Överklagande ingett den 1 augusti 2013 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (första avdelningen) meddelade den 17 maj 2013 i mål T-146/09, Parker ITR Srl och Parker-Hannifin Corp mot kommissionen

(Mål C-434/13 P)

2013/C 313/17

Rättegångsspråk: engelska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: S. Noë, V. Bottka, R. Sauer)

Övriga parter i målet: Parker ITR Srl och Parker-Hannifin Corp.

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Kommissionen anför två grund till stöd för överklagandet och yrkar att domen delvis ska hävas i den mån beslutet i ärende COMP/39.406 — lastslangar för oljeprodukter har ogiltigförklarats och böterna justerats.

Under den första grunden för överklagandet anförs att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att förbise eller på ett inkorrekt sätt tillämpa rättspraxis avseende å ena sidan gruppinterna ekonomiska successioner, och, å andra sidan ansvarsövergången mellan företag som efterträder varandra. Genom att bedöma överföringen av tillgångarna från ITR till Parker ITR (vid tidpunkten kallat ITR Rubber) (inom Saiag-koncernen) och påföljande andelsöverlåtelse (överföring av andelar som Saiag innhade i Parker till Parker-Hannifin) tillsammans antog tribunalen felaktigt att det förelåg en gruppintern överföring av den otillåtna verksamheten från Saiag till Parker-Hannifin. Tribunalen har felaktigt bedömt att ekonomisk kontinuitet enbart består i en eventuell ansvarsövergång mellan de oberoende företagen Saiag och Parker-Hannifin eftersom detta innebär ett förbiseende av att en ekonomisk succession till Parker ITR redan hade ägt rum inom gruppen. På så sätt vilar domen på subjektiva avsikter, nämligen det faktum att inkorporeringen av lastslangsverksamheten i Parker ITR ingick i planen att sälja andelarna i det dotterbolaget till tredje man. Sådana avsikter hos parterna utgör emellertid inget hinder för att tillämpa rättspraxis avseende gruppinterna ekonomiska successioner (dom i de förenade målen C-204/00 P, C-205/00 P, C-211/00 P, 213/00 P, C-217/00 P och C-219/00 P, Aalborg Portland m.fl mot kommissionen, mål C-280/06, ETI m.fl, i mål C-511/11 P, Versalis mot kommissionen, i mål T-43/02, Jungbunzlauer och i mål T-405/06 samt i de förenade målen C-201/09 P och C-216/09 P ArcelorMittal), enligt vilken den ekonomiska successionen äger rum vid tidpunktern för överföringen inom gruppen i det fall det föreligger ”strukturella samband” mellan överlåtaren (i det här fallet Saiag/ITR) och den mottagande enheten (i det här fallet Parker ITR). Dessutom finns det en rättslig skillnad mellan en överföring av tillgångar och en överföring av en juridisk person. I det senare fallet kommer den överförda enheten fortsätta att bära ansvaret för en eventuell överträdelse före övergången, och detta kan inkludera ansvar i egenskap av ekonomisk efterträdare av tillgångar som överförts till enheten vid en tidpunkt då den fortfarande ingick i den verksamhet som gjort sig skyldig till överträdelsen. Den omständigheten att andra rättsubjekt inom företaget också hade kunnat hållas ansvariga (även om de inte har ålagts några böter inom ramen för förevarande mål) är inte ett vägande skäl för att inte hålla det överlåtna dotterbolaget Parker ITR ansvarigt i egenskap av ekonomisk efterträdare.

Under den andra grunden för överklagandet görs gällande att tribunalen dömde utöver det som parterna hade yrkat (ultra petita), i samband med utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, och att den olagligen sänkte höjningen av böterna med hänsyn till varaktighet med motsvarande 100 000 euro för moderbolaget Parker Hannifin. Varken den tid som företaget faktiskt deltog i överträdelsen eller motsvarande varaktighetsfaktor som beaktats vid beräkningen av böterna ifrågasattes av Parker-Hannifin (eller Parker ITR). Även om Parker-Hannifin framgångsrikt ifrågasatte de försvårande omständigheter som beaktats med hänsyn till företagets ledande roll, med hänsyn till vilka tribunalen justerade böterna, ska inte detta möjliggöra för tribunalen, ens i de fall den utövar sin fulla prövningsrätt, att ändra andra aspekter av böterna (i det här fallet varaktighetsfaktorn) mot vilka klaganden inte har haft något att anmärka.