21.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 215/4

(1)

Den 26 mars 2010 kom Europeiska rådet överens om kommissionens förslag om att lansera en ny strategi för sysselsättning och tillväxt, Europa 2020, som bygger på en utökad samordning av den ekonomiska politiken, vilken kommer att inrikta sig på de nyckelområden som kräver åtgärder för att stärka Europas potential för hållbar tillväxt och konkurrenskraft.

(2)

Rådet antog den 13 juli 2010 en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2), vilka tillsammans utgör de så kallade integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.

(3)

Den 12 januari 2011 antog kommissionen den första årliga tillväxtöversikten, varigenom en ny era av ekonomisk styrning i EU och den första europeiska planeringsterminen för förhandsintegrerad politisk samordning inleddes, med förankring i Europa 2020-strategin.

(4)

Den 25 mars 2011 godkände Europeiska rådet prioriteringarna för finanspolitisk konsolidering och strukturreformer (i linje med rådets slutsatser av den 15 februari och 7 mars 2011 och med hänvisning till kommissionens årliga tillväxtöversikt). Det underströk behovet av att prioritera återställandet av sunda offentliga finanser, hållbar finanspolitik, minskad arbetslöshet genom arbetsmarknadsreformer och nya insatser för att öka tillväxten. Medlemsstaterna uppmanades att omsätta dessa prioriteringar i konkreta åtgärder som ska ingå i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(5)

Den 25 mars 2011 uppmanade Europeiska rådet också de medlemsstater som deltar i europluspakten att i tid lägga fram sina åtaganden så att de kan tas med i deras stabilitets- eller konvergensprogram och nationella reformprogram.

(6)

Den 6 maj 2011 överlämnade Italien sitt uppdaterade stabilitetsprogram för 2011, som omfattar perioden 2011–2014, och sitt nationella reformprogram för 2011. För att kunna beakta inbördes samband mellan de båda programmen har de granskats samtidigt.

(7)

Italiens ekonomi har präglats av strukturella svagheter långt innan den nuvarande globala ekonomiska och finansiella krisen började. Mellan 2001 och 2007 var den genomsnittliga BNP-tillväxten ungefär 1 %, dvs. endast hälften av euroområdets genomsnitt, främst till följd av långsam produktivitetstillväxt. Eftersom dessa utvecklingar påverkade hela landet kunde de stora regionala ekonomiska skillnaderna inte utjämnas. Även om ekonomin inte uppvisade några stora interna obalanser inom den privata sektorn påverkades den ändå kraftigt av den globala krisen. När exporten, och därefter investeringarna, kollapsade ledde detta till en kraftig minskning av BNP i reala värden med cirka 7 % mellan andra kvartalet 2008 och andra kvartalet 2009. Efter att stadigt ha fallit under det föregående årtiondet steg den offentliga bruttoskulden till 119 % i slutet av 2010, vilket också speglar den kraftiga BNP-minskningen. Sysselsättningen minskade mycket mindre, eftersom den stöddes av ett offentligfinansierat program för minskning av arbetstiden, vilket gjorde att arbetslösheten endast ökade i begränsad utsträckning under 2008 och 2009. Främst till följd av exporten började ekonomin att återhämta sig under andra hälften av 2009, även om det gick långsamt. Situationen på arbetsmarknaden förblev skör under 2010, och arbetslöshetsnivån stabiliserades kring 8,5 % vid slutet av året. Med tanke på den mycket höga offentliga skuldkvoten intog Italien en passande försiktig finanspolitisk hållning under krisen, och avstod från större finanspolitiska stimulansåtgärder, vilket gjorde det möjligt att hålla det offentliga underskottet under euroområdets genomsnitt under 2009–2010.

(8)

Baserat på en bedömning av det uppdaterade stabilitetsprogrammet enligt förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att det makroekonomiska scenario som ligger till grund för programmet framstår som rimligt. Programmet syftar till att få ned det offentliga underskottet under 3 % av referensvärdet för BNP till 2012, med hjälp av ytterligare utgiftsbegränsningar och extra intäkter till följd av ökad skattemoral. Så snart det alltför stora underskottet har åtgärdats syftar programmet till att uppnå det medelfristiga målet med balans i de offentliga finanserna i strukturella termer till slutet av programperioden (2014), vilket stöds av ett åtagande att ytterligare skära ned de primära utgifterna. Enligt programmet förväntas den offentliga skulden att nå sin topp under 2011 och sedan minska allt snabbare, allt eftersom det primära överskottet ökar. De planerade årliga finanspolitiska insatserna under perioden 2010–2012 ligger över de 0,5 % av BNP som rådet rekommenderade inom ramen för förfarandet vid alltför stora underskott, och den förväntade anpassningstakten efter 2012 ligger klart över bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten. En förutsättning för att man ska kunna nå ovan angivna resultat för underskottet och skulden är ett strikt genomförande av budgeten, samtidigt som det krävs mer information om de planerade konsolideringsåtgärderna för 2013 och 2014 för att programmets trovärdighet ska kunna ökas.

(9)

Med tanke på den mycket höga statsskulden, kring 120 % av BNP 2011 prioriterar Italien en hållbar och trovärdig konsolidering och antagande av strukturåtgärder för att driva på tillväxten. Enligt kommissionens senast bedömning verkar riskerna associerade med den långsiktiga hållbarheten för de offentliga finanserna vara medelstora. För perioden fram till 2012 är förutsättningen för att man ska nå det mål som satts för det offentliga underskottet i stabilitetsprogrammet och därmed kunna korrigera det alltför stora underskottet till 2012, att de redan antagna åtgärderna genomförs fullt ut. Ytterligare insatser skulle exempelvis krävas om intäkterna till följd av bättre skattemoral skulle visa sig vara lägre än förväntat, eller om det uppstår problem med att uppnå de planerade begränsningarna av kapitalutgifterna. För perioden 2013-2014 föreskrivs det i den nya treåriga budgetramen att konkreta åtgärder för att underbygga konsolideringsinsatserna ska anta senast i oktober 2011. Budgetramarna har visserligen stärkts kraftigt under senare år, men införandet av bindande utgiftstak och ytterligare förbättringar av övervakningen av de offentliga finanserna inom alla delar av statsförvaltningen skulle förbättra budgetdisciplinen och göra den medelfristiga budgetstrategin mer trovärdig.

(10)

Trots en relativt kraftig ökning av antalet arbetstillfällen under åren före krisen uppvisar Italiens arbetsmarknad vissa strukturella svagheter. Arbetstagare med tillsvidareanställning är bättre skyddade än arbetare med ovanliga anställningskontrakt. För de förra är avsked föremål för strikta regler och omfattande förfaranden. För de senare bör det uppmärksammas att egenföretagardynamiken i själva verket kan dölja underliggande anställningsförhållanden. Trots nya tillfälliga åtgärder som vidtogs under krisen för att förbättra inkomststöd och arbetslöshetsersättning är det nuvarande systemet med arbetslöshetsförmåner fortfarande splittrat. Arbetslösheten bland arbetstagare under 25 år uppgick till 27,8 % 2010, med ojämn fördelning över landet, och ungdomsarbetslösheten i de sydliga regionerna var dubbelt så hög som i norr. Praktik och yrkesfortbildning bör förstärkas ytterligare. Trots att ett sådant skulle vara ytterst värdefullt och nödvändigt finns det i dag inget gemensamt system för kompetenscertifiering och erkännande av fortbildnings- och utbildningsstandarder som godtas i hela landet, något som i hela landet hindrar arbetstagarnas rörlighet och möjligheterna att skapa sysselsättning. Det finns utrymme till förbättringar i fråga om arbetsförmedlingarnas effektivitet, särskilt i regioner med hög arbetslöshet. Svartarbete är slutligen fortfarande mycket omfattande i Italien.

(11)

Det är viktigt att anpassa löneutvecklingen till produktionstillväxten, med tanke på att Italien stadigt har förlorat i konkurrenskraft sedan slutet av 1990-talet; här kan förhandlingar på företagsnivå spela en viktig roll, vilket också kan bidra till att minska de regionala skillnaderna på arbetsmarknaden. 2009 års reform av förhandlingsramarna innebar bland annat att det blev möjligt att införa öppningsklausuler (dvs. undantag från de sektorslöner som fastställts på nationell nivå), men denna möjlighet har tills idag inte använts i någon större utsträckning.

(12)

Kvinnornas sysselsättning är i genomsnitt över 20 procentenheter lägre än männens i hela landet, med betydande skillnader mellan regionerna. Knappt en tredjedel av kvinnorna mellan 20 och 64 hade arbete i södra Italien under 2009, både till följd av lägre arbetskraftsdeltagande och högre arbetslöshet. Italiens relativt höga skatt på arbete minskar incitamenten att arbeta, inte minst för för den andra inkomsttagaren i familjen, vilket har negativa effekter för företagens efterfrågan efter arbetskraft. För att främja kvinnornas sysselsättning hänvisas det i det nationella reformprogrammet till den plan som antogs 2010 för att samordna insatserna mellan de olika förvaltningsnivåerna för att förena yrkesliv och familjeliv. Regeringen införde nyligen skattelättnader för företag som anställer mindre gynnade arbetstagare, till exempel sådana som arbetar i en sektor eller ett yrke med särskilt stark könsojämlikhet, i regioner med hög arbetslöshet. Programmet förutser också en reform av skattesystemet i syfte att stegvis föra över skattebördan från arbete till konsumtion, vilket kan bidra till ökad sysselsättning.

(13)

Jämfört med EU-standarder är det fortfarande dyrt att bedriva affärsverksamhet i Italien, inte minst i de sydsliga regionerna, trots den senaste tidens insatser för att förbättra företagsklimatet och göra den offentliga förvaltningen mer resultatinriktad och ansvarig. Det finns fortfarande stort utrymme för att avskaffa rättsliga och administrativa hinder på produkt- och tjänstemarknaderna, inte mins i fråga om de fria yrkena. År 2009 lades en årlig lag om konkurrens fram, som ett rättsligt verktyg för att förbättra konkurrensklimatet och öka konsumentskyddet, men denna har ännu inte antagits. En annan svaghet i Italiens företagsklimat är det långdragna förfarandet för tillsyn av att avtal efterlevs. Andra möjligheter än banklån för att finansiera företags tillväxt är ännu relativt sällsynta i Italien, särskilt för små- och medelstora företag. Finansiering med aktiekapital och riskkapital, i synnerhet, spelar fortfarande en begränsad roll, trots den potential de uppvisar för att främja att företagen blir större, når ut till nya marknader och får förbättrad företagsförvaltning.

(14)

Under de senaste tio åren har utgifterna för forskning och utveckling (FoU) endast ökat obetydligt. Därigenom är FoU-intensiteten fortfarande låg, omkring 1,27 % av BNP, långt under EU-genomsnittet (1,90 %). Denna klyfta beror främst på låg forskningsaktivitet inom industrin, eftersom företagens FoU-intensitet ligger på 0,64 % av BNP, jämfört med 1,23 % i hela EU. Riskkapitalintensiteten är också fortfarande mycket låg. I det nationella reformprogrammet presenteras ett antal åtgärder, inklusive tidsbegränsade skattelättnader för företag som investerar i forskningsprojekt som genomförs av universitet eller organ inom den offentliga sektorn. Målet för FoU-intensiteten, 1,53 % av BNP, har sitt ursprung i en beräkning av den årliga tillväxttakten under perioden 2006-2008 och beaktar landets finanspolitiska stabilitetsbegränsningar. Det kommer att vara föremål för en översyn år 2014.

(15)

Italien är den tredje största förmånstagaren för EU:s sammanhållningsfonder, efter att ha fått cirka 8 % av den totala EU-sammanhållningsbudget under perioden 2007–2013. Efter halva programperioden har landet emellertid bara mobiliserat cirka 16,8 % av EU-medlen, och denna siffra är mycket lägre i de södra konvergensregionerna.

(16)

Italien har gjort ett antal åtaganden inom europluspakten. I det nationella reformprogrammet nämns några nyligen antagna åtgärder och redogörs det i stora drag för planer till framtida reformer som ska göra de offentliga finanserna hållbara och leda till finansiell stabilitet, främja konkurrenskraften och öka sysselsättningen, i linje med principerna i europluspakten. Ett nytt stort åtagande särskilt för att efterleva pakten är regeringens plan att ändra författningen för att återinföra budgetdisciplin. Dessa faktorer har bedömts och beaktats i rekommendationerna.

(17)

Kommissionen har granskat stabilitetsprogrammet och det nationella reformprogrammet, inklusive Italiens åtaganden inom europluspakten. Den har beaktat inte bara programmens relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik i Italien utan även i vilken utsträckning som EU:s regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i EU genom att framtida nationella beslut fattas med beaktande av synpunkter på EU-nivå. I ljuset av detta anser kommissionen att Italiens konsolideringsplan för 2011–2014 är trovärdig fram till 2012, men att den bör underbyggas med konkreta åtgärder under 2013–2014, så att den mycket höga statsskulden kan minskas stadigt och i allt större utsträckning. Det nationella reformprogrammet omfattar ett stort antal initiativ inom alla dimensioner av Europa 2020-strategin, men ytterligare insatser anses behövas för att ta itu med gamla strukturella svagheter som förvärrats genom krisen. För att förstärka Italiens tillväxt- och sysselsättningsskapande potential och främja att de sydligare regionerna kommer i kapp, bör ytterligare åtgärder vidtas under 2011-2012 för att förbättra arbetsmarknadens funktion, öppna tjänste- och produktmarknaderna för mer konkurrens, förbättra företagsklimatet, förstärka forsknings- och innovationspolitiken och främja en snabbare och effektivare användning av EU:s sammanhållningsmedel.

(18)

Mot bakgrund av denna bedömning, och med beaktande av rådets rekommendation av enligt artikel 126.7 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt av den 2 december 2009, har rådet granskat 2011 års uppdatering av Italiens stabilitetsprogram och dess ståndpunkt (3) avspeglas särskilt i dess rekommendation 1 nedan. Rådet har, med beaktande av Europeiska rådets slutsatser av den 25 mars 2011, granskat Italiens nationella reformprogram.

1.

Genomföra den planerade finanspolitiska konsolideringen under 2011 och 2012 för att säkerställa en korrigering av det alltför stora underskottet i linje med rådet rekommendationer enligt förfarandet för alltför stora underskott, och på så sätt få den höga statsskuldskvoten på en nedåtgående trend. Bygga vidare på nyligen godkänd lagstiftning, till fullo utnyttja alla oväntade positiva ekonomiska eller budgetmässiga utvecklingar för att snabbare minska underskottet och skulden och vara beredd att förebygga överskridanden av budgetanslagen. Underbygga målen för 2013–2014 med konkreta åtgärder senast i oktober 2011, i enlighet med den nya fleråriga budgetramen. Ytterligare stärka ramarna genom att införa bindande utgiftstak och förbättra övervakningen inom alla delsektorer av den offentliga förvaltningen.

2.

Förstärka åtgärderna för att motverka segmenteringen på arbetsmarknaden, även genom att se över utvalda aspekter av anställningsskyddslagstiftningen, inklusive regler och förfaranden om avskedande och se över det nuvarande fragmenterade systemet för arbetslöshetsstöd med beaktande av budgetbegränsningarna. Öka insatserna för att bekämpa svartarbete. Dessutom vidta åtgärder för att öka kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden genom att öka tillgången till daghem i hela landet och tillhandahålla ekonomiska incitament för den andra inkomsttagaren i familjen att börja arbeta på ett sätt som budgetmässigt är neutralt.

3.

Vidta ytterligare åtgärder, utgående från 2009 års överenskommelse om reform av kollektiv-förhandlings-ramarna och i samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell praxis, för att se till att löneökningen bättre avspeglar produktivitetsutvecklingen och villkoren på lokal nivå och i företagen, inklusive klausuler som skulle kunna tillåta att förhandlingar på företagsnivå går i denna riktning.

4.

Utveckla processen för att öppna tjänstesektorn för mer konkurrens, särskilt i fråga om fria yrken. Under 2011 anta den årliga budgetlagen om konkurrens, med beaktande av de rekommendationer som lagts fram av konkurrensmyndigheten. Minska tidslängden för förfaranden för tillsyn av att avtal efterlevs. Vidta ytterligare åtgärder för att främja små- och medelstora företags tillgång till kapitalmarknaden genom att undanröja regelmässiga hinder och minska kostnaderna.

5.

Förbättra ramen för den privata sektorns investeringsmöjligheter i forskning och innovation genom att förlänga nuvarande skatteincitament, förbättra villkoren för riskkapital och stödja innovativa upphandlingslösningar.

6.

Vidta åtgärder för att på ett kostnadseffektivt sätt påskynda tillväxtfrämjande utgifter som samfinansieras av sammanhållningsfonderna, i syfte att minska de kvarvarande klyftorna mellan regionerna genom att öka förvaltningskompetensen och förbättra det politiska styret. Respektera de åtaganden som gjorts i den nationella strategiska referensramen vad gäller resurser och utgiftskvalitet.