1)

Ska artikel 1.2 i förordning nr 1896/2006 (1) tolkas så, att en nationell bestämmelse, såsom 371 § stycke 1 punkt 4 i den estniska civilprocesslagen (enligt vilken en domstol inte får ta upp en talan till prövning om en estnisk domstol tidigare meddelat ett slutligt avgörande i en tvist mellan samma parter, som rör samma sak och som är grundad på samma omständigheter och det avgörandet vunnit laga kraft, och det således är uteslutet att på nytt väcka talan inför domstol angående samma sak), utgör hinder för att pröva en talan som rör en fordran avseende vilken en domstol i en medlemsstat utfärdat ett europeiskt betalningsföreläggande som förklarats verkställbart?

2)

Om den första frågan i normalfallet ska besvaras jakande och det således föreligger ett hinder för sakprövning: Blir svaret på frågan annorlunda om det efter verkställighetsförklaringen av det europeiska betalningsföreläggandet visar sig att betalningsföreläggandet inte delgivits i enlighet med de minimikrav som anges i artiklarna 13–15 i förordning nr 1896/2006?

3)

Om fråga 2 ska besvaras så, att det föreligger ett hinder för sakprövning: Får domstolen som utfärdat det europeiska betalningsföreläggandet och verkställighetsförklaringen ex officio eller efter begäran av sökanden ogiltigförklara verkställighetsförklaringen om det efter verkställighetsförklaringen av det europeiska betalningsföreläggandet visar sig att betalningsföreläggandet inte delgivits i enlighet med de minimikrav som anges i artiklarna 13–15 i förordning nr 1896/2006?

4)

Om fråga 3 ska besvaras jakande: Får domstolen som utfärdat det europeiska betalningsföreläggandet och verkställighetsförklaringen ogiltigförklara verkställighetsförklaringen av betalningsföreläggandet, oberoende av huruvida domstolsförfarandet för verkställighet i verkställighetsmedlemsstaten genomförts eller avslutats och oberoende av förfarandets utgång?