högre energieffektivitet och införande av utsläppsfri (eller utsläppsbegränsad) energiproduktion (6) till utveckling av lämpliga tekniska förfaranden. Mot den bakgrunden gäller det att välja rätt alternativ i spänningsfältet mellan behov, önsketänkande och ekonomisk realitet, och att med omdöme och beslutsamhet arbeta för detta.

2.7

Kostnader  (7). Användningen av klimatvänliga energiformer är emellertid för den vanliga användaren och för näringslivet (oftast) förknippat med betydligt högre kostnader (8). Exempel är vind- och solenergi (9) (endast i Tyskland utbetalades 2007 ca 4 miljarder euro för det konsumentsubventionerade användandet av förnybar energi (10)) eller utvecklingen av kolkraftverk med avskiljning och lagring av koldioxid (CCS). Också värmepumpar eller fordon med mindre eller inga utsläpp av koldioxid fordrar dyrare teknik med högre kostnader.

2.8

Risker. Om inte dessa avsevärda kostnader motsvaras av besparingar i form av minskad resursförbrukning och om inte konkurrerande utomeuropeiska ekonomier drabbas av jämförbara kostnader påverkas den europeiska konkurrenskraften negativt. ”Europa är gärna en förebild i kampen mot klimatförändringarna, men Europa kan inte acceptera illojal konkurrens från länder som inte inför några miljörestriktioner överhuvudtaget” (11). Redan arbetskraftskostnaderna (löner, sociala avgifter) ligger betydligt högre i Europa än i tillväxtekonomierna, till exempel Kina och Indien, och medför redan i sig själva stora utmaningar för Europas konkurrenskraft – alla ytterligare, ensidiga kostnadsökningar som drabbar produktiviteten till följd av klimatskyddsmål är särskilt allvarliga och farliga.

2.9

Möjligheter. Om en övervägande majoritet av icke-europeiska stater som Kina, Indien och USA vidtar liknande åtgärder vad gäller klimatskyddet finns emellertid möjligheten att exportera miljövänlig energiteknik som utvecklats i Europa och på så vis inte bara främja den europeiska samhällsekonomin utan också bidra till minskad förbrukning och lägre koldioxidutsläpp globalt. Dessutom visar den ekonomiska historien att krisperioder ofta följs av en ökad investeringsvilja samt utveckling och användning av ny teknik som på längre sikt leder till tillväxt och uppsving (hittills emellertid också med ökad energianvändning!). Tyngdpunkten i alla åtgärder inom EU för innovativ utveckling bör därför läggas på effektiv användning av energisparande, klimatneutral och konkurrenskraftig energiteknik medan de utrikespolitiska ansträngningarna för att uppnå lämpliga globala överenskommelser bör fortsätta oförtrutet – resultaten från Balikonferensen visar att förhandlingarna åtminstone fortgår (se punkt 2.11).

2.10

Problem. Om förhandlingarna inte skulle ge resultat kommer allvarliga problem att uppstå. Först kommer industrisektorer vilkas produktionskostnader i hög grad beror på kostnaderna för energi och koldioxid inte längre att vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden. De kommer att lägga ner produktionen här, avveckla arbetsplatserna här och flytta till länder med lägre energikostnader och utan koldioxidavgifter. För vissa branscher som aluminium- eller cementindustrin (12) har en sådan process redan inletts. Kommissionen är visserligen helt klart medveten om den nämnda problematiken vad gäller ”impact assessment” (13), men EESK anser att man i denna fråga måste hitta en snabb lösning för att undvika negativa ekonomiska konsekvenser. Förutom att existerande industrier flyttas ut kommer det internationella kapitalflödet inte längre att rikta sina framtida investeringar mot nya anläggningar i Europa, utan mot regioner med lägre energi- och koldioxidkostnader.

2.10.1

Utflyttning och kolutsläpp. En sådan utflyttning innebär dessutom att det visserligen släpps ut mindre koldioxid i EU, men att lika mycket eller rent av mer koldioxid hamnar i atmosfären – om den utflyttade produktionen sker med billigare teknik än den som kommer att användas här kommer ännu mer växthusgaser att frisättas (Norge utgör ett undantag med sin vattenkraft). Till detta kommer en ökning av de transportrelaterade koldioxidutsläppen.

2.10.2

Samhällsekonomisk energiintensitet. I detta fall skulle den europeiska samhällsekonomin förlora viktig industriproduktion och arbetsplatser utan att det gynnar klimatskyddet. Samtidigt skulle EU i konkurrensen om att åstadkomma samhällsekonomisk energieffektivitet, s.k. energiintensitet, (energiförbrukning/bruttonationalprodukt) tillfälligt (14) ha uppnått en (skenbar) framgång, eftersom den energiintensiva industrin har flyttat ut.

2.10.3

Tjänstesektorn. Även tjänstesektorn, som utgör en stor del av Europas ekonomiska styrka, kan endast blomstra på lång sikt om den europeiska industrin är konkurrenskraftig, och berörs således också av (globalt sett) alltför höga energikostnader.

2.11

Globala överenskommelser. Bindande och balanserade globala överenskommelser som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser måste alltså vara ett prioriterat mål för alla internationella ansträngningar på området, inte bara av hänsyn till klimatskyddet utan också eftersom märkbara effekter endast kan förväntas om även stora koldioxidproducenter som Kina, Indien och USA ansluter sig till skyddsåtgärderna. Kommittén välkomnar därför alla insatser som gemenskapen, medlemsstaterna och organisationer som G8, FN, Unesco, OECD, IEA osv. gör i denna riktning, t.ex. den nyss genomförda Balikonferensen.

3.1

Energi- och klimatskyddspolitik. En framgångsrik energi- och klimatskyddspolitik måste, för att uppnå en märkbar sänkning av energiförbrukningen och växthusgasutsläppen, förbereda samhället och dess olika aktörer på de nödvändiga förändringarna (t.ex. arkitekter, investerare, företagare, lärare, elever, medborgare, konsumenter o.s.v. eftersom det handlar om en angelägenhet som berör alla längs hela kedjan), men denna förändringsprocess måste samtidigt utformas så att den europeiska ekonomins globala konkurrenskraft beaktas och så att målen i punkt 2.3 balanseras. Detta ger upphov till både utmaningar och möjligheter.

3.2

Utmaningar. Både den globala energiefterfrågans utveckling och den europeiska energi- och klimatpolitiken under de senaste åren har lett till avsevärt dyrare energi och produkter framställda därav. För att uppnå de tre målen i punkt 2.3 och ta fram det kapital som krävs för kommande investeringar i innovativ teknik bör den europeiska samhällsekonomin emellertid tillhandahålla energi så fördelaktigt som möjligt, trots den ökande globala efterfrågan och respekten för det nödvändiga klimatskyddet. Därför får energikostnaderna inte fördyras mer genom statliga åtgärder än vad klimatskyddet eller den oundvikliga resursminskningen kräver.

När det gäller vilka enskilda åtgärder som krävs och konsekvenserna av dessa kan det därför uppstå intressekonflikter mellan energidistributörer och energikonsumenter.

3.3

Stimulansåtgärder och handel med utsläppsrätter. För detta krävs tillräckliga marknadsekonomiska stimulansåtgärder för att energieffektiv teknik ska användas inom ramen för investeringscykeln, även om det innebär högre investeringskostnader. Om sådana investeringar trots ekonomisk lönsamhet uteblir måste man undersöka vilka hinder som finns och undanröja dessa. Investeringar i energieffektivitet (se även punkt 4.1) är oftast det billigaste sättet att undvika koldioxidutsläpp. I princip skulle handel med utsläppsrätter kunna vara ett av dessa marknadsekonomiska instrument. För att den ska fungera krävs emellertid avsevärda förbättringar av det nuvarande användningssättet (se även 4.3) om man ska kunna minska utsläppen av en bestämd mängd koldioxid till lägsta kostnad. Genom överlappningar med instrument för att främja förnybar energi samt felaktiga stimulansåtgärder i samband med utgivningen av certifikat (i synnerhet den bristande kopplingen mellan tilldelning och faktisk produktion vilket gör att handeln med utsläppsrätter uppmuntrar nedläggning), uppstår t.ex. de s.k. ”Windfall Profits” (extraförtjänster), som har lett till kraftigt höjda kostnader (storleksordningen miljarder euro) för elenergi. Det fullständiga auktionsförfarande som kommissionen föreslår skulle troligtvis leda till ytterligare ökningar.

3.4

Verkliga möjligheter. Om det skulle lyckas att under de kommande 15–25 åren koncentrera de många åter- och nyinvesteringar som måste göras under denna period på ekonomiskt lönsam, energibesparande och utsläppsminskande teknik kan klimatskyddet få positiva följder för den europeiska industrins konkurrenskraft, och trots höjda energipriser leda till större generellt välstånd.

3.5

Förutsättningar och rekommendationer. Nedan diskuteras några av de förutsättningar som måste föreligga för att möjligheterna ska kunna förverkligas, och några rekommendationer lämnas. En avgörande förutsättning är att de rätta energi-, finans- och forskningspolitiska åtgärderna vidtas med användning av de rätta principerna och att överreglering undviks. De politiska instrumenten måste stimulera och möjliggöra de ekonomiskt lönsammaste lösningarna. De kvantitativa målen måste beakta tempot i de erforderliga omställningarna, som måste anpassas till vad en sund samhällsekonomi klarar av. Som parametrar för förändringstakten kan man använda t.ex. avkastningscykler, utbildningstider, utvecklingstid för ny teknik, samt i synnerhet socialt acceptabla anpassningar, utbildningsåtgärder och andra samhälleliga förändringar. Forskning och utveckling måste lämna viktiga bidrag till detta.

3.6

Breda arbetssätt – mångfald, diversifiering, flexibilitet och ömsesidighet. Ett arbetssätt nedifrån och upp bör användas som möjliggör och främjar egna initiativ från alla aktörer samt mångfald, diversifiering och flexibilitet när det gäller tekniska och ekonomiska metoder, utan att särskilt gynna enskilda områden – det är nämligen bara genom en bred ansats och konkurrens mellan olika alternativ, innovationer och metoder som man kan skapa den nödvändiga stabiliteten inför enstaka kriser och de nödvändiga förutsättningarna för särskilt effektiva metoder, teknik och kopplingen dem emellan. Därför krävs också en bredare energimix för att inte lovande teknik (15) ska elimineras alltför tidigt. För att säkra vår energiförsörjning bör det finna ett lämpligt nätverk mellan producenter, leverantörer och kunder genom försörjningskedjan från borrhål till kund. För detta behövs ömsesidiga ekonomiska förbindelser, dvs. säkra investeringsvillkor för utländskt kapital i EU, och omvänt säkra villkor för EU-investeringar i leverantörsländerna.

3.7

EU-politiska åtgärder och globalt samarbete. EU:s klimat- och energipolitik bör främja ett samarbete med partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn, och där den enskilda medlemsstatens ekonomiska, geografiska och resursrelaterade fördelar används optimalt och i samverkan. Till exempel bör teknik för utnyttjande av förnybar energi inom Europa användas där de bästa (i synnerhet klimatmässiga) förutsättningarna finns, inbegripet lämpliga distributionskanaler, och inte där de nationella stöden just då är störst. Dessutom bör man också sträva efter global samverkan för utveckling och användning av teknik som sparar energi och undviker utsläpp av växthusgaser.

3.8

Motstridiga  (16) och överlappande kvantitativa mål. Genom bästa möjliga lönsamhet i samhällsekonomin kan den sociala belastningen på medborgarna minimeras.

Överlappande energi- och klimatpolitiska mål leder emellertid till ett överreglerat system och lösningar som inte är ekonomiskt gynnsamma, och sådana överlappningar bör därför undvikas. Följande exempel kan ges:

Kommittén rekommenderar därför att alla klimatskyddsåtaganden först noggrant och objektivt analyseras med avseende på deras konsekvenser för BNP för att säkerställa den europeiska industrins konkurrenskraft i samband med den nödvändiga reduktionen av växthusgaser och för att uppnå en optimal resursallokering.

3.8.1

Studier. Studier visar följande (20):

3.8.2

Balans mellan målen i punkt 2.3. För att uppnå jämvikt mellan de tre energi- och miljöpolitiska målen i punkt 2.3 bör de politiska instrumenten syfta till ekonomiskt lockande åtgärder för minskade koldioxidutsläpp som verkligen kan genomföras utan negativa konsekvenser för miljön. Om man emellertid dessutom kräver en kostnadsintensiv och ur teknisk synpunkt för tidigt genomförd omställning av energimixen till en högre andel förnybar energi och därtill satsar på ett överreglerat samhällsekonomiskt energieffektivitetsmål kommer samhällsekonomiska felallokeringar (22) att bli resultatet, och dessutom ökar risken för att efterfrågan på särskilt effektiv miljöteknik inte längre kan täckas av europeisk produktion. En undersökning som kommissionen genomförde (23) visade att redan koldioxidpriser på 20–25 euro/ton påverkar konkurrenskraften avsevärt i vissa branscher.

3.9.1

Ökad forskning och utveckling längs hela energikedjan är en förutsättning för den nödvändiga teknikutvecklingen mot nya alternativ, lägre kostnader samt större effektivitet i resursutnyttjande/-utvinning, energiomvandling, energilagring och slutlig användning av energi i industri, transporter, hushåll och hos privata konsumenter. Kommittén vill upprepa sin uppmaning till kraftigt ökade insatser på FoU-området. Stödet kan i detta sammanhang dra nytta av en minskning av de stora marknadssubventionerna till teknik som ännu inte är kommersiellt gångbar på egen hand.

3.9.2

Offentligt stöd till energiforskningen bör koncentreras till den mycket viktiga grundforskningen (t.ex. katalys, vit/grön bioteknik, materialforskning, kärnfusion, omhändertagande av kärnavfall), samtidigt som FoU i samband med tillämpningar i första hand bör skötas av näringslivet (inbegripet småföretagen). Dessutom krävs intensiv utbildning av alla nödvändiga sakkunniga, från tekniker till ingenjörer och forskare, samt utbildning av alla aktörer som indirekt berörs av energifrågorna, inbegripet konsumenterna.

—

Energieffektiviteten ökar försörjningstryggheten, minskar miljöbelastningen och stabiliserar energipriserna.

—

Ökad energieffektivitet kan med negativa kostnader ge en besparing på 6 Gt (miljarder ton) koldioxid fram till 2030 (24).

—

Energieffektivitet är en avgörande faktor för att kunna integrera stater utanför Europa i ett globalt klimatskyddsavtal.

—

För optimal energieffektivitet måste lagstiftningsmässiga målkonflikter undanröjas: hyreslagstiftning, återvinningskvoter.

—

Ländernas energieffektivitet måste mätas med utgångspunkt i den slutliga användningen av varorna, inte enbart i energianvändning i förhållande till BNP.

—

För energiförbrukande produkter bör vid målkonflikt fokus läggas på användningsfasen.

—

Energieffektivitet bör framför allt främjas där det finns hög sparpotential: framför allt inom byggsektorn och i kraftverk.

—

Investeringscykler och återbetalningstider bestämmer den ekonomiska lönsamheten.

—

Dessa måste också få spela en avgörande roll i samband med förnybar energi (mer om detta nedan).

—

Industrianläggningar som redan uppfyller kraven i fråga om energieffektivitet bör inte belastas med ytterligare kostnader genom politiska instrument, som handeln med utsläppsrätter (auktioner).

—

Man bör sträva efter att utnyttja energieffektivitetspotentialen sektorsvis (25).

4.2.1

Förnybar energi främjar hållbar energiförsörjning (ökad försörjningstrygghet, nästan koldioxidneutral eller koldioxidfri energiutvinning). Förnybar energi måste på lång sikt klara sig utan stöd, och därmed bli betydligt effektivare.

4.2.2

Därför bör det framtida stödet till och utvecklingen av förnybar energi beakta följande synpunkter, som framför allt syftar till att öka effektiviteten i stödet:

—

Innan framtida mål fastställs bör man analysera de tekniska möjligheterna att uppfylla målen samt de ekonomiska och sociala konsekvenserna. Målen bör därefter fastställas med utgångspunkt i europeisk och i bästa fall även global samordning.

—

Användningen av de politiska instrumenten bör leda till önskade styrningseffekter (t.ex. stimulansåtgärder för investeringar i ekonomiska åtgärder, utveckling av nya marknader), men undvika oönskade styrningseffekter (t.ex. utflyttning av investeringar, höga kostnader för näringsliv och konsumenter).

—

De politiska instrumenten bör på ett mer konsekvent sätt än för närvarande inriktas mot klimat-, energi- och kapitaleffektivitet, helst med angivande av mätbara värden. Den bästa måttstocken för detta är kostnaderna for CO2-utsläppsminskning.

—

EU bör rensa i den överreglerade instrumentmixen (handel med utsläppsrätter, stöd till förnybar energi, stöd till kraftvärmeproduktion, energiskatter, rättsregler med många direktiv om enskilda frågor). I samband med detta måste också målkonflikter rensas bort. Ekonomiskt lönsamma åtgärder bör prioriteras framför ekonomiskt olönsamma (normalt sett bör alltså energieffektivitet prioriteras framför ytterligare utbyggnad av förnybar energi).

—

Handeln med utsläppsrätter bör ändras så att energieffektiviteten främjas och nedläggningar undviks. För att företag ska få det kapital som krävs för investeringar i energieffektivitet bör inte certifikat fördelas genom auktion utan på grundval av effektivitetskriterier som kopplas till den faktiska produktionsmängden. I linje med den styrning man önskar (ökad energieffektivitet) fungerar då handeln med utsläppsrätter lika bra som med fullständig utauktionering, men man undviker de negativa konsekvenserna (cementering av onödiga elprisökningar – windfall-profits – och högre belastning för den energiintensiva industrin). Överlappning av stödinstrument för förnybar energi och felaktig stimulans i samband med tilldelning av certifikatet bör undvikas – i stället bör sambandet mellan tilldelning och faktisk produktion beaktas (så att handeln med utsläppsrätter inte blir en avvecklingspremie!). Med utauktionering kommer i vissa branscher enbart de rena produktionskostnaderna att stiga med mer än 10 % och därmed blockera önskade löneökningar.

—

Stödet till förnybar energi bör harmoniseras inom EU så att vindkraftverk och solcellsteknik placeras på de lämpligaste ställena inom EU. Brett stöd till förnybar energi för produktion av värme, el och bränsle bör inte ges mot bakgrund av de regionala behoven, utan de bästa förhållandena med avseende på klimat (och distributionsmöjligheter).

—

Energi som produktionsfaktor bör så långt möjligt skyddas från ytterligare statliga energi- och klimatkostnader – utöver de kostnader som redan drabbar energidistributörer och som påverkar energipriset – (utsläppshandel, stöd till förnybar energi, stöd till kärnkraftverk, energibeskattning osv.) för att inte den globala konkurrenssituationen ska försämras samt för att undvika företagsutflyttning. Endast ekonomiskt sunda företag har möjlighet att genomföra de erforderliga effektivitetsförbättringarna, att utveckla ny teknik och samla det nödvändiga kapitalet.

—

I globala överenskommelser bör man fokusera på relativa mål (energieffektivitet, utsläpp av växthusgaser/BNP) för att länder med hög tillväxtpotential (och därmed stor ökning av utsläppen av växthusgaser) stimuleras att delta. Man bör framför allt stimulera tekniköverföring, vilket är målet för AP-6-forumet (26) bestående av sex stater i Asien/Stillahavsregionen, så att effektiv teknik snabbt når ut till de regioner som har det största behovet av att komma ikapp.