11.2.2011

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/34

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om barnfattigdom och barns välbefinnande (förberedande yttrande)

2011/C 44/06

Huvudföredragande: Brenda KING

I ett brev av den 28 april 2010 uppmanade Belgiens vice premiärminister och social- och folkhälsominister Laurette Onkelinx på det kommande belgiska ordförandeskapets vägnar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget utarbeta ett förberedande yttrande om

”Barnfattigdom och barns välbefinnande”.

Den 25 maj 2010 gav presidiet facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna i uppdrag att svara för kommitténs beredning av ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utnämnde Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vid sin 464:e plenarsession den 14–15 juli 2010 (sammanträdet den 14 juli) Brenda King till huvudföredragande och antog följande yttrande med 113 röster för, 6 röster emot och 14 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   I dagens EU riskerar 20 miljoner barn att drabbas av fattigdom. Andelen barn som lever i fattigdom är till och med större än andelen vuxna som lever i fattigdom (20 respektive 16 %), och fler förväntas komma att leva under fattigdomsgränsen på grund av den ekonomiska krisen. Själva förekomsten av barnfattigdom inom EU är ett bevis på att barnen förnekas sina mest grundläggande rättigheter.

1.2   Om man inte gör någonting åt barnfattigdomen kommer det att få negativa följder för den framtida välfärden i Europeiska unionen. För att Europa 2020-strategin ska bli framgångsrik måste den unga generationen vara välutbildad, välmående och hoppfull. Såväl det stora antalet barn som riskerar att drabbas av fattigdom som den omfattning i vilken fattigdom ärvs från en generation till nästa är ett smärtsamt bevis på att EU:s nuvarande politik för att skydda de mest sårbara i samhället har misslyckats.

1.3   Barnfattigdom och barns välbefinnande är en mångdimensionell fråga. I flera rapporter konstateras att många olika faktorer, såsom materiell fattigdom och bristande tillgång till grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster, anständigt boende och utbildning, bidrar till problemet. Man anser vanligen att dessa faktorer hänger samman och är beroende av varandra, och lösningarna på problemet bör avspegla detta.

1.4   Barnfattigdom och utestängning hindrar miljontals barn från att få bästa möjliga start i livet och hämmar också deras personliga utveckling. Om man ingriper i ett tidigt skede i ett barns liv kan det mycket ofta på ett positivt sätt påverka barnets hela livscykel. Det är mycket viktigt att utforma lämpliga strategier för att säkerställa att alla barn, i synnerhet från de mest marginaliserade samhällsgrupperna, ges möjlighet att utnyttja sin fulla potential och därigenom på ett positivt sätt bidra till framtiden.

1.5   I år då vi anordnar Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning välkomnar EESK det politiska åtagande som rådet ger uttryck för genom sitt beslut att göra fattigdomsbekämpningen till ett av EU:s fem överordnade mål som ska nås före 2020. Målet är att minska antalet EU-medborgare som lever under de nationella fattigdomsgränserna med 25 %, vilket skulle innebära att över 20 miljoner personer lyfts ur fattigdomen (1).

1.6   Kommittén är ändå besviken över att inget specifikt mål har utarbetats för att minska barnfattigdomen och främja barns välbefinnande, med tanke på att EU och medlemsstaterna fäst stor politisk uppmärksamhet vid denna fråga och vidtagit många initiativ på området sedan 2000.

1.7   Kommittén välkomnar att ett av de sju huvudinitiativen kommer att vara en europeisk plattform mot fattigdom, vars syfte är att ”garantera social och territoriell sammanhållning så att tillväxtens och sysselsättningens fördelar kommer många till del och att människor som drabbats av fattigdom och social utestängning kan leva ett värdigt liv och aktivt delta i samhället”.

1.8   EESK rekommenderar starkt att denna plattform blir en ram för att eliminera barnfattigdomen och främja barns välbefinnande genom att mångdimensionella barnspecifika strategier utvecklas, som bygger på barnens rättigheter och understöds av särskilda mål som fokuserar på barn och barnfamiljer.

1.9   EU-nätverket av oberoende experter inom social integration har uppmärksammat särskilda barngrupper som riskerar att hamna i extrem fattigdom:

i.	Barn som bor på eller lämnar en institution, gatubarn, barn som utsätts för övergrepp, dålig behandling eller försummelse, barn vars föräldrar lider av psykisk ohälsa, omhändertagna barn, hemlösa barn och barn som är offer för våld i hemmet eller för människohandel.

ii.	Barn med funktionshinder, barn från etniska minoriteter, romska barn samt unga asylsökande och invandrare.

iii.	Barn som bor i mycket fattiga och isolerade landsbygdsområden som saknar många grundläggande faciliteter samt barn som bor i stora bostadsområden i utkanten av storstadsområden.

1.10   EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller bestämmelser om barnens rättigheter, som ger EU ett starkt mandat att trygga barnens överlevnad, skydd och utveckling. Den europeiska plattformen mot fattigdom bör inkludera särskilda indikatorer och mål för dessa sårbara barn.

1.11   EESK stöder kravet på en omfattande rekommendation från kommissionen om barnfattigdom och barns välbefinnande, i syfte att fastställa de viktigaste politiska målen och skapa en ram för fortlöpande övervakning, utbyte, forskning och inbördes granskning som kan bidra till att man lyckas uppnå de mål beträffande fattigdomen som fastställts i Europa 2020-strategin.

2.   Bakgrund

2.1   Sedan år 2000 har frågan om barnfattigdom och social utestängning blivit en allt viktigare del av den öppna samordningsmetoden på det sociala området. Den har lyfts fram som en nyckelfråga i alla gemensamma rapporter om social trygghet och social integration (2002–2004). EU:s stats- och regeringschefer har framhållit behovet av att vidta nödvändiga åtgärder för att snabbt få till stånd en avsevärd minskning av antalet barn som lever i fattigdom och ge alla barn, oavsett social bakgrund, lika möjligheter (2).

2.2   I sitt initiativ för att vidareutveckla processen för social integration i EU (Taking Forward the EU Social Inclusion Process) efterlyste det luxemburgska ordförandeskapet 2005 uttryckligen större integration av barnfrågor i övriga politikområden och antagandet av minst en indikator för barns välbefinnande på EU-nivå. I sitt meddelande om barnens rättigheter 2006 fäste Europeiska kommissionen särskild uppmärksamhet vid barnens sociala integration och vid den roll som EU:s process för social integration spelar. En analytisk rapport och rekommendationer som utarbetats av en arbetsgrupp på EU-nivå om barnfattigdom och välbefinnande antogs formellt i januari 2008. I slutet av 2009 konstaterade kommissionen i sitt arbetsdokument om Europa 2020-strategin att barnfattigdom och social utestängning är en av EU:s långsiktiga sociala utmaningar, som ytterligare har förvärrats av den finansiella och ekonomiska krisen. I mars 2010 utarbetades en ingående rapport om barnfattigdom och barns välbefinnande av ett konsortium som leddes av TÁRKI Social Research Institute på uppdrag av Europeiska kommissionen.

2.3   I Lissabonfördraget från 2009 ingår främjandet av barnens rättigheter som ett uttryckligt mål för EU. Under inledningskonferensen för Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning 2010 konstaterade kommissionens ordförande José Manuel Barroso följande: ”Låt oss minska fattigdomsrisken för hela befolkningen, i synnerhet barn och äldre, fram till 2020 eftersom de nuvarande siffrorna är oacceptabla.” Belgien, som innehar EU-ordförandeskapet under andra halvåret 2010, har gjort kampen mot barnfattigdom och främjande av barnens välbefinnande till centrala prioriteringar.

3.   Barnfattigdom och barns välbefinnande i EU

3.1   Barnfattigdom

3.1.1   Barnfattigdom och barns välbefinnande utgör stora utmaningar för hela Europeiska unionen. Problemets omfattning och allvar varierar dock kraftigt från ett land till ett annat och i många länder också från en region till en annan. Resultaten av EU–SILC-undersökningen (gemenskapsstatistik över inkomst- och levnadsvillkor) 2007 visar följande (3):

—

20 % av barnen i EU riskerar att drabbas av fattigdom (4) jämfört med 16 % av den totala befolkningen. Risken är större för barn i alla länder förutom i Cypern, Danmark, Estland, Finland, Tyskland och Slovenien (i Lettland är risken densamma för barn och vuxna). Risken för barnfattigdom är så hög som 30–33 % i två länder (Bulgarien och Rumänien) medan den är 23–25 % i fem länder (Grekland, Italien, Polen, Spanien och Storbritannien) och 10–12 % i fem länder (Cypern, Danmark, Finland, Slovenien och Sverige).

—

Dessa uppgifter måste kompletteras med information om den nationella fattigdomsklyftan (5), som visar ”hur fattiga de fattiga barnen är”, det vill säga barnfattigdomsriskens omfattning. Fattigdomsklyftan för barn varierar mellan 13 respektive 15 % i Finland och Frankrike och 40 respektive 44 % i Rumänien och Bulgarien. I de flesta länder förefaller fattigdomsrisken att öka i takt med barnens ålder.

—

En annan viktig faktor som måste beaktas i samband med inkomstfattigdom är varaktigheten, dvs. hur länge barnet lever under fattigdomsgränsen. I den ovannämnda TÁRKI-rapporten betonas följande: ”Även om fattigdomsrisken bland barn under ett visst år ger vissa indikationer på risken för fattigdom och social utestängning är risken mycket större om de lever under förhållanden med inkomster som underskrider denna nivå under flera år.” I fråga om de 20 medlemsstater för vilka EU–SILC-uppgifterna är tillgängliga visar TÁRKI-rapporten att andelen barn som bor i hushåll som riskerar fattigdom årligen under perioden 2005–2007 varierar mellan 4–6 % (Österrike, Cypern, Finland, Slovenien och Sverige) och 13–16 % (Italien, Litauen, Luxemburg, Polen och Portugal).

3.2   Materiell fattigdom

3.2.1   EU:s definition av barn som riskerar att hamna i fattigdom baseras på antalet barn som lever i låginkomstfamiljer. Även om denna indikator är viktig är den inte tillräcklig, eftersom den inte omfattar alla de aspekter som är viktiga för att barn ska få en bra start i livet. Barn kan bo i undermåliga bostäder eller till och med vara hemlösa, bo i nedgångna områden, komma i kontakt med utbredd brottslighet, ha dålig hälsa och dålig kosthållning, utsättas för ökad risk för olyckor och skador, mer fysiska övergrepp och mobbning, ha sämre tillgång till barnomsorg, begränsad tillgång till sociala tjänster och tjänster riktade till familjer, befinna sig i ett utbildningsmässigt underläge och erbjudas undervisning av dålig kvalitet samt ha begränsad eller ingen tillgång till lekplatser, idrottsplatser och rekreationsanläggningar eller till kulturella aktiviteter. Vissa barn är missgynnade på fler än ett område, och när dessa nackdelar ackumuleras kan de samverka och förstärka varandra och på så sätt förstärka ett barns känsla av fattigdom och socialt utanförskap och leda till att fattigdom och social utestängning förs vidare från generation till generation i än större utsträckning.

3.2.2   Andelen som lever i materiell fattigdom bland alla barn i EU är lika stor som den andel barn som riskerar att hamna i fattigdom (20 %). Väsentligt större skillnader i materiell fattigdom finns emellertid mellan medlemsstaterna: från 4–10 % (i Luxemburg, de tre nordiska länderna, Nederländerna och Spanien) till 39–43 % (i Lettland, Polen och Ungern), 57 % (Rumänien) och 72 % Bulgarien). Detta kan jämföras med en fattigdomsrisk på 10–33 %. De stora variationerna i materiell fattigdom speglar skillnaderna i genomsnittlig levnadsstandard i medlemsstaterna liksom inkomstfördelningen i enskilda medlemsstater.

3.2.3   Andelen som lever i materiell fattigdom är 46 %. Denna andel varierar stort, från 18–28 % (Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Sverige) till 72–96 % (Bulgarien, Lettland, Rumänien, Ungern). Bland barn som inte riskerar att drabbas av fattigdom lever i genomsnitt 13 % av barnen i EU i materiell fattigdom. Även här är skillnaderna mycket stora: 1–6 % (Danmark, Luxemburg, Nederländerna, Spanien, Sverige) och 35–62 % (Bulgarien, Lettland, Rumänien, Ungern).

3.2.4   EESK rekommenderar att de nationella fattigdomsriskkvoterna, fattigdomsrisktrösklarna och de nationella kvoterna för materiell fattigdom ska ingå som indikatorer.

3.3   Barn mest utsatta

3.3.1   Ensamstående föräldrar och stora familjer

3.3.1.1   Barn som bor med ensamstående föräldrar och barn i stora familjer löper störst risk att drabbas av fattigdom i nästan alla länder. Uppgifter från 2007 års EU–SILC-undersökningar visar, för hela EU, att 34 % av barnen som bor med en ensamstående förälder riskerar att drabbas av fattigdom. Denna andel varierar från 17–24 % (Danmark, Finland, Sverige) till 40–45 % (Estland, Irland, Litauen, Luxemburg, Rumänien, Storbritannien) och upp till 54 % (Malta). När det gäller barn i stora familjer (dvs. hushåll som består av 2 vuxna och 3 barn eller fler) riskerar 25 % i EU att drabbas av fattigdom. Andelen varierar från 12–15 % (Danmark, Finland, Slovenien, Sverige, Tyskland) till 41–55 % (Italien, Lettland, Portugal, Rumänien) och upp till 71 % (Bulgarien).

3.3.2   Arbetslösa hushåll

3.3.2.1   EU:s arbetskraftsundersökning från 2007 visar att 9,4 % av alla barn bor i arbetslösa hushåll. Denna andel varierar från 2,2–3,9 % (i Cypern, Grekland, Luxemburg och Slovenien) till 12 % i Belgien, 12,8 % i Bulgarien, 13,9 % i Ungern och 16,7 % i Storbritannien (6). Dessa barn löper mycket stor risk att drabbas av fattigdom (i genomsnitt 70 %), med den lägsta risken i Danmark och Finland (47–49 %) och den högsta risken i Bulgarien, Estland, Litauen, Portugal, Rumänien, Slovakien och Tjeckien (81–90 %).

3.3.2.2   Vad gäller materiell fattigdom är det mycket sannolikt att både barnens aktuella och deras framtida levnadsstandard påverkas av att de bor i ett hushåll där ingen har ett avlönat arbete. Arbetslöshet skapar inte bara potentiella ekonomiska problem. Att det saknas en förvärvsarbetande vuxen i hushållet kan också begränsa både aktuella och framtida möjligheter att delta fullt ut i samhället.

3.3.3   Barn som riskerar att hamna i ”extrem” fattigdom

3.3.3.1   EU-nätverket av oberoende experter inom social integration har uppmärksammat särskilda barngrupper som i hög grad riskerar att drabbas av allvarligare eller extrem fattigdom. Detta framgår särskilt tydligt i de olika medlemsstaternas nationella handlingsplaner för social integration och flera gränsöverskridande utbytesprojekt. Dessa grupper omfattar barn med funktionshinder, barn från etniska minoriteter (särskilt romer), unga asylsökande och invandrare, barn som utsätts för övergrepp, misshandel eller vanvård, barn som har föräldrar med psykiska hälsoproblem, omhändertagna barn, hemlösa barn och barn som är offer för våld i hemmet eller för människosmuggling, barn som bor i mycket fattiga och isolerade landsbygdsområden där många grundläggande inrättningar och resurser saknas och barn som bor i stora förorter i utkanterna av storstadsområdena (7). I analysen av EU från 2007 framgår det att situationen för barn i invandrarfamiljer och vissa etniska minoriteter är en allt mer oroande fråga i de gamla medlemsstaterna.

3.4   Konsekvenser på lång sikt och nedärvd fattigdom

3.4.1   Konsekvenser på lång sikt

3.4.1.1   En viktig punkt i de gemensamma rapporterna om socialt skydd och social integration är att en uppväxt i fattigdom begränsar den personliga utvecklingen och får konsekvenser på lång sikt för barnens utveckling och välmående och för deras framtida hälsa och välmående som vuxna. Det ökar risken för att de ska hamna i fattigdom, arbetslöshet och social utestängning i vuxen ålder. Dessa konsekvenser på lång sikt lyftes fram i rapporten från 2007 där det fastslogs att ”Barn som växer upp i fattigdom klarar sig ofta sämre i skolan än sina jämnåriga, har sämre hälsa, hamnar oftare i kläm med rättvisan och har, som unga vuxna, svårare att integreras på arbetsmarknaden och i samhället”.

3.4.2   Nedärvd fattigdom

3.4.2.1   En närliggande fråga som ofta diskuteras är i vilken utsträckning fattigdom ärvs från en generation till nästa. I ett antal länder är överföringen av fattigdom från generation till generation särskilt tydlig vad gäller utbildning, och detta tycks vara fallet både i länder med hög och med låg andel av barnfattigdom och social utslagning. EU–SILC-modulen från 2005 om överföring av nackdelar mellan generationer visade att utbildningsmöjligheterna i barndomen påverkar risken att hamna i fattigdom i vuxen ålder. Ett barn vars föräldrar enbart har grundskoleutbildning löper 23 gånger högre risk att inte få någon formell utbildning jämfört med ett barn vars föräldrar har utbildning på universitets- eller högskolenivå.

4.   Riktmärkning, övervakning och utvärdering

4.1   En stor utmaning som kräver särskild uppmärksamhet är att noggrann riktmärkning, övervakning och utvärdering bör utgöra centrala och synliga inslag på både nationell nivå och EU-nivå.

4.2   I detta sammanhang rekommenderar EESK att man

—	inleder en process där kommissionen och medlemsstaterna undersöker möjligheterna att göra EU:s sociala mål mer synliga, mätbara och konkreta på EU-nivå,

—	ser till att de framsteg som görs för att uppnå EU:s mål och de nationella målen samt för att förbättra resultatet för de EU-indikatorer som man enats om noggrant och regelbundet övervakas och rapporteras,

—	ser till att inbördes utvärderingar (”peer reviews”) genomförs för att diskutera resultaten av övervakningen i syfte att i större utsträckning dra lärdom av de olika politiska strategierna i medlemsstaterna och kommissionen,

—

införa en mycket striktare metod för övervakning och utvärdering med större fokus på resultat och se till att oberoende kritiska analyser av de framsteg som gjorts regelbundet genomförs. Viktiga aspekter av detta skulle kunna vara: — Ett mer systematiskt utnyttjande av de gemensamma indikatorerna i medlemsstaternas nationella övervaknings- och analysramar i syfte att förbättra det ömsesidiga lärandet. — Förbättring av statistikkapaciteten på EU-nivå samt nationell, regional och lokal nivå och i synnerhet framtagande av mer aktuell social statistik (däribland uppgifter om barnfattigdom och barns välmående som kan användas för att förbättra övervakningen av finanskrisens och den ekonomiska kisens konsekvenser runt om i EU). — Krav på att alla medlemsstater ska ha formella modeller för hur det civila samhällets organisationer och oberoende experter kontinuerligt ska delta i utvärderingen och bedömningen av strategier för social integration.

5.   Inrättande av en europeisk plattform mot fattigdom

5.1   Förstärkningen av EU:s sociala dimension och i synnerhet arbetet med att uppnå målen i Europa 2020-strategin kommer till stor del att vara beroende av ett av de föreslagna huvudinitiativen i strategin avseende en europeisk plattform mot fattigdom.

5.2   Plattformen måste bli en synlig symbol för den förnyade satsningen på det sociala Europa. Den måste spela en central roll för att alla områden av EU-politiken (t.ex. ekonomi, konkurrens, utbildning, migration, hälsofrågor, innovation och miljö) ska samverka och på så sätt bidra till att EU:s mål uppnås på det sociala området, bland annat EU:s mål om fattigdomsminskning.

5.3   En viktig prioritering kommer att vara att integrera frågor om tillräckligt socialt skydd, inbegripet kampen mot barnfattigdom, främjande av barns välmående och barns rättigheter i EU:s samtliga relevanta politikområden och program, bland annat i strukturfonderna. Plattformen ska spela en central roll när det gäller övervakning av och rapportering om genomförandet av sociala konsekvensbedömningar och i vilken utsträckning andra delar av Europa 2020-strategin bidrar till målet att minska fattigdomen.

5.4   En starkare koppling mellan EU:s mål om social integration och strukturfondsmålen.

5.4.1   Det bör finnas en mycket starkare koppling mellan EU:s och medlemsstaternas mål om social integration och utnyttjandet av EU:s strukturfonder. I detta sammanhang kan strukturfonderna komma att spela en viktig roll i de nationella handlingsplanerna för social integration. Ett exempel på detta är kommissionens förslag från 2009 om att tillåta att Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) används för att stödja bostadsinsatser till förmån för marginaliserade befolkningsgrupper i de nya medlemsstaterna. Detta kan spela en viktig roll för att öka resurserna för initiativ på detta område.

6.   EESK:s rekommendationer

6.1   EU:s åtagande att bekämpa barnfattigdom och främja barns välbeinnande

6.1.1   Med tanke på de övergripande målen i Europa 2020-strategin bör man ta fram en sammanhängande ram för att bekämpa barnfattigdom och främja barns välbefinnande och arbeta utifrån en rättighetsbaserad strategi. Ett särskilt EU-mål bör införas för att utrota barnfattigdom och främja barns välbefinnande.

6.2   Tillräckliga resurser

6.2.1   För barnfamiljer bör en minimiinkomst fastställas och kontantöverföringar bör göras utifrån föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett kontant finansiellt stöd skulle också kunna ges till alla barn via skattereduktioner eller allmänna bidrag.

6.2.2   Möjligheten att använda allmänna barnbidrag som ett viktigt redskap i kampen mot barnfattigdom bör undersökas närmare med tanke på att en analys från kommittén för socialt skydd från 2008 visar att en sådan modell kan administreras effektivt, inte stigmatiserar mottagarna och utnyttjas i stor utsträckning.

6.2.3   Eftersom barn i arbetslösa hushåll löper mycket stor risk att drabbas av fattigdom bör målet vara att minska fattigdomsklyftan för arbetslösa hushåll och hushåll som lever i fattigdom trots förvärvsarbete, i syfte att minska omfattningen av den fattigdom som drabbar barn. Aktiva arbetsmarknadsåtgärder måste vidtas för att hjälpa föräldrarna att få ett arbete, och lättillgängliga tjänster av god kvalitet som exempelvis barnomsorg bör tillhandahållas lokalt och till ett rimligt pris.

6.2.4   Arbetsmarknader som är öppna för alla måste erbjuda arbetstillfällen av god kvalitet för föräldrarna. För att se till att föräldrar kan tillbringa tid med sina barn krävs strategier för att göra det lättare att förena arbets- och familjeliv.

6.2.5   När det gäller barn som lever i extrem fattigdom är det viktigt att man kan garantera lika möjligheter för alla genom en välutformad socialpolitik och att insatserna för att främja goda skolresultat för alla barn trappas upp i syfte att bryta trenden att fattigdom och utanförskap förs vidare till nästa generation. Integrations- och antidiskrimineringsstrategier måste stärkas, särskilt när det gäller invandrare och deras barn samt etniska minoriteter.

6.3   Tidig barndom

6.3.1   EESK ställer sig bakom Eurochilds rekommendation om att barnomsorgstjänsterna måste breddas till att omfatta ett heltäckande utbud av tjänster från mödravård till förskola som är tillgängliga för alla barn och familjer. Eurochild menar att Barcelonamålen inte tar hänsyn till en stor del av den goda praxis som finns när det gäller politiken för barnets första år. EESK:s rekommendation vad gäller Barcelonamålen är att man utvecklar en gemensam kvalitetsstandard på EU-nivå för tjänster som tillhandahålls under barnets första år, bland annat omsorg och utbildning under de första levnadsåren i enlighet med beskrivningen från Europeiska kommissionens nätverk för barnomsorg. Dessa standarder bör ligga till grund för utvecklingen av nationell politik och nationella strategier, bland annat användningen av strukturfonderna.

6.4   Hälso- och sjukvård

6.4.1   EESK rekommenderar att EU:s arbetsgrupp om hälsoindikatorer ska ta fram indikatorer för barn i syfte att övervaka och utvärdera folkhälsopolitiken och dess effekter.

6.4.2   Indikatorer för psykisk hälsa bör också utarbetas för såväl god psykisk hälsa som psykisk ohälsa hos barn.

6.4.3   Kommissionens meddelande om ojämlikheter i hälsa, som ska offentliggöras 2012, bör ta upp barns hälsa.

6.5   Bostäder

6.5.1   EU:s medlemsstater bör genomföra de åtaganden och åtgärder som man enades om vid den femte ministerkonferensen om miljö och hälsa i mars 2010 vad gäller den europeiska handlingsplanen för barns miljö och hälsa.

6.5.2   Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bör enas om en gemensam ram och gemensamma riktlinjer för att mäta, övervaka och rapportera hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden och i detta sammanhang särskilt uppmärksamma barnens situation.

6.5.3   Europeiska kommissionen bör fortsätta att stödja och finansiera initiativ som syftar till att bistå medlemsstaterna och kandidatländerna att stänga undermåliga barnhem och utveckla lämpliga alternativ.

6.6   Skydd mot våld, övergrepp och utnyttjande

6.6.1   Europeiska kommissionen bör tillsammans med alla berörda aktörer undersöka om det är möjligt att införa en indikator för våld och övergrepp mot samt utnyttjande av barn, där aspekter som identifiering, skydd, åtal och förebyggande åtgärder ingår. Detta ligger i linje med studien om indikatorer från 2009 från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter.

6.6.2   Medlemsstaterna bör ta fram nationella strategier för att förebygga och skydda barn mot alla typer av våld. Dessa strategier bör omfatta tydliga mål och budgetanslag samt mekanismer på lokal nivå genom vilka barn och andra kan rapportera förekomst av våld.

6.7   Åtgärder med barnet i centrum

6.7.1   Kommissionen bör fördjupa samarbetet med Europarådets program ”Ett Europa för och med barnen” (Building a Europe for and with Children) som betonar vikten av att barnen är delaktiga.

6.7.2   De befintliga gemensamma indikatorerna för inkomst och materiell fattigdom behöver breddas för att omfatta indikatorer där barnen i större utsträckning sätts i centrum. Det är viktigt att indikatorerna speglar de olika stadierna av barnets utveckling och omfattar de viktigaste dimensionerna och barndomens alla åldersstadier. I studien från TÁRKI/Applica rekommenderas åldersintervallen 0–5, 6–11 och 12–17 och de dimensioner som omfattas är inkomst, materiell fattigdom, utbildning, bostäder, hälsa, exponering för risker och social delaktighet.

---

(1)  Enligt EU:s definition är personer som ”riskerar att drabbas av fattigdom” personer som lever i ett hushåll där de sammanlagda inkomsterna understiger 60 % av den nationella genomsnittsnivån (den ekvivalensskala som använts är OECD:s modifierade ekvivalensskala).

(2)  Europeiska rådet i Bryssel, 23–24 mars 2006, ordförandeskapets slutsatser 7775/1/06 rév 1, pt 72.

(3)  Se webbplatsen för Eurostat (Europeiska gemenskapernas statistikkontor): http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/statistics/themes.

(4)  Ett barn som ”riskerar att drabbas av fattigdom” är ett barn som lever i ett hushåll som ”riskerar att drabbas av fattigdom”, dvs. där de sammanlagda inkomsterna understiger 60 % av den nationella genomsnittsnivån

(5)  Det ”relativa medianvärdet för fattigdomsklyftan” (här: fattigdomsklyftan) mäter skillnaden mellan de fattiga invånarnas ekvivalerade medianinkomst och fattigdomsgränsen och värdet av denna fattigdomsgräns, uttryckt i procent av denna gräns.

(6)  Se Eurostats webbplats: http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/statistics/themes.

(7)  Detta mönster framgår ännu tydligare i rapporten från 2007 från EU-nätverket av oberoende experter inom social integration, där det fastslogs att ”Två grupper av barn urskiljer sig i ett stort antal länder genom att de löper mycket hög risk att hamna i allvarlig fattigdom och social utestängning: barn som bor eller har bott på institutioner och romska barn. Det finns emellertid ett antal andra situationer som ofta framhävs: barn som tvingas till barnarbete, barn som utsatts för våld, sexuellt utnyttjande, människohandel eller som hamnat i missbruk eller kriminalitet, barn med funktionshinder, ensamkommande barn, barn i hemlösa familjer och gatubarn”. (Frazer och Marlier, 2007).

---