17.3.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 65/141

1.1

EU:s nya hygienregler (1), som trädde i kraft den 20 maj 2004, syftar till att genom en strategi som involverar hela livsmedelskedjan (”från gård till gaffel”) säkerställa en hög konsumentskyddsnivå i fråga om livsmedelssäkerhet. Med hjälp av enhetliga principer skall man också säkerställa en väl fungerande inre marknad.

1.2

Huvudtanken är att livsmedelsproducenterna skall ansvara fullt ut för att de produkter som de producerar är hälsomässigt säkra. Detta skall garanteras genom att man iakttar grundläggande och särskilda hygienregler samt tillämpar principerna i systemet för analys av risker och kritiska styrpunkter (HACCP (2)).

1.3

Den nya hygienlagstiftningen inbegriper flera förordningar, nämligen:

1.4

För att förordningarna (EG) nr 852/2004 och nr 853/2004 skall tillämpas så enhetligt som möjligt har kommissionens GD Hälsa och konsumentskydd (SANCO) utarbetat följande riktlinjer (guidances) i form av rekommendationer som gäller såväl livsmedelsföretag som lokala myndigheter:

1.5

Inom ramen för lagstiftningsförfarandet för förordningarna (EG) nr 852/2004 och 854/2004 har Europeiska ekonomiska och sociala kommittén yttrat sig (3) (bl.a. den 28–29 mars 2001) om de nya förordningarna. EESK har gett sitt stöd till förordningarna och deras underliggande principer.

1.6

Kommittén vill med detta initiativyttrande uppmuntra till att kontrollera om de nya hygienreglerna på bästa möjliga sätt bidrar till den hållbara utveckling av landsbygden som man politiskt förespråkar och om reglerna samstämmer med de mål och åtgärder som finns på området. Småskaliga, hantverksmässiga och/eller traditionella bearbetningsföretag är av särskild betydelse för landsbygdens ekonomiska utveckling. De erfarenheter som gjorts visar emellertid på en rejäl tillbakagång av denna typ av verksamhet de senaste åren, särskilt inom bearbetning och marknadsföring av kött- och mjölkprodukter. Berörda företag och behöriga myndigheter har vid upprepade tillfällen påpekat att det är EU:s stränga hygienbestämmelser som förorsakat denna strukturomvandling.

1.7

Mot denna bakgrund skall man undersöka om EU:s hygienkrav, indirekt eller direkt, faktiskt har förorsakat denna strukturomvandling. I detta sammanhang ifrågasätts naturligtvis inte det egentliga målet, nämligen att undvika hälsorisker för människor. Däremot ställer man sig frågan om det är nödvändigt med differentierade riktlinjer för att uppnå EU:s alla mål (hygien i fråga om konstruktion och underhåll av arbetsplatser) och om tillräckligt med utrymme har getts för flexibilitet.

1.8

Inom ramen för detta yttrande skall vi undersöka om

1.9

Eftersom de särskilda hygienreglerna i förordningarna 853/2004 och 854/2004 uteslutande avser produkter av animaliskt ursprung fokuserar vi på undersökning av effekterna för livsmedelsföretag som producerar produkter av sådant ursprung. Företag som bearbetar växtbaserade produkter (t.ex. bagerier och konditorier) och andra animaliska produkter (t.ex. fisk) och som också regleras av de nya hygienreglerna (förordning 852/2004) omfattas därför inte av undersökningen.

1.10

EESK:s yttrande överensstämmer därmed med målet om att uppmuntra till en debatt om standarder för livsmedelssäkerhet och om den därmed sammanhängande hållbara utvecklingen av landsbygden. Kommittén anser att målen om konsumentskydd, bevarande av den kulturella mångfalden, säkerställande av en rättvis konkurrens samt om bevarande och utveckling av arbetsplatser på landsbygden är av lika stor betydelse och att dessa mål måste göras förenliga med varandra.

2.1

I förordning (EG) nr 178/2002 fastställs jämte allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning bland annat också förfaranden avseende livsmedelssäkerhet i syfte att förbättra den inre marknadens funktion och den fria rörligheten för livsmedel och foderprodukter. Dessutom skall en likriktning på gemenskapsnivå för koncept, principer och förfaranden i samband med livsmedelslagstiftning säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Hittills har dessa koncept, principer och förfaranden varit starkt nationellt präglade.

2.2

Förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien konkretiserar de mål som fastställs i förordning (EG) nr 178/2002 och föreskriver principer för en hygienisk tillverkning av alla typer av livsmedel. Dessa principer gäller alla produktions-, bearbetnings- och distributionsnivåer i livsmedelskedjan. Den ”primära jordbruksproduktionen” omfattas också av denna förordning. Till skillnad från livsmedelsföretag måste primära jordbruksproducenter (ännu) inte tillämpa förfaranden som bygger på HACCP-principerna. Producenter inom primär jordbruksproduktion måste emellertid beakta de principer som återfinns i bilaga I. Alla livsmedelsföretag måste registreras och uppfylla de allmänna hygienkrav som föreskrivs i bilaga II till förordningen. De förfaranden som gäller för registrering av företag fastställs av de nationella myndigheterna i enlighet med artikel 31 i förordning (EG) nr 882/2004.

2.3

Samtliga livsmedelsföretagare måste, om det skulle behövas, vidta hygienmässiga åtgärder för att kunna

2.4

Denna förordning gäller inte

2.5

De detaljer som tas upp bland kriterierna i artikel 2.3 (t.ex. olika mikrobiologiska kriterier, omfattning av provtagningar, olika typer av analyser) omfattas inte av den nya hygienlagstiftningen. Med beaktande av artikel 4 i förordning (EG) nr 852/2004 har emellertid redan ett förslag till fristående förordning om mikrobiologiska kriterier för livsmedel utarbetats.

2.6

Eftersom livsmedel av animaliskt ursprung kan utgöra särskilda hälsorisker finns det två särskilda förordningar på detta område:

2.7

Av livsmedelsföretag som arbetar med livsmedel av animaliskt ursprung krävs följande:

2.8

Förordning (EG) nr 853/2004 gäller inte

2.9

I SANCO-riktlinje 1514/2005 rév. 1, punkt 3.5 preciseras att detaljhandeln bara får undantas från reglerna i förordning 853/2004 och i stället omfattas av förordning 852/2004 när det rör sig om a) direkt marknadsföring eller b) en mindre, regional och begränsad leverans av produkter av animaliskt ursprung till andra inrättningar. Generellt sett är det emellertid fortfarande nationalstaternas ansvar att reglera detaljhandeln.

2.10

De nya hygienreglerna fäster särskild vikt vid flexibilitet:

3.1

I många medlemsländer är livsmedelsföretagens spektrum fortfarande vittomfattande. Bearbetning av jordbruksprodukter och framställning av livsmedel kan äga rum i såväl stora industriella företag som inriktar sig på den internationella marknaden, som i små livsmedelsföretag och mikroföretag som i första hand (dock inte uteslutande) inriktar sig på regionala marknader. Ett mikroföretag kan på det organisatoriska och geografiska planet vara helt förbundet med ett jordbruksföretag.

3.2

Ett livsmedelsföretags struktur och bearbetningsvolym hänger i regel samman med användning av särskilda produktionsmetoder. Det finns också ett stort antal olika produktionsmetoder, allt mellan industri- och serieproduktionsmetoder och hantverksmässiga och traditionella metoder. Det är oklart var gränserna går mellan de olika bearbetningsvolymerna.

3.3

I det följande läggs tyngdpunkten på små livsmedelsföretag och mikroföretag som i första hand arbetar med hantverksmässiga och/eller traditionella metoder.

3.4

Tyngdpunkt läggs också på livsmedelsföretag som på olika nivåer bearbetar kött (inbegripet kött från fjäderfä och andra små djur) och mjölk. Dessa två viktiga områden utgör i många medlemsländer ett mervärde för jordbruksproduktionen och särskilda hygienregler har fastställts som täcker dessa områden (se även punkt 1.9). Konkret rör det sig framför allt om regionala slakterier, slaktare med egen slakt- och bearbetningsverksamhet, regionala mejerier, små kommersiella ysterier, gårdsysterier och fäbodar.

3.5

Små livsmedelsföretag utgör en majoritet i de flesta medlemsstaterna och har därför stor betydelse när det gäller att skapa arbetstillfällen. Till de små livsmedelsföretagen hör också hantverksmässiga företag. Dessa har ofta sin verksamhet i innerstadsområden, har en stor produktdifferentiering, kulturell mångfald och ger ofta – detta får man inte bortse från – etniska minoriteter arbete. I detta sammanhang läggs emellertid fokus på livsmedelsföretag inom produktion och bearbetning som har en nära koppling till produktion av primära jordbruksprodukter. Många av dessa företag är verksamma på landsbygden. Dessa företag är delvis mycket viktiga när det gäller att bevara och vidareutveckla arbetstillfällen i landsbygdområden som ofta är strukturellt svaga.

3.5.1

För att ge några exempel: I Europa finns det över 150 000 självständiga slaktare med sammanlagt omkring 1 miljon anställda. Bara i Tyskland finns det i dag 18 000 företag som är verksamma inom slakteribranschen (och 29 000 slakterier inkl. filialer) och som sysselsätter ca 168 000 människor. 15 % av dessa företag står fortfarande själva för slakten och 10 % av dem låter slakta egna djur på slakteri. Ytterligare centrala punkter för slakteriverksamhet är Spanien där det finns omkring 35 400 självständiga slakterier (inberäknat filialer) med totalt ca 70 000 anställda och Frankrike som har uppemot 35 000 slakterier och över 55 000 anställda på området.

3.5.2

De senaste åren har visat på en tendens till köp av köttprodukter och charkuterivaror på stormarknader och i discountbutiker. EESK betonar emellertid betydelsen av småskaliga företag vars verksamhet inte bara kretsar kring försäljningssiffror (4).

3.5.3

Även på mjölkområdet finns det ett stort antal små företag. Till följd av en ökad ekologisk mjölkproduktion under de senaste åren har t.ex. över 500 nya gårdsysterier med sammanlagt 1 500 arbetsplatser upprättats i Tyskland. Dessutom har nya arbetstillfällen skapats inom ekologiska mejerier och ysterier. Tyvärr finns det inga uppgifter tillgängliga för EU på detta område.

3.6

Inom ramen för Agenda 2000 betonade kommissionen och medlemsstaterna att det inte bara var nödvändigt att stärka det europeiska jordbrukets konkurrenskraft på världsmarknaderna, utan också att genomföra en kvalitetspolitik. Med avseende på detta skall jordbrukets multifunktionella karaktär (läs: ”EU:s jordbruksmodell”) bevaras och främjas. Med detta menas ett jordbruk som bl.a. levererar högkvalitetsprodukter och därigenom bevarar och skapar arbetstillfällen. Denna strategi för att öka mervärdet i landsbygden går hand i hand med bevarandet och vidareutvecklingen av de efterföljande leden i livsmedelsbearbetningen. Skyddet av ursprungsbeteckningar främjar också denna kvalitetspolitik.

3.7

Kvalitetspolitiken skall i framtiden tillämpas genom bl.a. EJFLU-förordningens avsnitt ”Differentiering och …” och handlingsprogrammet för ekologiskt jordbruk.

3.8

Små livsmedelsföretag och främst små företag som arbetar med bearbetning av livsmedel och använder sig av hantverksmässiga metoder har strategisk betydelse i samband med denna kvalitetspolitik. Det är nämligen dessa små livsmedelsföretag som kan bidra till differentiering genom att erbjuda konsumenten ett varierat urval av produkter. En ökad efterfrågan talar för att konsumenterna i allt större utsträckning uppskattar denna variation i utbudet och att just traditionella och hantverksmässiga produktionsmetoder går hand i hand med en hög produktkvalitet. De är dessutom en del av vårt kulturarv. Dessa livsmedelsföretag har i årtionden visat att de kan framställa säkra produkter.

3.9

EESK konstaterar därför med tillfredställelse att de nya förordningarna innehåller ett större mått av flexibilitet än de hittillsvarande reglerna på området. Denna flexibilitet innebär nya möjligheter för små livsmedelsföretag som arbetar med hantverksmässiga och traditionella bearbetningsmetoder eftersom det enhetliga godkännandet gör det möjligt för dem att i framtiden delta i gränsöverskridande handel. Medlemsstaterna måste emellertid också ta till vara dessa möjligheter.

3.10

Flexibiliteten innebär samtidigt risker för de små livsmedelsföretagen. Tidigare räckte det med att företag var ”registrerade företag”, men enligt de nya reglerna måste företagen också uppfylla de höga krav som ställs inom ramen för godkännande av företag. Dessutom är några av de särskilda hygienåtgärderna i förordning 853/2004 betydligt strängare än de som hittills varit gällande. Detta gäller särskilt de krav som ställs i samband med mikrobiologiska kontroller.

3.11

Det faktum att man fastställt hygienmässiga mål med en flexibilitetsklausul i stället för rigida krav gör det möjligt att anpassa både utformningen av HACCP-systemet (i enlighet med förordning 852/2004) och godkännandeförfarandet till de olika företagsformernas särskilda risker och produktionsprocesser.

3.12

Flexibilitet är av avgörande betydelse för bevarandet av den mångfaldiga struktur som karaktäriserar de europeiska livsmedelsföretagen eftersom hygienmässiga risker och motsvarande hygienkrav delvis hänger samman med särskilda produktions-, bearbetnings- och distributionssystem. Små och hantverksmässigt organiserade livsmedelsföretag med i första hand lokal eller regional distribution står när det gäller livsmedelssäkerhet delvis inför andra risker än stora industriella företag med överregionala eller internationella distributionskanaler. Det är därför rimligt med krav på system för spårbarhet och kvalitetsstyrning, partibeteckningar och detaljerade krav på lokaler samt mikrobiologiska undersökningar för storföretag som har många anställda, stora försäljningsvolymer och avgränsade ansvarsområden. I små livsmedelsföretag där ansvaret vilar på ett fåtal medarbetare och där man ofta inte deltar i handeln mellan medlemsstaterna räcker det för det mesta med enklare system som kontroll av kyl- och kökstemperatur i form av stickprover och besiktningar (kokkorv, varmkorv). I detta sammanhang är det lämpligt att tillämpa traditionella och etablerade kontrollförfaranden. Tekniskt eller organisatoriskt mer avancerade insatser leder i det här fallet inte till en bättre hygien utan snarare till extra utgifter och ett större tidsanspråk.

3.13

Bestämmelsen om inrättande av en sterilisator i nuvarande direktiv 64/433/EG är ett exempel på överföring av en åtgärd som är ändamålsenlig och nödvändig inom industrisektorn till ”hantverkssektorn”. I de företag där man i dag slaktar på löpande band är bandens hastighet ofta för hög för att man skall kunna hinna med att rengöra en kniv som t.ex. varit i direkt kontakt med en varig böld. En sterilisator på en arbetsplats där man arbetar med styckning gör det möjligt för den som arbetar vid det löpande bandet att alltid ha en ny och steril kniv till hands. I ett hantverksmässigt slakteri är det annorlunda, där slaktas varje enskilt djur av en person och det finns, om det skulle behövas, tillräckligt med tid för att sterilisera en kniv. För att alltid ha en steril kniv till hands på en sådan arbetsplats räcker det att sterilisera knivar vid varje arbetsdags slut och på så sätt förbereda inför nästa arbetsdag. Detta förutsätter dock att det finns tillräckligt många knivar till förfogande. Det är inte nödvändigt med en sterilisator på varje arbetsplats. I översynen av kommissionens riktlinje (SANCO/1514/2005) av den 8 september 2005 har man beaktat de invändningar som EESK framfört rörande denna fråga. I punkt 5.3 föreskrivs således att det i små slakterier räcker att ha tillräckligt många desinficerade knivar till hands innan slaktarbetet påbörjas.

3.14

Med andra ord: Om hygienstandarderna och säkerhetskraven enbart bygger på de risker som finns i samband med dagens gängse produktion, dvs. industriell bearbetning och globaliserad handel, men också tillämpas på hantverksmässig verksamhet, finns det alltid en risk för att de produkter som tillverkas med hantverksmässiga och traditionella metoder missgynnas konkurrensmässigt. Dessa produkter utesluts då delvis direkt, delvis indirekt (genom ökade kostnader) från marknaden.

3.15

När det i det följande ställs krav på hygienkoncept som är anpassade efter särskilda förfaranden och strukturer handlar det inte bara om att säkerställa lika möjligheter i fråga om marknadstillträde, utan också, eller framför allt, om att bevara och främja innovation på landsbygden. En av de viktigaste innovationerna under de senaste årtiondena har varit utvecklingen och utbredningen av det ekologiska jordbruket. Utan befintliga och nya manöverutrymmen hade den traditionella livsmedelsbearbetning som sammanhänger med detta inte haft den ställning som den har i dag. Det är därför nödvändigt att också i framtiden säkerställa ett tillräckligt manöverutrymme för regional särprägel, hantverksmässiga och traditionella metoder (särskilt bearbetningsmetoder), hög kvalitet och särskilda marknadsföringsmetoder och samtidigt garantera konsumenten en enhetlig och hög livsmedelssäkerhet.

4.1

Några medlemsstater har utnyttjat den möjlighet som fanns i den ”gamla” lagstiftningen att skilja mellan ”registrerade” och ”godkända” kött- och mjölkbearbetningsföretag. Enligt de gamla reglerna kunde registrerade företag inte delta i handeln mellan medlemsstaterna utan att detta byggde på olika hygienstandarder. I SANCO:s riktlinje 1513/2005 rév. 1 av den 8 september 2005 uppmanas medlemsstaterna uttryckligen att tillåta direkta leverantörer i gränsområden, som inte omfattas av förordningarna 852/2004 och 853/2004, att handla över gränserna. På så sätt öppnar sig nya marknadsmöjligheter för företag som är verksamma i gränsområden.

4.2

Förordning (EG) nr 852/2004 innehåller krav på att HACCP-systemet skall tillämpas på förfaranden som syftar till att säkerställa livsmedelssäkerhet. Det obligatoriska inrättandet av HACCP-systemet välkomnas eftersom det tar hänsyn till hantverksmässiga traditioner. Med detta system utförs ett fåtal kontroller – så effektiva som möjligt – på rätt punkter för att säkerställa en maximal produktsäkerhet. Även SANCO:s riktlinje 1955/2005 av den 30 augusti 2005 innehåller anvisningar om hur HACCP-systemet kan anpassas efter olika företagsformer. I de enskilda medlemsstaterna har motsvarande riktlinjer för en god hygienpraxis utarbetats. Dessa riktlinjer kan underlätta tillämpningen av HACCP-systemet i små livsmedelsföretag eftersom dessa, om det skulle behövas, kan undantas från kravet på att genomföra en egen riskanalys.

4.3

Om HACCP-systemet på samma sätt också kommer att hjälpa hantverksmässiga livsmedelsföretag beror på hur de nationella HACCP-riktlinjerna utformas. Om det läggs för stor vikt på dokumentation och omfattande checklistor kan detta instrument lätt leda till ökade kostnader, utan att höja säkerhetsstandarden.

4.4

Inom ramen för HACCP-systemet skall också mikrobiologiska kontroller utföras, vars kriterier och omfattning ännu inte fastställts (artikel 4). Utformningen av en ny förordning om mikrobiologiska kriterier kommer att ha ett avgörande inflytande på kostnaderna för egenkontroller. Den kommer också delvis att vara avgörande för de små livsmedelsföretagens framtida konkurrenskraft eftersom kostnaderna i dessa företag måste fördelas på en mindre bearbetnings- och försäljningsvolym än vad som är fallet i stora livsmedelsföretag. Den föreslagna bestämmelsen om att kontrollfrekvensen för malet kött i mindre slakt- och styckningsföretag och slakterier skall kunna anpassas efter företagens produktionsmängd är därför mycket positiv. Alla andra företag måste ta prover en gång per vecka.

4.5

Genom en ökad flexibilitet får medlemsstaterna själva ett stort manöverutrymme, särskilt de tillståndsgivande regionala veterinärmyndigheterna. Redan i dag tillämpas hygienreglerna mycket olika, särskilt på de områden som av veterinärmyndigheter klassas som riskfyllda områden, t.ex. hantverksmässig slakt av fjäderfä, gårdsysterier och produktion av råmjölksprodukter.

4.6

I många EU-medlemsstater spelar förädlingen av mjölk till ost en stor roll för jordbruksföretagens överlevnad. Regionala erfarenheter som gjorts i Polen före och efter anslutningen till EU visar att veterinärmyndigheterna först förbjöd företagare som med hänvisning till EU:s bestämmelser ville inrätta gårdsysterier. Det visade sig att dessa ”nya” idéer var helt främmande för de polska myndigheterna att och de inte ville ta några risker, ty det som inte finns kan heller inte vålla några (hygienmässiga) problem. Givetvis är det inte EU utan de nationella och regionala myndigheterna själva som ansvarar för detta.

4.7

Många av de detaljerade reglerna för mjölkbearbetning i de gamla EU-förordningarna försvinner när EU:s nya hygienregler träder i kraft. Den nya förordningen ger just små och hantverksmässiga livsmedelsföretag nya möjligheter. Dessa kan till och med få ”alternativa metoder” godkända. Förordningen innehåller emellertid inga konkreta definitioner av sådana metoder.

4.8

Det är därför fullt berättigat att frukta att några medlemsstater genom den nationella tillämpningen kommer att försöka genomföra en betydligt ”stramare” utformning av förordningen än vad gemenskapen föreskrivit, vilket missgynnar de små livsmedelsföretagen.

4.9

Exempel 1: I Tyskland har man utarbetat ett första utkast till allmänna administrativa bestämmelser (godkännandeförfaranden i enlighet med artikel 31 i förordning 882/2004). Dessa kräver – liksom tidigare – en typprovning för godkännande av anläggningar för pastörisering och centrifugering. Företagare som använder annan utrustning och tillämpar andra förfaranden får själva stå för bevisbördan och för de kostnader som uppstår i samband med expertutlåtanden.

4.10

Exempel 2: I de östeuropeiska medlemsstaterna som t.ex. Tjeckien, Polen, Slovenien och de baltiska staterna har man i samband med anpassningen av de nationella lagarna till gemenskapslagstiftningen kunnat se processer som liknar dem som ägde rum i de nya tyska förbundsländerna efter Tysklands återförening. Det är inte bara ekonomiska problem som föranlett den rejäla strukturomvandling som ägt rum i mejerier och slakterier och omfattande nedläggningar av arbetsplatser. De stora bearbetningsföretagens intresse i att förbättra sitt kapacitetsutnyttjande har många gånger också haft en avgörande inverkan på godkännandepraxisen.

4.11

EU uppmanas därför att bevaka att en rättvis konkurrens råder i de enskilda medlemsstaterna genom att se till att myndigheter gör det möjligt för de små lokala livsmedelsföretagen att dra nytta av de tolkningsmässiga manöverutrymmen som finns för traditionell och regional kvalitetsproduktion.

4.12

Förordning nr 853/2004 innehåller klart formulerade bestämmelser som är betydligt mer omfattande än de hittills gällande bestämmelserna för små livsmedelsföretag inom köttsektorn. Dessa bestämmelser kommer att få en negativ inverkan på kostnadsutvecklingen och därmed också på de små livsmedelsföretagen. De viktigaste av dessa bestämmelser är följande:

4.13

I enlighet med den nya förordningen måste alla slakteriföretag ha uppställningsbås  (5). Detta kommer också att gälla hantverksmässiga slakteriföretag, trots att slaktdjur inte vistas länge i dessa företags lokaler i väntan på slakt och att dessa företag bara slaktar ett fåtal djur varje vecka. Denna bestämmelse tvingar i princip små företag att göra betydande investeringar, utan att detta ger några hygienmässiga fördelar. Det är därför mycket positivt att den reviderade versionen av SANCO:s riktlinje 1514/2004 behandlar detta problem. I punkt 5.2 betonas att små slakterier inte skall vara skyldiga att investera i avancerad infrastruktur (sophisticated or extensive infrastructures) och vatten- och foderanordningar.

4.14

Slakt och styckning måste genomföras i olika lokaler. Om slakt och styckning skiljs åt i tid kan emellertid samma lokal användas för båda arbetsmomenten utan att det äventyrar säkerheten. Det måste finnas tillräckligt med tid för lokalerna att torka mellan de båda arbetsmomenten eftersom detta förbättrar hygienen. Detta besparar de små livsmedelsföretagen investeringar. Ett undantag från kravet på åtskilda lokaler för fall då tidsmässig åtskillnad föreligger mellan slakt och styckning och då lämpliga rengöringsåtgärder vidtas bör därför införas i den omarbetade versionen av riktlinjerna.

4.15

Nytt är också att små hantverksmässiga företag som hittills har haft status som ”registrerade företag” måste hålla en temperatur på 12 grader Celsius i styckningslokalen eller använda sig av ett ”alternativt system”. Bortsett från att arbete i en temperatur på 12 grader inte är helt oproblematiskt innebär detta ytterligare investeringar och kylkostnader för de små företagen. (6) Det är fullt tillräckligt om det kött som skall styckas bitvis hämtas ut ur kylrummet.

4.16

De nya bestämmelserna om temperatur och kontroll av malet kött i förordning (EG) nr 853/2004 är särskilt problematiska eftersom malet kött också har stor ekonomisk betydelse för mikroföretag och små verksamheter som arbetar med bearbetning av kött. Dessa företag har hittills – åtminstone i Tyskland – ”bara” haft status som ”registrerade företag” och har således omfattats av de nationella bestämmelserna för malet kött med krav på en temperatur av 4 grader Celsius. Eftersom det i framtiden bara kommer att finnas EU-godkända företag måste också de små hantverksmässiga köttbearbetningsföretagen uppfylla den nya förordningens höga temperaturkrav (2 grader Celsius) (7). Så länge ett företag framställer färskt malet kött och säljer det samma dag (vilket var ett krav i de gamla bestämmelserna) bidrar inte lägre temperaturer till en bättre hygien. Företagen måste investera i nya kylanläggningar eftersom äldre anläggningar inte utan vidare kan ställas om till lägre temperaturer och eftersom det dessutom krävs att de förfogar över en avfrostningsanordning. Den nya förordningen tillåter framställning av malet kött av fryst kött, vilket kommer att skada hantverksmässiga företags konkurrensmässiga ställning då detta leder till ytterligare prisdumpning.

4.17

Nytt är också att hantverksmässiga köttföretag är förpliktigade att utföra mikrobiologiska kontroller av malet kött, även om det malda köttet säljs eller chockfryses på framställningsdagen (8). Detta medför en avsevärd kostnadsbelastning, utan märkbar förbättring av hygienen. Det är oklart vilken kontrollfrekvens som kommer att krävas för dessa kontroller. Av förslaget till förordning framgår bara att små företag inte behöver genomföra kontroller varje vecka (se punkterna 4.18–4.20 nedan).

4.18

Utformningen av den förordning om mikrobiologiska kriterier som är under utarbetande kommer att få stor betydelse för de små livsmedelsföretagens framtida konkurrenssituation Provtagningarnas omfattning och frekvens måste stå i rimlig proportion till företagens produktionsmängd och måste också vara statistiskt relevanta.

4.19

Hittills har slakterier varit förpliktigade att en gång om året genomföra mikrobiologiska undersökningar av slaktkroppar i syfte att kontrollera det totala antalet bakterier och nedbrytande mikroorganismer (enterobacteriaceae) och att tio gånger om året göra motsvarande undersökningar på delar av lokalinredningen, som t.ex. väggar. Det planerade ökade antalet provtagningar skulle innebära en avsevärt större kostnadsbelastning för små företag (för malet kött se punkt 4.16).

4.20

För företag med en liten produktionsmängd medför biologiska kontroller inte bara statistiska problem, utan också problem avseende den kvantitet som måste avsättas för proverna. Detta har påpekats av CGAD (Conféderation Générale de l'Alimentation en Détail), den franska sammanslutningen av detaljhandlare inom livsmedelssektorn. Om man håller fast vid den omfattning av prover som fastställts kommer det, enligt CGAD, i vissa fall att inte finnas några produkter kvar för försäljning. För att inte tala om de kostnader som uppstår i samband med detta.

5.1

EESK välkomnar flexibiliteten i den nya förordningen. Denna ger traditionella och/eller hantverksmässiga och regionala livsmedelsföretag nya möjligheter.

5.2

EESK vill emellertid uppmärksamma att dessa manöverutrymmen samtidigt innebär risker för hantverksmässiga livsmedelsföretag eftersom både nationalstaterna och de lokala myndigheterna eventuellt kan komma att tolka reglerna till dessa företags nackdel. Tidigare erfarenheter från tillämpning av EU-direktiv visar på detta. Det är i princip fritt fram för företagen att bestämma hur de skall uppnå de formulerade målen avseende hygien. Detta understryks också i SANCO:s riktlinje 1513/2005 rév. Kommissionen måste därför se till att dessa riktlinjer också sprids i medlemsstaterna.

5.3

EESK anser att man behöver göra vissa ändringar i förordningarna:

5.3.1

Hantverksmässig slakt av enskilda djur bör erkännas som ”traditionell metod”. Detta rör alla nationella anpassningar av bestämmelser som grundar sig på artikel 13.4 i förordning (EG) nr 852/2004, artikel 10.4 i förordning (EG) nr 853/2004 och artikel 17.4 i förordning (EG) nr 854/2004.

5.3.2

Lokaler inom detaljhandeln som används för bearbetning och/eller styckning av en stor mängd livsmedel av animaliskt ursprung för vidareleverans till andra detaljhandlare bör utan undantag omfattas av förordning (EG) nr 853/2004. (9)

5.3.3

När det gäller byggnadsmässiga förhållanden (bilaga III till förordning (EG) nr 853/2004) bör rekommendationerna i punkt 5.2 i SANCO-riktlinje 1514 beaktas. Där påpekas att hantverksmässiga företag som utför slakt i egen regi inte nödvändigtvis måste förfoga över uppställningsbås och avancerade foder- och vattenanordningar.

5.3.4

Om tidsmässig åtskillnad föreligger mellan slakt och styckning, och om detta kan bevisas, bör man kunna bortse från kravet på två åtskilda arbetslokaler för dessa två arbetsmoment (kapitel II artikel 2 c).

5.3.5

Man bör också kunna bortse från kravet avseende styckningslokalers temperatur om köttet tas ut bitvis ur kylrummet för styckning, vilket är vanligt förekommande i hantverksmässiga företag.

5.3.6

Vad beträffar temperaturreglerna bör man bortse från kravet på nedkylning av malet kött till 2 grader Celsius (kapitel III artikel 5.2 c) för hantverksmässiga köttbearbetningsföretag och i stället tillämpa de ”gamla tyska reglerna för registrerade företag” (4 grader Celsius vid daglig malning av färskt kött och försäljning enbart samma dag som malningen ägt rum). Dessutom bör frekvensen för mikrobiologiska undersökningar av malet kött i företag som bara framställer malet kött i begränsade mängder och antingen säljer eller chockfryser köttet samma dag som det malts, anpassas efter den mängd malet kött som produceras i ett företag (förordning (EG) 852/2004, kapitel II artikel 4.3 a).

5.3.7

EESK efterlyser också en jämförande studie för att undersöka tillämpningen av förordningen i de olika medlemsstaterna, som skiljer sig åt strukturellt vad gäller hantverksmässiga livsmedelsföretag, och att man mot bakgrund av denna undersökning utarbetar förslag till förbättring av de hantverksmässiga livsmedelsföretagens konkurrensmässiga ställning. Man bör också undersöka vilka möjligheter till olika utbildningsåtgärder små livsmedelsföretag har. Vidare bör man undersöka hur systemet för spridning av kommissionens vägledningar fungerar för att säkerställa att de små företagen får tillräckligt med information om sina möjligheter i fråga om flexibilitet.