—

delvis ogiltigförklara direktiv (EU) 2020/1057, närmare bestämt artikel 1.3–1.6, eller

i andra hand, om domstolen skulle finna att de bestämmelserna är oupplösligt förbundna med andra bestämmelser i direktiv (EU) 2020/1057 eller rör den rättsaktens kärna, ogiltigförklara rättsakten i dess helhet, samt

—

förplikta parlamentet och rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Den första grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen, som stadgas i artikel 5.4 FEU

Rumänien hävdar att kommissionen inte gjort någon konsekvensbedömning av lösningen att hänvisa till kriteriet typ av transporter för att identifiera i vilka situationer bestämmelserna om utstationering av förare i vägtransportsektorn kan tillämpas, och att den lösningen inte har stöd av någon rapport/studie eller av vetenskapliga data.

De lagstiftande institutionerna var i förevarande fall skyldiga att göra en konsekvensbedömning, eftersom de väsentligt ändrade kommissionens förslag utan att ha tillräckligt underlag för att bedöma om den nya åtgärden var proportionerlig.

Kriteriet typ av transport leder dessutom till ovisshet om vilken som är värdmedlemsstaten och om vilken lagstiftning som är tillämplig. Att hänvisa till det kriteriet är följaktligen till men för rättsliga säkerheten och strider därmed bland annat till och med mot de angivna målen med direktiv (EU) 2020/1057.

Att tillämpa bestämmelserna om utstationering av förare i vägtransportsektorn med hänvisning till kriteriet typer av transporter kan påverka den flexibilitet och snabbhet som är specifik för den sektorn.

2.

Den andra grunden: Åsidosättande av principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, som stadgas i artikel 18 FEUF

Rumänien hävdar att eftersom den internationella transportmarknaden är objektivt centraliserad/polariserad, och eftersom andelen transportörer från medlemsstaterna i Europeiska unionens perifera områden på den internationella transportmarknaden växer, står det klart att det i huvudsak är transportörerna från de områdena som får bära de administrativa och ekonomiska kostnaderna i samband med utstationering och kommer att avskräckas från att bedriva verksamhet genom bestämmelser såsom artikel 1.3–1.6 i direktiv (EU) 2020/1057.

Dessutom var bestämmelserna i förordning (EU) 2020/1057, förordning (EU) 2020/1054 (1) och direktiv (EU) 2020/1055 (2) (om ytterligare begränsningar av cabotagetransporter, återföring av fordonet till arbetsstället i etableringsmedlemsstaten var åttonde vecka, återvändande för föraren var fjärde vecka, förbud mot att tillbringa den normala veckovilan i förarhytten och utstationering av förare) utformade som pelare i ett integrerat lagstiftningspaket. I det sammanhanget kan bara en analys av deras kumulativa verkan visa hur de faktiskt påverkar transportmarknaden.