9.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 146/17

(1)

Den 13 maj 2016 inledde Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen) en antisubventionsundersökning beträffande import av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina eller det berörda landet). Inledandet skedde på grundval av artikel 10 i rådets förordning (EG) nr 597/2009 av den 11 juni 2009 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (2). Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande (nedan kallat tillkännagivandet) (3) i Europeiska unionens officiella tidning.

(2)

Kommissionen inledde undersökningen till följd av en framställning (nedan kallad klagomål) som ingavs den 31 mars 2016 av European Steel Association (nedan kallad Eurofer eller klaganden) såsom företrädare för unionstillverkare som svarar för mer än 90 % av unionens sammanlagda tillverkning av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål (nedan även kallade varmvalsade platta produkter). Klagomålet innehöll bevisning för subventionering och en därav följande risk för väsentlig skada som var tillräcklig för att motivera inledandet av en undersökning.

(3)

Innan kommissionen inledde sin antisubventionsundersökning underrättade den de kinesiska myndigheterna (4) om att den hade mottagit ett korrekt underbyggt klagomål och uppmanade de kinesiska myndigheterna att inleda ett samråd i enlighet med artikel 10.7 i grundförordningen. De kinesiska myndigheterna godtog erbjudandet om samråd och ett sådant hölls således den 11 maj 2016. De kinesiska myndigheternas synpunkter beaktades vid detta samråd. Man nådde dock inte fram till någon ömsesidigt godtagbar lösning.

(4)

Några månader innan inledandet av den nu aktuella undersökningen inledde kommissionen den 13 februari 2016 (5) en antidumpningsundersökning beträffande import av samma produkt med ursprung i Kina (den parallella antidumpningsundersökningen).

(5)

Strax efter inledandet av den nu aktuella undersökningen inledde kommissionen den 7 juli 2016 (6) även en antidumpningsundersökning beträffande import av samma produkt med ursprung i Brasilien, Iran, Ryssland, Serbien och Ukraina.

(6)

Den 5 april 2017 införde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull på import av samma produkt med ursprung i Kina (7) (nedan kallad antidumpningsförordningen). Analyserna av skada, orsakssamband och unionens intresse inom ramen för denna antisubventionsundersökning och den parallella antidumpningsundersökningen är identiska, eftersom definitionerna av unionsindustrin, de representativa unionstillverkarna och undersökningsperioden är desamma i båda undersökningarna. De har uppdaterats och kompletterats för att ta hänsyn till alla fakta som lagts fram i samband med den nu aktuella undersökningen.

(7)

De kinesiska myndigheterna hävdade att det faktum att det ingivits ett antidumpningsklagomål mot samma produkt från fem andra länder med hänvisning till förekomst av väsentlig skada inom mindre än två månader efter det att det nu aktuella klagomålet ingavs med hänvisning till risk för skada gör att man på allvar kan ifrågasätta om den nu aktuella antisubventionsundersökningen alls borde ha inletts.

(8)

Kommissionen noterade att antisubventionsärendet mot Kina och antidumpningsärendet mot samma produkt från fem andra länder är två helt separata undersökningar och att dessa ärenden därför måste bedömas var och en för sig på grundval av sina egna särskilda omständigheter. För det första är undersökningsperioden olika i de båda ärendena och det finns bara en viss överlappning (andra halvåret 2015). För det andra var risk för väsentlig skada för unionsindustrin grunden för antisubventionsklagomålet, under det att grunden för antidumpningsklagomålet var förekomst av skada för unionsindustrin. I detta sammanhang erinrade kommissionen om att fastställandet av dumpning och skada grundas på en undersökningsperiod som fastställts i enlighet med relevanta rättsliga bestämmelser och meddelats i tillkännagivandet om inledande för vart och ett av de två ärendena. Utan att det föregriper resultatet av den pågående antidumpningsundersökningen beträffande de andra fem länderna, kan det dessutom såsom framgår av skälen 549–551 konstateras att den bevisning som framkommit i samband med undersökningen inte vederlägger den tillräckliga bevisning som fanns tillgänglig vid tidpunkten för inledandet.

(9)

Kommissionen avvisar således detta påstående med hänvisning till att det är ogrundat.

(10)

De kinesiska myndigheterna hävdade även att undersökningen borde avslutas på grund av att klagomålet inte uppfyllde de krav vad gäller bevisning som anges i artikel 11.2 och 11.3 i WTO-avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder och artikel 10.2 i grundförordningen. Enligt de kinesiska myndigheterna fanns det inte tillräcklig bevisning om utjämningsbara subventioner, skada och orsakssamband mellan den subventionerade importen och skadan.

(11)

De uppgifter som lämnats i klagomålet utgör de uppgifter som rimligen var tillgängliga för klaganden. Dessa uppgifter var dessutom tillräckliga för att man i det inledande skedet skulle kunna påvisa att de påstådda subventionerna var utjämningsbara med avseende på förekomst, storlek och art. Klagomålet innehöll även tillräcklig bevisning för att det fanns risk för skada för unionsindustrin på grund av den subventionerade importen. Klagomålet är 166 sidor långt och beskriver den bevisning som ingår i de 117 bilagorna. I den utsträckning som de kinesiska myndigheterna pekat på brister var gäller klagomålets riktighet och tillförlitlighet undersökte kommissionen dessa under undersökningen. Den fann dock inga skäl att utesluta någon prima facie-bevisning rörande förekomst och omfattning av subventionering vid inledandet av undersökningen.

(12)

Efter utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sitt påstående, men lämnade inga ytterligare skäl till stöd för sitt påstående. Kommissionen vidhåller således sin ståndpunkt såsom den beskrivs i skälet ovan.

(13)

Undersökningen av subventionering omfattar perioden 1 januari 2015–31 december 2015 (nedan kallad undersökningsperioden eller UP i tabeller). Undersökningen av de utvecklingstendenser som är relevanta för bedömningen av skada omfattar perioden från och med den 1 januari 2012–31 december 2015 (nedan kallad skadeundersökningsperioden).

(14)

I tillkännagivandena om inledande uppmanade kommissionen berörda parter att ta kontakt med den för att delta i undersökningen. Dessutom underrättade kommissionen klaganden, andra kända unionstillverkare, kända exporterande tillverkare, de kinesiska myndigheterna, kända importörer, leverantörer och användare, handlare samt intresseorganisationer som såvitt känt var berörda om inledandet av undersökningen och uppmanade dem att delta.

(15)

Berörda parter gavs möjlighet att lämna synpunkter på inledandet av undersökningen och att begära att bli hörda av kommissionen och/eller förhörsombudet för handelspolitiska förfaranden.

(16)

I tillkännagivandet om inledande uppgav kommissionen att den kunde komma att använda sig av ett stickprovsförfarande vad gäller de berörda parterna i enlighet med artikel 27 i grundförordningen.

(17)

I tillkännagivandet om inledande angav kommissionen att den hade gjort ett preliminärt urval av unionstillverkare. I enlighet med artikel 27.1 b i grundförordningen gjorde kommissionen ett urval av på grundval av den största representativa produktions- och försäljningsvolym som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Urvalet har även en bred geografisk spridning. Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna synpunkter på det preliminära urvalet, men mottog inga synpunkter.

(18)

Det slutgiltiga urvalet bestod av sex unionstillverkare från fem olika medlemsstater. Dessa unionstillverkare svarar för mer än 45 % av tillverkningen i unionen.

(19)

För att kommissionen skulle kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval, bad den de icke-närstående importörerna att lämna de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande.

(20)

En icke-närstående importör gav sig till känna och tillsändes därför ett frågeformulär för importörer.

(21)

Trots att kommissionen kontaktade importören i fråga i syfte att inhämta relevanta uppgifter lämnade den icke-närstående importören endast ett delvis ifyllt frågeformulär.

(22)

För att kunna avgöra om ett stickprovsförfarande var nödvändigt och i så fall göra ett urval bad kommissionen alla exporterande tillverkare i Kina att lämna de uppgifter som anges i tillkännagivandet om inledande. Kommissionen bad dessutom de kinesiska myndigheterna att identifiera eller kontakta andra eventuella exporterande tillverkare som skulle kunna vara intresserade av att delta i undersökningen.

(23)

Nio exporterande tillverkare eller grupper av exporterande tillverkare i det berörda landet lämnade den begärda informationen och samtyckte till att ingå i urvalet. I enlighet med artikel 27.1 b i grundförordningen gjorde kommissionen ett urval på grundval av den största representativa exportvolym till unionen som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Detta urval bestod av följande fyra grupper av exporterande tillverkare:

(24)

De grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet svarade för 68 % av den totala importen till unionen av den berörda produkten.

(25)

I enlighet med artikel 27.2 i grundförordningen genomförde kommissionen ett samråd om urvalet med alla berörda kända exporterande tillverkare och med de kinesiska myndigheterna. Det inkom synpunkter på det föreslagna urvalet från klaganden och två exporterande tillverkare, varav den ena ingick i urvalet och den andra inte.

(26)

Klaganden hävdade att det föreslagna urvalet inte gav en korrekt bild av den kinesiska industrin för varmvalsade platta stålprodukter som skulle undersökas. Klaganden hävdade framför allt att kommissionen borde grunda sitt urval inte bara på exportvolymen utan även ta hänsyn till alla subventioner som tas upp i klagomålet. Klaganden ansåg att två av företagen i urvalet inte var representativa mottagare av utjämningsbara subventioner.

(27)

Kommissionen noterade att den grundade sitt urval på de kriterier som anges i artikel 27.1 b i grundförordningen. I enlighet med den bestämmelsen har kommissionen grundat sitt urval på den största representativa exportvolymen till unionen. Det faktum att ett enskilt företag eventuellt inte är berättigat till en särskild form av en påstådd subvention gör inte att urvalet inte är representativt, eftersom det är meningen att urvalet ska vara representativt för den kinesiska industrin för varmvalsade platta stålprodukter i dess helhet vad gäller berättigande till alla former av påstådda subventioner. De fyra grupperna av exporterande tillverkare i urvalet är representativa vad gäller berättigande till de påstådda subventionerna i klagomålet, såsom framgår av kommissionens analys i en kommentar till ärendet som finns att tillgå i de icke-konfidentiella handlingarna. Kommissionen anser därför att urvalet utgör en korrekt grund för undersökningen rörande förekomst och omfattning av den påstådda subventioneringen och är förenligt med artikel 27.1 b i grundförordningen.

(28)

Efter utlämnandet av uppgifter framhöll klaganden att kommissionen borde ha tillämpat artikel 27.1 a i stället för artikel 27.1 b i grundförordningen för att fastställa urvalet, eftersom detta skulle ha gett en bättre bild av subventionsprogrammet. Såsom förklarats i föregående skäl ansåg kommissionen att de fyra grupperna av exporterande tillverkare i urvalet är representativt inte bara när det gäller volym utan också i fråga om berättigande till de påstådda subventioner som anges i klagomålet och den subventionspraxis som undersökts från och med tillkännagivandet om inledande. Detta påståendet avvisades därför.

(29)

Den första exporterande tillverkaren, som ingick i urvalet, ville veta varför man inte använt samma urval som i den parallella antidumpningsundersökningen. Kommissionen erinrade om att antidumpningsundersökningen och antisubventionsundersökningen är två helt skilda undersökningar som genomförs i olika syften. När det gäller antidumpningsundersökningen fastställer kommissionen huruvida det förekommer dumpning eller inte (dvs. en objektiv prisdiskriminering), vilket är en fråga som besvaras antingen med ja eller nej. Det undersökningsresultat beträffande dumpning som fastställs på grundval av urvalet kan extrapoleras till alla övriga företag. I antisubventionsundersökningen fastställer kommissionen storleken på subventionen per exporterad enhet av den berörda produkten. Endast sådana subventioner som konstateras för de företag som ingår i urvalet kan utjämnas. För att undersökningen skulle ge så bra resultat som möjligt och för att unionsindustrin skulle få ett så gott skydd som möjligt ansåg kommissionen därför att det var lämpligt att täcka en större exportvolym i antisubventionsundersökningen än i antidumpningsundersökningen för att därmed se till att urvalet är representativt vad gäller berättigande till de påstådda subventionerna i klagomålet och den subventionspraxis som anges i tillkännagivandet om inledande. Det utökade urvalet för antisubventionsundersökningen ger tillräcklig täckning vad gäller berättigande till den påstådda subventioneringen i klagomålet. Tre av de fyra företagen i urvalet ingick även i urvalet för den parallella antidumpningsundersökningen. Anledningen till att man tog med ytterligare ett företaget i urvalet var att det var det näst största företaget sett till volym och att man därigenom fick ett representativt urval vad gäller berättigande till de påstådda subventionerna i klagomålet.

(30)

Den andra exporterande tillverkaren, som inte ingick i urvalet, begärde att få ingå i urvalet eller att bli undersökt individuellt med hänvisning till att urvalet inte gav en rättvis bild av dess särdrag. De argument som framfördes avsåg tillverkning och export av snabbstål och verktygsstål, vilka den menade har andra egenskaper och en annan prisbild. Urvalet har fastställts på grundval av kriteriet största representativa exportvolym av den berörda produkten. Den exporterande tillverkare som begärde att få ingå i urvalet har väsentligt lägre exportvolymer när det gäller den berörda produkten än vad de föreslagna företagen har. Det var således inte möjligt att ta med detta företag i urvalet och dess begäran om att få ingå avvisades därför. Hursomhelst beslutade kommissionen därefter att snabbstål och verktygsstål inte skulle ingå i definitionen av den berörda produkten, vilket ledde till att all företagets tillverkning föll utanför ramen för undersökningen. Detta innebär att företaget inte längre ansågs vara en exporterande tillverkare av den berörda produkten och att dess begäran om individuell undersökning inte var giltig i och med att företaget inte längre var en berörd part.

(31)

Det föreslagna urvalet är därför förenligt med artikel 27.1 b i grundförordningen. Kommissionen har därför beslutat att det föreslagna urvalet ska vara det slutgiltiga urvalet.

(32)

Det sändes ett frågeformulär till de kinesiska myndigheterna. Detta innehöll särskilda frågeformulär till China Development Bank, Agricultural Development Bank of China, Export Import Bank of China (”EXIM”), Agricultural Bank of China, Bank of China (”ABC”, Bank of China (”BOC”), China Construction Bank (”CCB”) och Industrial and Commercial Bank of China (”ICBC”). Dessa banker hade i klagomålet specifikt hänvisats till som offentliga organ eller organ som ålagts eller anförtrotts att bevilja subventioner. De kinesiska myndigheterna ombands även att vidarebefordra detta särskilda frågeformulär för finansinstitut till alla andra finansinstitut som helt eller delvis ägs av den kinesiska staten (”statsägda banker”). Frågeformuläret till de kinesiska myndigheterna innehöll dessutom särskilda frågeformulär för de producenter av järnmalm, koks och kokskol som helt eller delvis ägs av den kinesiska staten (statsägda företag). Frågeformulär sändes även till de fyra grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet, till de unionstillverkare som ingick i urvalet och till alla närstående importörer, den icke-närstående importör som givit sig till känna och två användare som givit sig till känna.

(33)

Kommissionen mottog svar på frågeformuläret från de kinesiska myndigheterna. I detta svar ingick svar på det särskilda frågeformuläret från EXIM, ABC, BOC, CCB och ICBC. Kommissionen mottog även svar på frågeformuläret från de fyra grupperna av exporterande tillverkare i urvalet, unionstillverkarna i urvalet, den icke-närstående importören och en användare.

(34)

Kommissionen inhämtade och kontrollerade alla uppgifter som den ansåg vara nödvändiga för ett fastställande av subventionering, därav följande risk för skada och unionens intresse. Det företogs ett kontrollbesök på plats hos det kinesiska handelsministeriet, vid vilket även tjänstemän från andra relevanta ministerier deltog. Dessutom deltog även företrädare från följande finansinstitut vid detta kontrollbesök:

(35)

Kontrollbesök enligt artikel 26 i grundförordningen genomfördes i följande företags lokaler:

(36)

Den 13 februari 2017 underrättade kommissionen alla berörda parter om att det inte skulle komma att införas någon provisorisk utjämningstull på import till unionen av vissa varmvalsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål med ursprung i Kina.

(37)

Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som den ansåg vara nödvändiga för de slutgiltiga avgörandena och angav vilka frågor som behövde undersökas ytterligare.

(38)

Den 28 april 2017 underrättade kommissionen alla parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig utjämningstull på import till unionen av den berörda produkten och uppmanade alla parter att inkomma med synpunkter inom 17 dagar. På motsvarande sätt underrättade kommissionen även de berörda parterna om resultaten av sina kontrollbesök, inbegripet de fall där kommissionen varit tvungen att använda sig av bästa tillgängliga uppgifter. Den 18 maj sände kommissionen dessutom en kompletterande kommentar till ärendet till alla berörda parter i vilken den mer ingående redogjorde för hur den resonerat kring sin beräkning av förmånen av förmånslånen. Synpunkter inkom inom den fastställda tidsfristen på 5 dagar och behandlades därefter.

(39)

Varmvalsade platta stålprodukter tillverkas genom en process för bearbetning av metall där upphettad metall förs genom ett eller flera par av varmvalsar för att minska tjockleken och göra den enhetlig, varvid metallens temperatur överstiger dess rekristallisationstemperatur. De kan levereras i olika former, dvs. i ringar eller rullar (oljade eller ej oljade, betade eller ej betade), i skurna längder (plåtar) eller smala band.

(40)

Det finns två huvudsakliga användningsområden för varmvalsade platta stålprodukter. För det första är de råvara för tillverkningen av olika stålprodukter i senare led med ett mervärde, börjande med kallvalsade (8) platta stålprodukter försedda med överdrag. För det andra används de som industriell insatsvara som köps av slutanvändarna för en rad olika tillämpningsområden, bland annat inom byggverksamhet (produktion av stålrör), varvsindustri, gasbehållare, bilar, tryckkärl och energiledningar.

(41)

Den 26 juni 2016 begärde en exporterande tillverkare (Jiangsu Tiangong Tools Company Limited) att vissa typer av varmvalsade platta stålprodukter, i branschen kända som verktygsstål och snabbstål, borde undantas från produktdefinitionen. Företaget hävdade att verktygsstål och snabbstål har helt andra egenskaper, priser, specifikationer och användningsområden.

(42)

I detta hänseende konstaterade kommissionen i samband med den parallella antidumpningsundersökningen att det verkligen finns stora fysikaliska och kemiska skillnader mellan å ena sidan andra typer av den berörda produkten än verktygsstål och snabbstål, och å andra sidan verktygsstål och snabbstål. Det finns flera kemiska element som förekommer naturligt i verktygsstål och snabbstål, men som inte återfinns i den berörda produkten. Dessutom finns det skillnader i tillverkningsprocessen, olika användningsområden och betydande prisskillnader mellan verktygsstål och snabbstål å ena sidan och andra typer av den berörda produkten å den andra.

(43)

Kommissionen uteslöt därför verktygsstål och snabbstål ur produktdefinitionen i den parallella antidumpningsundersökningen.

(44)

Mot denna bakgrund beslutade kommissionen att utesluta verktygsstål och snabbstål ur produktdefinitionen även i den nu aktuella undersökningen.

(45)

Den berörda produkten definieras således som vissa valsade platta produkter av järn, olegerat stål eller annat legerat stål, även i ringar eller rullar (inklusive produkter skurna i längder och ”smala band”), inte vidare bearbetade efter varmvalsningen (varmvalsad platta), varken pläterade, på annat sätt metallöverdragna eller försedda med annat överdrag med ursprung i Kina.

Den berörda produkten omfattar inte

Den berörda produkten klassificeras för närvarande enligt KN-nummer 7208 10 00, 7208 25 00, 7208 26 00, 7208 27 00, 7208 36 00, 7208 37 00, 7208 38 00, 7208 39 00, 7208 40 00, 7208 52 10, 7208 52 99, 7208 53 10, 7208 53 90, 7208 54 00, 7211 13 00, 7211 14 00, 7211 19 00, ex 7225 19 10, 7225 30 90, ex 7225 40 60, 7225 40 90, ex 7226 19 10, 7226 91 91 och 7226 91 99.

(46)

Undersökningen visade att följande produkter har samma grundläggande fysiska egenskaper och samma grundläggande användningsområden:

(47)

De anses därför vara likadana produkter enligt artikel 2 c i grundförordningen.

(48)

Innan kommissionen började analysera den påstådda subventioneringen i form av selektiva subventioner eller subventionsprogram (se avsnitt 3.4 och följande) gjorde den en bedömning av statliga planer, projekt och andra dokument som var relevanta för fler än en av subventionerna eller subventionsprogrammen. Av de skäl som anges nedan kom kommissionen fram till att alla subventioner eller subventionsprogram som bedömningen avsåg ingick som ett led i den kinesiska statens centralplanering.

(49)

I Kinas tolfte femårsplanen för nationell ekonomisk och social utveckling (nedan kallad den tolfte femårsplanen) beskriver den kinesiska regeringen sin strategiska vision för att förbättra och främja nyckelindustrier. I kapitel 9 i den tolfte femårsplanen som rör omvandling och uppgradering av tillverkningsindustrin anges det att det krävs en omvandling och uppgradering av vissa nyckelindustrier i syfte att förbättra konkurrenskraften för Kinas industriella kärna. Det anges vidare att den kinesiska regeringen kommer att utarbeta strategier för att stödja teknisk förbättring av företagen i syfte att stärka konkurrenskraften. Stålindustrin intar en central plats bland dessa nyckelindustrier.

(50)

I den tolfte femårsplanen fästs även stor vikt vid resursbevarande och miljöskydd samt vid mål rörande utvecklingen av en cirkulär ekonomi och koldioxidsnål teknik. I kapitel 9 i den tolfte femårsplanen anges det att stålindustrin måste göra framsteg på områdena integrerad resursanvändning, energihushållning och utsläppsminskning.

(51)

Den kinesiska regeringen har även utarbetat en särskild plan för stålindustrin, dvs. den tolfte femårsplanen för stålindustrin. I denna plan framhålls det att stålindustrin är en viktig basindustri i landets ekonomi. Den viktigaste prioriteringen för den kinesiska regeringen under perioden 2011–2015 är att genomföra en strukturanpassning, omvandling och uppgradering av stålindustrin. Dessutom understryks det i kapitel 5 i den tolfte femårsplanen för stålindustrin att det är viktigt att man lyckas åstadkomma ”en starkare koppling mellan politiken på områdena skatter, finanser, handel, mark, energisparande, miljöskydd, säkerhet osv. och politiken för stålindustrin”.

(52)

De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen inte kunde använda sig av den tolfte femårsplanen och den tolfte femårsplanen för stålindustrin i sin undersökning, eftersom dessa båda planer löpte ut den 31 december 2015. Detta innebär att det inte finns någon rättslig grund för en fortsatt subventionering. Kommissionen noterade att den tolfte femårsplanen och den tolfte femårsplanen för stålindustrin täcker undersökningsperioden. I mars 2016 släpptes den trettonde femårsplanen som omfattar perioden 2016–2020. Såsom förklaras närmare i nästa skäl bygger den trettonde femårsplanen på de mål som anges i den tolfte femårsplanen och vidareutvecklar dem. Detta innebär att det finns en kontinuitet i insatserna för att främja utvecklingen av stålindustrin.

(53)

I den trettonde femårsplanen framhålls vidare hur viktig den tekniska innovationen är för Kinas ekonomiska utveckling och att de gröna utvecklingsprinciperna fortfarande spelar en viktig roll. Enligt kapitel 5 är en av de viktigaste utvecklingslinjerna att främja en uppgradering av den traditionella industristrukturen, vilket även var fallet i den tolfte femårsplanen. Denna idé utvecklas närmare i kapitel 22 där man förklarar hur den traditionella industrin i Kina ska moderniseras genom teknisk omställning. I detta hänseende anges det i den trettonde femårsplanen att man kommer att stödja företagen så att de kan uppnå ”en generell förbättring inom områden såsom produktteknik, industriutrustning, miljöskydd och energieffektivitet”. Miljöskyddsaspekten beskrivs mer ingående i kapitel 44. Enligt vad som anges i detta kapitel kommer ett förnyelsearbete för en ren produktion att genomföras i nyckelindustrierna och i ruta 16 hänvisas det specifikt till stålindustrin i detta sammanhang.

(54)

Den trettonde femårsplanen för stålindustrin (Steel Industry Adjustment and Upgrading plan for 2016–2020) offentliggjordes i november 2016. Den grundar sig på den trettonde femårsplanen. I denna anges att stålindustrin är ”en viktig och grundläggande sektor i den kinesiska ekonomin och en nationell hörnsten” (9). I denna plan vidareutvecklas de principer om teknisk innovation, strukturanpassning och en grön utveckling som nämns i den trettonde femårsplanen och de kopplas till mer specifika prioriteringar inom stålsektorn (se kapitel IV – Huvuduppgifter). Dessutom görs en koppling till olika skattemässiga och finansiella stödåtgärder (se kapitel V – Skyddsåtgärder).

(55)

De kinesiska myndigheterna hävdade även att dessa planer endast utgör en vägledning och att de därmed varken är obligatoriska eller bindande. I inledningen till den tolfte femårsplanen anges det dock att ”denna plan är, efter överläggningar och godkännande av nationella folkkongressen lagligt bindande”. I kapitel 17 i den trettonde femårsplanen anges det att ”Den nationella utvecklingsstrategin och planen kommer att ha en ledande och tvingande roll” (10). Det anges även i den trettonde femårsplanen för stålindustrin att ”alla lokala myndigheter med ansvar för stålindustrin ... Ska genomföra de uppgifter och policyåtgärder som anges i denna plan”. På företagsnivå gäller att ”de relevanta företagen ska se till att ha konvergens i förhållande till de viktigaste målen och de prioriterade uppgifterna i denna plan” (11). Dessa planer är således bindande och ger inte uttryck för bara en allmänt stödjande hållning. De kinesiska myndigheterna upprepade sin ståndpunkt efter utlämnandet av uppgifter, men lade inte fram någon ytterligare bevisning till stöd för att ovanstående endast skulle vara att anse som politisk vägledning trots att den klara ordalydelsen visar på motsatsen. Det är snarare så att de kinesiska myndigheterna citerade vissa formuleringar i dessa planer som visserligen är mer politiskt inriktade, vilket dock inte innebär att de för den skull inte är att anse som rättsligt bindande. Kommissionen vidhöll således sin ståndpunkt att dessa planer är rättsligt bindande.

(56)

Stålindustrin anges som en strategisk, prioriterad och/eller främjad industri även i följande dokument:

(57)

Efter utlämnandet av uppgifter hänvisade de kinesiska myndigheterna till beslut nr 40 i vilket det anges att främjade industrier bör få kreditstöd ”i enlighet med kreditprinciperna”. Enligt de kinesiska myndigheterna innebär inte detta att man kan sluta sig till att detta slags stöd ges på förmånsbasis. Det framgick emellertid av undersökningen att den vaga termen ”kreditprinciper” inte betyder ett marknads- och affärsmässigt beteende utan snarare att dessa kreditprinciper omfattar viktiga politiska överväganden som antigen väger tyngre än kreditriskbedömningen eller gör att det inte över huvud taget görs någon kreditbedömning. Dessutom omfattades företagen i urvalet av förmånlig utlåning för vilken det i praktiken inte gjordes någon riktig kreditriskbedömning (se avsnitt 3.4). Kommissionen avvisade därför de kinesiska myndigheternas påstående att utlåningen till stålindustrin hade skett på marknads- och affärsmässiga villkor och att uttrycket ”enligt kreditprinciperna” skulle tolkas som att det fanns en skyldighet att följa dessa villkor. Den springande punkten är att det i beslut nr 40 föreskrivs att alla finansinstitut ska tillhandahålla krediter till främjade branscher, bland annat stålindustrin, och att detta stöd i praktiken tillhandahålls på förmånliga villkor som inte tar hänsyn till mottagarens verkliga kreditrisk.

(58)

De kinesiska myndigheterna ansåg vidare att det inte fastställs i den nationella översikten över den tekniska och vetenskapliga utvecklingen på medellång och lång sikt (2006–2020) att stålproducenter är berättigade till de påstådda subventionerna. I kapitel III.5 i detta dokument nämns emellertid stålindustrin uttryckligen i samband med prioritering nr 29, dvs. cykliska järn- och stålflödesprocesser och utrustning, och i kapitel VIII främjas finansiellt och skattemässigt stöd till dessa prioriteringar. Detta påstående avvisades därför.

(59)

Efter utlämnandet av uppgifter bad klaganden kommissionen att bredda sin analys av den centrala planen till att även omfatta frågan om den bristande tillämpningen av konkurslagen. Klaganden hävdade att det förekommit påfallande få konkurser i Kina mellan 2008 och 2015 och hänvisade till ett räddningsavtal från 2016 mellan flera kinesiska banker och den konkursdrabbade stålhandlaren Sinosteel. Klaganden hänvisade vidare till undersökningsresultaten i Internationella valutafondens rapport om man kan lösa de kinesiska företagens skuldsättningsproblem (Resolving China's Corporate Debt Problem (15)) i vilken man identifiera en rad olika skäl till den låga insolvensnivån i Kina. Kommissionen var införstådd med att klaganden i sitt klagomål rapporterat ett antal viktiga enskilda fall där det inte inletts något konkursförfarande för stålföretag trots att de var i trångmål. Den konstaterade emellertid att de allmänna uppgifter om konkurser i Kina som tillhandahållits vid utlämnandet av uppgifter inte med tillräcklig säkerhet kunde fördelas till sektorn för varmvalsade platta stålprodukter. För att man ska kunna avgöra om antalet fall av insolvens är ”normalt” eller ligger under ett korrekt riktmärke måste man fastställa det exakta antalet insolvensfall under undersökningsperioden. Den tid som stod till förfogande efter utlämnandet var för kort för att man skulle kunna utföra denna typ av analys. Denna kommentar leder inte till att man kan ifrågasätta kommissionens undersökningsresultat i detta avsnitt utan snarare till att dessa resultat bekräftas.

(60)

Sammanfattningsvis kan det sägas att stålindustrin anses vara en nyckelindustri/strategiskt industri och att det är ett politiskt mål för den kinesiska regeringen att främja utvecklingen av denna industri.

(61)

Kommissionen bad de kinesiska myndigheterna att kontakta sju specifika statsägda banker som anges i klagomålet samt alla andra statsägda banker för att be dem fylla i ett särskilt frågeformulär. De kinesiska myndigheterna kontaktade dock endast fem av de sju statsägda banker som nämns specifikt i klagomålet. De kinesiska myndigheterna uppgav att de inte hade befogenhet att begära information från de andra statsägda bankerna, eftersom dessa bankers verksamhet är oberoende av de kinesiska myndigheterna. Kommissionen påpekade att de kinesiska myndigheterna inte ombetts lämna någon information utan endast att vidarebefordra de särskilda frågeformulären till de statsägda bankerna.

(62)

Ingen av de fem statsägda bankerna som besvarade det särskilda frågeformuläret lämnade någon specifik information rörande lån som getts till företagen i urvalet med hänvisning till att de var bundna av rättsliga och administrativa krav samt avtalsbestämmelser vad gäller konfidentiell behandling av uppgifter rörande företagen i urvalet. Dessutom hade 30 statsägda banker, som de kinesiska myndigheterna vägrat kontakta för att be dem besvara det särskilda frågeformuläret, gett lån till de grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet. Agricultural Development Bank of China hade inte gett några lån till de grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet.

(63)

Kommissionen bad därför alla grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet att de skulle ge sin tillåtelse till att tillgång ges till företagsspecifik information som finns hos alla de banker, både statsägda och privata, som beviljat dem lån. Alla företag i urvalet vägrade dock att ge tillgång till dessa uppgifter utan att ange några närmare skäl till detta.

(64)

Eftersom tre av grupperna av exporterande tillverkare i urvalet är helt statsägda bad kommissionen även de kinesiska myndigheterna att de i sin egenskap av ägare till dessa företag skulle se till att det gavs tillgång till den begärda informationen. De kinesiska myndigheterna avslog dock denna begäran från kommissionen med hänvisning till att de inte hade befogenhet att beordra de tre ifrågavarande grupperna av exporterande tillverkare att ge tillgång till den begärda informationen.

(65)

Vad gäller information om företagsstruktur och ägarförhållanden så lämnade endast de 5 statsägda banker som nämns i skäl 34 sådan information till kommissionen, under det att de övriga 40 finansinstituten inte inkom med någon sådan information. Inget av dess 45 finansinstitut lämnade heller några uppgifter rörande riskbedömningen av de lån som beviljats grupperna av exporterande tillverkare i urvalet.

(66)

Kommissionen underrättade därför de kinesiska myndigheterna om att den skulle kunna komma att använda sig av bästa tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen för sin prövning av huruvida den påstådda subventioneringen i form av förmånliga lån verkligen förekommer och i så fall vilken omfattning den har.

(67)

De kinesiska myndigheterna motsatte sig användandet av bästa tillgängliga uppgifter och angav att de inte hade befogenhet att begära information av finansinstituten och de tre statsägda grupperna av exporterande tillverkare.

(68)

Detta påstående är ogrundat. Kommissionen har endast bett de kinesiska myndigheterna att vidarebefordra det särskilda frågeformuläret till de statsägda bankerna eftersom de kinesiska myndigheterna bäst bör känna till hur ägarstrukturen ser ut i detalj för de kinesiska finansinstituten. De kinesiska myndigheterna skulle även kunna ge administrativt stöd när det gäller insamlandet av svar från finansinstituten.

(69)

Kommissionen kan inte heller förstå varför de kinesiska myndigheterna inte skulle kunna ge sitt stöd till kommissionens begäran till de tre statsägda grupperna av exporterande tillverkare i urvalet om att få tillgång till företagsspecifik information, särskilt med tanke på att tillståndet till tillgång med största sannolikhet kräver ett godkännande på högsta nivå, vilket i sin tur innebär att kinesiska tjänstemän ändå måste vara involverade.

(70)

Efter underrättandet av uppgifter upprepade den kinesiska regeringen att den inte hade befogenhet att begära den begärda informationen av de statsägda bankerna och de tre statsägda grupperna av exporterande tillverkare. De kinesiska myndigheterna ansåg också att kommissionens begäran var orimligt betungande för de kinesiska myndigheterna, eftersom de inte bara förväntades vidarebefordra frågeformulären utan även skulle tillhandahålla administrativt stöd i samband med insamlingen av svaren. Kommissionen kunde inte se att det skulle vara en orimligt betungande uppgift för de kinesiska myndigheterna att vidarebefordra frågeformuläret och samla in svaren på central nivå. Eftersom den kinesiska regeringen inte har lagt fram några nya uppgifter vidhöll kommissionen sin ståndpunkt såsom den beskrivs i skäl 68.

(71)

De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen varken angivit vilken information av avgörande betydelse för undersökningen som saknades eller lämnat någon förklaring till varför den begärda informationen var att anse som nödvändig och varför den inforations som lämnats av de kinesiska myndigheterna inte ansågs vara tillräcklig. Kommissionen hade dock redan genom en skrivelse av den 16 november 2016 gjort de kinesiska myndigheterna uppmärksamma på att det saknades information, särskilt vad gäller frågor direkt riktade till de statsägda bankerna, och att den måste ha tillgång till kreditriskbedömningar vid kontrollen. Eftersom kommissionen inte heller efter kontrollen fått tillgång till den begärda informationen underrättade den de kinesiska myndigheterna genom en skrivelse av den 16 mars 2017 om att den skulle kunna komma att använda sig av bästa tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen, eftersom den fortfarande inte hade fått någon information rörande flertalet av de statsägda banker som tillhandahållit lån till företagen i urvalet eller någon företagsspecifik information om de lån som tillhandahållits av de samarbetsvilliga bankerna. De kinesiska myndigheterna hade således fått tillräcklig information både om att det saknades uppgifter och om vilken slags uppgifter det rörde sig om.

(72)

Slutligen hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte gett en tillräcklig förklaring till varför vissa fakta ansetts vara de bästa tillgängliga uppgifterna. Kommissionen instämmer inte i detta påstående. I avsnitt 3.4.1.2 förklaras både vilka fatta som använts som bästa tillgängliga uppgifter och varför kommissionen ansett dessa vara de bästa tillgängliga uppgifterna. Detta påstående avvisades därför som ogrundat.

(73)

Den privata gruppen av exporterande tillverkare Jiangsu Shagang Group motsatte sig användandet av bästa tillgängliga uppgifter och menade att begäran om tillstånd för kommissionen att kontrollera de finansiella uppgifter om gruppen som finns hos finansinstituten var orimligt betungande. Gruppen hävdade bland annat att företagets företrädare varken inbjudits att närvara vid kontrollen på plats hos finansinstituten eller underrättats om de närmare detaljerna rörande denna kontroll.

(74)

Som svar på dessa påståenden erinrade kommissionen om att företaget endast hade lämnat en kortfattad och ej underbyggd vägran att ge sitt tillstånd i form av ett e-postmeddelande av den 24 november 2016 innehållande en enda mening. Samtidigt bad företaget varken om närmare upplysningar om kontrollen på plats hos finansinstituten eller begärde att få ha en företrädare närvarande vid denna kontroll. Om företaget så hade begärt kunde kommissionen ha lämnat närmare uppgifter och försökt ordna så att företagets företrädare kunnat närvara vid kontrollen.

(75)

Kommissionen blev därför tvungen att delvis grunda sin undersökning av förekomst och omfattning av den påstådda subventioneringen i form av förmånliga lån på bästa tillgängliga uppgifter.

(76)

Jiangsu Shagang Group lämnade ingen information om ett slumpmässigt urval av bidrag som valts ut för kontrolländamål. Dessutom fann kommissionen i de reviderade räkenskaperna bevisning för att det förekommit betydande bidrag som mottagits före undersökningsperioden men medfört en förmån under undersökningsperioden, vilka inte rapporterats.

(77)

Kommissionen ansåg därför att den inte fått tillgång till avgörande information avseende denna aspekt av undersökningen. Detta gjorde att det blev mycket svårt att nå fram till en korrekt och välunderbyggd slutsats beträffande bidrag vad gäller denna exporterande tillverkare.

(78)

Kommissionen meddelade därför företaget att den övervägde att delvis grunda sina avgöranden på bästa tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen (dvs. när det gäller uppgifter som avser bidrag).

(79)

I sitt svar på kommissionens skrivelse invände företaget mot tillämpningen av artikel 28.1 i grundförordningen vad gäller bidrag. Det hävdade att de bidrag kommissionen funnit vid kontrollbesöket inte hade rapporterats på grund av att det i frågeformuläret inte begärdes att man skulle rapportera bidrag som erhållits före undersökningsperioden och som inte bokförts som en förutbetald tillgång. Det hävdade vidare att det hade redovisat en fördelning av dessa bidrag vid kontrollbesöket.

(80)

Vid sitt kontrollbesök fann kommissionen att de flesta av de bidrag som erhållits före undersökningsperioden avsåg tillgångar som grundade sig på namnen på de undersökta subventionerna. Den exporterande tillverkaren borde således ha angivit dessa bidrag som förutbetalda tillgångar/intäkter i enlighet med de tillämpliga redovisningsregler som anges i noterna till dess årsredovisning. Företaget borde följaktligen ha rapporterat dessa bidrag i sitt svar på frågeformuläret där det angavs att alla bidrag som avser tillgångar och som bokförts som förutbetalda intäkter ska rapporteras. Det faktum att revisorn inte ansett dessa bidrag vara förutbetalda tillgångar innebär inte att belopp som erhållits före undersökningsperioden inte kan medföra en förmån under undersökningsperioden, särskilt som den enda närmare uppgift som lämnats var en fördelning per företag. Kommissionen drog följaktligen slutsatsen att företaget varken lämnat detaljerad information om de bidrag det erhållits under undersökningsperioden och som rapporterats i frågeformulärssvaret eller om de bidrag som erhållits före undersökningsperioden och som konstaterades vara relevanta för undersökningsperioden först vid kontrollbesöket. Eftersom kommissionen inte hade fått denna detaljerade information kunde den inte använda den information om bidragen som lämnats av företaget.

(81)

Kommissionen var således tvungen att fastställa sitt undersökningsresultat för detta företag vad gäller bidrag på grundval av bästa tillgängliga uppgifter. Vid sitt kontrollbesök på plats hos företaget fann kommissionen att företaget erhållit betydande belopp från en rad olika bidragsprogram och därför använde kommissionen det högsta subventionsbelopp som konstaterats för dessa bidrag under undersökningsperioden som bästa tillgängliga uppgifter.

(82)

På grundval av informationen i klagomålet, tillkännagivandet om inledande och svaren på kommissionens frågeformulär undersökte man den påstådda subventioneringen i form av följande subventioner från de kinesiska myndigheterna:

(83)

Enligt de uppgifter som lämnats av de 4 grupperna av exporterande tillverkare i urvalet hade dessa erhållit lån från 45 finansinstitut. Av dessa 45 finansinstitut var 35 stycken statsägda banker. De återstående 10 finansinstituten var antigen privatägda eller så hade kommissionen inga uppgifter med bevisvärde rörande ägandeförhållandena. Det särskilda frågeformuläret besvarades dock endast av 5 statsägda banker, trots att kommissionens begäran till de kinesiska myndigheterna avsåg alla de 35 statsägda bankerna. Endast ett av de tio övriga finansinstituten svarade endast ett och uppgav då att det inte kunde besvara frågeformuläret utan att först ha samrått med tillsynsmyndigheterna. Efter att ha samrått med CBRC underrättade detta finansinstitut kommissionen om att det var villigt att samarbeta men att CBRC låtit det förstå att ett sådant samarbete måste ske inom ramen för en mekanism för samarbete mellan myndigheter (dvs. ett informationsutbyte mellan de kinesiska myndigheterna och EU-regleringsmyndigheterna och inte ett direkt informationsutbyte kommissionen och banken). Kommissionen välkomnade detta erbjudande om samarbete, men konstaterade att det var omöjligt att inrätta ett sådant mellanhandsarrangemang för återstoden av undersökningen. Kommissionen har hursomhelst inte mottagit vare sig någon ytterligare skrivelse eller någon ytterligare begäran från CBRC. Dessutom lämnade finansinstitutet inte några kommentarer om sakförhållandena inom den fastställda tidsfristen. Kommissionen var därför tvungen att grunda sig på bästa tillgängliga uppgifter.

(84)

Kommissionen kontrollerade huruvida statsägda banker agerade som offentliga organ i den mening som avses i artiklarna 3 och 2 b i grundförordningen. I detta sammanhang gäller följande för prövningen av huruvida ett statsägt företag är att anse som ett offentligt organ (16): ”Det relevanta är huruvida en enhet har ålagts att utföra myndighetsuppgifter, snarare än hur detta uppnås. Det finns många olika sätt som staten snävt tolkat skulle kunna ge enheter befogenheter på. I enlighet därmed kan olika typer av bevisning vara relevanta för att visa att sådana befogenheter har anförtrotts en viss enhet. Bevisning för att en enhet faktiskt utför myndighetsuppgifter kan fungera som bevisning för att den har eller har anförtrotts myndighetsbefogenheter, särskilt när sådan bevisning pekar på ett kontinuerligt och systematiskt handlade Enligt vår mening kan belägg för att staten utövar meningsfull kontroll över en enhet och dess agerande, under vissa omständigheter, användas som bevisning för att den berörda enheten har myndighetsbefogenheter och utövar dessa befogenheter genom att utföra myndighetsuppgifter. Vi betonar dock att vid sidan av en uttrycklig delegering av befogenheter i ett rättsligt instrument är den blotta förekomsten av rent formella kopplingar mellan en enhet och staten i en snäv tolkning sannolikt inte tillräckligt för att fastställa ett nödvändigt innehav av myndighetsbefogenheter. Till exempel visar alltså inte det rena faktum att en stat är majoritetsägare i en enhet att staten utövar meningsfull kontroll över den enhetens beteende, och än mindre att staten har gett den myndighetsbefogenheter. I vissa fall, om det visar sig finnas åtskilliga formella tecken på statlig kontroll, liksom belägg för att denna kontroll har utövats på ett meningsfullt sätt, är det dock möjligt att sluta sig till att den berörda enheten utövar myndighetsbefogenheter.” I det nu aktuella fallet grundar sig slutsatsen att de statsägda bankerna har myndighetsbefogenheter på formella tecken på statlig kontroll och bevisning för att denna utövas på ett meningsfullt sätt.

(85)

Kommissionen inhämtade uppgifter om statligt ägande och formella tecken på statlig kontroll när det gäller de statsägda bankerna. Den undersökte även huruvida denna kontroll i så fall utövats på ett meningsfullt sätt. Det faktum att de kinesiska myndigheterna och de statsägda bankerna inte velat ge kommissionen möjlighet att analysera beslutsprocessen bakom de förmånliga lånen utgjorde dock ett hinder för denna analys.

(86)

Kommissionen genomförde därför i stället sin analys genom att först undersöka uppgifter rörande de fem statsägda banker som besvarat det särskilda frågeformuläret och godtog kontroller.

(87)

Fem statsägda banker besvarade frågeformuläret, och fick sina svar kontrollerade på plats, nämligen EXIM, ICBC, CCB, ABC och BOC. Dessa fem statsägda banker svarade för en väsentlig del av de lån som beviljats de fyra grupperna av företag i urvalet under undersökningsperioden vad gäller lånebelopp (mellan 50 % till 60 % både för Hesteel Group och Jiangsu Shagang Group och mellan 80 % till 95 % både för Benxi Group och Shougang Group).

(88)

Kommissionen fastställde på grundval av de uppgifter den inhämtat via frågeformulärssvaren och sina kontrollbesök att den kinesiska staten, antingen direkt eller indirekt, innehade mer än 50 % av aktierna i vart och ett av dessa finansinstitut.

(89)

Vad gäller de formella tecknen på statlig kontroll av de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna angav kommissionen dem alla som viktiga statsägda finansinstitut. I interimsbestämmelserna för tillsynsstyrelserna för viktiga statsägda finansinstitut (”Interim Regulations on the Board of Supervisors in Key State-owned Financial Institutions”) anges det att ”Med de viktiga statsägda finansinstitut som anges i dessa bestämmelser förstås statsägda policybanker, affärsbanker, kapitalförvaltningsföretag, värdepappersföretag, försäkringsföretag osv. (nedan kallade statsägna finansinstitut) för vilka statsrådet utser tillsynsstyrelse” (17).

(90)

Tillsynsstyrelserna för viktiga statsägda finansinstitut utses i enlighet med interimsbestämmelserna för tillsynsstyrelserna för viktiga statsägda finansinstitut. Kommissionen fastställde på grundval av artiklarna 3 och 5 i dessa interimsbestämmelser att medlemmarna i tillsynsstyrelserna utses av och är ansvariga inför statsrådet, vilket visar på att staten utövar en institutionell kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas affärsverksamhet. Utöver dessa allmängiltiga tecken fann kommissionen följande för var och en av de fem statsägda bankerna:

(91)

EXIM har grundats och fungerar i enlighet med tillkännagivandet om inrättande av EXIM (Notice of Establishing Export-Import Bank of China) som utfärdats av statsrådet och EXIM:s bolagsordning. Staten, som innehar 100 % av aktierna i EXIM, kontrollerar därför EXIM genom att den utser medlemmarna i tillsynsstyrelsen. Dessa medlemmar representerar statens intresse, även politiska hänsynstaganden, vid EXIM:s sammanträden. Det finns ingen styrelse. Staten utser EXIM:s ledning direkt. Enligt EXIM:s webbplats har denna bank till uppgift att stödja Kinas utrikeshandel, investeringar och internationella ekonomiska samarbete. Den ska se till att förstärka det ekonomiska stödet till nyckelsektorer och svaga länkar i den kinesiska ekonomin i syfte att skapa en hållbar och sund ekonomisk och socialutveckling.

(92)

På grundval av kapitlen 8–10 i denna banks bolagsordning har den kinesiska staten, tack vare sitt aktieinnehav på 69,6 %, befogenhet att utse de viktigaste ledningsposterna i banken, t.ex. ordförande och vice ordförande, styrelseordförande och vice styrelseordförande, verkställande direktör och ordföranden för tillsynsstyrelsen.

(93)

Enligt bolagsordningen är det styrelsen som sammankallar stämman, beslutar om bankens affärsstrategi och budget, fattar beslut om investeringar (och fusioner), beslutar om avskedande av högre tjänstemän, utformar riskhanteringssystem och beslutar om inrättandet av avdelningar och filialer. Denna icke uttömmande förteckning över ansvarsområden visar på den institutionella kontroll som staten utöver över ICBC:s löpande verksamhet.

(94)

Enligt kapitlen 11 och 12 i denna banks bolagsordning har den kinesiska staten, tack vare sitt majoritetsaktieinnehav på 57,31 %, befogenhet att utse majoriteten av medlemmarna i styrelsen som är det verkställande organet för bolagsstämman och ansvarar för förvaltningen av CCB och är redovisningsskyldigt inför bolagsstämman. Samma gäller för tillsynsstyrelsen, dvs. tillsynsorganet över banken i enlighet med kapitel 16 i bolagsordningen.

(95)

Enligt CCB:s bolagsordning är det styrelsen som beslutar om bankens budget, fattar beslut om investeringar, beslutar om avskedande av chefsrevisorn och styrelsens sekreterare. De 10 arbetande styrelsemedlemmarna (av sammanlagt 15 medlemmar) utgör CCB:s högsta ledning. Denna icke uttömmande förteckning över ansvarsområden visar på den institutionella kontroll som staten utöver över CCB:s löpande verksamhet.

(96)

Såsom anges i artikel 134 i bolagsordningen har den kinesiska staten, tack vare sitt majoritetsaktieinnehav på 79,62 %, befogenhet att utse alla styrelseledamöterna. Detsamma gäller för tillsynsstyrelsen i enlighet med artikel 199 i bolagsordningen.

(97)

Enligt ABC:s bolagsordning är det styrelsen som fastställer bankens strategi, beslutar om bankens budget, fattar investeringsbeslut, utser styrelsens ordförande och sekreterare och inför och övervakar bankens riskhanteringssystem. Denna icke uttömmande förteckning över ansvarsområden visar på den institutionella kontroll som staten utöver över ABC:s löpande verksamhet.

(98)

Såsom anges i artikel 122 i bolagsordningen har den kinesiska staten, tack vare sitt majoritetsaktieinnehav på 64,63 %, befogenhet att utse både de arbetande och de icke arbetande styrelseledamöterna.

(99)

Enligt BOC:s bolagsordning är det styrelsen som beslutar om bland annat finansinstitutets startegiska principer, affärsplaner och större investeringsplaner, utser och avskedar personal på högre nivå såsom styrelsens ordförande och sekreterare, vice ordförande och andra högre tjänstemän. Styrelsen beslutar vidare om genomförandet av resolutioner vid bolagsstämman och godkänner bolagstyrningspolicyer. Denna icke uttömmande förteckning över ansvarsområden visar på den institutionella kontroll som staten utöver över BOC:s löpande verksamhet.

(100)

Kommissionen inhämtade information om huruvida staten utövade meningsfull kontroll över de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna vad gäller deras utlåningspolitik och riskbedömning för lån till stålindustrin. Följande författningar har beaktats för detta ändamål:

(101)

Vid sin genomgång av dessa författningar fann kommissionen att finansinstituten i Kina har en allmän rättslig miljö som gör att de leds till att anpassa sig till målen för den kinesiska statens industripolitik när de fattar ekonomiska beslut.

(102)

I artikel 34 i banklagen, som gäller för alla finansinstitut som är verksamma i Kina, fastställs rent generellt att affärsbanker ska bedriva sin utlåningsverksamhet i enlighet med behoven av ekonomisk och social utveckling i landet och med vägledning från den statliga industripolitiken. Vad gäller EXIM fastställs dess offentligrättsliga uppdrag i tillkännagivandet om inrättande av EXIM samt i annat offentligt tillgänglig information.

(103)

Efter utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna att de särskilda lån som avses i artikel 7 i de allmänna låneregler som nämns ovan avskaffades 1999 genom ett cirkulär om förbättring av förvaltningen av särskilda lån (YINFA [1999] nr 228) och att artikel 15 hade blivit irrelevant i och med att PBOC inte längre fastställer de övre och lägre gränserna för lån.

(104)

De kinesiska myndigheterna gjorde vidare gällande att kommissionen hade gjort en felaktig tolkning av artikel 34 i banklagen. De hänvisade också till artiklarna 4, 5, och 7 i banklagen, som ska ha att göra med bankens oberoende, avsaknaden av ingripanden från enheter eller enskilda, myndigheter och granskningen av låntagarnas trovärdighet. De kinesiska myndigheterna menade vidare att artikel 34 inte bör läsas fristående.

(105)

Kommissionen medger att särskilda lån avskaffades 1999. Detta ändrar dock inte de slutsatser som dragits vad gäller förekomsten av förmånliga lån, eftersom dessa även grundar sig på andra tillgängliga uppgifter som i sig själva är tillräckliga som grund.

(106)

När det gäller artikel 15 i de allmänna lånereglerna instämmer kommissionen inte i de kinesiska myndigheternas ståndpunkt. Artikeln har följande lydelse: ”I enlighet med den statliga politiken kan berörda avdelningar subventionera räntorna på lån för att främja tillväxten inom vissa branscher och den ekonomiska utvecklingen inom vissa områden”. Denna bestämmelse är således relevant även efter det att räntegolven och räntetaken upphört. Under alla omständigheter hänvisas det i artikel 38 i banklagen till gränser och den kan när som helst börja tillämpas igen.

(107)

Vad gäller banklagen så finns artiklarna 4,5 och 7 i kapitel I ”Allmänna bestämmelser”, under det att artiklarna 34 och 35 finns i kapitel IV ”Grundläggande bestämmelser för lån och andra affärstransaktioner”. I artikel 4 anges det att ”affärsbankernas verksamhet ska styras av principerna om säkerhet, likviditet och effektivitet”. Affärsbanker ska själva fatta beslut om sin affärsverksamhet, ta ansvar för sina egna risker, vara ensamt ansvariga för sina vinster och förluster och vara självreglerande. Affärsbankerna ska i enlighet med lagstiftningen bedriva sin affärsverksamhet utan inblandning från någon enhet eller enskild person. Affärsbankerna bär själva det civilrättsliga ansvaret med all sin egendom som juridisk person. Artikel 7 i banklagen handlar om granskningen av låntagarens kreditvärdighet.

(108)

Undersökningen visade att artiklarna 4 och 7 i banklagen ska tillämpas om inte annat följer av artikel 34 i banklagen, dvs. när det fins en statlig politik ska bankerna tillämpa denna och följa statens instruktioner. Resultaten av denna undersökning ger inte stöd för påståendet att bankerna inte tar hänsyn till statlig politik och statliga planer när de fattar lånebeslut. Istället bekräftar de snarare motsatsen såsom tydligt beskrivs i skälen 121–128. Kommissionen konstaterar således att artikel 4 i banklagen inte hindrar affärsbankerna från att ta hänsyn till den statliga industripolitiken och planerna.

(109)

De kinesiska myndigheterna hänvisade även till artikel 5 i banklagen och enligt deras tolkning av denna finns det ingen inblandning i affärsbankernas verksamhet vare sig från statliga organ på olika nivåer, offentliga organisationer eller enskilda personer. Texten i artikel 5 har emellertid följande lydelse ”Affärsbankerna ska följa principerna om likabehandling, frivillighet, rättvisa och god tro i sina affärstransaktioner med sina kunder”. Enligt kommissionen innebär inte denna formulering att bankerna kan undgå sin skyldighet att ta hänsyn till den statliga politiken enligt artikel 34 i banklagen. Såsom anges i skälen 121–128 kan denna artikel med hänsyn tagen till bankernas beteende när de tillhandahöll lån till företagen i urvalet inte anses vederlägga kommissionens tolkning av artikel 34.

(110)

Den statliga industripolitiken fastställs genom centralplanering i enlighet med vad som anges i avsnitt 3.1. När det gäller stålindustrin anges det i kapitel 5 i den tolfte femårsplanen för stålindustrin att kopplingen mellan den ekonomiska politiken och politiken för stålindustrin bör stärkas. I kapitel 5 i den trettonde femårsplanen för stålindustrin ges vägledning till finansinstitut och privat kapital att stödja de prioriterade uppgifterna i planen och fastställs att bankerna ska hålla efterfrågan på krediter på en rimlig nivå när det gäller företag som har en marknad och är lönsamma.

(111)

På samma sätt fastställs det i beslut nr 40 att alla finansinstitut ska ge kreditstöd särskilt till främjade projekt. Såsom redan förklarats i avsnitt 3.1 projekt i stålindustrin ingår i den främjade kategorin.

(112)

Efter utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte förklarat på vilket sätt beslut nr 40 visar att bankerna är skyldiga att tillhandahålla krediter på förmånliga villkor och hänvisade till artiklarna 17 och 18 i detta beslut. Kommissionen noterade att beslutet ger uttryck för de kinesiska myndigheternas önskan att aktivt stödja stålindustrins utveckling. Enligt beslutet ska alla finansinstitut ge kreditstöd endast till främjade projekt (stålprojekt hör till denna kategori) och det lovas att det ska genomföras ”andra förmånliga åtgärder med avseende på de främjade projekten”. På grundval av ovanstående kan det sägas att det föreskrivs i beslut nr 40 att bankerna måste ge kreditstöd till stålindustrin. Trots att artiklarna 17 och 18 i samma beslut även uppmanar bankerna att respektera kreditprinciperna kunde kommissionen ändå inte konstatera att så verkligen hade skett i praktiken under undersökningsperioden. Beslut nr 40 bekräftar således de tidigare undersökningsresultaten vad gäller banklagen, dvs. att bankerna utövat myndighetsbefogenheter i form av kredittransaktioner på förmånliga villkor.

(113)

Dessutom är både riktlinjerna från Kinas folkbank, CBRC, CSRC och CIRC och meddelandet om en rad yttranden om en lösning på överkapacitetsproblemet särskilt inriktade på företag i stålsektorn. I dessa anges att finansinstituten måste ta full hänsyn till stål- och kolindustrins centrala roll och strategiska betydelse och fortsätta ge kreditstöd till stålföretag som följer industripolitiken och anpassar och omorganisera sig utan att öka sin produktionskapacitet. Detta stöd ska omfatta fastställandet av räntesatser och främjande av obligationer och lån till fusioner och förvärv. Dessutom främjas skuldsanering skuldeftergift.

(114)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte nämnt några särskilda bestämmelser i ovannämnda dokument till stöd för sina slutsatser. Kommissionen betonade att den hade baserat sina uttalanden i det föregående skälet bland annat på följande passager i meddelandet om en rad yttranden om en lösning på överkapacitetsproblemet:

(115)

När det gäller riktlinjerna från Kinas folkbank, CBRC, CSRC och CIRC är bland annat följande passager relevanta:

(116)

I riktlinjerna för gröna krediter uppmuntras finansinstituten att använda olika kreditgivnings- och riskbedömningsstrategier i överensstämmelse med industripolitiken och med hänsyn tagen till låntagarens miljöstatus. Stålindustrin ses som ett av de främsta målen när det gäller tillhandahållandet av lån till miljöprojekt. Industripolitiken i detta sammanhang förklaras i yttrandena om förbättrat energisparande och utsläppsminskning och snabbare strukturanpassning av järn- och stålsektorn. I dessa yttranden framhålls det att ”järn- och stålindustrin spelar en viktig roll i arbetet med energihushållning och utsläppsminskning, eftersom den är den industri som har störst potential till energihushållning och utsläppsminskning. En förbättrad energihushållning, utsläppsminskning och strukturanpassning är en viktig åtgärd i arbetet med att omvandla utvecklingsmodellen för järn- och stålindustrin”. Man främjar således mycket aktivt projekt som avser ny teknik och nya metoder för en cirkulär ekonomi och energihushållning och utsläppsminskning, såsom t.ex. torr släckning av koks under hög temperatur och högt tryck, torr stoftavskiljning, återvinning och användning av restvärme och resttryck från kolgas samt avsvavling av gaserna från sinteringsprocessen och den därav följande gröna finansieringen.

(117)

I de kommentarer som de kinesiska myndigheterna lämnade efter utlämnandet av uppgifter hävdar de att inte heller riktlinjerna för gröna krediter eller yttrandena om förbättrat energisparande och utsläppsminskning och snabbare strukturanpassning av järn- och stålsektorn visar på att det skulle finnas ett bindande normativt regelverk som styr utlåningen. De kinesiska myndigheterna hänvisade bland annat till artikel 15 i riktlinjerna för gröna krediter där det anges att ”bankerna ska stärka kravet på tillbörlig aktsamhet vid sin kreditgivning”.

(118)

Resultaten av denna undersökning ger inte stöd för påståendet att artikel 15 i riktlinjerna för gröna krediter hindrar finansinstituten från att följa den statliga industripolitiken och planerna när de fattar lånebeslut. Istället bekräftar de snarare motsatsen såsom tydligt beskrivs i skälen 121–128. Detta påståendet avvisades därför.

(119)

Banklagen är rättsligt bindande. Att femårsplanerna är obligatoriska till sin natur fastslås i skäl 55. Att beslut nr 40:s är obligatoriskt till sin natur fastslås i skäl 55. Att de övriga författningarna är obligatoriska till sin natur framgår av deras tillsyns- och utvärderingsklausuler. I meddelandet om en rad yttranden om en lösning på överkapacitetsproblemet anges det att ”CBRC, den nationella utvecklings- och reformkommissionen och ministeriet för industri och informationsteknik ska vid lämpligt tillfälle anordna inspektioner och genomförandet härav.” I artikel 28 i riktlinjerna för gröna krediter anges det att ”tillsynsmyndigheterna för bankindustrin ska ... göra en samlad utvärdering av effekterna av de gröna krediter som tillhandahålls av finansinstitut i bankindustrin på grundval av externt genomförd kontroll eller kontroll på plats. Utvärderingsresultaten ska användas som en viktig grund för kreditbetyg i regleringssammanhang, institutionellt tillträde, affärsverksamhetstillträde och prestationsbedömning av högre tjänstemän i finansinstitut i bankindustrin i enlighet med relevanta lagar och andra författningar”. I riktlinjerna från Kinas folkbank, CBRC, CSRC och CIRC om stöd till kol- och stålindustrin för att lösa problem med överkapacitet och ändra på utvecklingen anges det att finansinstituten bör förbättra sin kommunikation med den lokala förvaltningen.

(120)

Mot denna bakgrund drar kommissionen slutsatsen att de kinesiska myndigheterna har skapat ett normativt ramverk som måste följas av de chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar som utsetts av de kinesiska myndigheterna och är ansvariga inför dem. Detta innebär att de kinesiska myndigheterna använde sig av det normativa regelverket för att utöva en meningsfull kontroll över de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna när det gäller deras utlåning till stålindustrin.

(121)

Kommissionen inhämtade konkret bevisning för detta utövande av en meningsfull kontroll på grundval av konkreta lån. Vid kontrollbesöken hänvisade de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna till artiklarna 4 och 5 i banklagen där det anges att de måste göra en oberoende bedömning av en låneansökan. De menade att de i praktiken hade använt sig av sofistikerade strategier och modeller för kreditriskbedömning när de beviljade de berörda lånen. De lämnade dock inga konkreta exempel. De fem samarbetsvilliga statsägda bankerna vägrade av rättsliga och avtalsmässiga skäl att lämna information, bl.a. sina särskilda kreditriskbedömningar, avseende företagen i urvalet. Vad gäller det sistnämnda påpekade de att de skulle göra sig skyldiga till avtalsbrott om de lämnade ut denna information utan att ha inhämtat låntagarens samtycke. Alla fyra grupper av exporterande tillverkare i urvalet vägrade att ge sitt skriftliga samtycke till en kontroll på plats i respektive bank av deras finansiella uppgifter.

(122)

Eftersom kommissionen inte hade tillgång till någon konkret bevisning när det gäller kreditvärderingsbedömningarna undersökte kommissionen i stället den allmänna rättsliga miljön (se skälen 100–120 i kombination med de fem samarbetsvilliga statsägda bankernas beteende med avseende på de lån som tillhandahållits till de företag som ingick i urvalet. Detta beteende skiljde sig från deras officiella hållning, eftersom de inte agerat såsom ett finansinstitut normalt sett skulle ha gjort, dvs. grundat sig på en grundlig marknadsbaserad riskbedömning.

(123)

Det framkom vid kontrollbesöken att lånen, med undantag för vissa lån i utländsk valuta och ett enda lån till en exporterande tillverkare i urvalet, hade tillhandahållits till de fyra grupperna av exporterande tillverkare i urvalet till räntor som ligger nära de referensräntor som fastställts av Kinas folkbank (PBOC) (18), oavsett vilken finansiell profil och kreditriskprofil företagen har. Detta innebär att lånen tillhandahållits till räntor som var lägre än den marknadsränta som gällde för den riskprofil som uppvisades av de fyra exporterande tillverkarna i urvalet. Dessutom hade alla företag i urvalet erhållit revolverande lån som gör att de omedelbart på förfallodagen kan erhålla färskt kapital i form av ett nytt lån motsvarande det belopp de återbetalat.

(124)

Vad gäller Shougang Group och the Benxi Group hade betalningsplaner omstrukturerats eller skulder eftergivits till följd av finansiella svårigheter och kommissionen fann ett specifikt exempel på ett ingripande från de kinesiska myndigheternas sida som lett till skuldsanering trots att finansinstituten gjort en annan finansiell bedömning (19).

(125)

Kommissionen fann vidare att lån som bankerna borde ha rapporterat som icke normala lån inte hade angivits som sådana i det nationella centrala kreditregistret av de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna. Rapporteringsskyldighet föreligger särskilt när lån har omstrukturerats, när en gäldenär inte har fullgjort sina skyldigheter eller när ett revolverande lån beviljats. Detta slags förhållanden konstaterades föreligga för alla de fyra grupperna av exporterande tillverkare i urvalet. Enligt CBRC:s riktlinjer för riskbaserad låneklassificering borde samtliga dessa fall ha angivits i det centrala kreditregistret. Det faktum att finansinstituten inte rapporterat som de borde ha lett till en snedvriden bild av företagens kreditsituation i det centrala kreditregistret, eftersom det inte är företagens verkliga kreditvärdighet som anges i registret. Detta innebär att även om finansinstituten gör en marknadsbaserad riskbedömning så kommer denna bedömning i vilket fall som helst att vara grundad på felaktig information.

(126)

Efter underrättandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att det faktum att en del lån inte rapporterats i det centrala kreditregistret visade att den rättsliga ramen för utlåning inte var bindande. Det faktum att en del aktörer delvis inte uppfyllt kravet att rapportera vissa lån innebär dock inte att riktlinjerna som sådana inte skulle ha rättslig verkan.

(127)

De kinesiska myndigheterna noterade att många kinesiska banker i sina årsredovisningar utförligt redogjorde för sin riskhantering och kreditanalys och tydligt visade att deras lån till stålindustrin under den senaste tiden snarare varit begränsade än främjade. Kommissionen ansåg dock inte att den information om kreditriskbedömningen som fanns i årsredovisningarna inte gjorde att de kinesiska myndigheterna kunde anses ha lämnat någon ny information. Det rörde sig hursomhelst om allmänt hållen information som inte möjliggjorde en bedömning av enskilda fall och inte heller kunde anses utgöra bevis för att det verkligen företagits en kreditriskbedömning. De exempel som lämnats av de kinesiskamyndigheterna för EXIM och CCB avsåg dessutom endast en minskning av andelen lån till stålindustrin. De innehöll inga uppgifter om vilka villkor som gällde för dessa lån. Eftersom det inte finns någon information om den totala utlåningen till stålindustrin från de statsägda bankerna och de privata banker anförtrotts eller ålagts att utföra myndighetsfunktioner sade det faktum att två av dem minskat sin exponering hursomhelst ingenting. Vad gäller China Merchants Banks årsredovisning hade de kinesiska myndigheternas endast hänvisat till att banken anpassat sin kreditpolitik utan att lämna några närmare detaljer. Även om China Merchants Bank hade ”skärpt sina tillträdesnormer” angavs det även i det berörda citatet att banken ”stödde sina kvalitetskunder”.

(128)

Kommissionen ansåg således att det inte fanns några skäl för den att ändra sina undersökningsresultat och drog slutsatsen att de kinesiska myndigheterna hade utövat meningsfull kontroll över de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna vad gäller deras utlåningspolitik och riskbedömning för lån till stålindustrin.

(129)

Kommissionen konstaterade att de fem samarbetsvilliga statsägda finansinstituten tillämpade den rättsliga ram som anges ovan inom ramen för ett utövande av myndighetsuppgifter när det gäller stålsektorn, vilket innebär att de agerat som offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b i grundförordningen jämförd med artikel 3.1 a i) i grundförordningen och i enlighet med relevant WTO-praxis.

(130)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte uppfyllde beviskraven för att kunna fastställa att de statsägda bankerna är offentliga organ, eftersom de enligt vad som påstods uteslutande grundade sin slutsats på formella tecken på statlig kontroll, till exempel statens ägande och statens befogenhet att tillsätta och utse den högsta ledningen. Kommissionen avvisar detta påstående med hänvisning till att det är ogrundat med hänsyn till att den redan noga undersökt utövandet av kontroll på ett meningsfullt sätt i skälen (100)–(128).

(131)

Såsom anges i avsnitt 3.2 bad de kinesiska myndigheterna inte någon av de andra statsägda bankerna som tillhandahöll lån till företagen i urvalet att besvara det särskilda frågeformuläret. I överensstämmelse med de slutsatser som dragits i skälen 61–75 beslutade kommissionen således att använda sig av bästa tillgängliga uppgifter vid fastställandet av huruvida dessa statsägda banker är att anse som offentliga organ.

(132)

Med hjälp av offentligt tillgänglig information som t.ex. bankernas webbplatser, årsredovisningar och uppgifter som fanns tillgängliga i bankernas adresskataloger eller på internet konstaterade kommissionen att 30 banker som hade tillhandahållit lån till de fyra grupperna av exporterande tillverkare i urvalet helt eller delvis ägdes av staten eller av statsägda juridiska personer. Det rör sig om China Development Bank, Bank of Communications, China Everbright Bank, Postal Savings Bank, China Merchants Bank, Shanghai Pudong Development Bank, China Industrial Bank, Shenyang Rural Commercial Bank, Benxi City Commercial Bank, Benxi Commercial Bank, Kailuan Group Financial Co., Liaoning Hengyi Financing Lease Co., Ltd, Bank of Chengde, Bank of Hebei, Bank of Shanghai, Ningbo Bank, China CITIC Bank, China Guangfa Bank, China Bohai Bank, Huaxia Bank, China Resources Bank, China Zheshang Bank, China Credit Trust, Huarong International Trust Co. Ltd, Northern International Trust Co., Ltd, Zhangjiakou Bank, Hebei Iron and Steel Group Financial Co., Ltd, Shougang Group Finance, Finance Bureau of Benxi City och Zunhua Rural Credit Union. I tabellen nedan redovisas ägarförhållandena för dessa banker.

(133)

Eftersom det inte fanns någon särskild information från de berörda finansinstituten som tydde på motsatsen fastställde kommissionen det statliga ägandet och kontrollen på grundval av formella tecken av samma skäl som anges i avsnitt 3.4.1.1. Bland annat fastställdes det på grundval av bästa tillgängliga uppgifter att chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar i dessa 30 statsägda banker utsågs och var ansvariga inför de kinesiska myndigheterna på samma sätt som i de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna.

(134)

Vad gäller utövande av kontroll på ett meningsfullt sätt ansåg kommissionen att undersökningsresultaten för de fem samarbetsvilliga finansinstituten, vilka svarade för en betydande del av lånen till de fyra grupperna av exporterande tillverkare i urvalet under undersökningsperioden (mellan över 50 % till närmare 90 % beroende på företag) kunde anses vara representativa även för andra icke-samarbetsvilliga statsägda finansinstitut. Det normativa regelverk som analyseras i avsnitt 3.4.1.1. b gäller för dessa på samma sätt. Eftersom det inte finns något som tyder på motsatsen och på grundval av bästa tillgängliga uppgifter gäller precis som var fallet för de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna att det även här saknas konkret bevisning vad gäller kreditbedömningar, vilket innebär att analysen i avsnitt 3.4.1.1. b av den konkreta tillämpningen av det normativa regelverket gäller på motsvarande sätt även här.

(135)

Kommissionen noterade dessutom att majoriteten av de låneavtal som kommissionen erhållit från företagen i urvalet hade ungefär samma lånevillkor och att de beviljade låneräntorna var ungefär desamma eller delvis desamma som de räntor som beviljats av de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna.

(136)

Kommissionen ansåg därför att dessa likheter vad gäller lånevillkor och låneräntor, och representativiteten hos de fem finansinstitut som kontrollerades, gör att resultaten för de fem samarbetsvilliga statsägda bankerna utgör de bästa tillgängliga uppgifterna för att bedöma de 30 andra statsägda bankerna.

(137)

På denna grundval drog kommissionen slutsatsen att de andra 30 statsägda bankerna som tillhandahåller lån till företagen i urvalet är offentliga organ i den mening som avses i artiklarna 3 och 2 b i grundförordningen.

(138)

Efter utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot kommissionens bedömning av de formella tecknen på kontroll och menade att kommissionen hade gjort en generell landsomfattande bedömning av alla finansinstitut och inte tagit hänsyn till vissa enheters grundläggande egenskaperna och funktioner och dessa enheters förhållande till staten. De kinesiska myndigheterna menade mer specifikt att man borde göra åtskillnad på finansinstitut som ägs av statsägda företag och dem som ägs direkt av den kinesiska staten. När det gäller den landsomfattande bedömningen noterar kommissionen att den har genomfört en specifik offentligt-organ-analys för var och en av de finansinstitut för vilka de kinesiska myndigheterna lämnat den begärda relevanta informationen. Tyvärr hade de kinesiska myndigheterna inte lämnat information för alla de andra finansinstitut som tillhandahållit lån till de samarbetsvilliga exporterande tillverkarna i urvalet (se förklaringen i avsnitt 3.2). Kommissionen blev således tvungen att göra offentligt-organ-analysen på grundval av bästa tillgängliga uppgifter.

(139)

Mot bakgrund av ovanstående överväganden konstaterade kommissionen att alla de 35 statsägda kinesiska finansinstitut som tillhandahållit lån till de fyra grupperna av exporterande tillverkare i urvalet är offentliga organ i den mening som avses i artiklarna 3 och 2 b i grundförordningen.

(140)

Dessutom ansåg kommissionen att de statsägda finansinstituten, vilket gäller även om de inte hade varit att anse som offentliga organ, av samma orsaker också kunde anses ha anförtrotts eller ålagts att utföra funktioner som normalt ligger inom myndigheternas kompetens i den mening som avses i artikel 3.1 a iv) i grundförordningen (se skälen 143 och 144). Deras beteende kan därför i vilket fall som helst tillskrivas den kinesiska myndigheterna.

(141)

Kommissionen behandlade därefter de tio återstående finansinstituten. Åtta stycken av dess ansågs vara privatägda, nämligen HSBC, Standard Chartered Bank, Ping An Bank, Australia & New Zealand Banking Group (China) Limited, Shagang Group Finance, DBS Group (China) Limited, Bank of Beijing och Hang Seng Bank. Dessutom ansågs Jinfeng Rural Commercial Bank och SPB Bank vara privata i brist på offentligt tillgänglig information om deras ägarstruktur. Kommissionen undersökte om dessa finansinstitut hade anförtrotts eller ålagts av de kinesiska myndigheterna att bevilja subventioner till stålindustrin i den mening som avses i artikel 3.1 a iv) i grundförordningen.

(142)

Enligt WTO:s överprövningsorgan anses ”anförtroende” äga rum när en myndighet ger ansvar till ett privat organ och ”åläggande” avser situationer där en myndighet utövar sina befogenheter över ett privat organ (20). I bägge fallen använder sig en myndighet av ett privat organ som ett ombud för att genomföra det finansiella bidraget och ”i de flesta fall kan det antas att ett anförtroende eller åläggande av funktioner till ett privat organ omfattar någon form av hot eller incitament” (21). Samtidigt medger led iv inte att medlemsstaterna inför utjämningsåtgärder för produkter ”i de fall en myndighet enbart utövar sina allmänna föreskrivande befogenheter” (22) eller när ett statligt ingripande som ”i vissa fall men inte i andra kan leda till ett visst resultat uteslutande beroende på de faktiska omständigheterna och marknadsaktörernas utövande av sitt fria val” (23). ”Anförtroende” och ”åläggande” innebär i stället att ”myndigheterna har en mer aktiv roll än att bara inta en stödjande hållning” (22).

(143)

Kommissionen noterade att det normativa regelverket för stålindustrin som nämns i skälen 100–120 är tillämpligt för alla finansinstitut i Kina, även privatägda finansinstitut. Ett exempel på detta är att meddelandet om en rad yttranden om en lösning på överkapacitetsproblemet är riktat till alla policybanker, stora banker, banker som är aktiebolag, postsparbanker, banker med utländska investeringar, kapitalförvaltningsföretag och andra finansinstitut som står under förvaltning av CBRC.

(144)

Det framgick dessutom vid kontrollbesöken hos företagen i urvalet att majoriteten av de låneavtal som erhållit från företagen i urvalet hade ungefär samma lånevillkor och att de låneräntor som beviljats av de privata finansinstituten är ungefär desamma eller delvis desamma som de räntor som beviljats av de statsägda finansinstituten.

(145)

Kommissionen sände även skrivelser till dessa tio finansinstitut i vilken den begärde ytterligare information om deras lånepraxis och riskbedömning. Endast ett finansinstitut svarade och uppgav att det inte kunde svara utan att först ha samrått med tillsynsmyndigheterna. Efter att ha samrått med CBRC underrättade detta finansinstitut kommissionen om att det var villigt att samarbeta men att CBRC låtit det förstå att ett sådant samarbete måste ske inom ramen för en mekanism för samarbete mellan myndigheter (dvs. ett informationsutbyte mellan de kinesiska myndigheterna och EU-regleringsmyndigheterna och inte ett direkt informationsutbyte mellan kommissionen och banken). Kommissionen välkomnade detta erbjudande om samarbete, men konstaterade att det var omöjligt att inrätta ett sådant mellanhandsarrangemang för återstoden av undersökningen. Kommissionen har hursomhelst inte mottagit vare sig någon ytterligare skrivelse eller någon ytterligare begäran från CBRC. Dessutom lämnade finansinstitutet inte några kommentarer om sakförhållandena inom den fastställda tidsfristen. Ingen av dessa institutioner inkom därför inte med någon bevisning som stred mot kommissionens undersökningsresultat.

(146)

Eftersom de privata finansinstituten inte lämnat någon information som stred mot kommissionens resultat drog kommissionen slutsatsen att alla finansinstitut (även privata finansinstitut) i Kina som står under CRBC:s tillsyn för såvitt angår stålindustrin har anförtrotts eller ålagts funktioner av staten i den mening som avses i artikel 3.1 a iv) första strecksatsen i grundförordningen i form av genomförande av politiska åtgärder och tillhandahållande av lån till förmånliga räntor till stålindustrin.

(147)

Efter underrättandet av uppgifter menade de kinesiska myndigheterna att kommissionen måste klargöra om den tillämpade normen ”anförtroende” eller ”åläggande”, eftersom dessa båda begrepp utesluter varandra. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionens tolkning av anförtroende och åläggande var för snäv, eftersom den var inriktad på en rättslig norm som innebar att ”myndigheterna har en mer aktiv roll än att bara inta en stödjande hållning”. De kinesiska myndigheterna hävdade för sin del att panelen i ärendet US – Export Restraints (Förenta staterna – Exportbegränsningar) hade krävt en djupare analys baserad på förekomsten av i) en uttrycklig och positiv handling, genom delegering eller order, ii) riktad till en viss part och iii) vars syfte är en särskild uppgift eller ett särskilt mål (24).

(148)

När det gäller den första punkten fann kommissionen att normerna ”anförtroende” och ”åläggande” inte uteslöt varandra, eftersom staten i bägge fallen använder sig av ett privat organ som ett ombud för att genomföra ett finansiellt bidrag. När det gäller den andra punkten instämde kommissionen inte i de kinesiska myndigheternas tolkning av vilken rättslig norm som skulle tillämpas. Såsom redan beskrivits i skäl 142 har kommissionen grundat sig på senare WTO-rättspraxis där överprövningsorganet ansett att ersättandet av begreppen ”anförtroende” och ”åläggande” med ”delegering” och ”order” var en alltför rigid norm (25). Härav följer att den bevisnorm som fastställdes av överprovningsorganet i detta ärende är mindre strikt än panelens ursprungliga tolkning i ärendet US – Export Restraints. De kinesiska myndigheterna lade hursomhelst inte fram någon bevisning eller några argument som vederlägger kommissionens undersökningsresultat i den nu aktuella undersökningen rörande anförtroende och ålaggande i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen. Detta påstående avvisades därför.

(149)

Såsom framgår av skälen 100–120 åläggs finansinstituten i flera rättsliga dokument som är särskilt inriktade på företag i stålsektorn att tillhandahålla lån till förmånliga räntor till stålindustrin. På grundval av dessa dokument kan det påvisas att finansinstituten tillhandahåller förmånliga lån endast till ett begränsat antal branscher/företag som följer de kinesiska myndigheternas politik inom relevanta delar.

(150)

Kommissionen drar därför slutsatsen att subventionerna i form av förmånliga lån inte är allmänt tillgängliga utan är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Ingen av de berörda parterna lämnade heller någon bevisning som tydde på att de förmånliga lånen grundas på objektiva kriterier eller villkor i enlighet med artikel 4.2 b i grundförordningen.

(151)

Efter utlämnandet av uppgifter angav de kinesiska myndigheterna att man på grundval av överprövningsorganets rapport i ärendet US–Aircraft (andra klagomålet) borde inrikta selektivitetsanalysen inte bara på ”just de mottagare som identifierats i klagomålet utan … alla företag och branscher som är berättigade till subventionen i fråga” (26) och att enligt panelrapporten i ärendet EC–- Aircraft (27) måste en subvention för att vara selektiv tillhandahållas till en tillräckligt begränsad ”grupp” av företag eller branscher. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen inte specificerat vilken del av de dokument som kommissionen hänvisar till som rör uttryckligt beviljande av förmånliga lån till stålindustrin. Kommissionen hänvisade i detta avseende till de dokument som anges i skäl 100. Den anser att hänvisningarna till stålindustrin är tillräckligt tydliga eftersom industrin antingen identifieras med sitt namn eller genom en tydlig hänvisning till den produkt som den tillverkar eller den industrigrupp som den tillhör. Dessutom gör det faktum att den kinesiska staten stödjer en begränsad grupp av främjade branscher, bland annat stålindustrin, att denna subvention är selektiv.

(152)

Kommissionen beräknade storleken på den utjämningsbara subventionen. I samband med denna beräkning bedömde kommissionen förmånen för mottagaren under undersökningsperioden. I enlighet med artikel 6 b i grundförordningen förmånen för mottagaren utgöras av skillnaden mellan det räntebelopp som företaget betalar för det offentliga lånet och det belopp som företaget skulle ha behövt betala för ett likvärdigt kommersiellt lån på marknaden.

(153)

I detta sammanhang noterade kommissionen att det fanns vissa särdrag på den kinesiska stålmarknaden. Såsom förklaras i avsnitten 3.4.1–3.4.3 visar de lån som tillhandahållits av de kinesiska finansinstituten tecken på ett betydande statligt ingripande och motsvarar inte de räntor som normalt sett gäller på en fungerande finansmarknad.

(154)

Grupperna i urvalet uppvisar skillnader i fråga om ekonomisk situation. De fick samtliga någon form av lån under undersökningsperioden, vilka till exempel hade olika löptider, säkerhet, garantier och andra särskida villkor. Av dessa två anledningar var den genomsnittliga räntan olika för varje företag, eftersom varje företag hade sin egen lånestruktur.

(155)

Kommissionen konstaterade i samband med undersökningen att finansieringen av den kinesiska stålbranschen, precis som framgått i samband med de fyra grupperna av tillverkare i urvalet, karaktäriseras av revolverande lån, dvs. lån som gör att ett företag på förfallodagen kan erhålla färskt kapital i form av ett nytt lån motsvarande det belopp det återbetalat. Enligt de kinesiska riktlinjerna för riskbaserad låneklassificering borde dessa klassificeras som s.k. problemlån, vilket betyder att även om låntagaren för tillfället är i stånd att återbetala både lånebeloppet och ränta så finns det ändå vissa faktorer som kan inverka negativt på låntagarens återbetalningsförmåga. Så skedde emellertid inte i praktiken (se skäl 125).

(156)

För att ta hänsyn till dessa särdrag gjorde kommissionen en individuell bedömning av den ekonomiska situationen för var och en av grupperna av exporterande tillverkare i urvalet. Först analyserade kommissionen den allmänna ekonomiska situationen och förekomsten av revolverande lån på gruppnivå. Denna analys utvidgades därefter till de enskilda företagen i gruppen vars verksamhet omfattade produktion av varmvalsade platta stålprodukter. Detta innebar att kommissionen beräknade förmånen av förmånslånen för varje enskilt företag i de grupper av exporterande tillverkare som ingick i urvalet, för att därefter hänföra denna vidare till den berörda produkten.

(157)

Jiangsu Shagang Group hade enligt sin egen redovisning en allmänt lönsam situation under undersökningsperioden. Gruppen hade dock en svag lönsamhet under hela perioden 2012–2015, vilket betyder att smärre förändringar i den interna eller externa affärsmiljön skulle kunna leda till att gruppen började drabbas av förluster. Gruppens skuldsättningsgrad var hög men fullt hållbar i en kapitalintensiv bransch som stålindustrin. Denna allmänna bild bekräftades på plats.

(158)

Kommissionen noterade att Jiangsu Shagang Group hade tilldelats kreditbetyget AAA av det kinesiska kreditvärderingsinstitutet China Lianhe Credit Rating Co., Ltd, för obligationsemissioner på den kinesiska marknaden.

(159)

Kommissionen noterade dock även att enligt en studie som Internationella valutafonden (28) nyligen publicerat finns det betydande skillnader mellan lokala kinesiska kreditbetyg och internationella kreditbetyg. Till exempel ger de lokala kreditvärderingsinstituten över 90 % av de kinesiska obligationerna kreditbetyget AA till AAA, under det att mindre än 2 % av företagen får så höga kreditbetyg på den amerikanska marknaden.

(160)

Detta framgår tydligt av diagrammet nedan, vilket hämtats från studien i fråga.

(161)

Mot denna bakgrund drog kommissionen slutsatsen att Jiangsu Shagang group visserligen tilldelats ett gott kreditbetyg av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut men att detta betyg inte är tillförlitligt.

(162)

Om man ser till de enskilda företag vars verksamhet omfattade produktion av varmvalsade platta stålprodukter så redovisade dessa förluster i sin redovisning under undersökningsperioden, men detta var dock inte en återkommande situation och andra ekonomiska indikatorer som t.ex. skuldsättningsgrad och räntetäckningsgrad visade inte på några större strukturella problem vad gäller företagens skuldåterbetalningsförmåga. På plats kunde kommissionen dock konstatera att detta företag hade ett revolverande lån bland lånen i urvalet. Vidare hade ett betydand antal kortfristiga lån i lånetabellerna ersatts av nya lån till samma belopp på förfallodagen. Dessutom hade ett av företagen i gruppen som ingick i urvalet fått ett kortsiktigt lån från ett finansinstitut som är specialiserat på osäkra lån till en mycket hög ränta (mellan 14 till 16 %), vilket också är ett tecken på att detta företag hade haft likviditetsproblem under undersökningsperioden.

(163)

Denna situation gav ytterligare stöd till kommissionens bedömning att det kinesiska kreditbetyget på AAA till Jiangsu Shagang Group inte var att anse som tillförlitligt.

(164)

Vidare hade ett certifikat utgivet av Jiangsu Shagang Group fått betyget Prime-1 av Moody's 2013. Detta kreditbetyg hade emellertid fastställts på grundval av kreditbetyget från Bank of China, New York Mellon branch, som hade ställt en garanti just av den anledningen att Jiangsu Shagang Group inte själv hade ett tillförlitligt och oberoende kreditbetyg.

(165)

Det finansinstitut som beviljat lånet hade inte gjort någon kreditvärdighetsbedömning. För att kommissionen skulle kunna fastställa förmånen var den således tvungen att bedöma om räntesatsen för det lån som beviljats Jiangsu Shagang Group låg på en marknadsmässig nivå.

(166)

Kommissionen ansåg att gruppens ekonomiska situation motsvarade ett kreditbetyg på BB, vilket är det högsta betyg som inte längre betraktas som ”hög till högsta kreditvärdighet”. Hög till högsta kreditvärdighet betyder att kreditvärderingsinstitutet anser att de obligationer ett företag emitterar kommer att kunna möta sina betalningsförpliktelser och att banker kan investera i dem.

(167)

Obligationer med låg kreditvärdighet anses ha spekulativa drag. Obligationer som klassificeras till ”låg kreditvärdighet” kommer sannolikt att ha en viss kvalitet och ett visst skydd, men inte tillräckligt för att uppväga en stor osäkerhet eller en betydand exponering gentemot ogynnsamma förhållanden. Kreditbetyget BB är det högsta betyget i denna kategori, vilket speglar det faktum att gäldenären är mindre sårbar på kort sikt än andra gäldenärer med ett lågt kreditbetyg. Det finns emellertid fortfarande en stor osäkerhet och en betydand exponering gentemot ogynnsamma affärsmässiga, finansiella eller ekonomiska förhållanden som kan leda till att gäldenären inte har tillfredsställande förmåga att uppfylla sina finansiella åtaganden enligt Standard and Poor's definition av kreditbetygen.

(168)

Den premie som kan förväntas för obligationer emitterade av företag med detta kreditbetyg (BB) tillämpades sedan på den standardränta som tas ut av Kinas folkbank för att man skulle komma fram till marknadsräntan.

(169)

Detta pålägg fastställdes genom att man beräknade den relativa spreaden mellan indexen för företagsobligationer med A-kreditbetyg i Förenta staterna och företagsobligationer med BB-kreditbetyg i Förenta staterna på grundval av Bloomberg-data för industrisegment. Denna relativa spread lades därefter till den referensränta som offentliggjorts av Kinas folkbank för den dag lånet beviljades och gällande samma löptid som det berörda lånet. Denna beräkning genomfördes individuellt för vart och ett av de lån som tillhandahållits företaget.

(170)

För lån i Kina i utländsk valuta är situationen densamma vad gäller marknadssnedvridningar och bristen på giltig kreditvärdering, eftersom dessa lån beviljas av samma kinesiska finansinstitut. Därför, och som konstaterats tidigare, användes företagsobligationer med BB-kreditbetyg i relevanta valutor som emitterats under undersökningsperioden för att fastställa ett pålägg som sedan tillämpades på USD LIBOR-räntan för att fastställa ett lämpligt referensvärde.

(171)

För att ta hänsyn till den ökade risk som följer av användningen av revolverande lån i de enskilda företag vars verksamhet omfattar produktion av varmvalsade platta stålprodukter försökte kommissionen dessutom identifiera ett annat lämpligt referensvärde på den kinesiska marknaden. I detta sammanhang noterade kommissionen att en statsägd bank hade tillhandahållit lån med en löptid på 16 månader till ett av företagen i Jiangsu Shagang Group till en ränta på mellan 14 och 16 %. Enligt Jiangsu Shagang Group berodde denna relativt höga ränta på att just detta finansinstitut är specialiserat på lån till företag som har ekonomiska svårigheter och företaget hade vänt sig till detta institut för att lösa ett tillfälligt likviditetsproblem. Med tanke på att revolverande lån ofta är ett tecken på att ett företag har kortsiktiga likviditetsproblem kan både villkoren och löptiden anses vara lämpliga för att avspegla den extra förmån som användningen av ett revolverande lån ger.

(172)

Kommissionen ansåg således att denna siffra som relevant referensvärde för alla lån med en löptid på högst två år som tillhandahållits till de tillverkningsföretag som använde sig av revolverande lån. Revolverande lån ingås för övrigt oftast för kortare perioder. Det är ytterst osannolikt att ett revolverande lån skulle ha en löptid på mer än två år, vilket är en slutsats som bekräftas av de konkreta uppgifter man funnit om de lån som kontrollerats i företagen i urvalet.

(173)

I de kommentarer som de kinesiska myndigheterna och de samarbetsvilliga företagen i urvalet lämnade efter utlämnandet av uppgifter ifrågasatte de den metod som använts för den relativa spreaden i skäl 169. Mot bakgrund av dessa kommentarer sände kommissionen ytterligare ett dokument till alla berörda parter i vilket den närmare förklarar den metod som använts.

(174)

Sammanfattningsvis mottogs följande kommentarer:

(175)

Vad gäller den första punkten håller kommissionen med om att affärsbanker vanligtvis använder ett pålägg uttryckt i absoluta termer. Den noterar att detta tillvägagångssätt används framför allt av praktiska skäl, eftersom räntan i slutänden uttrycks i absoluta termer. Detta absoluta tal är emellertid ett resultat av en riskbedömning som grundar sig på en relativ bedömning. Ett BB-rankat har X % högre sannolikhet att gå i konkurs än vad staten eller ett riskfritt företag har. Detta är en relativ bedömning, vilket framgår av de data som de kinesiska myndigheterna lämnat rörande spreadarnas historiska utveckling (se analysen nedan). Den relativa spreaden ger uttryck för förändringarna i de underliggande marknadsvillkoren, vilka inte framgår om man studerar den absoluta spreaden.

(176)

Vad gäller den andra och tredje punkten instämmer kommissionen i utgångsantagandet att räntorna inte bara återspeglar de företagsspecifika riskprofilerna utan även lands- och valutaspecifika risker. De land- och valutaspecifika riskerna varier ofta över tiden och dessa variationer ser olika ut för olika länder. Detta stämmer även i detta fall. Följden blir att de riskfria räntorna varierar betydligt över tiden och således kan vara som lägst ömsom i Förenat staterna och ömsom i Kina. Dessa skillnader förklaras av de faktorer som konstaterats, den förväntade BNP-tillväxten, förväntningarna på den ekonomiska utvecklingen och inflationsnivån. Eftersom den riskfria räntan varierar över tiden kan man ha samma nominella absoluta spread vid mycket olika riskbedömningar. Om till exempel banken uppskattar den företagsspecifika risken för ett fallissemang till 10 % högre än för den riskfria räntan (relativ uppskattning) kan den därav följande relativa spreaden ligga på mellan 0,1 % (vid en riskfri ränta på 1 %) och 1 % (vid en riskfri ränta på 10 %).

(177)

Ur en investerares perspektiv är den relativa spreaden således ett bättre mått i och med att det återspeglar storleken på avkastningsspreaden och på grund av det sätt den påverkas av referensräntenivån.

(178)

Metoden är landsneutral. Om till exempel den riskfria räntan i Förenta staterna är lägre än den riskfria räntan i Kina kommer denna metod att ge högre absoluta pålägg. Om å andra sidan den riskfria räntan i Kina är lägre än den riskfria räntan i Förenta staterna kommer denna metod att ge lägre absoluta pålägg. För att närmare illustrera detta kan det nämnas att de data som lämnats av de kinesiska myndigheterna visar att den relativa spreaden var låg precis innan dotcom-bubblan sprack 2002. Därefter gick den tillbaka till låga nivåer fram till dess att den finanskris och ekonomiska kris som orsakats av subprime- och statsskuldkriserna bröt ut. Efter finanskrisen och den ekonomiska krisen har de relativa spreadarna legat på en högre nivå än före krisen. Denna högre nivå på de relativa spreaden återspeglar en kraftig försämring av makroekonomiska fundamenta och en dämpad aggregerad efterfrågan, som även gjorde att inflationen i Förenta staterna (och andra avancerade ekonomier) föll ner till mycket låga nivåer.

(179)

Det framgår av de data som lämnats av de kinesiska myndigheterna att den absoluta spreaden inte återspeglar försämringen av underliggande fundamenta. Till exempel var skillnaden relativt liten vad gäller den absoluta avkastningsspreaden i Förenta staterna, dvs. – 2,46 procentenheter 2003 och 2,35 procentenheter under undersökningsperioden, trots att skillnaden var stor vad gäller den genomsnittliga inflationen, dvs. – 2,27 % 2003 och endast 0,12 % 2015. Den relativa spreaden fångar bättre in skillnaden i den ekonomiska situationen för dessa båda, dvs. 48,86 % 2003 jämfört med 71,57 % 2015. På samma sätt var den absoluta spreaden 2006 (före krisen) 1,55 %, vilket är nästan densamma som 2017 (1,56 %) trots att de underliggande marknadsvillkoren hade ändrats väsentligt. Denna förändring av marknadsvillkoren kommer till uttryck i den relativa spreaden, vilken var 27 % 2006 och 46 % 2017.

(180)

Kommissionen instämmer även i att relativ spread-metoden leder till orimliga resultat vid negativ ränta. Detta scenario är emellertid inte aktuellt i det du aktuella fallet. Kommissionen ansåg att vad gäller undersökningsperioden fångade relativa spread-metoden bättre de underliggande marknadsvillkor som inverkade på de företagsspecifika riskerna bättre än vad den absoluta spread-metoden gjorde.

(181)

Vad gäller den fjärde punkten tolkade kommissionen de uppgifter som lämnats av de kinesiska myndigheterna på ett annat sätt. Om man använder sig av de uppgifter som lämnats av de kinesiska myndigheterna ser man att den absoluta spreaden inte är så stabil som de kinesiska myndigheterna hävdat utan i stället varierat över tiden, från 1 % till 4,5 %. Dessutom uppvisar den relativa spreaden exakt samma utveckling som den absoluta spreaden under de senaste 23 åren, dvs. när den relativa spreaden ökar minskar den absoluta spreaden och vice versa. Vad gäller den påstådda volatiliteten är storleken på förändringarna ungefär densamma – skillnaden mellan de högsta och lägsta siffrorna är 530 % för den relativa spreaden och 450 % för den absoluta spreaden. Om man använder de uppgifter som lämnats av de kinesiska myndigheterna på de historiska PBOC-räntorna visar det sig att för vissa år ger den relativa metoden ger ett lägre referensvärde än den absoluta metoden.

(182)

På grundval av det ytterligare dokumentet hävdade de kinesiska myndigheterna att åren 2002 och 2008–2010 borde lyftas ut ur analysen eftersom de inte var ”normala” år. Kommissionen kan inte se någon anledning till att bortse från svängningar i konjunkturcykeln. Recessioner är en del av konjunkturcykeln och analysen bör ta hänsyn till alla aspekter av denna cykel, inte bara de goda åren. Detta gäller även för mycket svåra recessioner såsom finanskrisen och den ekonomiska krisen 2008–2010.

(183)

Vad gäller den femte punkten gav användningen av den relativa spread som observerats under undersökningsperioden verkligen andra resultat än vad användningen av den absoluta spreaden gjorde när den tillämpades mer precist på nivån olika löptider i stället för på nivån genomsnittet för alla löptider. Dessa divergerande resultat berodde dock inte på att den relativa spreaden i sig var felaktig utan på att det fanns stora skillnader i tidsstrukturen för risken mellan de amerikanska och kinesiska räntesatserna. I Förenta staterna var skillnaden i räntan mellan en ettårig och en tioårig obligation mycket större (mellan 2,5 % och 3,7 %) än skillnaden mellan PBOC:s ettåriga ränta och mer än femåriga ränta (en skillnad på 0,8 %). Denna skillnad förklaras av att man tillämpat olika startpunkt för den relativa spreaden. Om Kina hade haft samma tidsstruktur för risken som startpunkt skulle detta ha gett referensräntor som hade följt en logisk trend för alla löptider. Om man exempelvis antar en skillnad på 3 % mellan korta och långa PBOC-räntor skulle detta ha lett till en referensränta på 15,81 % för långfristiga lån, vilket är högre än referensräntan på 14,22 % för kortfristiga lån.

(184)

Kommissionen var medveten om detta problem redan från början. För att minimera effekterna av de skillnader i tidsstrukturen för risk mellan de två länderna beslutade kommissionen att använda sig av den genomsnittliga spreaden för alla löptider, vilket innebär att det internationella referensvärdet närmar sig de kinesiska förhållandena och att de företagen inte bestraffas på grund av sin höga andel kortfristiga lån.

(185)

Vad gäller den sjätte punkten instämde kommissionen inte med de kinesiska myndigheternas påståenden. Påståendet att kommissionen endast använde den relativa spreaden för långfristiga lån är felaktigt i sak. Relativ spread-metoden användes både för långfristiga och kortfristiga lån. Användandet av en enda genomsnittlig spread för lån med olika löptider gör att de korta löptiderna inte får för stor tyngd, eftersom kommissionen i praktiken tillämpade denna spread på lån med olika löptider.

(186)

Vad gäller den sjunde punkten medgav kommissionen att den hade använt uppgifter från två olika tidsperioder, dvs. den relativa spread som var tillämplig under undersökningsperioden och den PBOC-ränta som var tillämplig vid tidpunkten för lånets beviljande, och att den tidsperiod som beaktas för varje lån ska vara densamma. Kommissionen instämde emellertid inte i de kinesiska myndigheternas slutsats att alla uppgifter i stället borde ha tagits från undersökningsperioden. I detta hänseende noterade kommissionen att de specifika villkoren för varje lån såsom till exempel variationer i räntesatsen, bör beaktas vid fastställandet av den korrekta tidsperioden för spreaden och för PBOC-räntan. I den nu aktuella undersökningen hade kommissionen emellertid inte tillgång till denna information för alla lån som beviljats företagen i urvalet. Mot bakgrund av att den saknade information om de specifika villkoren för de lån som tidigare beviljats och eftersom de kinesiska myndigheterna så begärde beslutade kommissionen att för denna undersökning använda sig av den relativa spread och den PBOC-ränta som var tillämplig under undersökningsperioden för alla lån som beviljats företagen i urvalet. Kommissionen justerade storleken på förmånen till följd av den förmånliga utlåningen nedåt i enlighet därmed.

(187)

Vad gäller den sista punkten instämde kommissionen i att de källor som det hänvisas till i det ytterligare dokumentet avsåg användningen av en relativ spread med avseende på obligationsavkastning och att det inte angavs i någon av dessa källor att denna skillnad måste uttryckas i relativa termer. Kommissionen påpekade att syftet med relativ spread-metoden var att konstruera en kreditriskpremie som ska tillämpas på de riskfria räntan för att räkna fram en referensränta. Kreditriskpremier är kopplade till hur investerarna ser på ett värdepapper och vilken avkastning de förväntar sig i utbyte för en ökad risk. Dessutom är det så att även om inte alla källor grundar sig på vetenskaplig litteratur så upprepade de vad som angivits i andra källor. Kommissionen ansåg på grundval av alla dessa skäl att alla dessa källor var att anse som relevanta.

(188)

Kommissionen vidhöll sin ståndpunkt att den relativa spread-metoden bättre återspeglar den riskpremie som ett finansinstitut skulle tillämpa för de kinesiska exporterande tillverkarna på en icke snedvriden marknad, särskilt med hänsyn till att referensräntenivån i Kina och referensräntenivån i Förenta staterna utvecklats olika över tiden.

(189)

Efter underrättandet av uppgifter invände dessutom de kinesiska myndigheterna och två företag i urvalet också mot användandet av en ränta på mellan 14 % och 16 % för alla lån med en löptid på högst två år på nivån företag som använde sig av revolverande lån. Följande kommentarer mottogs:

(190)

Vad gäller den första punkten har kommissionen inte klassificera alla lån med en löptid på högst två år som revolverande lån. Det faktum att ett visst företag hade revolverande lån ansågs blott vara en indikation på att företagets ekonomiska situation var sämre än vad som vid första påseendet framgår av årsredovisningen och att den ytterligare risken var kopplad till kortsiktiga likviditetsproblem. Det var därför nödvändigt med en högre riskpremie för alla kortfristiga lån, oavsett om dessa var revolverande eller inte.

(191)

Vad gäller den andra punkten instämmer kommissionen inte i de kinesiska myndigheternas och de exporterande tillverkarnas bedömning. De kinesiska myndigheterna anser själva att revolverande lån utgör en ytterligare faktor vad gäller kreditrisken. Såsom anges i CBRC:s riktlinjer för riskbaserad låneklassificering bör revolverande lån rapporteras åtminstone som problemlån (29). Att ett lån är i denna kategori betyder att även om låntagaren för tillfället är i stånd att återbetala både lånebeloppet och ränta så finns det ändå vissa faktorer som kan inverka negativt på låntagarens återbetalningsförmåga.

(192)

Revolverande lånekrediter förekommer i Europa och har använts av unionens stålindustri, men deras villkor skiljer sig mycket från kinesiska revolverande lån. Revolverande lånefaciliteter i unionen är i huvudsak kreditramar med ett i förväg fastställt högsta belopp som kan tas i anspråk och återbetalas vid flera tillfällen under en förutfastställd tidsperiod. I motsats till vad de kinesiska myndigheterna hävdar medför sådana kreditfaciliteter dessutom ytterligare kostnader, t.ex. en avtalsmässig marginal utöver den vanliga korta marknadsräntan (30) eller en förutbestämd förvaltningsavgift. I det exempel rörande BNP Paribas som de kinesiska myndigheterna visade på föreskrevs dessutom en avgift för kapital som inte utnyttjats under kreditfacilitetens löptid. Å andra sidan skiljde sig villkoren för de revolverande lån som hittades vid kontrollbesöken hos de kinesiska företagen i urvalet inte från villkoren för andra kortfristiga lån. De hade inte angivits som kreditramar eller en revolverande kreditfacilitet och inte heller var det några extra avgifter eller marginaler knutna till dem. Vid en första anblick förefaller de vara normala kortfristiga lån. Det framgick emellertid av den kontroll av återbetalningen av dessa lån som genomfördes vid kontrollbesöket att kapitalbeloppet återbetalades med färska lån från samma bank till samma belopp inom en vecka före eller efter det ursprungliga lånets förfallodag. Kommissionen utvidgade därefter sin analys till att omfatta även de andra lånen i lånetabellerna och fann i de flesta fall exempel på exakt samma beteende. På grundval av alla dessa skäl vidhöll kommissionen sin ståndpunkt i fråga om revolverande lån.

(193)

Kommissionen instämde inte i fakta i Shougang Groups specifika påstående att kommissionen identifierat revolverande lån främst för företagen Qian'an Coal, Xishan Coking and Shougang Corp. Kommissionen identifierade revolverande lån i samtliga av de kontrollerade företagen i Shougang Group, bland annat tillverkningsföretagen Shougang Mining och Qian'an, där alla kortfristiga lån som beviljades under undersökningsperioden var att anse som revolverande lån.

(194)

Vad beträffar den tredje punkten ansåg kommissionen att det lån som beviljats företaget i Jiangsu Shagang Group var ett jämförbart lån på marknadsmässiga villkor, eftersom det beviljas på villkor (för en beskrivning se skäl 162) som är av den typen som gäller vid en ekonomisk situation som kännetecknas av kortsiktiga likviditetsproblem. Dessutom motsvarade löptiden för proxylånet (16 månader) generellt sett den kortsiktiga naturen hos de lån på vilka detta proxyreferensvärde tillämpades för förmånsberäkningen. Proxyreferensräntan justerades dock för att ta hänsyn till ränteskillnader mellan lån med en löptid på högst ett år och lån med en löptid på mellan ett och två år, på grundval av de respektive skillnaderna mellan de två löptiderna i PBOC-räntan. De berörda företagen fick en detaljerad beräkning av denna justering.

(195)

Kommissionen avvisade således alla påståenden avseende användandet av en räta på mellan 14 % till 16 % för alla lån med en löptid på högst två år på nivån företag som använde sig av revolverande lån.

(196)

Dessutom kritiserade Jiangsu Shagang group att kommissionen räknade lån till dess dotterbolag från Shagang Finance och moderbolaget två gånger i beräkningen av förmånen. Shagang hävdade även att kommissionen borde ha dragit av den ”negativa förmånen”, dvs. förmånen för de lån för vilka de faktiska räntebetalningarna var högre ände referensräntor som beräknats av kommissionen. Kommissionen avvisade båda påståendena.

(197)

Vad gäller den påstådda dubbelräkningen noterade kommissionen att Shagang främst hänvisade till koncerninterna lån mellan Shagang Finance och närstående ståltillverkande företag. I detta hänseende erinrade den om att Shagang Finance inte hade lämnat någon information till kommissionen om sina egna lån. Dessutom har kommissionen inte beräknat någon fördel på nivån Shagang Finance. Detta gör att det är uteslutet att det förekommit någon dubbelräkning. Vad gäller de fåtaliga återstående koncerninterna lånen mellan Shagang Group och de ståltillverkande företagen kontrollerade kommissionen om det verkligen förekommit någon dubbelräkning. Redan före utlämnandet av uppgifter hade emellertid endast två lån i den lånesammanställning som lämnats av Shagang Group angivits som koncerninterna, under det att lånesammanställningen från Hongchang Plate endast innehöll ett sådant lån. Inte heller om man jämförde dessa lån faktamässigt finns det någon överensstämmelse dem emellan vad gäller lånebelopp, löptid och tillämplig ränta. Företaget lämnade inga nya uppgifter efter utlämnandet av uppgifter till stöd för sitt påstående att dessa lån i verkligheten motsvarade varandra. Kommissionen ansåg därför att vart och ett av dessa lån rapporterats endast en gång, antingen i gruppens eller i det tillverkande företagets låneförteckning.

(198)

När det gäller påståendet rörande den ”negativa förmån” som avses i skäl (196) konstaterade kommissionen frågan om en rättvis jämförelse inte uppstår. Framförallt kan erhållandet av ett lån som inte är till en förmånlig ränta inte uppväga den förmånen av ett annat lån som erhållits till förmånlig ränta. Kommissionen hade endast beaktat de lån för vilka det beräknade referensvärdet var högre än den ränta som betalats av företagen vid beräkningen av förmånen. Detta påstående avvisades därför.

(199)

Hesteel Group hade också enligt sin egen redovisning en allmänt lönsam situation. Gruppen gick visserligen inte med förlust, men lönsamheten var svag allmänt sett och detta gör att det finns en exponering gentemot ogynnsamma affärsmässiga, finansiella eller ekonomiska förhållanden. Gruppen hade även en hög skuldsättningsgrad.

(200)

Om man ser till de företag vars verksamhet omfattade produktion av varmvalsade platta stålprodukter så presenterades den allmänna ekonomiska situationen på ungefär samma sätt som på gruppnivån, dvs. en svag lönsamhet men inga förluster. Dessutom visade andra ekonomiska faktorer som t.ex. skuldsättningsgrad och räntetäckningsgrad inte på några större strukturella problem vad gäller företagens skuldåterbetalningsförmåga. På plats kunde kommissionen emellertid konstatera att 80 % av de undersöta lånen i urvalet till dessa företag var revolverande och uppgick till betydande belopp, vilket tyder på att likviditetssituationen var långt bräckligare än vad som framgick av årsredovisningarna.

(201)

Kommissionen noterade att Hesteel Group tilldelats kreditbetyget AAA av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitutet, dvs. Agricultural Bank of China Hangang Sub-branch. Av samma skäl som anges i skälen 159–161 drog kommissionen slutsatsen att detta kreditbetyg inte var att anse som tillförlitligt. Det faktum att det även fanns ett revolverande lån gav ytterligare stöd till kommissionens bedömning att det kinesiska kreditbetyget på AAA till Hesteel Group inte var att anse som tillförlitligt.

(202)

Kommissionen ansåg därför att man borde använda BB-kreditbetyget som referensvärde på gruppnivån i enlighet med vad som anges i skälen 166–168 för beräkningen av den totala förmånen för de varmvalsade platta stålprodukterna till följd av att det inte gjorts en verklig riskbedömning.

(203)

För att ta hänsyn till den ökade risk som följer av användningen av revolverande lån i de enskilda företag vars verksamhet omfattar produktion av varmvalsade platta stålprodukter och eftersom villkoren och löptiden för dessa lån var i stort sett desamma som för de högräntelån som nämns i skäl 162 ansåg kommissionen att man borde använda samma referensvärde som nämns i det skälet som relevant referensvärde för alla lån med en löptid på högst två år som tillhandahållits till de tillverkningsföretag som använde sig av revolverande lån. Eftersom revolverande lån oftast ingås för kortare perioder är det ytterst osannolikt att ett revolverande lån skulle ha en löptid på mer än två år, vilket är en slutsats som bekräftas av de konkreta uppgifter man funnit om de lån som kontrollerats i företagen i urvalet.

(204)

De påståenden och argument som framfördes av de kinesiska myndigheterna och vissa av företagen i urvalet med avseende på den allmänna metod som använts för den relativa spreaden och på användningen av ett proxyreferensvärde gäller i samma utsträckning för Hesteel Group. Kommissionen har redan motbevisat dessa i skälen 175–195.

(205)

Efter utlämnandet av uppgifter undrade klaganden om kommissionen hade beaktat ett betydande kapitaltillskott på cirka en miljard euro till Hesteel 2010, vilket fortfarande medförde förmåner för denna grupp under undersökningsperioden. Kommissionen noterade att detta påstådda kapitaltillskott var föremål för en fråga i april 2017 från Förenta staterna och EU till Kina inom ramen för WTO:s kommitté för subventioner och utjämningsåtgärder. Kommissionen fann ingen bevisning under undersökningen för att detta påstådda kapitaltillskott hade medfört någon fördel för Hesteel Group under undersökningsperioden.

(206)

Shougang Group hade enligt sin egen redovisning en allmänt svår ekonomisk situation. Enligt den bevisning som erhållits för åren 2014 och framåt gick gruppen med förlust både 2014 och 2015. Den hade en hög belåning och ökade sina kortfristiga skulder med mer än 10 % under undersökningsperioden. Dessutom fann man 25 revolverande lån vid kontrollen på plats på moderbolagsnivå. Vidare hade ett betydande antal ytterligare kortfristiga lån i lånetabellerna ersatts av nya lån till samma belopp på förfallodagen.

(207)

När det gäller de företag vars verksamhet omfattade produktion av varmvalsade platta stålprodukter visade årsredovisningarna liksom bevisningen rörande specifika lån i värderingar av tillgångar och genomförbarhetsrapporter att dessa företag hade en kontinuerlig verksamhet trots förluster flera år i rad eller endast marginella vinster, hög skuldsättningsgrad, låg räntetäckningsgrad, försämrade ekonomiska indikatorer och osäkra framtidsutsikter. Under perioden 2012–2015 hade dessa företag under flera år i rad inte ett tillräckligt rörelseresultat för att täcka räntekostnaderna. Vid kontrollen hittade kommissionen dessutom flera fall av skuldsanering som skett på grund av betalningssvårigheter. Dessutom var alla kortfristiga lån som beviljats ett av tillverkningsföretagen under undersökningsperioden revolverande lån.

(208)

Trots dessa omständigheter hade Shougang Group tilldelats kreditbetyget AAA av ett kinesiskt kreditvärderingsinstitut, dvs. Dagong International. Av samma anledning som anges i skälen (159)–(161), och till följd av den bevisning man hittat vid kontrollen, beslutade kommissionen att bortse från det kinesiska kreditbetyg som tilldelats Shougang Group.

(209)

Mot bakgrund av denna allmänna situation ansåg kommissionen att det var nödvändigt att fastställa ett lämpligt referensvärde på gruppnivå. För att ta hänsyn till den ökade risk som följer av användningen av revolverande lån och eftersom villkoren och löptiden för dessa lån var i stort sett desamma som för de högräntelån som nämns i skäl 162 använde kommissionen samma referensvärde som nämns i det skälet för alla tillhandahållna lån med en löptid på högst två år. Eftersom revolverande lån oftast ingås för kortare perioder är det ytterst osannolikt att ett revolverande lån skulle ha en löptid på mer än två år, vilket är en slutsats som bekräftas av de konkreta uppgifter man funnit om de lån som kontrollerats i företagen i urvalet.

(210)

Vad gäller de övriga lånen på gruppnivå med en löptid på minst två år använde sig kommissionen på grundval av tillgänglig information av det allmänna referensvärdet och tilldelade dem det högsta kreditbetyget för obligationer som klassificeras till ”låg kreditvärdighet” på gruppnivå (se skälen 166–168).

(211)

Kommissionen drog dessutom slutsatsen vad gäller de företag vars verksamhet omfattade produktion av varmvalsade platta stålprodukter att situationen var sådan att dessa företag inte skulle ha haft tillgång till ytterligare lån under undersökningsperioden om det inte förekommit statligt stöd. Följaktligen gick den förmån som dessa företag erhållit utöver ett vanligt räntepålägg. Förmånen under undersökningsperioden bestod i stället av de lån som med tanke på dessa företags allmänna ekonomiska situation inte skulle ha tillhandahållits om det inte förekommit ett statligt stöd. I detta sammanhang noterade kommissionen att Shougang Group är ett stort statsägt företag som öronmärkts som ett ”premierat” företag i den elfte femårsplanen och den tolfte femårsplanen för stålindustrin.

(212)

Kommissionen beslutade därför i överensstämmelse med avsnitt E b V i 1998 års riktlinjer (31) att behandla de utestående beloppen för dessa lån under undersökningsperioden som ett bidrag som tillhandahållits som ett led i regeringens politik. På grundval av tillgängliga uppgifter utjämnade kommissionen endast de lån som beviljats under undersökningsperioden.

(213)

De påståenden och argument som framfördes av de kinesiska myndigheterna och vissa av företagen i urvalet med avseende på den allmänna metod som använts för den relativa spreaden och på användningen av ett ställföreträdande riktmärke gäller i samma utsträckning för Shougang Group. Kommissionen har redan motbevisat dessa i skälen 175–195.

(214)

Efter utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna också mot behandlingen av lån som bidrag och lade fram följande argument:

(215)

De exporterande tillverkarna upprepade i princip de kinesiska myndigheternas kommentarer. Shougang Group lämnade dock några specifika ytterligare kommentarer:

(216)

Vad gäller den första punkten instämde inte kommissionen i de kinesiska myndigheternas påstående att den inte hade lämnat ut de viktigaste omständigheter som har samband med dess konstaterande vad gäller förekomsten av statligt stöd som ligger till grund för dess undersökningsresultat. Det statliga stöd som nämns i skäl 211 ingår i det övergripande resonemanget om förmånliga lån och hänförde sig således till den bevisning som redan beskrivits utförligt i avsnitten 3.4.1 till 3.4.3. Kommissionen kommer i avsnitt 3.5 dessutom med en del ytterligare argument rörande förekomsten av statligt stöd till vissa företag inom stålindustrin med ekonomiska svårigheter. Eftersom både Shougang Group och the Benxi Group ansågs vara nationella premierade företag gäller resonemangen i avsnitt 3.5 även för dem.

(217)

Vad gäller den andra och tredje punkten klargjorde kommissionen att den inte ansåg att de lån som tillhandahållits till företagen i urvalet som sådana var att anse som bidrag. I motsats till vad som hävdats av de kinesiska myndigheterna hade kommissionen inte ändrat det finansiella bidraget från ett lån till ett bidrag rättsligt sett. Kommissionen har medgett att de lån som tillhandahållits företagen var kopplade till betalningsförpliktelser. Vid förmånsberäkningen för en såda transaktion gjorde kommissionen dock inte någon räntejämförelse utan använde utestående kapitalbeloppet för lånet som startpunkt.

(218)

I detta sammanhang har kommissionen även närmare specificerat att den inte beaktat hela lånebeloppet vid förmånsberäkningarna. Endast den utestående delen av lånen togs som startpunkt och det företogs därefter flera justeringar av detta belopp. I det första steget fastställdes förmånen på grundval av det utestående kapitalbeloppet för lånet minus den ränta som erlagts under undersökningsperioden. I steg två justerades kapitalbeloppet genom avskrivning i enlighet med det underliggande syftet med lånet. Om lånets syfte angavs vara likviditet/rörelsekapital togs hela beloppet. Om lånet helt klart var kopplat till en långsiktig investering avskrevs kapitalbeloppet över lånets löptid och endast den del av beloppet som hänförts till undersökningen beaktades. Till sist justerades förmånsbeloppet ytterligare så att det endast återspeglar det antal dagar under undersökningsperioden som lånet löpte.

(219)

Alla dessa justeringar visar att kommissionen inte tog hänsyn till hela lånebeloppet vid sin förmånsberäkning. Kommissionen fann därför att resonemanget i panelrapporten för EC – DRAMS inte var tillämpligt för denna undersökning. I det ärendet var det fråga om beräkningsmetoden (34) och panelen ifrågasatte främst det faktum att EG hade tagit hela lånebeloppet som förmån vad gäller Hynixs utan att ta hänsyn till vilka förpliktelser de var kopplade till (35). Eftersom detta inte var fallet i den nu aktuella undersökningen avvisades således detta påstående.

(220)

Vad gäller de kinesiska myndigheternas påstående att Shougang och Benxi Groups ekonomiska situation motsvarade en BB-rankning, vilket bör vara tillräckligt för att kunna få lån på marknaden, erinrade kommissionen om att den gjort en differentierad bedömning av företagen på gruppnivå och företagen på tillverkningsföretagsnivå. Kommissionens slutsats var att en ekonomisk situation motsvarande en BB-ranking endast gällde på gruppnivån och inte när man ser till tillverkningsföretagen. Den avvisade därför detta påstående.

(221)

Vad gäller de kinesiska myndigheternas iakttagelse att även EU-tillverkarna gick med förlust men ändå kunde refinansiera sina skulder noterade kommissionen att det i motsats till situationen i Kina skedde refinansieringen av EU-industrins skulder på nivån hela gruppen och inte på tillverkningsföretagsnivå. EU-industrins ekonomiska situation på gruppnivå var inte densamma som i de enskilda tillverkningsföretagen. Koncernredovisningarna för Arcelor Mittal, Thyssen Krupp och Tata Group visade alla på vinst under undersökningsperioden. Såsom beskrivs i skäl 192 var dessutom villkoren för refinansieringsoperationer mycket olika i EU och Kina. Detta påstående är således ogrundat.

(222)

Vad gäller just Shougang Group gör inte det faktum att gruppen i sin helhet var lönsam att man kan ifrågasätta kommissionens beräkningsmetod för rapporterade lån. Såsom förklaras i skäl 156 har företagen i gruppen bedömts separat och slutsatserna och behandlingen anpassats till varje enskilt företags situation. Vid kontrollbesöket bekräftades det att detta tillvägagångssätt använts i och med att parterna uppgav att deras borgensmansbedömningar avser det specifika företagets situation och inte situationen på gruppnivå. Vad gäller garantier gavs, med undantag för Qian'an Coal, ingen information in frågeformulärssvaren om borgensmännen för de rapporterade lånen. Detta påstående avvisades därför.

(223)

Vad gäller tillverkningsföretaget Jingtangs ekonomiska situation har detta företag konstant gått med förlust allt sedan det inledde sin affärsverksamhet 2010, med undantag för åren 2014 och 2015, då det med nöd och näppe nå till break even och uppvisade vinster på mellan 0 % och 0,5 %. Dessutom har detta företag sedan inrättandet ackumulerade förluster på har därför detta företag redovisas ackumulerade förluster på [13–16] miljarder renminbi. Företaget har konstant uppvisat resultat långt under förväntningarna i under hela tiden låg långt under förväntningarna i den genomförbarhetsrapport som ligger till grund för godkännandet av Jingtang-konstruktionsprojektet. Under undersökningsperioden utarbetades en värdering av tillgångarna, betänkande har utarbetats om en ändring i aktieägarstrukturen i Shougang Jingtang. I denna rapport uppskattades företagets nettovärde under undersökningsperioden till mindre än en tredjedel av det ursprungliga investeringsbeloppet. Kommissionen vidhåller därför sina slutsatser med avseende på tillverkningsföretaget Jingtang.

(224)

Vad gäller Shougang Groups ifrågasättande av kommissionens beräkningsmetod klargjorde kommissionen att den för alla kinesiska företag noterat att det rörelseresultat som rapporterats i årsredovisningen i själva verket var vinsten efter finansiella utgifter. Därför hade kommissionen vid beräkningar av de ekonomiska indikatorerna lagt till de finansiella utgifterna till rörelseresultatet för att få fram resultat före ränteutgifter för varje företag. Kommissionens vidhåller därför sin ståndpunkt i fråga om beräkningen av de ekonomiska indikatorerna.

(225)

Efter utlämnandet av uppgifter kritiserade Shougang Group även bristen på detaljer vad gäller kommissionens behandling av tre av dess tillverkningsföretag. Kommissionen konstaterade att det lämnat fullständiga uppgifter i sitt andra särskilda utlämnande. I synnerhet gjorde kommissionen en bedömning av den ekonomiska situationen för Qian'an Coal, Shougang Mining och Xishan Coking under perioden 2012–2015. Förutom lönsamhet beaktades även andra nyckeltal när den drog sina slutsatser om huruvida företagen var finansiellt sunda (se skälen 226–228).

(226)

Vad gäller Qian'an Coal hade företaget redovisat mycket små vinster (nära break even) innan 2014, en liten vinst 2014 (mindre än 3 %) och en förlust under undersökningsperioden. Dess omsättning hade stadigt minskat och halverades nästan mellan 2012 och 2015. Företaget hade dessutom en kontinuerligt hög belåningsgrad (över 60 %) under detta tidsspan och genererade inte tillräckligt med vinst för att täcka betalningen av sina ränteutgifter under undersökningsperioden (räntetäckningsgrad < 1). Omkring en tredjedel av de kortfristiga lån som företaget beviljats under undersökningsperioden (och som stod för omkring en tredjedel av företagets totala utestående skuld) anses utgöras av revolverande lån.

(227)

Shougang Mining gick konstant med förlust under perioden 2012–2015, med undantag för 2013 när det uppvisade en liten vinsmarginal. Totalt sett redovisar företaget ackumulerade förluster på ungefär två miljarder Totalt hade företaget ackumulerade förluster på omkring 2 miljarder renminbi 2015. Företagets omsättning har kontinuerligt minskat under de senaste fyra åren och mer än halverades mellan 2012 och undersökningsperioden. Shougang Mining hade en kontinuerligt hög belåningsgrad (över 60 %) under de senaste fem åren och genererade inte tillräckligt med vinst för att täcka betalningen av sina ränteutgifter under något av de senaste fem åren (räntetäckningsgrad < 1). Det enda lån som beviljades till företaget under undersökningsperioden ansågs vara ett revolverande lån. Kommissionen vidhåller därför sina slutsatser med avseende på företagen Qian'an Coal and the Shougang Mining.

(228)

Xishan Coking inrättades i slutet av 2009 och inledde med en stor förlust (över 300 miljoner renminbi) som fortfarande inte hade absorberats under undersökningsperioden. Företagets omsättning hade minskat under de senaste fyra åren och företagets belåningsgrad ökade alltmer under denna tidsperiod. Många lån som beviljades till företaget under undersökningsperioden ansågs vara revolverande lån. Kommissionen godtog emellertid Shougang Groups påstående att en stor andel av Xishan Cokings skulder faktiskt var att hänföra till Jingtang och att detta inverkade kraftigt på Xishan Cokings ekonomiska resultat. Dessutom hade företaget kontinuerligt redovisat rekordvinster mellan 2012 och 2015. Till följd av detta behandlades de lån som beviljades Xishan Coking 2015 inte som bidrag, och den mottagna förmången räknades om med användning av samma metod som för företagen på koncernnivå, såsom beskrivs i skälen 209 och 210.

(229)

Benxi Group hade enligt sin egen redovisning en allmänt svår ekonomisk situation. Den gick med förlust under 2015, hade en hög belåning och ökade kontinuerligt sina skulder under perioden 2012–2015. Dessutom fann man revolverande lån vid kontrollen på plats på moderbolagsnivå.

(230)

När det gäller det företag vars verksamhet omfattade produktion av varmvalsade platta stålprodukter visade årsredovisningarna liksom bevisningen rörande specifika lån att detta företag hade en kontinuerlig verksamhet trots förluster flera år i rad eller endast marginella vinster, en stadigt ökande skuldsättningsgrad, försämrade ekonomiska indikatorer och osäkra framtidsutsikter. Detta företag hade under hela perioden 2012–2015 inte ett tillräckligt rörelseresultat för att täcka räntekostnaderna. Kommissionen hittade även ett revolverande lån bland lånen i urvalet och lånetabellerna hade vissa kortfristiga lån ersatts med nya lån till samma belopp på förfallodagen.

(231)

Trots dessa omständigheter hade Benxi Group tilldelats det inhemska kreditbetyget AA+ av ett kinesiskt dotterbolag till Moody's. Det anges emellertid i dotterbolagets allmänna ansvarsfriskrivning att det endast tillhandahåller inhemska kreditbetyg som återspeglar kreditrisken inom Kina, under det att Moody's har till uppgift att tillhandahålla expertis i managementfrågor, tekniskt stöd och analysutbildning. Med hänsyn till att de kinesiska kreditbetygen är snedvridna rent generellt (se skälen 159–161) och till den bevisning man hittat vid kontrollen beslutade kommissionen därför att bortse från det kinesiska kreditbetyg som tilldelats Benxi Group.

(232)

Mot bakgrund av denna allmänna situation ansåg kommissionen att det var nödvändigt att fastställa ett lämpligt referensvärde på gruppnivå. För att ta hänsyn till den ökade risk som följer av användningen av revolverande lån och eftersom villkoren och löptiden för dessa lån var i stort sett desamma som för de högräntelån som nämns i skäl 162 använde kommissionen samma referensvärde som nämns i det skälet för alla tillhandahållna lån med en löptid på högst två år. Eftersom revolverande lån oftast ingås för kortare perioder är det ytterst osannolikt att ett revolverande lån skulle ha en löptid på mer än två år, vilket är en slutsats som bekräftas av de konkreta uppgifter man funnit om de lån som kontrollerats i företagen i urvalet.

(233)

Vad gäller de övriga lånen på gruppnivå med en löptid på minst två år använde sig kommissionen på grundval av tillgänglig information av det allmänna referensvärdet och tilldelade dem det högsta kreditbetyget för obligationer som klassificeras till ”låg kreditvärdighet” på gruppnivå (se skälen 166–168).

(234)

Kommissionen drog dessutom slutsatsen vad gäller tillverkningsföretaget att situationen var sådan att detta företag inte skulle ha haft tillgång till ytterligare lån under undersökningsperioden om det inte förekommit statligt stöd. Följaktligen gick den förmån som dessa företag erhållit utöver ett vanligt räntepålägg. Förmånen under undersökningsperioden bestod i stället av de lån som med tanke på dessa företags allmänna ekonomiska situation troligen inte skulle ha tillhandahållits om det inte förekommit ett statligt stöd. I detta sammanhang noterade kommissionen att Benxi Group är ett stort statsägt företag som öronmärkts som ett ”premierat” företag i den tolfte femårsplanen för stålindustrin.

(235)

Kommissionen beslutade därför i överensstämmelse med avsnitt E b V i 1998 års riktlinjer att behandla de utestående beloppen för dessa lån under undersökningsperioden som ett bidrag som tillhandahållits som ett led i regeringens politik. På grundval av tillgängliga uppgifter utjämnade kommissionen endast de lån som beviljats under undersökningsperioden. Förmånen fastställdes på grundval av det utestående kapitalbeloppet för lånet minus den ränta som betalades under undersökningsperioden. Lånets kapitalbelopp justerades genom avskrivning i enlighet med det underliggande syftet med lånet. Om lånets syfte angavs vara likviditet/rörelsekapital togs hela beloppet. Om lånet helt klart var kopplat till en långsiktig investering avskrevs kapitalbeloppet över lånets löptid och endast den del av beloppet som hänförts till undersökningen beaktades. Till sist justerades förmånsbeloppet ytterligare så att det endast återspeglar det antal dagar under undersökningsperioden som lånet löpte.

(236)

De påståenden och argument som framfördes av de kinesiska myndigheterna och vissa av företagen i urvalet med avseende på den allmänna metod som använts för den relativa spreaden och på användningen av ett proxyreferensvärde gäller i samma utsträckning för Benxi Group. Kommissionens ståndpunkt när det gäller dessa påståenden, som beskrivs i skälen 175–195, gäller även Benxi Group.

(237)

Även de påståenden och argument som framfördes av de kinesiska myndigheterna och vissa av företagen i urvalet med avseende på den allmänna metoden att behandla lån som bidrag gäller i samma utsträckning för Benxi Group. Kommissionens ståndpunkt när det gäller dessa påståenden, som beskrivs i skälen 216–221, gäller även Benxi Group.

(238)

De synpunkter som Benxi Group lämnade efter utlämnandet av uppgifter var i huvudsak en upprepning av de kinesiska myndigheternas synpunkter. Några ytterligare särskilda kommentarer tillkom dock:

(239)

När det gäller det första påpekandet noterade kommissionen att företaget i sitt svar på utlämnandet av uppgifter medgav att det hade haft finansiella svårigheter under de senaste åren och att det inte bestred något av kommissionens undersökningsresultat, såsom minskande vinstmarginaler och omsättning, hög skuldkvot och oförmåga att betala räntorna på sina lån. Företaget hade också betydande förluster under undersökningsperioden. Benxi Group medgav dessutom att vissa lån inte hade återbetalats enligt den ursprungliga återbetalningsplanen, vilket alltså visar att företaget hade svårigheter vad gäller förmågan att betala tillbaka sina lån. Mot bakgrund av den övergripande situationen för företaget vidhöll kommissionen sin ståndpunkt att företaget under normala marknadsvillkor inte skulle ha fått tillgång till ytterligare lån.

(240)

Vad gäller den omständigheten att de berörda företagen utgjorde en del av en stor koncern och att deras lån garanterades av moderföretagen, tillstod kommissionen att de lån som beviljats till tillverkningsföretaget i Benxi Group garanterades av ett annat företag i koncernen. Dock framgick det under kontrollbesöket att dessa garantier tillhandahölls av flera andra företag i koncernen som befann sig i en liknande svår ekonomisk situation. Samtliga av de kontrollerade företagen i Benxi Group gick i själva verket med förlust under undersökningsperioden, och företaget självt uppgav i sitt svar på frågeformuläret att koncernen befann sig i en situation av ”varaktig skada” som påverkade flera närstående företag och att det inte fanns några utsikter att på nytt börja gå med vinst inom den närmaste framtiden.

(241)

När det gäller företagets kreditvärdighet ansåg kommissionen att det faktum att företaget självt bekräftade sin svåra finansiella situation tydligt visade att det inte borde ha fått kreditbetyget AA++. Den enda nya bevisning som företaget lämnade i detta sammanhang var att det inte nödvändigtvis fanns ett samband mellan dess finansiella svårigheter och dess kreditbetyg, eftersom det var en stort järn- och stålkoncern med en lång tradition och ett gott rykte. Kommissionen ansåg att denna argumentation bekräftade kommissionens påstående att de kinesiska kreditbetygen inte är tillförlitliga, eftersom de främst grundar sig på företagens storlek och status och inte på deras faktiska situation.

(242)

När det gäller företagets tredje påstående höll kommissionen inte med om att den subvention som omfattades av att lån behandlades på ett liknande sätt som bidrag inte ingick i klagomålet. Detta rörde i själva verket en annan beräkningsmetod inom ramen för beviljandet av förmånliga lån, som de facto var upptagen i klagomålet. Detta påstående avvisades därför.

(243)

Det framgick av undersökningen att alla grupper av exporterande tillverkare i urvalet dragit nytta av förmånslån under undersökningsperioden. Eftersom det rör sig om ett finansiellt bidrag, en förmån för de exporterande tillverkarna och selektivitet bör denna förmån anses vara en utjämningsbar subvention.

(244)

Följande subventionsnivå har fastsällts för denna ordning under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet:

(245)

Klaganden hävdade att det fanns ett separat subventionsprogram som innebär en möjlig direkt överföring av medel av de kinesiska myndigheterna genom en de facto-garanti som säkerställer driftskontinuiteten för företag inom industrin för varmvalsade platta stålprodukter som på grund av sin ekonomiska situation har svårigheter med att betala tillbaka sina lån.

(246)

Kommissionen noterade att WTO-regelverket har en mycket högt ställd kravnivå på bevisning när det gäller att bevisa förekomsten av oskrivna åtgärder. Den undersökande myndigheten måste bland annat med hjälp av argument och stödjande bevisning tydligt kunna fastställa åtminstone att den påstådda oskrivna regeln eller normen kan tillskrivas en utländsk regering, vilket exakt innehåll den har och att den inte har en allmän och framåtriktad tillämpning. Denna kravnivå anses ha uppnåtts endast om det har lagts fram tillräcklig bevisning för vart och ett av dessa element (36).

(247)

Kommissionen kontrollerade först om den påstådda de facto-garantin kunde tillskrivas den kinesiska staten. I detta sammanhang bekräftade den att det finns en statlig politik i Kina som innebär att man väljer att utveckla stora nationella ”premierade” företag (oftast statsägda) inom stålindustrin framför mindre (oftast privata) stålverk.

(248)

Denna politik fanns redan 2009 när planen för anpassning av och återhämtning i stålindustrin som statsrådet offentliggjorde av statsrådet. I detta dokument anges det att grundprincipen är att viktiga nyckelföretag och nyckelkategorier inom järn- och stålindustrin ska stödjas i syfte att skapa en stabil marknad och främja en stabil utveckling av denna industri.

(249)

För att möta krisen 2008 framhölls det i återhämtningsplanen att industrins struktur måste anpassas och optimeras genom ”kontroll av den totala kvantiteten i kombination med avskaffande av föråldrad kapacitet, företagsomstruktureringar och utlokalisering av stålindustrin från städerna”.

(250)

Enligt detta dokument har den kinesiska staten som mål att skapa flera mycket stora företag med en stark och oberoende innovationsförmåga och internationellt konkurrenskraft, varvid de fem största inhemska järn- och stålföretagen kapacitetsmässigt ska svara för över 45 % av den nationella produktionen. Således planerar Kina att bygga flera mycket stora järn- och stålföretag med en kapacitet på 50 miljoner ton som är mycket konkurrenskraftiga på den internationella marknaden (Baosteel, Ansteel och Wuhan Iron and Steel är exempel på sådana företag). Dessutom planerar man att skapa flera stora järn- och stålföretag med en kapacitet på 10 miljoner till 30 miljoner ton. I dokumentet anges det även att man har till mål att slutföra omlokaliseringen av Shougang Group och byggandet av dess järn- och stålbas i Caofeidian.

(251)

I återhämtningsplanen anges det att man planerar och främjar ekonomiskt stöd till dessa viktiga nyckelföretag samt även planerar stöd i form av aktieemissioner, företagsobligationer, medelfristiga skuldförbindelser, kortfristiga växlar, banklån och absorption av privata riskkapitalinvesteringar för projekt som är förenliga med lagar och bestämmelser om miljöskydd och markanvändning och med bestämmelser om investeringsförvaltning samt för företag som genomför fusioner, förvärv eller omstruktureringar.

(252)

Det anges å andra sidan i planen att det finns begränsningar vad gäller finansieringen av projekt som omfattar olagligt byggande och saknar godkännande och av företag med föråldrad kapacitet. Det anges särskilt att ”i fall där det är fråga om godtycklig utbyggnad och renovering eller förflyttning av föråldrade anläggningar till en annan plats kommer finansinstituten inte att tillhandahålla någon form av krediter eller lån och den nationella mark- och resursmyndigheten kommer inte att hantera markanvändningsförfarandena”.

(253)

I den tolfte femårsplanen för stålindustrin fortsätter man med den strategi som anges i återhämtningsplanen. I den tolfte femårsplanen hänvisas det också till nyckelstålindustrier och en optimering av industrins struktur uppges vara ett av huvudmålen. Det preciseras att stora projekt är prioriterade, under det att antalet små projekt bör hållas tillbaka samtidigt som föråldrad produktionskapacitet ska avskaffas.

(254)

Ett annat av huvudmålen i den tolfte femårsplanen är att skapa en viss industriklusternivå genom att kraftigt minska antalet stålföretag. Målet var att öka de 10 största stålföretagens andel av stålproduktionen till 60 % av den sammantagna produktionen i Kina. Detta mål skulle uppnås genom fusioner, omstrukturering och avskaffande av föråldrad kapacitet. Planen innehåller dessutom en förteckning över vilka produkter och produktionsprocesser som anses vara föråldrade.

(255)

Alla de företag som ingick i urvalet i denna undersökning uppgavs vara storskaliga nyckelindustrier i den tolfte femårsplanen för stålindustrin.

(256)

I den trettonde femårsplanen för stålindustrin anges det i kapitel I.2 att ”vissa kinesiska stålföretag är bra och andra inte”. Ett av huvudmålen är även här att öka koncentrationsgraden för industrin (för de 10 största företagen) till 60 % till 2020 (eftersom detta mål inte uppnåtts under den tolfte femårsplanen för stålindustrin). Detta stämmer väl överens med det övergripande målet att minska överkapaciteten och även här är avsikten att fusioner och omstrukturering ska främjas.

(257)

I kapitel IV i den trettonde femårsplanen för stålindustrin framhålls det även att ”zombie”-företagen måste bort från marknaden. Det handlar om företag som har gått med förlust under flera år i rad och inte har tillräckligt med tillgångar för att minska sina skulder. De går med förlust och har inga framtidsutsikter och överlever endast tack vare att bankerna ständigt ger dem nya lån eller stöder dem på annat sätt. Enligt planen ska företag som inte har tillräckligt med tillgångar för att minska sina skulder eller som fallerat antingen gå i konkurs eller rekonstrueras.

(258)

Dessutom görs det i de särskilda riktlinjer för ekonomiskt stöd och minskning av överkapacitet som diskuteras i avsnitt 3.4.1.1 åtskillnad på ”bra” företag, dvs. stora industrigrupper som följer den statliga industripolitiken och ”dåliga” företag, dvs. mindre företag med en ”föråldrad produktionskapacitet” som inte passar in i de kategorier som uppmuntras av staten.

(259)

Eftersom statliga ovannämnda dokument (2009 års återhämtningsplan, den tolfte och den trettonde femårsplanen och de därmed sammanhängande planerna för stålindustrin) härrör från statsrådet kan de politik som anges i dessa hänföras till den kinesiska staten.

(260)

Kommissionen analyserade det exakta innehållet i den påstådda de facto-garantin. Den kunde inte finna att det förekom en generell oskriven åtgärd som innebär att alla stålföretag i Kina ska räddas. I samtliga de dokument som det hänvisas till i föregående avsnitt görs det i stället åtskillnad på ”bra” företag, dvs. stora industrigrupper som följer den statliga industripolitiken och ”dåliga” företag, dvs. mindre företag med en ”föråldrad produktionskapacitet” som inte passar in i de kategorier som uppmuntras av staten. Detta innebär att även om det skulle ha funnits en oskriven de facto-garanti så skulle denna ändå endast ha varit tillämplig på de nationella premierade företagen inom den första kategorin.

(261)

Kommissionen försökte fastsälla om den påstådda oskrivna garantin hade en allmän och framåtriktad tillämpning.

(262)

Verkningarna av denna statliga politik beskrevs nyligen i en forskningsrapport om zombieföretag i Kina som utarbetats av National Academy of Development and Strategy vid Renmin University of China (37). Enligt denna rapport kunde 51 % av de börsnoterade kinesiska stålföretagen anses vara zombieföretag 2013. Om man ser till ägandeförhållandena var andelen zombieföretag som störst bland de statsägda och kollektivt ägda företagen. Sett till ålder och storlek så uppvisade gruppen gamla stora och medelstora företag den högsta andelen zombieföretag. I rapporten analyserades också vilka orsakerna var till att det fanns ett så stort antal zombieföretag inom vissa sektorer. Man kom fram till att lokala myndigheter kontinuerligt ger stöd till zombieföretag som står på gränsen till att gå i konkurs och håller dem vid liv genom subventioner och lån. Detta innebär att ett företag som erhåller subventioner eller är statsägt löper större risk att bli ett zombieföretag.

(263)

Om en sektor som t.ex. stålsektorn är upptagen i statens förteckning över viktiga sektorer för stöd kommer lokala myndigheter att anstränga sig för att stödja denna sektor, vilket leder till att det skapas överkapacitet och ännu fler zombieföretag. Staten har därför försökt minska antalet företag genom att främja fusioner och förvärv av större företag. Rapporten bekräftar att lokala myndigheter har infört bestämmelser som gör att endast ett visst antal stora företag kan räddas i samband med att det ges industristöd. Det framhålls även i rapporten att finansinstitutens diskriminering i sin kreditgivning också har en inverkan när det gäller skapandet av zombieföretag. Efter 2008 har de statsägda företagens vinster minskat, under det att deras skuldsättningsgrad ökat. Skuldsättningsgraden för de privata företagen har å andra sidan minskat trots att deras vinster varit oförändrade. Detta visar på att det har varit lättare för statsägda företag än för privata företag att få lån.

(264)

Sammanfattningsvis kan det sägas att denna politik handlar om att stödja ”bra” företag, dvs. nyckelföretag eller de nationella premierade företagen med hjälp av alla slags åtgärder, under det att de dåliga företagenska fås att försvinna genom att man inte ger dem några lån alls. De premierade företagen uppmuntras dessutom till att undanröja sina mindre konkurrenter genom fusioner och förvärv stödda av staten. Den ekonomiska vinst som denna politik medför kan gå så långt som till en implicit de facto-garanti för vissa stora statsägda företag som har ekonomiska svårigheter.

(265)

Kommissionen kunde dock inte identifiera några mer precisa kriterier för fastsällandet av en allmän och framåtriktad tillämpning av en sådan oskriven åtgärd som en separat ordning. Den drog i stället slutsatsen att eftersom förmånliga lån till vissa specifika stora statsägda företag med ekonomiska svårigheter behandlats son bidrag snarare än som lån så fanns det inte någon anledning att undersöka denna fråga vidare.

(266)

Efter utlämnandet av uppgifter ifrågasatte klaganden denna slutsats och hävdade att den vidare åtgärden är statens plan för att subventionera ståltillverkning som genomförs både genom skriftliga normer såsom lagstiftning och regler och genom instruktioner, administrativa riktlinjer eller rekommendationer. Till stöd för sin uppfattning att beviskraven var uppfyllda hänvisade klaganden bland annat till WTO:s överprövningsorgans utslag i ärendet US-Zeroing, där bevisningen bestod av betydligt mer än en rad fall eller upprepade åtgärder (38). Kommissionen höll inte med om denna slutsats. I ärendet US-Zeroing var det Förenta staternas handelsministeriums kontinuerliga praxis att tillämpa en viss orättvis beräkningsmetod i antidumpningsärenden som ifrågasattes. Detta gällde ett mycket speciellt tillvägagångssätt som grundades på interna preferenser hos en regeringsmyndighet som av den federala förvaltningen specifikt fått ansvaret att handlägga handelspolitiska skyddsärenden. Det kan inte jämföras med en tolkning av ”vidare åtgärd” som skulle omfatta framåtriktade åtgärder som vidtas av potentiellt tusentals offentliga aktörer på lokal, regional eller central nivå i samband med genomförandet av en gemensam plan. Kommissionen avvisade således detta påstående.

(267)

Såsom anges i avsnitt 3.2 underrättade kommissionen de kinesiska myndigheterna om att den eftersom producenterna av järnmalm, koks och kokskol inte besvarat frågeformuläret skulle kunna komma att grunda sina avgöranden på bästa tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28.1 i grundförordningen när det gäller uppgifter som avser leverantörer av järnmalm, koks och kokskol. Kommissionen undersökte huruvida företagen i urvalet erhållit råvaror till tillverkningen av varmvalsade platta stålprodukter till priser som subventionerats av staten.

(268)

Alla företag i urvalet köpte järnmalm på den inhemska marknaden (både från närstående och icke-närstående företag) samtidigt som de också importerade betydande mängder järnmalm. Kommissionen fastställde på grundval av kontrollerade uppgifter rörande enskilda järnmalmstransaktioner från alla företag i urvalet att inköpspriset för järnmalm var detsamma oavsett om det köpts på den inhemska marknaden eller importerats eller köpts från närstående eller icke-närstående företag.

(269)

Två företag i urvalet hade närstående gruvor i utlandet. Undersökningen visade emellertid inte på att det fanns några tecken på statligt stöd i samband med investeringen i dessa gruvor. Inköpspriset (internpriset) från de närstående gruvorna förefaller hursomhelst att fastställts enligt armslängdsprincipen.

(270)

Klaganden hävdade vidare att de kinesiska myndigheterna använde sig av China Iron & Steel Association (CISA) för att påverka internationella inköpsprisförhandlingar. Kommissionen har bevisning som tyder på att man har gjort så tidigare. Detta beteende upphörde emellertid 2013 och det finns inget som tyder på att det skulle ha medfört en förmån för de tillverkare av varmvalsade platta stålprodukter som ingick i urvalet under undersökningsperioden.

(271)

Mot bakgrund av ovanstående kunde kommissionen således inte fastställa att staten tillhandahållit en subvention till företagen i urvalet för inköp av järn under undersökningsperioden.

(272)

Alla företag i urvalet köpte koks på den inhemska marknaden (både från närstående och icke-närstående företag) samtidigt som de också importerade små mängder koks. Kommissionen fastställde på grundval av kontrollerade uppgifter rörande enskilda transaktioner från alla företag i urvalet att inköpspriset för koks var detsamma oavsett om det köpts på den inhemska marknaden eller importerats eller köpts från närstående eller icke-närstående företag.

(273)

På grundval av kontrollerade uppgifter från företagen i urvalet kunde kommissionen således inte fastställa att staten tillhandahållit en subvention till dessa företag för inköp av koks under undersökningsperioden.

(274)

De kinesiska myndigheterna förklarade att den totala kolexportmarknaden regleras av reglerna för statliga handelsföretag, vilka anmälts till WTO (39). Exportvolymerna är begränsade genom exportkvoter och exportörer måste ansöka om exportlicens. Endast fem företag har beviljats en sådan exportlicens, nämligen China National Coal Group Corporation, China Minmetals Corporation, Shanxi Coal Import and Export Group Co. Limited, Shenhua Group Corporation Ltd och Aluminum Corporation of China Limited. De är samtliga stora statsägda företag. Det finns dessutom en exporttull på 3 %. Enligt uppgifter som lämnats av de kinesiska myndigheterna svarar både exporten och importen för mindre än 1 % vardera av den inhemska förbrukningen.

(275)

Vid konterollbesöket bekräftade dessutom kinesiska statstjänstemän att de kinesiska myndigheterna fastställer antalet produktionsdagar per år för kokskolföretagen, vilket är ett tydligt tecken på att försörjningen av inhemsk kokskol påverkas av ett statligt ingripande. De kinesiska myndigheterna lämnade inga ytterligare uppgifter om hur kokskolmarknaden fungerar.

(276)

Alla företag i urvalet köpte kokskol på den inhemska marknaden (både från närstående och icke-närstående företag) samtidigt som de också importerade små mängder kokskol. Kommissionen fastställde på grundval av kontrollerade uppgifter rörande enskilda transaktioner från alla företag i urvalet att inköpspriset för kokskol var detsamma oavsett om det köpts på den inhemska marknaden eller importerats eller köpts från närstående eller icke-närstående företag.

(277)

Även om undersökningen visade att försörjningen av kokskol på den inhemska marknaden i viss utsträckning påverkas av staten av de orsaker som anges i skälen 274 och 275, kunde kommissionen inte fastställa att företagen i urvalet erhållit några subventioner med anknytning till försörjningen av kokskol eller att de åtnjutit någon förmån under undersökningsperioden.

(278)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade klaganden att kommissionen också borde ha bedömt i vilken utsträckning det inhemska priset på järnmalm, koks och kol påverkat det pris som de exporterande tillverkarna är beredda att betala för importerade råvaror. Kommissionen avvisade detta argument, eftersom det inte krävs någon bedömning av huruvida en tillverkares produktionskostnader är långsiktigt hållbara för att fastställa en förmån. I stället måste kommissionen bedöma – och bedömde – huruvida staten hade tillhandahållit järnmalm, koks eller kol för mindre än skälig ersättning. Detta var inte fallet, eftersom tillverkarna hade erhållit sina råvaror till marknadspriser.

(279)

Alla företag i urvalet antingen producerade el själva eller köpte el från nätet. Inköpspriserna för el från nätet följde de officiellt fastställda prisnivåerna på provinsnivå för stora industrikunder. Såsom konstaterats även vid tidigare undersökningar (40) medförde denna prisnivå inte någon särskild fördel för dessa stora industrikunder. I detta fall fann kommissionen inte heller några belägg för att något av företagen skulle ha fått ett lägre pris. Kommissionen fann inte heller några särskilda elrelaterade subventioner hos företagen i urvalet.

(280)

På grundval av kontrollerade uppgifter från företagen i urvalet kunde kommissionen således inte fastställa att staten tillhandahållit en subvention till dessa företag för inköp av el under undersökningsperioden.

(281)

All mark i Kina ägs antingen av staten eller av ett kollektiv som består av byar eller kommuner innan juridisk äganderätt eller egendomsrätt till marken får övergå till företag eller enskilda personer. Alla fastigheter i stadsområden ägs av staten och alla fastigheter på landsbygden ägs av byarna eller kommunerna.

(282)

Enligt den kinesiska konstitutionen och marklagstiftningen kan företag och enskilda emellertid köpa ”markanvändningsrättigheter”. För industrimark är arrendeperioden vanligtvis 50 år, med möjlighet till förnyelse med ytterligare 50 år.

(283)

Enligt de kinesiska myndigheterna gäller sedan den 31 augusti 2006 enligt artikel 5 i statsrådets tillkännagivande om skärpta regler på markområdet (GF[2006] nr 31) att staten kan bevilja företag egendomsrätt till industrimark endast genom anbud eller något liknande förfarande för offentligt erbjudande, varvid det slutgiltiga priset inte får underskrida det lägsta anbudspriset. De kinesiska myndigheterna anser att Kina har en fri marknad för mark och att de priser som betalas av industriföretag för arrendet motsvarar marknadspriserna.

(284)

Tillhandahållandet av markanvändningsrättigheter i Kina regleras av Kinas lag om markförvaltning. Även följande dokument ingår i den rättsliga grunden:

(285)

Enligt artikel 10 i bestämmelsen om tilldelning av markanvändningsrättigheter till statsägd byggnadsmark genom budgivning, auktion och offert är det de lokala myndigheterna som fastställer markpriserna i enlighet med systemet för urban markvärdering (vilket endast uppdateras vart tredje år) och med den statliga industripolitiken.

(286)

I tidigare undersökningar konstaterade kommissionen att de priser som betalats för markanvändningsrättigheter i Kina inte motsvarade marknadspriser fastställda på grundval av utbud och efterfrågan på en fri marknad eftersom förfarandet för anbud eller offentligt erbjudande var otydligt, icke-transparent och inte fungerade i praktiken och eftersom priserna konstaterades vara godtyckligt fastställda av myndigheterna. Såsom nämns i skälet ovan fastställs priserna av myndigheterna i enlighet med systemet för urban markvärdering och enligt detta system ska de vid fastställandet bl.a. ta hänsyn till industripolitiken när de fastställer priset på industrimark. Dessutom är tillgången till industrimark, åtminstone i stålsektorn, enligt lag begränsad till företag som uppfyller den statliga industripolitiken (41).

(287)

Den nu aktuella undersökningen har inte visat att det skulle ha skett några märkbara förändringar i detta hänseende. Kommissionen kunde till exempel konstatera att ingen av de exporterande tillverkarna i urvalet hade deltagit i ett anbud eller något liknande förfarande för offentligt erbjudande för någon av sina markanvändningsrättigheter, inte ens för dem som de nyligen erhållit. De av företagens markanvändningsrättigheter som erhållits före 2000 hade vanligtvis tilldelats företagen gratis. Mer nyligen har mark tilldelats av de lokala myndigheterna till förhandlade priser.

(288)

Kommissionen konstaterade även att företag som ingick i Shougang Group hade fått återbetalningar från de lokala myndigheterna som kompensation för de priser de hade betalat för markanvändningsrättigheter, till exempel för sådant arbete som företaget självt utfört med avseende på grundläggande infrastruktur på marken. Dessutom hade en del av de markanvändningsrättigheter som tilldelats företag i Shougang Group behövt betalas först flera år efter det att marken hade börjat användas.

(289)

Ovannämnda bevisning strider mot de kinesiska myndigheternas påståenden om att de priser som betalas för markanvändningsrättigheterna i Kina motsvarar ett marknadspris som bestämts av tillgång och efterfrågan på en fri marknad.

(290)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att det utöver systemet för övervakning av urban mark även finns ett system för dynamisk markövervakning, och att detta bekräftats vid kommissionens översyn när åtgärderna upphör att gälla beträffande solcellspaneler med ursprung i Folkrepubliken Kina. Kommissionen medgav att systemet för dynamisk markövervakning hade analyserats i förordningen om översyn när åtgärderna upphör att gälla beträffande solcellspaneler (42). I skälen 421 och 425 i den förordningen anges att kommissionen slog fast att dessa priser är högre än de lägsta referenspriser som fastställs av systemet för urban markvärdering och används av de lokala myndigheterna, eftersom de sistnämnda priserna bara uppdateras vart tredje år, medan de dynamiska övervakningspriserna uppdateras varje kvartal. Det fanns dock det inga uppgifter om att markpriserna baserades på de dynamiska övervakningspriserna. Däremot bekräftade de kinesiska myndigheterna under undersökningen beträffande solcellspaneler att systemet för dynamisk övervakning av urbana markpriser övervakar de fluktuerande prisnivåerna för mark i vissa områden (dvs. 105 städer) i Kina och har utformats för att bedöma hur markpriserna utvecklas. Utgångspriserna för budgivningar och auktioner baserades dock på de referensvärden som fastställts genom systemet för markvärdering. Dessutom fick i detta fall de grupper av företag som ingick i urvalet sin mark kostnadsfritt eller genom tilldelning. Därför är det faktum att det sistnämnda systemet existerade irrelevant, eftersom det inte omfattade företagen i urvalet.

(291)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att det faktum att marken hade tilldelats till förhandlade priser inte var ett tecken på att det saknades sund konkurrens eller på att de priser företagen betalade låg under det normala marknadspriset. Varken de kinesiska myndigheterna eller de företag som ingick i urvalet lämnade dock någon ny bevisning för att de priser som betalats för tilldelad mark baserades på marknadspriser.

(292)

Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen hänvisade till slutsatser från tidigare undersökningar för att fastställa huruvida marknadspriserna snedvridits till följd av statliga ingripanden, i stället för att använda de faktiska omständigheter som låg till grund för ärendet. Kommissionen noterar att den de facto hade beaktade de särskilda omständigheterna i ärendet, såsom de beskrivs i skälen 287–288, vilka stödde kommissionens slutsats att resultaten av de tidigare undersökningarna fortfarande var giltiga.

(293)

Benxi Group hävdade också att kommissionen borde godta priset på ett markområde på det kinesiska fastlandet, eftersom företaget ansåg att man hade betalat ett skäligt pris som återspeglade markens verkliga värde. Företaget lade dock inte fram någon ny bevisning som skulle kunna ändra kommissionens bedömning. Påståendet avvisades därför.

(294)

De kinesiska myndigheterna gjorde också gällande att återbetalningar avseende arbete med grundläggande infrastruktur som utförts av företaget inte utgjorde subventioner, eftersom detta normalt är en uppgift för den lokala förvaltningen. I artikel 3.1 iii i grundförordningen undantas dock enbart allmän infrastruktur från definitionen av en subvention. Infrastrukturtjänster för ett företags eller dess kunders exklusiva användning, exempelvis anläggande av privata vägar eller andra nyttoområden, igenfyllande av hål samt andra arbeten för att göra ett markområde redo för byggandet av en fabrik är inte allmän infrastruktur som staten får tillhandahålla. Det handlar snarare om infrastruktur som är avsedd för ett företag och som inte skulle ha byggts om inte företaget hade etablerat sig på ett visst markområde. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(295)

Situationen vad gäller tillhandahållandet av mark och markförvärv i Kina är icke-transparent och priserna sätts godtyckligt av myndigheterna.

(296)

De kinesiska myndigheternas tillhandahållande av markanvändningsrättigheter bör därför anses vara en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a iii och 3.2 i grundförordningen som har formen av ett tillhandahållande av varor som innebär att de mottagande företagen beviljas en förmån. Såsom förklaras i skälen (285)–(289) finns det ingen fungerande marknad för mark i Kina och användningen av ett externt referensvärde (se skälen 300–311) visar att de belopp som betalas för markanvändningsrättigheterna av de exporterande tillverkarna i urvalet ligger långt under det normala marknadspriset.

(297)

Vad gäller förmånlig tillgång till industrimark för företag som tillhör visa branscher noterar kommissionen att det pris som sätts av de lokala myndigheterna måste stå i samklang med den statliga industripolitiken (se skäl 285). Enligt denna industripolitik har stålindustrin en central roll för den kinesiska industrin och den anges som en främjad industri. Dessutom fastställs det i statsrådets beslut nr 40 att myndigheterna ska se till att främjade industrier tillhandahålls mark. I artikel 18 i beslut nr 40 klargörs att industrier som är ”begränsade” inte ska få tillgång till markanvändningsrättigheter. Subventionen är selektiv i enlighet med artikel 4.2 a och 4.2 c i grundförordningen, eftersom det förmånliga tillhandahållandet endast ges till företag som tillhör vissa branscher, i detta fall stålsektorn, och statens förfaranden på detta område är otydliga och icke-transparenta.

(298)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens slutsats om selektivitet är irrelevant om det inte finns någon fungerande marknad för mark i Kina, eftersom alla företag i Kina då skulle ha samma start- och försäljningspriser för samma skifte av markanvändningsrättigheter. De kinesiska myndigheterna ansåg dessutom att bedömningen avseende selektivitet inte var tillräckligt motiverad, eftersom den endast hänvisade till stål som en främjad industri.

(299)

Kommissionen anser att förekomsten av en icke-fungerande marknad i Kina inte nödvändigtvis utesluter en slutsats om selektiviteten inom denna marknad. Det faktum att de företag som ingick i urvalet erhöll kostnadsfri markanvändningsrätt visar ju att de erhöll en särskild förmånsbehandling. Å andra sidan säger det faktum att vissa företag får en ytterligare förmånsbehandling inget om hur marknaden som helhet fungerar. Den bevisning som samlats in från de företag som ingick i urvalet bekräftade också att det ”främjande” som avses i den rättsliga grunden tillämpades i praktiken. Därför vidhöll kommissionen sin slutsats att denna subvention är selektiv och att den följaktligen anses vara utjämningsbar.

(300)

Precis som i tidigare undersökningar (43) och i enlighet med artikel 6 d ii) i grundförordningen användes markpriser från det separata tullområdet Taiwan, Penghu, Kinmen och Matsu (Kinesiska Taipei eller Taiwan) som externt referensvärde (44). Förmånen för mottagarna beräknas som skillnaden mellan det belopp som faktiskt betalats av var och en av de exporterande tillverkarna i urvalet (dvs. det faktiska pris som anges i kontraktet eller i tillämpliga fall priset i kontraktet minus det belopp som de lokala myndigheterna gett i återbetalning/bidrag) för markanvändningsrättigheterna och det belopp som normalt sett skulle ha betalats på grundval av referensvärdet från Kinesiska Taipei.

(301)

Kommissionen anser att Kinesiska Taipei är ett lämpligt externt referensvärde av följande skäl:

(302)

I enlighet med den metod som tillämpades i de tidigare undersökningarna använde kommissionen det genomsnittliga markpriset per kvadratmeter som fastställts för Taiwan, korrigerat för inflationen och den BNP-utveckling som inträffat efter det att de berörda kontrakten avseende markanvändningsrättighet ingicks. Uppgifterna om priser på industrimark togs från webbplatsen för industrikontoret vid ekonomiministeriet i Taiwan. Inflationen och BNP-utvecklingen för Taiwan beräknades på grundval av inflationstakten och utvecklingen av BNP per capita i löpande priser i US-dollar för Taiwan, vilka offentliggjorts av IMF under 2015.

(303)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen borde ha använt ett nationellt snarare än ett externt riktmärke för att beräkna den påstådda subventionen, och det av följande två skäl: För det första, om den påstådda subventionen anses vara specifik för stålindustrin, borde priserna för markanvändningsrättigheter för företag från andra sektorer användas. Alternativt borde priserna från systemet för dynamisk markövervakning ha använts. Den första punkten har redan behandlats ovan: det faktum att vissa företag får en ytterligare förmånsbehandling säger inget om hur marknaden som helhet fungerar, och kommissionen har fastställt att marknaden inte fungerade som helhet. Vad gäller användningen av systemet för dynamisk markövervakning som riktmärke konstaterade kommissionen att systemet är utformat för att övervaka utvecklingen av markpriser i vissa områden. Som sådant speglar det bara de priser som betalas för markanvändningsrättigheter i Kina, vilka såsom redan har anförts inte betraktas som marknadspriser.

(304)

Benxi Group invände också mot att markpriserna i Taiwan användes som riktmärke, och detta av följande skäl: Benxi är beläget i ett mindre område i Liaoningprovinsen, med betydligt mindre jämförbar befolkningstäthet, marktillgång och BNP än Kinesiska Taipei. Dessutom har Benxi Group en lång markanvändningshistoria och har investerat i mark och konstruktion för långsiktig användning. Därför skiljer sig priserna betydligt åt. Företaget hävdade att priset för markägande är inte jämförbart med priset för markanvändningsrättigheter.

(305)

För det första höll kommissionen inte med om företagets bedömning av Liaoningprovinsen. Enligt offentligt tillgänglig information (45) var Liaoning en av de första provinserna i Kina som industrialiserades. Liaoningprovinsen har den största ekonomin av provinserna i nordöstra Kina. Dess nominella BNP för 2011 var den sjunde största i Kina (av de 31 provinserna). Även dess BNP är lägre än Taiwans, var Liaoning 2008 den region som hade högst BNP-tillväxt av den globala G8x8-gruppen, dvs. de åtta provinser eller stater under nationell nivå som hade högst BNP av de åtta nationerna med högst BNP. Liaoning upprätthöll sin BNP-tillväxt på 13.1 % under 2009 och behöll sin ställning som provinsen med den högsta ekonomiska tillväxten. Den ekonomiska tillväxten har sedan dess saktat in och uppgick till 3 % under 2015. På nationell nivå hör Liaoning till de tre provinserna med den största tillverkningen av tackjärn, stål och verktygsmaskiner för skärande bearbetning. Liaoning är också en av de viktigaste tillverkningsbaserna för råvaror i Kina.

(306)

För det andra beaktade kommissionen redan att vissa rättigheter till markanvändning förvärvades för länge sedan för långsiktig användning när den beräknade förmånens storlek, eftersom detta riktmärke justerades för att avspegla förändringar över tiden genom att hänsyn togs till utvecklingen av BNP och inflationen.

(307)

För det tredje, vad gäller skillnaderna i pris mellan markägande och markanvändningsrättigheter, bokför de kinesiska företagen inte markanvändningsrättigheter som leasing utan som en immateriell tillgång, dvs. de behandlar markanvändningsrättigheter på samma sätt som företag i andra länder behandlar köpt mark. Företagen själva verkar inte göra någon åtskillnad mellan ägandet av mark och markanvändningsrättigheter. Därför avvisades Benxi Groups påstående om markanvändningsrättigheter.

(308)

Efter utlämnandet av uppgifter hävdade Shougang Group att den mark som används av ett av dess produktionsföretag är torrlagda havsområden. Som sådan är den tillfälligt undantagen från markanvändningsskatt eftersom sådan mark betraktas som mindre värdefull. Därför hävdar man att ett lägre riktmärke bör användas för sådan återvunnen mark. Kommissionen bekräftade att mark som är torrlagda havsområden är undantagen från markanvändningsskatt under de första åren den används. Dock står det i inget i lagstiftningen om markanvändningsskatt om att värdet av sådan torrlagd mark skulle minska i samband med undantaget. Dessutom godtog kommissionen redan alla de justeringar av markanvändningspriset som den exporterande tillverkaren begärt för att ta hänsyn till kostnaderna för utfyllnad av den torrlagda marken. Slutligen är den torrlagda marken idealiskt belägen vid kusten i närheten av Peking och är lättillgänglig för import av råvaror och transport av färdiga varor. Även detta argument avvisades därför.

(309)

Shougang Group kom dessutom med ytterligare påståenden avseende vissa utgifter för markanvändningsrättigheter som inte hade beaktats för Shougang Qian'an och avseende felaktig klassificering av vissa markområden för Shougang Mining. Kommissionen godtog dessa påståenden och justerade beräkningen av förmånens storlek för dessa två företag i enlighet med detta.

(310)

I enlighet med artikel 7.3 i grundförordningen fördelades detta subventionsbelopp över undersökningsperioden med tillämpning av den normala livslängden för markanvändningsrätter för industrimark, dvs. 50 år. Beloppet fördelades sedan över den totala omsättningen för de olika företagen i urvalet under översynsperioden, eftersom subventionen inte var knuten till exportresultat och inte beviljats på grundval av framställda, producerade, exporterade eller transporterade kvantiteter.

(311)

Följande subventionsnivå har fastsällts för denna ordning under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet:

(312)

Programmet ”två år gratis, tre år hälften” ger FIE-företag rätt att inte betala någon bolagsskatt alls under de första två åren och bara 12,5 % i stället för den normala skattesatsen på 25 % under de tre påföljande åren.

(313)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 8 i Kinas bolagsskattelag för företag med utländska investeringar och utländska företag (FIE-bolagsskattelagen) och artikel 72 i genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag för företag med utländska investeringar och utländska företag.

(314)

Enligt de kinesiska myndigheterna avslutades detta program genom artikel 57 i bolagskattelagen från 2008 (bolagsskattelagen) med en övergångsperiod till slutet av 2012.

(315)

Genom programmet ”två år gratis, tre år hälften” fick företag förmåner under räkenskapsåret 2012, varefter ordningen har avskaffats enligt de kinesiska myndigheterna. Undersökningen bekräftade att Jiangsu Shagang Group visserligen var berättigat till denna skatteordning, men att den inte fått några förmåner därav efter 2012. Kommissionen fastställde vidare att de kinesiska myndigheterna verkligen hade avskaffat detta skatteprogram.

(316)

De företag som ingick i urvalet fick inga finansiella bidrag eller förmåner inom ramen för detta program under undersökningsperioden.

(317)

Detta program ger företag möjlighet att dra av inkomster från tillverkning med hjälp av fullständig användning av resurser från sin beskattningsbara inkomst. Om ett företags tillverkning sker i enlighet med de normer som anges i Katalog över inkomstskatteförmåner för företag med synergistisk utvinning av resurser kan 10 % av inkomsten dras av vid beräkningen av företagets beskattningsbara inkomst.

(318)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 33 i bolagsskattelagen och genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag samt följande tillkännagivanden:

(319)

Denna skattelättnad är endast tillämplig på företag som använder de resurser som anges i katalogen över inkomstskatteförmåner för företag med synergistisk utvinning av resurser som huvudsaklig råvara. Dessutom måste den slutprodukt som är resultatet av bearbetningen av denna råvara ha tillverkats i enlighet med relevanta nationella normer eller branschnormer som specificeras i katalogen.

(320)

Det konstaterades att en av de exporterande tillverkarna i urvalet, Hesteel Group, använde denna subvention. Detta företag hade lämnat in en ansökan om detta och fått en officiell underrättelse om att det uppfyllde kriterierna för att omfattas av denna ordning och därför var berättigat att fylla i sina bolagsskattedeklarationer i enlighet därmed.

(321)

Kommissionen anser att skattelättnaden i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett finansiellt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket innebär att de berörda företagen beviljas en förmån. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(322)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom den är begränsad till vissa kategorier av råvaror och slutprodukter inom vissa specifika företagskategorier som uttömmande definieras i lagstiftningen i katalogen över inkomstskatteförmåner för företag med synergistisk utvinning av resurser.

(323)

Efter utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot att denna subvention fastställts vara selektiv, eftersom den gynnade olika branscher och grundades på objektiva kriterier (dvs. produktion med användning av vissa resurser). Kommissionen ansåg att denna subvention är selektiv, eftersom den lagstiftning som den beviljande myndigheten omfattas av begränsar tillgången till denna subvention enbart till vissa kategorier av råvaror och slutprodukter som uttömmande definieras i lagstiftningen i katalogen över inkomstskatteförmåner för företag med synergistisk utvinning av resurser, till exempel sådana som hör till stålindustrin. Det rör sig till exempel om material som konverterslagg, slagg från elektrisk ugn och järnlegeringsugnsslagg som används för att framställa järnlegeringar, masugnsgas som används för att framställa elektricitet och värme samt koksugnsgas som används för att framställa järnsulfat.

(324)

Kommissionen anser därför att denna subvention är utjämningsbar.

(325)

Kommissionen har beräknat storleken på den utjämningsbara subventionen som skillnaden mellan den skatt som normalt skulle ha betalats under undersökningsperioden och den skatt som de berörda företagen faktiskt betalade under undersökningsperioden.

(326)

Storleken på subvention för denna särskilda ordning fastställdes till 0,06 % för Hesteel Group.

(327)

Skatterabatten för forskning och utveckling innebär att företag får en förmånlig skattebehandling för sin FoU-verksamhet inom vissa prioriterade högteknologiområden som fastställts av staten, under förutsättning att vissa tröskelnivåer för FoU-utgifter uppnåtts.

(328)

Närmare bestämt innebär detta att FoU-utgifter för att utveckla ny teknologi, nya produkter och nya metoder som inte utgör immateriella tillgångar och redovisas i vinst- och förlusträkningen för det innevarande räkenskapsåret efter det att de dragits av till fullo mot bakgrund av den aktuella situationen omfattas av ett avdrag på ytterligare 50 %. När de ovannämnda FoU-utgifterna utgör immateriella tillgångar omfattas de av avskrivning på grundval av 150 % av kostnaden för den immateriella tillgången.

(329)

Den rättsliga grunden för detta program är artikel 30.1 i bolagsskattelagen, och genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag samt följande tillkännagivanden:

(330)

Vid kontrollbesöket på plats hos det kinesiska myndigheterna fastställdes det att den ”nya teknologi, de nya produkter och de nya metoder” som kan komma i fråga för detta skatteavdrag hör till vissa högteknologiområden som stöds av staten samt de gällande prioriteringarna för högteknologiområden som stöds av staten, vilka anges i riktlinjerna för prioriterade områden för prioriterad utveckling av avancerade industrier.

(331)

Företag som drar fördel av denna ordning måste lämna in sin skattedeklaration och relevanta bilagor. Förmånens faktiska storlek anges i deklarationen.

(332)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett finansiellt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket innebär att de berörda företagen beviljas en förmån. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen. Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna ordning till att endast avse företag som har FoU-utgifter inom vissa prioriterade högtekonologiområden som fastställts av staten, såsom till exempel stålsektorn.

(333)

Efter utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot att denna subvention fastställts vara selektiv, eftersom den gynnade olika branscher, grundades på objektiva kriterier (t.ex. uppkomna FoU-utgifter) och inte utjämnades i den kanadensiska antisubventionsundersökningen beträffande vissa enhetliga väggmoduler från Kina på grund av att den inte var selektiv. Kommissionen noterade att ordningen redan hade utjämnats i förfarandet beträffande bestruket finpapper (46). Denna subvention är selektiv, eftersom den lagstiftning som den beviljande myndigheten omfattas av begränsar tillgången till denna subvention till vissa företag och industrier som klassificeras som ”prioriterade områden”, till exempel sådana som hör till stålindustrin.

(334)

Det utjämningsbara subventionens storlek beräknades i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterats få under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som ska betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som ska betalas efter det ytterligare avdraget på 50 % av de faktiska FoU-utgifterna.

(335)

Endast ett företag, Hesteel Group, gynnades av denna subvention, och subventionens storlek fastställdes till 0,28 %.

(336)

En organisation eller enskild person som använder mark i storstäder, mindre städer och förvaltningsenheter och i industri- och gruvdistrikt ska normalt sett erlägga skatt för urban markanvändning. Markanläggningsskatten tas ut av de lokala skattemyndigheterna i det område där marken används. Vissa markkategorier är befriade frän markanvändningsskatt, nämligen till exempel mark som vunnits ur havet, mark för användning av statliga inrättningar, civilsamhällets organisationer och militära enheter för eget ändamål, mark för användning av institutioner som finansieras med statliga anslag från finansministeriet, mark som används av religiösa tempel, offentliga parker, offentliga historiska platser, offentliga platser med skönhetsvärde, gator, vägar, torg, offentliga gräsmattor och annan offentlig mark i stadsområden.

(337)

Följande dokument utgör den rättsliga grunden för detta program:

(338)

Två företag, dvs. Hesteel Group och Shougang Group, hade fått rabatt på eller befrielse från markanvändningsskatten av det lokala markanvändningskontoret trots att de inte tillhörde någon av de kategorier som är befriade enligt den ovan angivna nationella lagstiftningen.

(339)

Kommissionen anser att skattebefrielsen i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen eftersom det förekommer ett finansiellt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket innebär att de berörda företagen beviljas en förmån. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen. Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom företagen fick ett skatteavdrag som var särskilt avsett för dem och inte var tillgängligt för andra företag enligt den allmänna rättsliga ram som anges i skäl 336.

(340)

Efter utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot att denna subvention fastställts vara selektiv, eftersom den gynnade olika branscher och grundades på objektiva kriterier. Kommissionen tillstår att det finns objektiva kriterier för att fastställa mottagarna av undantag från markanvändningsskatt. Eftersom de företag som drog fördel av denna subvention beviljades undantag även om de inte motsvarade något av dessa objektiva kriterier, var den subvention som beviljades dessa företag de facto selektiv.

(341)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterats få under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som skulle betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som faktiskt betalades under undersökningsperioden.

(342)

Hesteel Group och Shougang Group har erhållit skatetbefrielse inom ramen för denna ordning. Storleken på subventionen för denna särskilda ordning fastställdes till 0,66 % för Shougang Group. För Hesteels del var beloppet obetydligt och hade ingen inverkan på gruppens totala subventionsnivå.

(343)

Kommissionen drog slutsatsen att de exporterande tillverkarna i urvalet mottagait några finansiella bidrag eller förmåner under undersökningsperioden inom ramen för de andra program för befrielse från direkta skatter som nämns i avsnitt 3.3 iv.

(344)

Den totala storleken på subventionen för alla ordningar avseende direkta skatter under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet har fastställts till följande:

(345)

Detta program ger momsbefrielse och importtullrabatter för import av investeringsvaror som används i företagens produktion. För att omfattas av denna befrielse får inte utrustningen inte vara upptagen i förteckningen över icke-berättigad utrustning och det sökande företaget måste erhålla ett certifikat för statligt främjade projekt som utfärdats av de kinesiska myndigheterna eller NDRC i enlighet med relevant lagstiftning rörande investeringar, skatter och tullar.

(346)

Följande dokument utgör den rättsliga grunden för detta program:

(347)

Utrustning som importeras i syfte att utveckla inhemska eller utländska investeringsprojekt i linje med politiken att främja utländska och inhemska investeringsprojekt får befrias från moms och eller importtull, under förutsättning att utrustningskategorin i fråga inte är förtecknad i katalogen över icke-tullbefriade importerade varor. För att omfattas av detta system måste företaget erhålla en bekräftelseskrivelse från den lokala myndighet som ansvarar för projektet, vilken därefter måste lämna till den lokala tullmyndigheten.

(348)

De kinesiska myndigheterna hävdade att från och med den 1 januari 2009 tillämpades endast tullbefrielse, under det att moms fortfarande togs ut på import av utrustning för eget bruk.

(349)

Det kunde emellertid konstateras att Shougang Group beviljats både tull- och momsbefrielse under undersökningsperioden. Det rörde sig bland annat om befrielse för utrustning som importerats tidigare år, men vars förmån skrevs av över utrustningens livslängd och därmed även delvis över undersökningsperioden. Kommissionen fann visserligen ingen bevisning för att denna befrielse förekommit under undersökningsperioden, men kunde på grundval av bevisningen i ärendet fastställa att Shougang Group fortfarande hade erhållit förmåner inom ramen för detta program.

(350)

Programmet anses vara ett finansiellt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna i den mening som avses i artikel 3.1 a ii) i grundförordningen, eftersom FIE-företag och andra berättigade inhemska företag befrias från betalning av moms och/eller tullar som de annars skulle betala. De mottagande företagen beviljas också en förmån enligt artikel 3.2 i grundförordningen.

(351)

Programmet är selektivt i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Enligt den lagstiftning som tillämpas av den beviljande myndigheten är tillgången till programmet begränsat till sådana företag som investerar i vissa specifika företagskategorier som i detalj anges i lagstiftningen och som tillhör antingen den främjade kategorin eller den begränsade kategorin B i den vägledande katalogen för industrier vad gäller utländska investeringar och tekniköverföring eller sådana som är förenliga med katalogen över nyckelindustrier, produkter och teknik vars utveckling främjas av staten. Det finns inte heller några objektiva kriterier som begränsar berättigandet till programmet och de kinesiska myndigheterna har inte lagt fram någon avgörande bevisning för att man ska kunna dra slutsatsen att berättigandet skulle vara automatiskt i enlighet med artikel 4.2 b i grundförordningen.

(352)

Efter utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot att denna subvention fastställts vara selektiv, eftersom den gynnade olika branscher och grundades på objektiva kriterier. Kommissionen ansåg att denna subvention är selektiv, eftersom den lagstiftning som den beviljande myndigheten omfattas av begränsar tillgången till denna subvention till vissa kategorier av importerade investeringsvaror som tydligt och uttömmande anges i lagstiftningen i NDRC:s katalog om produkter som främjas av staten, till exempel sådana som hör till stålindustrin. Den noterade också att denna subvention redan hade utjämnats i antisubventionsundersökningen om bestruket finpapper med ursprung i Kina och antisubventionsundersökning om solcellspaneler med ursprung i Kina (47). Det faktum att selektiviteten begränsas till särskilda företagskategorier bekräftar slutsatsen att systemet inte är allmänt tillgängligt för breda ekonomiska sektorer, vilket innebär att förmånerna enligt detta system är selektiva i enlighet med artikel 4.2 i grundförordningen.

(353)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades i förhållande till den förmån som mottagaren konstaterats få under undersökningsperioden. Förmånen för mottagarna ansågs vara lika med den moms- och importtullbefrielse som beviljats för den importerade utrustningen. För att se till att det utjämningsbara beloppet bara omfattade undersökningsperioden avskrevs förmånen över utrustningens livslängd i enlighet med företagets normala redovisningsförfaranden.

(354)

Shougang Group erhöll rabatter inom ramen för denna ordning. Storleken på subventionen för denna särskilda ordning fastställdes till 0,11 % för Shougang Group.

(355)

Av miljöskäl tvingades Shougang Group att omlokalisera hela sitt stålverk i Peking till Caofeidian vid kusten. Detta projekt godkändes 2004 och byggnadsarbetena startade 2006, varefter den nya anläggningen kunde tas i drift i slutet av 2009.

(356)

Tillkännagivande av finansministeriet och den statliga skattemyndigheten om beskattningsproblem i samband med Shougang Groups omlokalisering (nr 174 [2007] från finansministeriet av den 29 december 2007).

(357)

I det ovan angivna tillkännagivandet föreskrivs återbetalning i efterhand av alla betalningar av moms och bolagsskatt som gjorts av de 18 företagen i Shougang Group under perioden 2006–2009.

(358)

I tillkännagivandet anges det att ”dessa skatter ska specifikt används till Shougang Groups investeringar i Jingtang Iron & Steel-projektet”. Det hänvisas vidare till utgifter för omflyttningen av personal till följd av företagets omlokalisering.

(359)

Vid kontrollbesöket hos företaget kunde man emellertid inte fastställa att det fanns ett samband mellan personalutgifterna och/eller omlokaliseringen under perioden 2006–2009. De 18 företagen i gruppen som nämns i tillkännagivandet hade inte heller någon koppling till Jingtang Iron & Steel-projektet.

(360)

Kommissionen anser att skattebefrielsen i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett finansiellt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket innebär att de berörda företagen beviljas en förmån. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen. Detta program är selektivt i den mening som avse si artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom skattebefrielsen endast beviljades Shougang Group. Vid kontrollbesöket bekräftade de kinesiska myndigheterna att det rörde sig om ett specifikt enskataka fall som inte ingick i ett bredare skatteprogram för företag som omlokaliserar sig till följd av statliga beslut.

(361)

Förmånen för mottagarna är lika med den moms- och bolagsskattebefrielse som beviljats. Trots att befrielsen är att hänföra till perioden före undersökningsperioden bör ändå en del av förmånen fördelas till undersökningsperioden, eftersom det finansiella bidraget avsåg ett storskaligt investeringsprojekt. För att se till att det utjämningsbara beloppet bara omfattade undersökningsperioden avskrevs förmånen över en period motsvarande den genomsnittliga livslängden för företagets fasta tillgångar i enlighet med företagets normala redovisningsförfaranden.

(362)

Endast Shougang Group har erhållit befrielser inom ramen för denna ordning. Storleken på subventionen för denna särskilda ordning fastställdes till 0,90 % för Shougang Group.

(363)

Under undersökningsperioden mottog inga av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet några finansiella bidrag inom ramen för de andra program för befrielse från indirekta skatter som nämns i avsnitt 3.3 v.

(364)

Den totala storleken på subventionen för ordningarna avseende befrielse från indirekta skatter och rabatt på importtullar under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet har fastställts till 1,01 % för Shougang Group.

(365)

Alla företag i urvalet omfattades av en rad olika bidrag avseende miljöskydd om utsläppsminskningar såsom till exempel stimulansordningar för miljöskydd och resursbevarande, främjande av synergistisk utvinning av resurser, incitament till projekt för anpassning i efterhand vad gäller energihushållning och främjande av demonstrationscentrum för energihushållning samt bidrag till projekt för att sänka luftföroreningsnivåerna, bidrag till projekt för avsvavling av gaserna från sinteringsprocessen och stimulansordningar för projekt avseende den cirkulära ekonomin.

(366)

Följande utgör den rättsliga grunden för detta program:

(367)

Programmen för energisparande och energihushållning medför subventioner i den mening som avses i artikel 3.1 a i och artikel 3.2 i grundförordningen, dvs. en överföring av medel från de kinesiska myndigheterna i form av bidrag till tillverkarna av den berörda produkten.

(368)

Kommissionen konstaterade vidare att detta subventionsprogram är selektivt i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom de enda berättigade till programmet är företag inom nyckeltekniksektorn eller företag som tillverkar de nyckelprodukter som förtecknas i de riktlinjer och kataloger som regelbundet publiceras. Bland annat gäller statsrådets yttrande endast för stålindustrin. I MIIT:s dokument från 2015 anges dessutom stålindustrin särskilt som en industri för stimulansordningar på området energihushållning.

(369)

Efter utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot att denna subvention fastställts vara selektiv, eftersom den gynnade olika branscher. Kommissionen ansåg att denna subvention är selektiv, eftersom den lagstiftning som den beviljande myndigheten omfattas av begränsar tillgången till denna ordning till vissa kategorier av företag som uttömmande definieras i lagstiftningen. Ovan ges specifika exempel på rättsakter som endast gäller stålindustrin eller uttryckligen omnämner stålindustrin (de andra branscherna som nämns är icke järnhaltiga metaller, byggnadsmaterial, kemikalier och textilier). Det faktum att vissa andra begränsade branscher nämns står inte i strid med slutsatserna om selektivitet.

(370)

Förmånen beräknades som det belopp som erhållits under undersökningsperioden eller som fördelats till undersökningsperioden i de fall beloppet avskrivits över livslängden för de fasta tillgångar bidraget hänförde sig till. Kommissionen övervägde att tillämpa en ytterligare marknadsränta i enlighet med avsnitt F a i kommissionens riktlinjer för beräkning av subventionsbeloppet (48). Detta tillvägagångssätt skulle dock ha medfört en rad olika hypotetiska faktorer som det inte fanns någon tillförlitlig information om. Kommissionen ansåg därför att det var lämpligare att fördela beloppen till undersökningsperioden i enlighet med avskrivningstakten för de berörda fasta tillgångarna i enlighet med den beräkningsmetod som använts i tidigare ärenden (49).

(371)

Såsom anges i avsnitt 3.2.2 användes därför bästa tillgängliga uppgifter för att fastställa storleken på subventionerna med avseende på bidrag till Jiangsu Shagang Group. Kommissionen använde som bästa tillgängliga uppgifter det högsta subventionsbeloppet för varje typ av bidrag som identifierats. Storleken på subventionen för bidrag för energisparande och energihushållning under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet har fastställts till följande:

(372)

Företagen i urvalet omfattades av en rad olika bidrag inom ramen för detta program som avsåg FoU, teknisk uppgradering och innovation som t.ex. främjande av FoU-arbete inom vetenskap och teknik, projekt inom 863-planen, främjande av anpassning av nyckelindustrier, återhämtning och teknisk upprustning av nyckelindustrier, bidrag till kommersiell tillämpning av FoU-resultat och främjande av kvalitetsförbättring.

(373)

Följande utgör den rättsliga grunden för detta program:

(374)

De bidrag som beviljats inom ramen för detta program medför subventioner i den mening som avses i artikel 3.1 a i och artikel 3.2 i grundförordningen, dvs. en överföring av medel från de kinesiska myndigheterna i form av bidrag till tillverkarna av den berörda produkten.

(375)

Kommissionen konstaterade vidare att dessa subventioner är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom de enda berättigade till dem är företag inom nyckeltekniksektorn som förtecknas i de riktlinjer och kataloger som regelbundet publiceras. Stålsektorn är med i förteckningen över berättigade sektorer.

(376)

Efter utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot att denna subvention fastställts vara selektiv, eftersom den gynnade olika branscher. Kommissionen ansåg att denna subvention är selektiv, eftersom den lagstiftning som den beviljande myndigheten omfattas av begränsar tillgången till denna ordning till stålindustrin (se återhämtningsplanen som nämns i den rättsliga grunden) eller uttryckligen omnämner stålindustrin (t.ex. det medelfristiga och långsiktiga programmet för den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och 863-planen). Det faktum att andra branscher nämns står inte i strid med slutsatserna om selektivitet.

(377)

Förmånen beräknades i enlighet med den metod som beskrivs i skäl (370).

(378)

Storleken på subventionen för denna typ av subvention under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet har fastställts till följande:

(379)

Klagomålet innehåller bevisning för att den kinesiska stålindustrin kan få olika enstaka eller återkommande bidrag från myndigheter på olika nivåer, dvs. lokal, regional och nationell nivå.

(380)

Det framgick av undersökningen att alla grupper av företag i urvalet även erhöll betydande enstaka eller återkommande bidrag från myndigheter på olika nivåer, vilka medförde förmåner under undersökningsperioden. Några av dessa hade redan rapporterats av företagen i urvalet i deras frågeformulärssvar, under det att en del andra upptäcktes i samband med kontrollbesöken på plats. Inga av dem hade uppgivits i de kinesiska myndigheternas frågeformulärssvar.

(381)

Dessa bidrag beviljades företagen av myndigheter på nationell nivå eller på provins-, stads- eller distriktsnivå, och samtliga tycktes vara selektivt riktade till de företag som ingick i urvalet eller selektiva med avseende på belägenhet eller typ av industri. De närmare rättsliga bestämmelserna enligt vilka dessa förmåner beviljades, om det över huvud taget fanns någon rättslig grund, lämnades inte ut. Kommissionen fick dock i vissa fall i samband med kontrollbesöket en kopia av ett dokument utfärdat av en myndighet vilket åtföljde beviljandet av medel.

(382)

Med tanke på det stora antal olika bidrag som togs upp i klagomålet och/eller konstaterades i redovisningen hos företagen i urvalet presenteras bara en sammanfattning av de huvudsakliga undersökningsresultaten i denna förordning. Bevis för att det förekom en mängd bidrag och det faktum att de hade beviljats av kinesiska myndigheter på olika nivåer tillhandahölls inledningsvis av de fyra företagen i urvalet.

(383)

Andra bidrag utgjordes till exempel av patentmedel, medel och stipendier för vetenskap och teknik, medel för näringslivsutveckling, bidrag till grundläggande infrastruktur, stöd på distrikts- eller provinsnivå, medel för import av järnmalm, medel för omlokalisering av företag, särskilda medel för införande av utländsk avancerad teknik och ränterabatter för lån till importerade utrustning.

(384)

Dessa bidrag medför subventioner i den mening som avses i artikel 3.1 a i och artikel 3.2 i grundförordningen, eftersom en överföring av medel från de kinesiska myndigheterna skedde i form av bidrag till tillverkarna av den berörda produkten vilket medförde en förmån för mottagarna.

(385)

Dessa bidrag är också selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a och 4.3 i grundförordningen, eftersom de tycks vara begränsade till vissa företag eller specifika projekt i specifika regioner och/eller till stålindustrin. Dessa bidrag uppfyller inte kraven för att selektivitet inte ska anses föreligga enligt artikel 4.2 b i grundförordningen, eftersom villkoren för berättigande och de faktiska urvalskriterierna för företagen inte är transparenta och objektiva och inte tillämpas automatiskt.

(386)

I samtliga fall tillhandahöll företagen information om bidragsbeloppen och från vem bidragen tagits emot. De berörda företagen bokförde också oftast denna inkomst under rubriken ”stödinkomster” i sin bokföring och hade låtit dessa räkenskaper granskas i en oberoende revision. Detta har ansetts vara positiva bevis för en subvention som innebar en utjämningsbar förmån.

(387)

Kommissionen beslutade därför att de kontrollerade undersökningsresultaten under kontrollerna på plats utgjorde en rimlig indikator på graden av subventionering i detta sammanhang. Eftersom dessa bidrag har gemensamma drag – de beviljas av en offentlig myndighet och ingår inte i ett subventionsprogram utan är enskilda bidrag – bedömde kommissionen dem tillsammans.

(388)

I sitt svar på utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte lämnat tillräckligt detaljerade uppgifter för att motivera dessa bidrags selektivitet. Det bör emellertid påpekas att kommissionen fick mycket knapp information om dessa bidrag i svaren på frågeformuläret. De exporterande tillverkarna i urvalet bestred inte de belopp som beräknats av kommissionen och som utlämnats dem. De bestred inte heller att dessa bidrag mottogs från de kinesiska myndigheterna. Resultaten av kontrollerna varierade stort vad gäller antalet och det sammanlagda värdet av de bidrag som rapporterats i de kinesiska myndigheternas svar på frågeformuläret. Kommissionen beslutade att undersökningsresultaten från kontrollerna på plats utgjorde en rimlig indikator på graden av subventionering i detta sammanhang.

(389)

Det faktum att kommissionen uppgav att bidragen ”tycks” vara begränsade hänvisar just till denna brist på öppenhet om förekomsten av objektiva kriterier för stödberättigande för de företag som ingick i urvalet. Kommissionen godtog inte att detta tillvägagångssätt skulle innebära underlåtenhet att motivera de utjämningsbara bidragens selektivitet. Påståendet att kommissionen inte uppfyllde den standard som krävs för selektivitet avvisades därför.

(390)

Förmånen beräknades i enlighet med den metod som beskrivs i skäl 370.

(391)

Följande storlek på subventionen fastställdes för denna typ av subventioner under undersökningsperioden för de exporterande tillverkare som ingick i urvalet:

(392)

Under undersökningsperioden mottog de exporterande tillverkare som ingick i urvalet inga ekonomiska bidrag inom ramen för de återstående bidragsprogram som nämns i avsnitt 3.3 iii.

(393)

Den totala storleken på subventionerna för alla bidrag under undersökningsperioden för de exporterande tillverkarna i urvalet fastställdes till följande: