1)

Hur ska artikel 13.2 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (1) tolkas när en person ur kvantitativ synvinkel utför en väsentlig del av sitt arbete i ett tredje land där personen även är bosatt samt därutöver utövar sin verksamhet i ytterligare två medlemsstater (Tyskland och Österrike), varav utövandet till största del sker i den ena av medlemsstaterna (i det aktuella fallet i Tyskland)?

Om tolkningen av denna bestämmelse leder till att domstolarna i Österrike är behöriga [ställs följande fråga]:

2)

[Är] 50 § stycke 2 punkt 2c aa i den Rechtsanwaltsordnung (2) (österrikiska lagen om advokatyrket) och § 26 stycke 1 punkt 8 i Satzung Teil A 2018 (stadgan till del A 2018) tillåtna eller strider de mot unionsrätten och de rättigheter som garanteras genom unionsrätten, eftersom bestämmelserna stadgar att en förutsättning för att beviljas ålderspension är ett avstående från rätten att utöva advokatyrket inrikes och utrikes (50 § stycke 2 punkt 2c aa) respektive ett avstående från rätten att utöva advokatyrket någonstans (26 § stycke 1 punkt 8 i stadgan till del A 2018)?