1.

Utgör en ersättning som arbetstagare erhåller medan de är isolerade efter att de insjuknat i eller misstänks vara sjuka eller smittade av covid-19, för den inkomstförlust som uppkommer genom att de inte kan arbeta, vilken först ska betalas ut till arbetstagaren av arbetsgivaren, varvid anspråket på ersättning gentemot staten övergår till arbetsgivaren vid tidpunkten för utbetalningen, en förmån vid sjukdom i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning (EG) nr 883/2004 (1)?

Om den första frågan besvaras nekande:

2.

Ska artikel 45 FEUF och artikel 7 i förordning (EU) nr 492/2011 (2) tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell bestämmelse enligt vilken beviljandet av ersättning för förlorad arbetsinkomst som uppkommer för arbetstagare till följd av en av hälsovårdsmyndigheterna förordnad isolering på grund av ett positivt testsvar för covid-19 (varvid arbetsgivaren först ska betala ut ersättningen till arbetstagaren och rätten till ersättning från staten i detta hänseende övergår till arbetsgivaren) är beroende av att isoleringen har förordnats av en inhemsk myndighet på grundval av nationell epidemilagstiftning, vilket innebär att en sådan ersättning inte betalas för arbetstagare som i egenskap av gränsarbetare är bosatta i en annan medlemsstat och vars isolering (”karantän”) förordnats av hälsovårdsmyndigheterna i deras bosättningsstat?