1.

Ska artiklarna 34 och 36 i Bryssel Ia-förordningen (1) och artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tolkas så, att en fällande dom för att ha skadat en idrottsklubbs anseende genom uppgifter som publicerats i en tidning utgör ett uppenbart åsidosättande av yttrandefriheten och därmed en grund för att vägra erkännande och verkställighet?

2.

Om svaret är jakande, ska bestämmelserna tolkas så, att den fällande domens oproportionerliga karaktär endast kan fastställas av domstolen i den stat där domen görs gällande om skadeståndet har kvalificerats som straffrättsligt av antingen ursprungsdomstolen eller domstolen i den stat där domen görs gällande, och inte om det utdömts som ersättning för ideell skada?

3.

Ska bestämmelserna tolkas så, att domstolen i den stat där domen görs gällande endast får utgå från domens avskräckande verkan i förhållande till den dömdes resurser, eller får den beakta andra omständigheter, såsom bristernas allvar eller skadans omfattning?

4.

Kan den avskräckande verkan i förhållande till tidningens resurser i sig utgöra en grund för att vägra erkännande eller verkställighet på grund av ett uppenbart åsidosättande av den grundläggande principen om pressfrihet?

5.

Ska den avskräckande verkan förstås som ett hot mot tidningens ekonomiska jämvikt eller kan den bestå enbart av en hotfull effekt?

6.

Bör den avskräckande verkan bedömas på samma sätt vad gäller ett tidningsförlag, som när det gäller en journalist som är en fysisk person?

7.

Är tidningspressens allmänna ekonomiska situation en relevant omständighet vid bedömningen av huruvida en fällande dom, utöver den berörda tidningens öde, riskerar att ha en hotfull effekt på alla medier?