1.

Ska en nationell lagstiftning, såsom den tillämpas av myndigheterna, enligt vilken ett fordon registrerat i utlandet, som sporadiskt och kortvarigt ställs en medborgare bosatt i Belgien till förfogande av en medborgare i en annan EU-medlemsstat, enbart får användas om den medborgare som är bosatt i Belgien i fordonet för med sig ett privat användarintyg, det vill säga ett intyg i den mening som avses i artikel 3.2 led 6 i den kungliga förordningen av den 20.7.2001 om registrering av fordon, anses strida mot de relevanta unionsbestämmelserna, i synnerhet å ena sidan artiklarna 20 och 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende de fria rörligheterna för personer och kapital, och/eller å andra sidan artiklarna 63 och 64 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avseende den fria rörligheten för kapital, som utgör två utav de fyra Europeiska unionens grundläggande friheterna?

2.

Kan en sådan nationell lagstiftning, såsom den som har beskrivits ovan och som genomförts av regionen Vallonien, motiveras av krav avseende allmän säkerhet eller av andra skyddsåtgärder, och är efterlevnaden av den nationella lagstiftningen – som tolkas så, att den utländska innehavaren av fordonet ska upprätta en handling som ska medföras i fordonet och som intygar att fordonet får användas under en begränsad och angiven tid, varvid det inte är möjligt att i efterhand inkomma med sådana handlingar – nödvändig för att uppnå det eftersträvade målet, eller hade målet kunnat uppnås på ett annat, mindre ingripande, sätt och med färre formkrav?