10.2.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 39/1

---

RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 116/2009

av den 18 december 2008

om export av kulturföremål

(kodifierad version)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 133,

med beaktande av kommissionens förslag, och

av följande skäl:

(1)	Rådets förordning (EEG) nr 3911/92 av den 9 december 1992 om export av kulturföremål (1) har ändrats flera gånger (2) på ett väsentligt sätt. För att skapa klarhet och överskådlighet bör den förordningen kodifieras.

(2)	För att upprätthålla den inre marknaden behövs regler för handeln med tredjeland för att skydda kulturföremål.

(3)	Det tycks vara nödvändigt att vidta åtgärder särskilt för att säkerställa att export av kulturföremål underkastas enhetlig kontroll vid gemenskapens yttre gränser.

(4)

Ett sådant system skulle kräva att ett tillstånd utfärdat av den behöriga medlemsstaten uppvisas före export av kulturföremål som omfattas av denna förordning. Detta gör det nödvändigt med en klar definition av tillämpningsområdet för sådana åtgärder och hur dessa ska genomföras. Tillämpningen av systemet bör vara så enkel och effektiv som möjligt.

(5)	De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (3).

(6)

Med hänsyn till den betydande erfarenhet som medlemsstaternas myndigheter har genom tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (4) bör den förordningen tillämpas i denna fråga.

(7)	Bilaga I till denna förordning syftar till att klargöra de kategorier av kulturföremål som bör ges särskilt skydd i handeln med tredjeland, men är inte avsedd att inverka på medlemsstaternas definition av nationella skatter i betydelsen enligt artikel 30 i fördraget.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Definitioner

Utan att det påverkar medlemsstaternas befogenheter enligt artikel 30 i fördraget ska termen kulturföremål i denna förordning avse de föremål som anges i bilaga I.

Artikel 2

Exportlicens

1.   Export av kulturföremål till länder utanför gemenskapens tullområde ska kräva uppvisande av en exportlicens.

2.   Exportlicensen ska utfärdas på begäran av den berörda personen

a)	av en behörig myndighet i den medlemsstat inom vars territorium kulturföremålet i fråga lagligen och definitivt befann sig den 1 januari 1993,

b)

eller därefter, av en behörig myndighet i den medlemsstat inom vars territorium kulturföremålet befinner sig antingen efter lagligt och definitivt avsändande från en annan medlemsstat, eller efter import från tredjeland, eller efter återinförsel från tredjeland efter lagligt avsändande från en medlemsstat till det landet.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 får emellertid den medlemsstat som är behörig enligt punkt a eller b i första stycket avstå från att kräva exportlicens för de kulturföremål som specificeras i den första och andra strecksatsen i kategori A.1 i bilaga I, om de är av begränsat arkeologiskt eller vetenskapligt intresse och förutsatt att de inte kommer direkt från utgrävningar, från fynd eller från arkeologiska fyndplatser i en medlemsstat och att deras förekomst på marknaden är laglig.

Exportlicens kan nekas enligt denna förordning om kulturföremålen i fråga omfattas av lagstiftning som skyddar nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde i den berörda medlemsstaten.

Om det är nödvändigt ska den myndighet som anges i b i första stycket ta kontakt med de behöriga myndigheterna i den medlemsstat från vilken kulturföremålet i fråga kom och särskilt de behöriga myndigheterna enligt rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (5).

3.   Exportlicensen ska gälla inom hela gemenskapen.

4.   Utan att det påverkar bestämmelserna i punkterna 1, 2 och 3 är direkt export från gemenskapens tullområde av nationella skatter som har konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde men som inte är kulturföremål i denna förordnings mening underkastad den exporterande medlemsstatens nationella lagstiftning.

Artikel 3

Behöriga myndigheter

1.   Medlemsstaterna ska förse kommissionen med en förteckning över de myndigheter som har befogenhet att utfärda exporttillstånd för kulturföremål.

2.   Kommissionen ska offentliggöra en förteckning över myndigheterna och varje ändring i denna förteckning i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 4

Uppvisande av licensen

Exportlicensen ska uppvisas som stöd för exportanmälan i samband med tullformaliteterna vid den tullanstalt som är behörig att godta anmälan.

Artikel 5

Begränsning av behöriga tullanstalter

1.   Medlemsstaterna får begränsa antalet tullanstalter som är behöriga att handlägga ärenden om export av kulturföremål.

2.   Medlemsstater som använder sig av den möjlighet som ges i punkt 1 ska meddela kommissionen vilka tullanstalter som är behöriga.

Kommissionen ska offentliggöra denna information i C-serien av Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 6

Administrativt samarbete

För tillämpningen av denna förordning ska bestämmelserna i förordning (EG) nr 515/97 och särskilt bestämmelserna om sekretess för uppgifter gälla i tillämpliga delar.

Förutom det samarbete som föreskrivs i första stycket ska medlemsstaterna inom ramen för sina ömsesidiga förbindelser vidta alla nödvändiga åtgärder för att få till stånd samarbete mellan tullmyndigheterna och de behöriga myndigheter som avses i artikel 4 i direktiv 93/7/EEG.

Artikel 7

Tillämpningsföreskrifter

Beslut om de åtgärder som är nödvändiga för tillämpningen av denna förordning, särskilt de som gäller de formulär som ska användas (t.ex. modell och tekniska egenskaper), ska antas enligt det förfarande som avses i artikel 8.2.

Artikel 8

Kommitté

1.   Kommissionen ska biträdas av en kommitté.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas.

Artikel 9

Påföljder

Medlemsstaterna ska fastställa påföljder för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa påföljder genomförs. Påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artikel 10

Rapportering

1.   Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om de åtgärder som vidtagits enligt denna förordning.

Kommissionen ska vidarebefordra denna information till de andra medlemsstaterna.

2.   Vart tredje år ska kommissionen framlägga en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av denna förordning.

Rådet ska på förslag från kommissionen vart tredje år se över och, när det är lämpligt, revidera de belopp som anges i bilaga I på grundval av de ekonomiska och monetära indextalen inom gemenskapen.

Artikel 11

Upphävande

Förordning (EEG) nr 3911/92, ändrad genom de förordningar som är upptagna i bilaga II, ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till denna förordning och ska läsas enligt jämförelsetabellen i bilaga III.

Artikel 12

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

---

(1)  EGT L 395, 31.12.1992, s. 1.

(2)  Se bilaga II.

(3)  EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(4)  EGT L 82, 22.3.1997, s. 1.

(5)  EGT L 74, 27.3.1993, s. 74.

---

---

---

---