—

Sökanden gör gällande att artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) har åsidosatts, liksom artikel 6 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, artiklarna 14 och 27 i förordning 1/2003 och artiklarna 11–14 i förordning 773/2004, eftersom hörandet den 23 april 2018 inte rättade till det åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som domstolen klandrade i sin dom av den 21 september 2017 i mål C-88/15 P.

—

Sökanden gör gällande att artikel 50 i stadgan åsidosatts genom att tribunalen, trots att domstolens dom av processrättsliga skäl upphävde tribunalens dom och därmed ogiltigförklarade kommissionens beslut, ändå uttalade sig om de materiella omständigheter som kommissionen bestritt. Kommissionen kunde därför inte längre fatta ett nytt beslut grundat på de omständigheterna.

—

Mot bakgrund av artiklarna 41 och 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen, lämnade kommissionen en bristande motivering och gjorde därmed fel som inte ansåg sig skyldig att bedöma om tidsåtgången för förfarandet var skälig, utan överlämnade den bedömningen till domstolarna.

—

Artiklarna 41 och 47 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen har åsidosatts, genom att kommissionen utnyttjat befogenheter för kontroll och sanktioner som den inte längre hade, på grund av den oskäliga tidsåtgången för förfarandet, och därmed bortsett från den – bekräftade – kränkningen av rätten till försvar till följd av denna tidsåtgång.

—

Kommissionen har inte visat att den har ett berättigat intresse av att anta beslutet på nytt, vilket således utgör maktmissbruk.

—

Artikel 25 i förordning 1/2003 är rättsstridig av den anledningen att den strider mot principen om en skälig tidsåtgång för förfarandet och proportionalitetsprincipen.

—

Vissa av Ferriere Nords klandrade ageranden är inte konkurrensbegränsande och är i alla händelser inte bevisade av kommissionen.

—

Ökningen av bötesbeloppet till följd av återfall är rättsstridig, eftersom kommissionen varken i meddelandet om anmärkningar eller i någon senare handling i förfarandet tagit upp detta som en försvårande omständighet och sökanden därför inte haft möjlighet att försvara sig på den punkten.

—

Även om den tid som förflutit från konstaterandet av en första överträdelse till det agerande som klandrades i det angripna beslutet kunde anses skälig, ska det likväl beaktas att vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs på nytt hade det gått 30 år sedan det första överträdelsens konstaterades.

—

Det är inte motiverat med en ökning av sanktionsbeloppet med 50 procent till följd av återfall, bland annat med tanke på förfarandets onormalt långa tidsåtgång.

—

Den minskning som gjorts av sökandens bötesbelopp till följd av förmildrande omständigheter är otillräcklig, eftersom den proportionellt sett är mindre än den som andra företag fått av samma skäl.