29.10.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/109

1.1

Kommittén stöder Europeiska kommissionens önskan att förbättra inre marknaden för tjänster. Naturligtvis måste hinder som diskriminerande, orättvisa och oproportionerliga krav undanröjas. Kommittén välkomnar därför initiativet att modernisera myndighetstjänster genom att upprätta ”gemensamma kontaktpunkter”. Kommitténs ställer sig positiv till administrativt, gränsöverskridande samarbete. Sådant samarbete bör emellertid även utvidgas till att omfatta politikområden där krav ställs på efterlevnad av förpliktelser.

1.2

Kommittén anser att kommissionen är något förhastad i sina slutsatser om tjänstedirektivets effekter och tjänstesektorns effektivitet. Direktivet har bara varit ikraft i några år. Att inte alla medlemsstater ställer sig positiva till direktivet och att medlemsstaterna efter egen förmåga måste införliva direktivet i den nationella lagstiftningen är faktorer som ytterligare komplicerar läget och som inte tas upp i meddelandet. Tjänstesektorn är en stor och komplex sektor med många olika branscher. Det tar tid att genom EU-lagstiftning rationalisera den inre marknaden för tjänster.

1.3

Tjänstedirektivet tillkom under det tidigare fördraget, där ekonomiska intressen fortfarande var den viktigaste prioriteringen på inre marknaden. I Lissabonfördraget betraktas intressen andra än rent ekonomiska som likvärdiga med ekonomiska intressen. Det är intressant att undersöka hur lagstiftning och rättspraxis som utvecklats under det tidigare fördraget förhåller sig till det nya fördraget. I sitt yttrande om inremarknadsakten rekommenderar EESK att man granskar utstationeringsdirektivet mot bakgrund av det nya fördraget. Det vore också intressant att se om en granskning av EU-domstolens domar som ger företräde åt inre marknaden (tidigare artikel 49) kan ge nya insikter.

2.1

Trots att tjänster utgör en viktig ekonomisk kraft i Europeiska unionen är kommissionen övertygad om att man ännu inte fullt ut utnyttjar potentialen hos den inre marknaden för tjänster. Kommissionen betonar till exempel i sitt meddelande om ”Europa 2020-strategin” att man med utgångspunkt i tjänstedirektivet måste sträva efter att uppnå en mer integrerad inre marknad för tjänster (1), och i meddelandet ”På väg mot en inre marknadsakt” framhåller kommissionen att inre marknaden för tjänster måste fördjupas ytterligare (2). Åtgärder bör vidtas för att hjälpa företag inom tjänstesektorn att växa och stärka sin ställning så att de kan generera fler arbetstillfällen.

2.2

I och med antagandet av tjänstedirektivet i december 2006 (3) och genomförandet av detta har man tagit ett steg i riktning mot en mer välfungerande inre marknad för tjänster. Därmed har kommissionen förenklat lagstiftningsramen, och tack vare ett stort antal genomförandelagar i medlemsstaterna har hundratals oberättigade eller oproportionerliga krav runtom i hela unionen kunnat undanröjas.

2.3

I tjänstedirektivet antas en ömsesidig utvärdering som redskap för inbördes granskning. Under 2010 utvärderade medlemsstaterna tillsammans med Liechtenstein, Norge och Island nära 35 000 rättsliga krav som i första hand införts för företag i tjänstesektorn. Det gäller krav i samband med etablering (som tillståndskrav, territoriella begränsningar eller begränsningar av kapitalägandet) och krav i samband med gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster (till exempel registrering, anmälan eller försäkringskrav).

2.4

Den mest anmärkningsvärda slutsatsen av processen är att inre marknaden fortfarande inte har genomförts fullt ut inom vissa tjänstesektorer. Det främsta problemet är enligt kommissionens uppfattning att inte alla diskriminerande hinder har kunnat avlägsnas genom lagstiftning och att de lagar som avser avlägsnandet av dessa hinder ännu inte har införlivats i alla medlemsstater eller att efterlevnaden brister i en del medlemsstater. Dessutom visar det sig att vissa tjänsteverksamheter i medlemsstaterna i många fall är förbehållna särskilda tjänsteutövare.

2.5

För att fortsätta att vidareutveckla den inre marknaden för tjänster föreslår kommissionen följande åtgärder som ska vidtas inom de kommande 18 månaderna:

Före utgången av 2012 kommer kommissionen att undersöka hur effektiva möjligheterna till nationella rättsmedel är för de tjänsteleverantörer vars rättigheter på den inre marknaden överträtts av de nationella myndigheterna samt besluta om eventuella ytterligare åtgärder.

3.1

Kommittén delar kommissionens uppfattning att den inre marknaden för tjänster inte är ett självändamål utan snarare ett verktyg som ska förbättra vardagen och välfärden för europeiska företag och medborgare. Det vore lämpligt att mer ingående utvärdera i vilken utsträckning inre marknaden bidrar till dessa övergripande målsättningar. Tjänstedirektivet tillkom under det tidigare fördraget, där ekonomiska intressen fortfarande var den viktigaste prioriteringen på inre marknaden. I Lissabonfördraget betraktas andra intressen än rent ekonomiska inte längre som underordnade, utan som likvärdiga med ekonomiska intressen. Det är intressant att undersöka hur lagstiftning och rättspraxis som utvecklats under det tidigare fördraget förhåller sig till det nya fördraget. I sitt yttrande om inremarknadsakten rekommenderar EESK att man granskar utstationeringsdirektivet mot bakgrund av det nya fördraget. Det vore också intressant att se om en granskning av EU-domstolens domar som ger företräde åt inre marknaden (tidigare artikel 49) skulle kunna ge nya insikter.

3.2

De utvärderingar som hittills utförts har varit alltför inriktade på själva lagstiftningen, och de har delvis av den anledningen varit alltför tekniska till sin karaktär. Till exempel kan en medlemsstats bestämmelser avseende ett visst yrke baseras på en ambition om att säkerställa en välfungerande tjänst av hög kvalitet och därmed främja medborgarnas välfärd. Om bestämmelsen uppfattas som ett hinder för det gränsöverskridande utbudet av tjänster, får det inte innebära att detta ”hinder” automatiskt ska avlägsnas. Konsumenters och arbetstagares intressen kan i det fallet väga tyngre än aspekter som rör de ekonomiska friheterna. Enbart i de fall då ett hinder verkligen är omotiverat eller diskriminerande ska det undanröjas.

3.3

Kommittén anser att kommissionen är något förhastad i sina slutsatser om tjänstedirektivets effekter och tjänstesektorns effektivitet. Direktivet har bara varit ikraft i några år. Att inte alla medlemsstater ställer sig positiva till direktivet och att medlemsstaterna själva måste införliva direktivet i den nationella lagstiftningen efter egen förmåga är faktorer som ytterligare försvårar läget och som inte omnämns i meddelandet. Tjänstesektorn är en stor och komplex sektor med många olika branscher. Det tar tid att genom lagstiftning på EU-nivå rationalisera den inre marknaden för tjänster.

3.4

Dokumentet handlar både om fri etablering och om fritt, gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Det är två vitt skilda saker. Krav beträffande etablering är primärt en nationell angelägenhet, och gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster inom ramen för de ekonomiska friheterna regleras genom EU-lagstiftningen. Det är medlemsstaternas ansvar att här uppnå en god jämvikt.

3.5

Dessutom bör man tydligt definiera vad som ingår i begreppet gränsöverskridande tjänster och hur det förhåller sig till uppgifterna i dokumentet. Kommissionen konstaterar att tjänstedirektivet omfattar 40 % av EU:s BNP. På ett annat ställe i meddelandet skriver kommissionen att tjänstesektorn står för 70 % av EU:s BNP. Det skulle innebära att mer än hälften av marknaden för tjänster utgörs av gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster, vilket kan ifrågasättas.

3.6

Kommissionens meddelande innehåller en del påståenden som antingen inte går att pröva eller är minst sagt är diskutabla, och som kommissionen alltför lättvindigt använder som underlag. I punkt 5.1 uttrycker kommissionen höga förväntningar på resultaten från de koherenstest som redan håller på att utföras tillsammans med en del medlemsstater, trots att andra medlemsstater samtidigt hindrar fullbordandet av inre marknaden för tjänster.

3.7

I kapitel 2 konstaterar kommissionen att genomförandet av tjänstedirektivet enligt försiktiga bedömningar skulle kunna ge ekonomiska vinster på upp till 140 miljarder euro, vilket motsvarar en tillväxt på 1,5 % av EU:s BNP. Dessa uppgifter grundar sig på en enda studie som genomfördes 2007 av den nederländska byrån för ekonomisk politisk analys (Centraal Planbureau in Nederland) kort efter införandet av tjänstedirektivet vid en tidpunkt då förväntningarna på tjänstedirektivets effekter ännu inte hade underminerats av den kris som därefter bröt ut. Även i det sammanhanget vore en mer nyanserad bedömning önskvärd.

3.8

Kommittén anser att det finns en del oklarheter i kapitel 3 och 4 beträffande den bedömning av den ömsesidiga utvärderingen som utfördes 2010. Kommissionen hävdar att ”den ömsesidiga utvärderingen har fått en unik ’inremarknadseffekt’ i medlemsstaterna”, utan att redogöra för vad denna effekt innebär. Eventuellt har det lett till stor aktivitet inom delar av den offentliga sektorn i medlemsstaterna, men vilka är effekterna och vilka konkreta konsekvenser har registrerats på inre marknaden för tillhandahållande av tjänster?

3.9

Kommissionen är inte tydlig när det gäller den eventuella hierarkiska strukturen mellan de olika övergripande målen. Det yttrar sig bland annat i oklarheterna kring medlemsstaternas befogenheter att i allmänhetens intresse införa bestämmelser som kan få restriktiva effekter. En samhällsdiskussion bör föras om dessa befogenheter, bland annat med tanke på allmänhetens svaga stöd för det europeiska projektet som lyfts fram i Monti-rapporten.

4.1

Kommittén stöder Europeiska kommissionens önskan att förbättra inre marknaden för tjänster. Naturligtvis måste hinder som diskriminerande, orättvisa och oproportionerliga krav undanröjas. Kommittén välkomnar därför initiativet att modernisera myndighetstjänster genom att upprätta ”gemensamma kontaktpunkter”. Vi ställer oss också positiva till administrativt, gränsöverskridande samarbete. Sådant samarbete bör emellertid även utvidgas till att omfatta politikområden som rör efterlevnad av förpliktelser (4).

4.2

Enligt tjänstedirektivet är endast elektroniska gemensamma kontaktpunkter obligatoriska. I ett antal medlemsstater har även fysiska gemensamma kontaktpunkter inrättats. Här erbjuds dessutom andra, mer proaktiva och omfattande tjänster till företagare som vill etablera verksamhet i andra medlemsstater. Kommittén anser att de gemensamma kontaktpunkterna måste vara lättillgängliga och flerspråkiga med möjligheter till online-registrering. EESK skulle gärna vilja veta mer om företagarnas olika erfarenheter och uppfattningar när det gäller de olika tillvägagångssätten och uppmanar kommissionen att undersöka huruvida de fysiska kontaktpunkterna får större genomslagskraft och värderas mer positivt än de elektroniska.

4.3

Påståendet att tjänstesektorn hör till de mer innovativa och dynamiska sektorerna och därför har potential att i stor utsträckning bidra till ny ekonomisk tillväxt bör nog relativeras. Naturligtvis bidrar tjänstedirektivet på ett värdefullt sätt till utvecklingen av sysselsättningen i EU, och till skapandet av ett stort antal högkvalitativa arbetstillfällen. Dessa ”nya” arbetstillfällen inom tjänstesektorn är dock ofta lågkvalificerade, repetitiva och lågavlönade. Att gruppen fattiga arbetstagare växer – ett fenomen som i ett flertal studier har satts i samband med dessa nya tjänster – bidrar inte till ökad välfärd för EU-medborgarna.

4.4

Fritt tillhandahållande av tjänster är inte detsamma som fri rörlighet för arbetstagare. Av flera studier framgår emellertid att fritt tjänsteutbud allt som oftast används som en täckmantel för rekrytering av arbetskraft. Gränsöverskridande tjänster som enbart har till syfte att rekrytera billig arbetskraft måste bekämpas. I de fall det handlar om gränsöverskridande arbetskraftsrekrytering måste principen gälla att det är lagstiftningen i det land där arbetet utförs som ska tillämpas, i syfte att skydda både arbetstagare och laglydiga arbetsgivare och förhindra konkurrenssnedvridning på grund av rekrytering av ”falska” egenföretagare eller kringgående av nationella arbetsvillkorsbestämmelser.

4.5

Kontroll och krav på efterlevnad av bestämmelser om arbetsvillkor i det land där arbetet utförs får inte av Europeiska unionen betraktas som hinder för en välfungerande inre marknad för tjänster, så länge som de inte missbrukas för att kväva konkurrensen. Det är inte enbart arbetstagarnas grundläggande rättigheter som måste respekteras. Det ligger också i laglydiga arbetstagares intresse att efterlevnaden av kollektivavtal kontrolleras. Detta gäller både stora multinationella företag och små och medelstora företag. Att uppfylla den registrerings- och rapporteringsplikt som krävs för kontroll av efterlevnad av dessa grundläggande rättigheter ingår som ett elementärt led i de skyldigheter som är förenade med att tillhandahålla tjänster över gränserna. Ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaterna på det här området ligger i alla berörda parters intresse och främjar det gränsöverskridande tjänsteutbudet.

4.6

I meddelandet konstaterar kommissionen att omfattningen av det gränsöverskridande utbudet av tjänster i handeln inom Europeiska unionen släpar efter i förhållande till de nationella tjänstesektorerna. Många tjänster har lokal karaktär och koppling och lämpar sig inte särskilt väl för långväga handel. Kommissionen nämner detta i förbigående, men framhåller inte omfattningen och betydelsen av denna aspekt i tillräcklig utsträckning. De exempel som kommissionen anger i meddelandet bidrar inte heller till att skapa klarhet kring kommissionens ambitioner. Det handlar snarare om incidenter som inträffat i ett begränsat antal medlemsstater där tjänstedirektivet inte genomförts korrekt än om grundläggande brister i själva direktivet.

4.7

Kommissionen inriktar sig i första hand på konkurrensen, eftersom den medför fördelar för konsumenterna när det gäller urval och priser. Konsumenterna är emellertid också i behov av andra viktiga krav när det gäller tillhandahållande av tjänster, exempelvis trygghet, säkerhet, kvalitet, överskådlig prissättning, rättvisa kontraktsvillkor, tydlig och begriplig information och pengarna tillbaka-garanti i de fall då tillhandahållna tjänster inte uppfyller kraven. Dessutom krävs sektorsspecifik lagstiftning för att förhindra att konsumenternas rättigheter överträds, vilket skedde när marknaderna för energi och telekommunikation avreglerades.

4.8

För att bekämpa bedrägeri och garantera tjänster av hög kvalitet och erbjuda skadeersättning när tillhandahållaren inte har fullgjort sina plikter är det av största vikt att det finns ett register över diplomerat fackfolk per yrkeskategori som är tillgängligt för allmänheten. Kvalifikationerna hos tjänsteutövarna i detta register uppfyller fastställda kriterier och deras kompetens kontrolleras regelbundet. När konsumenterna får möjlighet att på detta trygga och säkra sätt göra ett motiverat val kommer förtroendet för inre marknaden att tillta.

4.9

När det gäller de juridiska aspekterna påpekar kommissionen vid upprepade tillfällen att juridiska instrument måste införas för tillhandahållare av tjänster, i första hand för små och medelstora företag. Ett sådant förhållningssätt är alltför ensidigt. Juridiska instrument som utformas på det här området bör inte enbart ställas till förfogande för företag, utan måste även kunna utnyttjas av konsumenter och arbetstagare.

4.10

De hinder som rör medlemsstaternas nationella lagstiftning som kommissionen nämner i punkt 5.2 kan och bör inte enbart betraktas utifrån tjänsteleverantörens perspektiv. Verksamhetsreserver samt kapital- och försäkringskrav baseras i lika stor utsträckning på ett av samhället fastställt kvalitetskrav. Dessutom tjänar sådana krav som garantier för både civilrättsligt ansvar och ersättningsskyldighet till konsumenter och arbetstagare.

4.11

Myndigheter och institutioner som ansvarar för tillsyn och efterlevnad tar ofta upp problemet med så kallade ”brevlådeföretag” i den gränsöverskridande handeln, vilket innebär att inre marknaden missbrukas av aktörer som har för avsikt att kringgå eller undslippa lagstiftning i ett flertal länder. Ett liknande problem föreligger på områden där egenföretagarstatus är vanligt förekommande, men där det i realiteten handlar om falskt egenföretagande. Kommittén uppmanar kommissionen att närmare undersöka denna form av konkurrenssnedvridning och vidta lämpliga åtgärder om det skulle visa sig nödvändigt, framför allt för att skydda laglydiga företag, såväl stora som små.