16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/29

1.1

De nationella råden för hållbar utveckling kan vara en stark och mäktig kraft på området hållbar utveckling eftersom de kan bidra med objektiva råd och främja dialogen med det civila samhället och intressegrupperna på detta område.

1.2

En översikt över medlemsstaternas nationella råd visar att det finns stora skillnader. Medan vissa medlemsstater inte har några råd alls eller råd som inte är aktiva, finns det även stora skillnader mellan de råd som är aktiva när det gäller ansvarsområde, sammansättning, oberoende, resurser och effekterna av deras arbete.

1.3

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna i de medlemsstater som har ”starka” nationella råd uppmanar EESK samtliga medlemsstater att förstärka sina råd eller inrätta välfungerande och effektiva råd i de fall sådana fortfarande saknas.

1.4

EESK rekommenderar att råden

2.1

En hållbar utveckling betyder att den nuvarande generationens behov uppfylls utan att det sker på bekostnad av framtida generationers möjligheter att få sina behov uppfyllda. Detta är ett av EU:s övergripande mål som genomsyrar all politik och alla åtgärder. Det bygger på principerna om demokrati, jämställdhet, solidaritet, rättsstatsprincipen samt respekt för de grundläggande rättigheterna, däribland frihet och lika möjligheter för alla.

2.2

Som ett resultat av FN:s konferens i Rio de Janeiro 1992 blev hållbar utveckling ett globalt erkänt politikområde. Idén med rådgivande organ, som exempelvis de nationella råden för hållbar utveckling, har även den sitt ursprung i konferensen i Rio. I Agenda 21, som också är ett resultat av denna konferens, fastslås att en nationell strategi för hållbar utveckling ”bör utformas med största möjliga delaktighet”. Även i rekommendationerna från toppmötet i Johannesburg 2002 framfördes krav på inrättande av råd för hållbar utveckling.

2.3

EU:s första strategi för hållbar utveckling antogs i Göteborg 2001. Kommissionen inledde en översyn av Göteborgsstrategin 2004 i syfte att göra den mer heltäckande och effektiv, och i juni 2006 antog rådet en förnyad strategi för hållbar utveckling för ett utvidgat EU (1). Syftet med denna förnyade strategi är att EU ska leva upp till sitt långsiktiga åtagande att uppnå en hållbar utveckling.

2.4

I enlighet med rekommendationerna i FN:s slutsatser och därefter EU:s rekommendationer började man i en rad länder att på 1990-talet inrätta organ som benämndes nationella råd för hållbar utveckling. Rådens huvuduppgift var att se till att Agenda 21 genomfördes på ett effektivt sätt och att principerna för en hållbar utveckling tillämpades i praktiken. Vissa regeringar inrättade interministeriella samordningsorgan (till exempel den ungerska kommissionen för hållbar utveckling 1993) medan andra valde att inrätta organ med offentliga och privata aktörer, exempelvis Finlands nationella kommission för hållbar utveckling (1993). I vissa länder inrättades råd bestående av företrädare för det civila samhället, exempelvis Belgiens nationella råd (1993) och Storbritanniens rundabordsgrupp för hållbar utveckling (1994). Andra länder följde sedan deras exempel. Vissa av de tidigare organen omstrukturerades medan andra så småningom avvecklades.

2.5

I EU:s förnyade strategi fastslås att medlemsstaterna bör överväga att förstärka de nationella råden för hållbar utveckling genom att inkludera olika intressegrupper eller inrätta sådana råd om de ännu inte finns, i syfte att stimulera en välinformerad debatt, medverka vid utarbetandet av nationella strategier för hållbar utveckling och/eller bidra till lägesrapporter både på nationell nivå och på EU-nivå. Avsikten med de nationella råden för hållbar utveckling är att öka det civila samhällets deltagande i frågor som rör hållbar utveckling och därigenom bidra till en bättre integrering av olika politikområden och olika politiska nivåer, vilket även kan ske med hjälp av EEAC-nätverket.

2.6

Nationella råd för hållbar utveckling har nu officiellt inrättats i en rad medlemsstater. Mot bakgrund av medlemsstaternas skiftande traditioner är råden mycket olika utformade. I 24 medlemsstater finns det någon form av råd för hållbar utveckling eller miljöpolitik. Åtta av dessa har särskilda råd för hållbar utveckling och ytterligare sex har miljöråd bestående av intressegrupper eller sakkunniga som också är aktiva på området hållbar utveckling. Andra länder har samordnande regeringsorgan som benämns råd eller kommissioner, i vilka det civila samhället i vissa fall medverkar. Vissa av dessa råd är inte aktiva. I flera av de länder där regionerna har betydande befogenheter har man utöver de nationella råden även inrättat regionala råd. Den snabba ökningen av antalet nationella råd för hållbar utveckling visar att de har potential och att de kan skapa ett mervärde vid utformningen av politiken och för samhällsdebatten mer generellt.

2.7

Syftet med detta yttrande är att undersöka de nationella rådens funktion, deras ansvarsområde, sammansättning, resurser, arbetsmetoder och framför allt i vilken omfattning det civila samhället är involverat. I viss utsträckning är syftet även att ta reda på hur effektiva de nationella råden är, även om man ska vara medveten om att en sådan bedömning alltid riskerar att bli subjektiv. Bedömningen grundas framför allt på den forskning som bedrivits av EEAC-nätverket (2) och resultaten av ett frågeformulär som EESK översänt till ett antal nationella kontaktpunkter och nationella råd för hållbar utveckling, samt till en rad av det civila samhällets organisationer. Vidare har ett antal intervjuer med de nationella råden och med företrädare för det civila samhället genomförts.

3.1

Följande översikt av de nationella råden för hållbar utveckling uppvisar en minst sagt brokig bild:

3.2

Fyra huvudsakliga uppgifter kan identifieras:

3.2.1

Dessa fyra uppgifter fullgörs emellertid inte av råden i samtliga medlemsstater. I vissa länder är rådens ansvarsområden mycket mer begränsade, och i andra länder fullgör råden inte alls eller bara delvis de uppgifter de blivit tilldelade. Detta återspeglas också i det faktum att vissa råd sammanträder mycket sällan (två till tre gånger per år). Andra råd sammanträder oftare och har bildat ytterligare arbetsgrupper (arbetsgrupper som fungerar som projektgrupper och arbetar med ett aktuellt projekt, snarare än permanenta grupper som är fokuserade på en enda fråga, tycks vara särskilt effektiva). I vissa medlemsstater kan råden få möjlighet att i ett tidigt skede bidra till den nationella hållbarhetsstrategin, medan de i andra medlemsstater kontaktas mycket sent eller inte alls. Antalet rapporter varierar från inga alls till över tio per år. De väletablerade råden har regelbunden kontakt med berörda intressegrupper och organiserar regelbundet offentliga evenemang och möten med experter.

3.3

Det finns stora skillnader i rådens storlek och sammansättning. Antalet medlemmar varierar från 15 i Tyskland till 78, 81 och 90 i respektive Belgien, Finland och Frankrike. I de flesta råden återfinns företrädare för det civila samhället (näringslivet, fackföreningar, icke-statliga organisationer och forskningsinstitut). Vissa råd inkluderar även företrädare för olika statliga myndigheter. I vissa fall kallas regeringens samordningsorgan ett ”råd” och kan inbegripa ett fåtal intressegrupper. De regionala och lokala myndigheterna är också ofta representerade. En rad företrädare för det civila samhället har uttryckt missnöje med det civila samhällets otillräckliga deltagande i respektive länders råd och i processen för hållbar utveckling rent generellt.

3.4

Eftersom råden inrättas och finansieras av regeringarna finns det i detta avseende ett visst ”beroende”. För att få erkännande från både regeringsorgan och organisationer inom det civila samhället måste råden hitta rätt grad av oberoende och det kan vara svårt att hitta denna balans. Urvalsprocessen varierar, men i allmänhet utses rådens medlemmar av regeringen, oftast på grundval av nomineringar från de organisationer inom det civila samhället som finns företrädda i rådet. En annan aspekt berör rådets medarbetare. I många länder kommer personalen från olika regeringsorgan och detta kan begränsa rådets oberoende. Vissa råd har till och med en regeringsmedlem som ordförande.

3.5

Rådens resurser varierar i hög grad, både när det gäller personal och disponibla budgetmedel. I vissa länder, där rådets sekretariat ligger under ett ministerium, finns det bara en handläggare som ibland inte ens arbetar heltid för rådet. Personalstyrkan varierar från mindre än en anställd till cirka 20. Störst är Storbritanniens råd med 58 anställda. Alla råd förfogar inte över en egen budget och budgetarnas storlek varierar från mindre än 0,1 miljoner till cirka 1 miljon euro, med undantag av Storbritanniens råd som har en budget på 5,5 miljoner euro.

3.6

Det är inte lätt att utvärdera effekterna av rådens arbete, men vissa slutsatser kan dras mot bakgrund av tillgänglig information. I flera av de länder där råden har en stark ställning förefaller det exempelvis som om en stor del av de rekommendationer som råden utfärdat har införlivats med regeringens politik, särskilt vad gäller den nationella strategin för hållbar utveckling. Vissa råd har uppenbarligen goda förbindelser med regeringens ministrar och ministerierna och konsulteras regelbundet när det gäller utformningen av politiken. Andra råd saknar detta inflytande. En del råd har lyckats nå ut till ett stort antal intressegrupper och en bredare allmänhet genom att de lockat ett stort antal deltagare till sina evenemang och därigenom kunnat säkra ett aktivt deltagande från det civila samhällets sida när det gäller strategierna för hållbar utveckling.

3.7

De nationella råden för hållbar utveckling kan vara en stark och mäktig kraft i processen för hållbar utveckling. De kan bidra med objektiva råd och bred sakkunskap, och de har förutsättningar att främja dialogen med det civila samhället och med intressegrupperna. Råden kan även spela en viktig roll både när det gäller att övervaka framstegen mot mer långsiktiga hållbarhetsmål och sporra till nya ansträngningar när framstegen uteblir.

3.8

Medan vissa medlemsstater inte har några råd alls eller råd som inte är aktiva, finns det även stora skillnader mellan de råd som är aktiva när det gäller ansvarsområde, sammansättning, oberoende, resurser och effekterna av deras arbete. Detta beror på en mängd olika faktorer, exempelvis landets storlek och politiska struktur, vilken betydelse regeringen tilldelat politiken för hållbar utveckling, traditioner vad gäller det civila samhällets deltagande, huruvida det finns andra organ som delvis täcker in rådens ansvarsområde, regeringens beredskap att acceptera råd från andra organ, och så vidare.

3.9

De nationella rådens fulla potential utnyttjas inte i alla medlemsstater. I vissa länder tycks det som om rådens existens mer är ett spel för gallerierna än en strävan efter reell medverkan från det civila samhällets sida. I en rad länder finns det emellertid väletablerade råd som till fullo fyller sin funktion och som har ett reellt inflytande.

3.10

Flertalet råd tycks dock inte ha tillräckliga resurser för att fullgöra sina uppgifter. Det krävs betydande personalresurser och ekonomiska resurser för att samla in data, analysera politiken och dess konsekvenser, organisera rådens sammanträden och offentliga arrangemang, utarbeta väl underbyggda och övertygande rapporter och aktivt sprida kunskap om dem hos regeringen och andra organ.

3.11

I vissa medlemsstater har regeringen uppenbarligen ett mycket stort inflytande, till exempel när det gäller utnämningen av medlemmar, antalet regeringsföreträdare och medarbetarstaben. I sådana fall finns det viss risk för att regeringens synpunkter kan dominera rådets arbete, vilket gör det mindre sannolikt att rådet kan spela en viktig roll när det gäller att hjälpa regeringarna att bortse från kortsiktiga politiska hänsyn och i stället sträva efter mer långsiktiga hållbarhetsmål.

3.12

De nationella råden för hållbar utveckling har haft varierande erfarenheter av det civila samhällets deltagande i frågor som berör hållbar utveckling. De europeiska råden skulle kunna lära sig mycket av varandra när det gäller att utveckla god praxis i detta avseende.

3.13

I många frågor som berör hållbar utveckling har EU och medlemsstaterna delad behörighet. De flesta råden har emellertid en begränsad kapacitet när det gäller att fokusera på de europeiska aspekterna eller utöva inflytande i Bryssel. Man har delvis tagit itu med detta problem genom inrättandet av EEAC-nätverket, som är på väg att bli ett alltmer inflytelserikt språkrör för hållbar utveckling i Europa.

4.1

Mot bakgrund av de positiva erfarenheterna i de medlemsstater som har ”starka” nationella råd för hållbar utveckling uppmanar EESK samtliga medlemsstater att stärka sina råd eller inrätta starka råd i de fall sådana fortfarande saknas.

4.2

De nationella rådens sammansättning, befogenheter och funktion varierar mellan de olika länderna beroende på lokala förhållanden och politiska strukturer. EESK rekommenderar medlemsstaterna att noga beakta följande generella rekommendationer angående rådens viktigaste aspekter.

4.2.1

Medlemskap: De nationella råden får mer tyngd och trovärdighet om de inbegriper företrädare för samtliga viktiga samhällssektorer som berörs av frågor i samband med hållbar utveckling. Ju bredare medlemsbas, desto större sannolikhet att man kan finna brett accepterade lösningar.

4.2.2

Befogenheter och vision: För att uppnå hållbar utveckling måste beslutsfattarna utforma en långsiktig plan och dels ta hänsyn till kommande generationers behov och till vår planet som helhet, dels till mera näraliggande och kortsiktiga politiska överväganden. De nationella råden kan spela en viktig roll när det gäller att formulera denna långsiktiga vision. För att kunna fungera effektivt måste deras medlemmar ha visioner, auktoritet och en viss position i samhället samt våga ha en egen åsikt och utmana befintlig politik och praxis.

4.2.3

Oberoende: De nationella råden skulle kunna utöva större inflytande i riktning mot en mer hållbar utveckling om de vore tillräckligt självständiga gentemot regeringen och kunde ta upp svåra politiska frågor som kan innebära en viss konflikt mellan kortsiktiga politiska mål och mer långsiktiga behov när det gäller hållbarhet.

4.2.4

Omfattning: De nationella råden bör redan på ett tidigt stadium spela en viktig roll vid utformningen av strategier för hållbar utveckling (och därmed sammanhängande strategier) och vid övervakningen av genomförandet. Hit hör en rad frågor på området hållbar utveckling, exempelvis klimatförändringarna, energi- och transportpolitiken, den biologiska mångfalden, frågor som berör landsbygden och jordbruket samt en övergripande hållbar förvaltning av ekonomin. De nationella råden är sannolikt mest produktiva om de både kan tillmötesgå regeringens önskemål om att analysera specifika frågor och ta upp andra områden som de anser är viktiga på eget initiativ.

4.2.5

Tillgång till information: För att kunna fungera tillfredsställande måste de nationella råden ha kapacitet att samla in uppgifter från alla relevanta källor. Det är särskilt viktigt att de får nödvändig information från regeringen och är väl förtrogna med regeringens uppfattning.

4.2.6

Främjande av det civila samhällets engagemang i frågor gällande hållbar utveckling: De nationella råden har en viktig funktion att fylla när det gäller att öka allmänhetens medvetenhet och hjälpa berörda myndigheter att införliva perspektivet hållbar utveckling både i den formella och den informella utbildningen. Råden kan bidra till bättre förståelse för dessa frågor i medierna. Publiceringen av de nationella rådens årliga hållbarhetsrapporter skulle kunna skapa ytterligare uppmärksamhet och främja den offentliga debatten kring denna fråga.

4.2.7

Resurser: EESK uppmanar medlemsstaterna att bevilja de nationella råden tillräckliga resurser så att dessa kan fullgöra sina uppgifter och tillföra ett reellt mervärde till diskussionerna och beslutsprocessen i samband med hållbarhetsfrågor.

4.2.8

Europeiskt engagemang: Kommittén uppmuntrar råden att insamla erfarenheter, utbyta bästa praxis och upprätthålla en öppen dialog sinsemellan, särskilt genom att stärka EEAC-nätverket. På så vis skulle man med kraft kunna föra fram budskapet om hållbar utveckling inom EU.

4.3

EESK rekommenderar även att råden stärker sin förmåga att individuellt och kollektivt tillsammans med EU-institutionerna ta sig an frågor som rör europeiska aspekter på politiken för en hållbar utveckling ur det civila samhällets perspektiv. EESK (och särskilt observationsgruppen för hållbar utveckling) skulle här kunna fylla en viktig funktion genom att underlätta ett starkare engagemang i europeiska frågor om hållbarhet från de nationella rådens sida. EESK skulle regelbundet kunna hålla kontakt med det europeiska rådgivande organet för miljö och hållbar utveckling (EEAC) och dess medlemmar om nya frågor på detta område. Kommittén skulle också kunna stödja komparativa studier av dessa frågor på EU-nivå och därvid särskilt fokusera på det civila samhällets bidrag och roll, samt rikta uppmärksamheten på exempel på god praxis och offentliggöra dem.

4.4

EESK betonar att ett brett engagemang från allmänhetens sida i frågor som berör hållbar utveckling är av största vikt, även utanför de nationella råden. Kommittén uppmanar därför myndigheter på nationell, regional och lokal nivå att se till att företrädare för det civila samhället deltar i alla politiska beslut som har en markant hållbarhetsaspekt. Det finns inga riktlinjer med miniminormer för god praxis när det gäller att engagera allmänheten i dessa frågor. För att stödja denna deltagandeprocess rekommenderar EESK att man genomför regelbundna metod- och resultatjämförelser eller belöna bästa praxis. De nationella råden bör även se till att ha ett nära samarbete med andra organisationer och institutioner som arbetar med hållbar utveckling i respektive medlemsstat, exempelvis de nationella ekonomiska och sociala råden om sådana finns.

4.5

Slutligen vill EESK framhålla att de nationella rådens arbete endast kan ge önskat resultat om regeringarna verkligen lyssnar på och tar hänsyn till deras råd, och om de vidtar konkreta åtgärder genom att lägga om den nationella politiken i riktning mot en mer hållbar politik och avsätter adekvata finansiella medel.