22.1.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 22/29

a.

[Säkerhets- och underrättelseorganens] (1) möjligheter att använda [mycket stora mängder uppgifter om kommunikation (mängddata)] (2) som lämnas ut till dem är nödvändiga för skyddet av Förenade kungarikets nationella säkerhet, vilket omfattar verksamhet inom kontraterrorism, kontraspionage och ickespridning av kärnvapen.

b.

Ett centralt inslag i säkerhets- och underrättelseorganens användning av mängddata är att upptäcka tidigare okända hot mot nationell säkerhet genom olika tekniker för icke-riktad massinsamling av uppgifter, vilka är beroende av att mängddata samlas på ett och samma ställe. Den huvudsakliga nyttan med nämnda tekniker består i att de gör det möjligt att snabbt kunna identifiera och nå ökad förståelse om spaningsobjekt samt i att de ger en grund för åtgärder vid ett omedelbart hot.

c.

En tillhandahållare av ett elektroniskt kommunikationsnät är inte därefter skyldig att lagra mängddata (längre än den tid som följer av deras ordinarie verksamhetskrav), vilka lagras enbart av staten (säkerhets- och underrättelseorganen).

d.

Den nationella domstolen har funnit (med vissa reservationer) att de garantier som omgärdar säkerhets- och underrättelseorganens användning av mängddata är förenliga med kraven i Europakonventionen. (3)

e.

Den nationella domstolen har funnit att åläggandet av de krav som anges i punkterna 119–125 i domen Tele2 Sverige och Watson m.fl., C-203/15 och C-698/15 … (nedan kallade kraven som följer av Tele2-domen), om de var tillämpliga, skulle omintetgöra de åtgärder som säkerhets- och underrättelseorganen vidtagit för att skydda nationell säkerhet, och därigenom äventyra Förenade kungarikets nationella säkerhet.

1.

Med beaktande av artikel 4 FEU och artikel 1.3 i direktiv 2002/58/EG (4) om integritet och elektronisk kommunikation, ska ett krav i anvisningar som en minister lämnar till en tillhandahållare av ett elektroniskt kommunikationsnät och som innebär att tillhandahållaren måste lämna ut mängddata till en medlemsstats säkerhets- och underrättelseorgan anses omfattas av tillämpningsområdet för unionsrätten och [direktiv 2002/58]?

2.

Om fråga 1 ska besvaras jakande, är något av kraven som följer av Tele2-domen – eller några andra krav utöver de som följer av Europakonventionen – tillämpliga på sådana anvisningar som lämnas av en minister? Om så är fallet, hur och i vilken mån är då dessa krav tillämpliga, med beaktande av att det är absolut nödvändigt för säkerhets- och underrättelseorganen att använda inhämtning av mängddata och tekniker för automatiserad behandling för att skydda den nationella säkerheten och med beaktande av den utsträckning i vilken åläggandet av sådana krav allvarligt kan inskränka nyss nämnda möjligheter för dessa organ, om de i övrigt är förenliga med Europakonventionen?