13.11.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 382/28

1)

Är, med hänvisning till dom C-470/12, Pohotovost’, och till EU-domstolens uttryckliga överväganden i punkt 46 i domskälen, en lagstiftning oförenlig med likvärdighetsprincipen i unionsrätten om den, vad gäller likvärdighet mellan de intressen som skyddas av lagen och skydd för konsumenters rättigheter mot oskäliga avtalsvillkor, inte medger att en juridisk person, vars verksamhet syftar till att kollektivt skydda konsumenterna mot oskäliga avtalsvillkor och eftersträvar målet med artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG (1), såsom denna införlivats genom artikel 53a.1 och 53a.3 i civillagen, utan konsumentens/svarandens samtycke deltar som intervenient i en domstolsprocess från dess början och till fördel för konsumenten verksamt använder sig av tillgängliga talemöjligheter för att inom ramen för processen skydda konsumenterna mot systematisk användning av oskäliga avtalsvillkor, medan i ett annat fall en intervenient som inträder i en process [orig. s. 2] till stöd för svaranden och som har ett intresse av hur den materiella (egendoms)rätt som målet rör bestäms till skillnad från konsumentskyddsföreningen inte alls behöver samtycke från den konsument till stöd för vilken denne intervenerar för att delta i processen från början och till fördel för svaranden effektivt använda sig av tillgängliga talemöjligheter?

2)

Ska uttrycket ”klart och begripligt formulerade” i artikel 4.2 i direktiv 93/13 tolkas så – sett även till EU-domstolens slutsatser i domarna C-26/13 och C-96/14 – att ett avtalsvillkor kan anses inte vara klart och begripligt formulerat, med den rättsliga följden att den underkastas rättens prövning [ex officio] av huruvida det är oskäligt, även i det fallet att det rättsinstitut (instrument) som det reglerar i sig är komplext, har rättsliga följder som är svårförutsebara för genomsnittskonsumenten och enligt rättens bedömning generellt kräver professionell juridisk rådgivning vars kostnader inte är proportionella mot värdet på den tjänst som konsumenten erhåller enligt avtalet?

3)

Om en domstol prövar de rättigheter som följer av ett avtal som ingåtts med en konsument och som görs gällande mot en konsument som svarande, enbart på grundval av påståenden från käranden, och utfärdar ett betalningsföreläggande inom ramen för en summarisk process, och inte alls tillämpar artikel 172.9 i civilprocesslagen, som utesluter att ett betalningsföreläggande utfärdas om det föreligger oskäliga avtalsvillkor i ett avtal som ingåtts med en konsument, är det då oförenligt med unionsrätten med lagstiftning i en medlemsstat som, med tanke på den korta tidsfristen för bestridande och att konsumenten kanske inte kan nås eller inte agerar, gör det omöjligt för en konsumentskyddsförening, vilken är kvalificerad och godkänd att arbeta för målsättningen i artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG, såsom denna införlivats genom artikel 53a.1 och 53a.2 i civillagen, att på ett effektivt sätt vidta den enda möjliga åtgärden för att skydda konsumentens rättigheter när rätten inte har uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 172.9 i civilprocesslagen, nämligen att bestrida betalningsföreläggandet, när konsumenten inte har lämnat samtycke (men inte heller uttryckligen motsatt sig denna åtgärd)?

4)

Kan det anses relevant för svaret på den andra och den tredje frågan att konsumenten inte i lagstiftningen tillerkänns en obligatorisk rätt till juridiskt bistånd och att dennes okunskap på området, i avsaknad av juridiskt ombud, medför en icke försumbar risk för att denne inte inser att vissa avtalsvillkor är oskäliga och inte heller agerar i domstolsprocessen för att möjliggöra en intervention till dennes stöd från en konsumentskyddsförening, vilken är kvalificerad och godkänd att arbeta för målsättningen i artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG, såsom denna införlivats genom artikel 53a.1 och 53a.2 i civillagen?

5)

Är en lagstiftning som den i fråga i den summariska processen för utfärdande av ett betalningsföreläggande (artikel 172.1 och följande bestämmelser i civilprocesslagen) oförenlig med unionsrätten och med kravet i artikel 4.1 i direktiv 93/13/EEG på att ta hänsyn till alla omständigheter om den 1) tillerkänner näringsidkaren rätt till en ekonomisk prestation, med samma verkan som en dom, 2) inom ramen för en summarisk process, 3) inför ett förvaltningsorgan knutet till en domstol, 4) på grundval enbart av näringsidkarens påståenden, således 5) utan framläggande av bevisning, och i en situation där 6) konsumenten inte är företrädd av ett kvalificerat juridiskt ombud, och 7) konsumentens intressen inte utan dennes samtycke får företrädas av en konsumentskyddsförening, vilken är kvalificerad och godkänd att arbeta för målsättningen i artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG, såsom denna införlivats genom artikel 53a.1 och 53a.2 i civillagen?