1)

Kan en klausul anses icke oskälig, det vill säga klar och begriplig, med hänsyn till de ekonomiska följderna, om den formulerats (som ett allmänt avtalsvillkor som används av näringsidkaren och som inte har varit föremål för individuell förhandling) på grundval av den lagstadgade upplysningsplikten – som med nödvändighet är av generell natur – och som lägger valutarisken på konsumenten utan att uttryckligen ange att de amorteringar som ska göras enligt låneavtalet kan komma att överstiga konsumentens inkomster enligt näringsidkarens solvensbedömning eller kan komma att uppgå till en mycket större del [än den angivna] av dessa inkomster, även med hänsyn till att de relevanta nationella bestämmelserna föreskriver att risken ska preciseras skriftligen och att det inte räcker att endast uppge att det föreligger en risk och hur den ska fördelas och till att EU-domstolen i punkt 74 i sin dom i målet C-26/13 konstaterade att näringsidkaren inte bara måste upplysa konsumenten om risken utan även att konsumenten med hjälp av dessa upplysningar ska kunna bedöma de potentiellt betydande ekonomiska följderna för honom eller henne av den avtalade valutarisken och därmed den totala lånekostnaden?

2)

Kan en klausul anses icke oskälig, det vill säga klar och begriplig, med hänsyn till de ekonomiska följderna, om den formulerats (som ett allmänt avtalsvillkor som används av näringsidkaren och som inte har varit föremål för individuell förhandling) på grundval av den lagstadgade upplysningsplikten – som med nödvändighet är av generell natur – och som lägger valutarisken på konsumenten utan att uttryckligen ange att det i låneavtalet inte fastställs någon övre gräns för valutakursförändringarna, även med hänsyn till att EU-domstolen i punkt 74 i sin dom i målet C-26/13 konstaterade att näringsidkaren inte bara måste upplysa konsumenten om risken utan även att konsumenten med hjälp av dessa upplysningar ska kunna bedöma de potentiellt betydande ekonomiska följderna för honom eller henne av den avtalade valutarisken och därmed den totala lånekostnaden?

3)

Ska direktiv 93/13, ( 1 ) i synnerhet det sista skälet, punkt 1 o i bilagan till detta och artiklarna 3.3 och 6.1, tolkas så att – särskilt med hänsyn till det krav som slagits fast i bland annat domen i mål C-42/15, enligt vilket det är nödvändigt att det finns effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder för att skydda konsumenterna – unionsrätten utgör hinder för en rättspraxis, en juridisk tolkning eller en rättsregel i en medlemsstat enligt vilken den rättsföljd (fullständig ogiltighet till följd av överträdelsen av en rättsregel och även skadestånd eller någon annan rättsföljd av en juridisk handling) som uppkommer i den medlemsstaten på grund av en kreditbedömning som inte är grundlig och uttömmande, inte skyddar gäldenären och är vårdslös (till exempel på grund av att det inte görs någon bedömning av den effekt av valutarisken som utgörs av en betydande höjning av amorteringsbeloppen och av huvudskulden) är mer ofördelaktig för konsumenten än om den ursprungliga situationen hade återställts (restitutio in integrum), på så sätt att den konsument som är gäldenär hade befriats från valutarisken, det vill säga från höjningen av amorteringsbeloppen på grund av valutakursförändringarna, och i förekommande fall hade tillåtits att betala av på huvudskulden?

4)

Beträffande tolkningen av möjligheten att granska alla villkoren i den mening som avses i tjugonde skälet i direktiv 93/13 och kravet på klarhet och begriplighet i den mening som avses i artiklarna 4.2 och 5 i samma direktiv, ska avtalsvillkoren i fråga inte anses oskäliga om en viktig del av låneavtalet (till exempel avtalsföremålet, det vill säga lånebeloppet, amorteringsbeloppen och låneräntan) endast tillkännages ”för kännedom”, utan att det klargörs huruvida den del som tillkännagetts för kännedom är juridiskt bindande för avtalsparterna?