28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/1

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Framtida investeringar i kärnkraftsindustrin och deras roll i EU:s energipolitik”

(2009/C 175/01)

I en skrivelse av den 27 maj 2008 uppmanade kommissionen i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”Framtida investeringar i kärnkraftsindustrin och deras roll i EU:s energipolitik”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2008. Föredragande var Edgardo Maria IOZIA.

Vid sin 449:e plenarsession den 4 december 2008 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 122 röster för, 15 röster emot och 16 nedlagda röster:

1.   Synpunkter och rekommendationer

1.1   Om man räknar in administrativ handläggning och anläggningstid tar det ca tio år innan ett kärnkraftverk kan börja producera el. Investeringskostnaderna kan variera mellan 2 och 4,5 miljarder euro för en installerad effekt på 1 000 MWe eller 1 600 MWe. Det är nödvändigt att säkerställa en stabil lagstiftningsram som tar hänsyn till perioden mellan det att investeringarna görs och den kommersiella driften inleds. Både valet av kärnkraften och lagstiftningen runt den bör ha stöd av en bred medborgerlig och politisk majoritet.

1.2   Senast 2030 ska enligt nuvarande program ca hälften av kärnkraftverken ha avvecklats. EESK anser att det är nödvändigt att vidta strikta åtgärder som garanterar tillräckliga medel för avveckling, i enlighet med principen om att förorenaren ska betala, och en hög nivå på arbetstagarnas och allmänhetens skydd. Vidare stöder kommittén fullständigt kommissionens förslag om att rekommendationen 2006/851/Euratom ska omvandlas till ett direktiv, vilket skulle föreskriva inrättandet av oberoende myndigheter för att sköta medlen för avveckling och nedmontering.

1.3   EESK vill framhålla att de viktigaste hindren består av politisk osäkerhet och osäkerhet i förfarandena för att erhålla licenser, bristen på öppenhet och fullständig, begriplig och sanningsenlig information om de faktiska riskerna samt det faktum att inga beslut har fattats om slutgiltiga och säkra platser för avfallsförvaring. De privata investerarnas risk är alltför hög och den finansiella krisen gör det ännu svårare att uppbringa det kapital på medellång och lång sikt som kärnkraftsindustrin behöver. Om man bortser från statligt stöd till sektorn skulle finansieringen kunna underlättas genom ett stabilt och säkert regelverk för investerare och genom möjlighet att sluta långfristiga leveransavtal som garanterar avkastning på det investerade kapitalet. Eftersom också en blygsam höjning av de Euratom-medel som är avsedda för finansiering (Euratom-lån) har visat sig problematisk kan man inte förvänta sig en snabb förändring av EU-politiken.

1.4   Kommittén är övertygad om att man på ett demokratiskt sätt måste göra medborgarna delaktiga och garantera dem djupgående kunskap om kärnkraftens risker och möjligheter, så att de på ett välinformerat sätt kan bidra till de beslut som berör dem direkt. EESK betonar detta krav och ber kommissionen att uppmana medlemsstaterna att lansera en kampanj för insyn och tydlig information vad gäller EU:s energibehov, energieffektivitet och de olika alternativen, däribland kärnkraften.

1.5   EESK anser att det för närvarande är ekonomiskt försvarbart att förlänga driften vid kärnkraftverken, förutsatt att säkerhetsföreskrifterna iakttas strikt, även om man därmed avstår från en betydande termodynamisk effektivitetsökning (15–20 %).

1.6   Kommittén anser att man bör underlätta investeringar i forskning om säkerhet för och skydd av arbetstagare och medborgare samt stöd till utbildnings-, praktik- och yrkesutvecklingsprogram som syftar till att konstant upprätthålla en hög teknisk kapacitet inom sektorn och inom de nationella tillsyns- och kontrollmyndigheterna. Investeringarna bör finansieras med nationella offentliga program förutom med sjunde ramprogrammets Euratom-del.

1.7   EESK anser att de olika systemen för kompensation och fastställande av ansvar vid olyckor är otillräckliga och omotiverade. Vi anser att man som första steg bör harmonisera villkoren i Pariskonventionen och Wienkonventionen, eftersom de inte föreskriver samma typ av lagligt skydd och samma kompensationsåtgärder för kärnkraftsskador. Det vore lämpligt att i enlighet med bestämmelserna i artikel 98 i Euratomfördraget om riskförsäkring anta ett direktiv som klargör att kostnaderna vid olyckor helt ska åligga kärnkraftsoperatörerna. Med tanke på att riskerna är så specifika bör man verka för en riskdelning bland de europeiska operatörerna inom sektorn på grundval av redan befintliga exempel.

1.8   EESK anser att den europeiska kärnkraftsindustrin för att klara av en eventuell kraftigt ökad efterfrågan på nya kärnkraftverk bör planera stora investeringar i kunskap och utbildning, forskning och utveckling, som är oundgängliga för sektorns framtid i Europa. Procentandelar av kärnenergi på mindre än 10–15 % i den årliga produktionen vore ur ekonomisk synvinkel inte särskilt meningsfullt, eftersom de administrativa kostnaderna och avfallshanteringen kräver en kritisk massa för att skalfördelar ska kunna uppnås.

1.9   EESK är medveten om att alternativet att välja ut en enda eller flera gemensamma europeiska platser för slutförvaring (som man gjort i USA) inte är en framkomlig väg och uppmanar medlemsstaterna att påskynda valet av nationella platser för slutförvaring. Man bör fastställa enhetliga säkerhetskrav liknande det som Western European Nuclear Regulators Association (WENRA) och Europaparlamentet redan utfärdat och för detta krävs ett direktiv.

1.10   EESK uppmanar kommissionen att stödja programmen för forskning och utveckling, särskilt med avseende på fjärde generationens kärnkraftverk.

1.11   Det finns inte heller tillräckliga forskningsmedel inom områdena avfallshantering och skydd mot joniserande strålning. EESK uppmanar kommissionen, rådet och parlamentet att ställa ytterligare medel till förfogande för sjunde ramprogrammets Euratom-del och stödja särskilda gemensamma teknikinitiativ, som exempelvis i fallet med bränsleceller eller läkemedel. EESK uppmanar dessutom medlemsstaterna att inom ramen för sina befogenheter göra betydligt mer för att lösa detta problem. I juli 2008 korrigerade kärnavvecklingsbyrån (Nuclear Decommissioning Authority, NDA) behovet av offentligt stöd för avveckling uppåt med 30 % jämfört med 2003. Kärnavvecklingsbyrån beräknar att det belopp som behövs är 73 miljarder brittiska pund, vilket motsvarar 92 miljarder euro, och att det finns en tendens till ytterligare ökning (1). EDF, som har en hög standardiseringsnivå, hävdar att dessa kostnader uppgår till 15–20 % av de ursprungliga anläggningskostnaderna.

1.12   Kommittén anser att det finns ett antal åtgärder som unionen och medlemsstaterna skulle kunna vidta för att minska osäkerheten:

—	På det politiska planet kan man sträva efter att bygga upp ett långsiktigt politiskt samförstånd över det politiska spektrumet om den roll som kärnkraften kan spela i kampen mot klimatförändringar.

—

På det ekonomiska planet kan man klargöra vilka krav som kommer att ställas i fråga om avveckling och hantering av kärnavfall samt de ekonomiska avsättningar som aktörerna bör göra för dessa långsiktiga kostnader. Tillsammans med lagstiftarna kan man också klargöra villkoren för tillhandahållandet av kärnkraft till elnätet och för de långsiktiga leveransavtal som kan vara godtagbara.

—	I fråga om forskning kan unionen och medlemsstaterna stödja ytterligare FoU avseende den tredje och fjärde generationen av kärnkraftsteknik (inbegripet fusion) med striktare normer för effektivitet, miljöhänsyn och säkerhet än den nuvarande generationen av kärnkraftverk.

—	I fråga om fysisk planering kan man påskynda de långdragna förfarandena för att välja och ge tillstånd för lämpliga platser.

—	På det ekonomiska planet skulle EU:s finansieringsinstitut kunna mobilisera finansieringskällor som kan uppmuntra andra investerare att delta.

2.   Finansieringen av kärnenergisektorn

2.1   Europas energibehov och de förutsebara kostnaderna

2.1.1   Under de närmaste tjugo åren kommer EU att behöva investera ca 800–1 000 miljarder euro för att ersätta de nuvarande kraftverken, oberoende av vilket bränsle som används. Man räknar med att 50–70 kärnreaktorer av totalt 146 kommer att behöva ersättas (med möjliga kostnader på mellan 100 och 200 miljarder euro).

2.1.2   Kostnaderna för att öka livslängden för de kärnkraftverk som nu är i drift uppgår till ca 25 % av kostnaderna för ett nytt kraftverk, och de kan sedan användas i ytterligare ca 10–20 år. De kostnader som uppges i en nyligen utförd studie (2) är inte enhetliga. De varierar från 80 till 500 euro/Kwe beroende på vilken teknik som används, och avser projekt för förlängd livslängd på ca 10 år.

2.1.3   Osäkerheten vad gäller de framtida valen på energiområdet och möjligheten att ytterligare utnyttja investeringarna gör att operatörerna begär förlängd livstid för de befintliga kraftverken snarare än att investera stora summor i nya och mer effektiva anläggningar. En förlängning av kraftverkens livslängd, där åtminstone samma säkerhetsnivå garanteras, är säkerligen ekonomiskt och klimatpolitiskt intressant. Det löser emellertid inte problemet med hur energibehovet ska tillgodoses på lång sikt, utan skjuter det bara på framtiden.

2.1.4   Vid en eventuell gradvis minskad produktion av el från kärnkraften måste elproduktionen ersättas med andra energiformer som garanterar samma utsläppsnivåer och samma baslast. Det kommer att kosta mellan 100 och 200 miljarder euro att ersätta avvecklade kärnkraftverk. Med bibehållen andel kärnenergiproduktion kommer kostnaden att ligga på mellan 200 och 400 miljarder beroende på efterfrågan på el.

2.1.5   Kostnaden för ett nytt kärnkraftverk uppskattas till mellan 2 och 4,5 miljarder euro. EIB anser att kärnkraftens utveckling på lång sikt är osäker och spår en drastisk minskning i EU på 40 % år 2030 jämfört med 2004. EIB:s ordförande bekräftade denna prognos vid en EESK-hearing helt nyligen. Internationella atomenergiorganet (IAEA) förutser att kapaciteten på elenergi från kärnkraften under samma period kommer att öka från 368 GW till 416 GW, dvs. en global ökning på 13 %. I EU förutses däremot en minskning på 15 GW (3) Klimatförändringen, koldioxidutsläppen och kärnkraften

2.2   För att nå Kyotomålen och de ännu strängare mål som ska fastställas i Köpenhamn, borde

2.2.1   EU producera 60 % av elen utan koldioxidutsläpp. För närvarande härrör ca 40 % av EU:s utsläpp av koldioxid från energiproduktionen. Kärnkraftens roll får inte negligeras. Enligt kommissionen skulle målet om 20 % el från förnybara energikällor år 2020 helst höjas till 30 % år 2030.

2.2.2   Man förutser en ökning av koldioxidutsläppen i samband med produktion och upparbetning av uran, främst beroende på att mineralfyndigheterna med den högsta urankoncentrationen gradvis sinar och på ökade mängder växthusgaser som beror på den användning av fluor och klor som krävs för beredning av uranhexafluorid och den rening av zirkonium som krävs för de rör som ska hysa det anrikade uranet.

2.2.3   Det klimatavtryck som härrör från elproduktion från kärnkraft kommer emellertid att förbli mycket litet, vilket bör beaktas noga.

2.2.4   Efterfrågan på el för offentliga och privata transporter kommer att öka liksom efterfrågan på väte, som i dag till 95 % kommer från kolväten. Vätet kommer att bidra till att lösa problemet med lagringen av el förutsatt att det produceras av bränslen med mycket låga utsläpp. Problemen för kärnkraftsindustrin.

2.3   Osäkerheten kring den administrativa och rättsliga ramen utgör det största problemet.

2.3.1   Alla länder har olika förfaranden och i vissa fall kan anläggningstiden fördubblas eller tredubblas. Kommissionen beräknar att det i Finland krävs minst tio år, men på grund av problem i samband med anläggningen har arbetet avbrutits och man bedömer att det kommer att bli minst 18 månader försenat. Den administrativa processen inleddes 2000 och anslutningen till nätet kommer antagligen inte att ske före 2011.

2.3.2   Investeringar i kärnkraften kännetecknas av ett omfattande startkapital, ca 60 % av de totala investeringarna, och elförsäljningen börjar först efter ca tio år. Det tar ca 20 år att skriva av det investerade kapitalet och dess finansieringskostnader. Detta visar hur viktigt det är för lönsamheten att denna teknik har tillräckligt långa löptider.

2.3.3   Det rör sig om långsiktiga investeringar – tiden för anläggning, drift, dekontaminering och nedmontering kan uppgå till mer än 100 år. Man måste säkerställa att operatörerna är finansiellt stabila under en lång period och att medlemsstaterna gör ett långsiktigt åtagande på kärnkraftsområdet.

2.3.4   Finansieringen av kärnenergisektorn påverkas mer än annan finansiering av de nationella regeringarnas politik. Den främsta osäkerhetsfaktorn är kravet på en säker och stabil rättslig ram. Det måste finnas en politik som gör medborgarna delaktiga och medvetna, så att de kan bidra till beslut på grundval av fullständig, begriplig och sanningsenlig information. Endast ett demokratiskt förfarande kan ge stöd för de medvetna beslut som ligger till grund för den europeiska kärnkraftsindustrins framtid.

2.3.5   Eftersom den finansiella kostnaden är så hög måste man ”sälja” all producerad energi. Kärnkraftverken måste ju stå för baslasten och distribuera den producerade elen under ett mycket stort antal timmar årligen. Det uppstår problem med garantierna för lönsamhet som skulle kunna lösas genom möjligheten att sluta långfristiga kontrakt, vilket skett i Finland.

2.3.6   En annan osäkerhetsfaktor är systemet för kompensation och fastställande av medlemsstaternas ansvar vid olyckor. Ett enhetligt europeiskt garantisystem vore önskvärt för att förbättra de nuvarande systemen och försäkringsskyddet, som är fullständigt otillräckliga om en allvarlig olycka inträffar. Kostnaderna och ansvaret bör helt åligga producenterna, som vid all annan verksamhet. Med tanke på riskernas art (mycket höga kostnader vid en eventuell allvarlig olycka och mycket låg sannolikhet för att en sådan inträffar) bör man uppmuntra olika former av ömsesidig koassurans mellan de olika producenterna av kärnenergi.

2.3.7   Den allmänna opinionen. Den senaste opinionsundersökningen (4) visar på en omvänd trend vad gäller kärnkraften. Den får ett markant positivt betyg i de länder där denna teknik används, men i EU-27 är de flesta dock fortfarande negativa (45 % mot 44 %). Bristen på insyn, kravet på tydlig och fullständig information har även påpekats av det europeiska kärnenergiforumet.

2.4   Gemenskapens medel

2.4.1   I Euratomfördraget föreskrivs särskild finansiering för forskning, utveckling och demonstration inom Europeiska atomenergigemenskapens ramprogram.

Det första programmet (indirekta åtgärder) rör följande sektorer:

—	Fusionsenergiforskning (5).

—	Kärnklyvning och strålskydd.

Det andra programmet (direkta åtgärder) innehåller investeringar för följande ändamål:

—	Fusion (1 947 miljoner euro, varav minst 900 för verksamhet i anslutning till ITER-projektet).

—	Kärnklyvning och strålskydd (287 miljoner euro).

—	Kärnteknisk verksamhet inom Gemensamma forskningscentret (517 miljoner euro).

2.4.2   EIB är ett annat finansieringsinstrument inom gemenskapen, som inom denna sektor har garanterat en finansiering på totalt över 6 589 miljoner euro som är avsedd för både nya kärnkraftverk och avfallshantering. Till detta ska läggas 2 773 miljoner euro från Euratom för samma ändamål.

2.4.3   Efter ett positivt utlåtande från kommissionen beaktar EIB i investeringsanalysen inte bara mobiliseringen av de omfattande ekonomiska resurser som krävs för anläggningen, utan också kostnaderna för avfallshantering och avveckling. Men i den internalisering av kostnaderna som EIB aviserar ingår inga andra indirekta kostnader, t.ex. kostnader för det yttre skyddet av anläggningarna genom säkerhetspersonal och extra nedmonteringsarbeten, t.ex. lågvattendammar som anläggs vid floder för att säkerställa ett konstant vattenflöde till reaktorerna också under perioder av torka.

2.4.4   De olika metoderna för kostnadsberäkning och kravet på ett säkert system med öronmärkta medel beskrivs tydligt i Andra rapporten om användningen av de ekonomiska resurserna för rivning och dekontaminering av kärnenergianläggningar och hantering av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall  (6).

2.4.5   I rapporten pekas också på den ”felaktiga” användningen av fonder avsedda för nedmontering och avfallshantering som konstaterats i vissa medlemsstater. I några länder finansieras dessa fonder med offentliga medel som ofta används för andra ändamål. Detta leder till en omfattande snedvridning av konkurrensen eftersom dessa kostnader borde internaliseras enligt principen om att förorenaren ska betala.

2.4.6   Kommissionens förslag från 2002 att slå samman besluten 270 från 1977 och 179 från 1994 och att höja finansieringsnivån fick inte enhälligt stöd i rådet. De disponibla Euratom-lånen på 600 miljoner, som kan begäras för att finansiera högst 20 % av den totala kostnaden, räcker inte för att täcka behov som ännu inte har formaliserats, utan är föremål för inledande diskussioner med kommissionen.

2.4.7   Euratom-medlen och EIB-lånen däremot bör användas för att främja forskning och tillämpningar i en säker och hållbar utveckling inom kärnkraftsindustrin. De nuvarande åtgärderna verkar inte motsvara det allt större behovet av finansiering för att garantera hög säkerhetsstandard och minimera riskerna. Dessa medel bör specifikt styras mot de länder som har en offentlig politik för avfallshantering.

2.5   Finansiering på nationell nivå

2.5.1   Systemet för statsstöd innehåller ingen möjlighet att finansiera anläggningen av kärnkraftverk, medan offentlig finansiering är möjlig och önskvärd när det gäller att öka säkerhetsåtgärderna, utveckla och införa öppna gemensamma metoder för utfärdande av licenser och för val av läge samt att stödja program för utbildning och yrkesutveckling. Oavsett om nya kärnkraftverk anläggs eller inte, är det nödvändigt att kunna räkna med ytterst specialiserade ingenjörer och tekniker som kan garantera säker och långsiktig förvaltning av kärnkraftverken, både de som är i drift och de som håller på att avvecklas.

2.5.2   Fyra reaktorer är under konstruktion i EU (två i Bulgarien, en i Finland och en i Frankrike). Det är för närvarande svårt att förutse en stark utveckling av denna produktionskapacitet, särskilt vad gäller fissionkraftens andel. Brittiska NIA bekräftade i en nyligen genomförd studie att man skulle kunna stödja 70–80 % av ett nytt kärnkraftsprogram, med undantag för de centrala delarna i reaktorn som reaktortank, turbingeneratorer och andra viktiga komponenter (7). Bristen på tekniker och ingenjörer är det största hindret för en kraftig utveckling inom sektorn. Denna brist är påtagligast i de medlemsstater som inte eller endast i föga utsträckning har utvecklat kärnkraften. Problemet går emellertid att åtgärda eftersom det i genomsnitt tar fem år att utbilda en ingenjör medan det går cirka tio år från det att ett beslut om att bygga ett kärnkraftverk fattas till dess att det tas i bruk.

2.5.3   Det behövs omfattande investeringar i teknisk och vetenskaplig utbildning. De unga generationerna är inte särskilt intresserade av studier på kärnkraftens område förutom i de medlemsstater där man har utvecklat ett omfattande kärnkraftsprogram med verkliga sysselsättningsmöjligheter. I en nära framtid kommer det att behövas forskare, tekniker, ingenjörer och experter på industrianläggningar. De medlemsstater som använder kärnteknik och framför allt de som väljer att utveckla kärnkraften måste upprätta särskilda och omfattande program för utbildningsfinansiering.

2.5.4   Kärnenergiforumet har framhållit vikten av att harmonisera säkerhetskraven. Konventionen om kärnsäkerhet och IAEA:s säkerhetsnormer är vedertagna parametrar. Kärnsäkerhetsmyndigheternas samarbetsorgan, Western European Nuclear Regulators Association (WENRA), har för avsikt att genomföra ett harmoniserat program för EU-länderna och Schweiz senast 2010. På grundval av en SWOT-analys föreslås utfärdande av ett europeiskt direktiv om grundläggande principer för säkerhet vid kärnkraftverk.

3.   Möjligheter

3.1   Frågan om användningen av kärnenergi och finansieringen av den ska ses i relation till klimatförändringarna som förorsakas av utsläppen av koldioxid. Cirka en tredjedel av elproduktionen och 15 % av den energi som förbrukas i EU kommer från kärnkraften som ger låga koldioxidutsläpp. Också mot bakgrund av en möjlig ökning av el från förnybara energikällor (den andra tillgängliga kolfria energikällan som man vid sidan av energibesparing måste satsa kraftigt på) förefaller det ytterst svårt att uppnå en minskning av koldioxidutsläppen de närmaste decennierna utan att behålla produktionen av kärnkraft på nuvarande nivåer.

3.2   Kärnenergin är mindre känslig för prisförändringar eftersom uranpriset har liten inverkan på totalkostnaden.

3.3   Diversifieringen av energimixen innebär ökade möjligheter, särskilt för de länder som är starkt importberoende.

3.4   Enligt uppgifter från kommissionen och några operatörer är kostnaden per kWh från kärnkraft högre än den från traditionella värmekraftverk, men lägre än kostnaden för el från förnybara energikällor. I dessa uppgifter beaktas inte den förutsebara kostnaden för utsläppsrätter och inte heller de delvis internaliserade förutsebara utgifterna för dekontaminering och nedmontering efter kraftverkens stängning. För varje typ av energikälla bör man internalisera de externa kostnaderna. Enligt vissa operatörer och äldre studier (8) är kostnaden per kWh från kärnkraft lägre.

3.5   Bränslereservernas livslängd. Med bibehållet antal kraftverk och med samma reaktorteknik kommer de kända reserverna att möjliggöra en ekonomiskt lönsam drift med låga koldioxidutsläpp under en period som varierar mellan några få decennier till några århundraden (9)  (10). Dessa osäkra siffror beror på att fyndigheterna av det ”renaste” uranet gradvis håller på att sina och att kostnaderna för utvinning och raffinering därför kommer att stiga både vad avser energiförbrukning och användning av kemiska ämnen som producerar växthusgas. Med den nya generationen kärnkraftverk torde konsumtionen i absoluta termer sjunka genom utvecklingen av bridreaktorer. Det vore intressant att som bränsle använda torium, som förekommer i större mängder än uran, ger bättre resultat när det gäller att avge och absorbera neutroner och därmed kräver mindre anrikning per enhet producerad energi. Dessutom kunde det användas till försörjning av bridreaktorer som inte är snabba, och produktionen av radioaktivt avfall och plutonium som kan användas i krig skulle minska rejält.

4.   Risker

4.1   Möjliga katastrofala incidenter och radioaktivt nedfall. Även om reaktorernas tekniska utveckling objektivt sett har minimerat riskerna tack vare en mängd kontrollåtgärder kan man i teorin inte utesluta en härdsmälta. Passiva säkerhetssystem som s.k. core catchers som redan används i den EPR-reaktor som just nu håller på anläggas i Finland, säkerställer att läckande radioaktivitet stängs in även vid en högst osannolik härdsmälta. Framtida reaktorer med ”inre säkerhet” skulle kunna avvärja denna risk helt. Det europeiska VHTR-projektet Raphael skulle t.ex. även om kylanläggningen lamslogs garantera en långsam termisk process som leder till jämvikt mellan värmespridningen och energiproduktionen, medan man i de nuvarande reaktorerna snabbt måste vidta åtgärder för att hejda temperaturökningen i härden.

4.2   Hälsorisker som sammanhänger med kärnkraftverk i normal drift. I en studie om förekomsten av leukemi hos barn som bor i närheten av kärnkraftverk mellan åren 1990 och 1998 noterades 670 fall av leukemi. Däremot påvisades inte överdrivet många fall hos barn som bor inom 20 km från kärnanläggningar. I en mer nyligen utförd epidemiologisk studie (KIKK) i Tyskland, som genomfördes på initiativ av den federala strålskyddsmyndigheten på grundval av ett mycket omfattande urval (1 592 fall och 4 735 kontrollfall), påvisades däremot ett samband mellan antalet cancerfall hos barn under 5 år och avståndet mellan bostad och kärnkraftverk. Författarna drog slutsatsen att den uppmätta strålningsnivån är så låg att man mot bakgrund av strålningsbiologisk kunskap inte kan hävda att cancern beror på att man utsatts för radioaktiv strålning. En extern expertpanel (11) har granskat resultaten från KIKK-studien. De är tillförlitliga och den låga strålningsnivå som uppmätts gör att man noggrannare bör undersöka en eventuell överkänslighet mot strålning hos barn och ständigt övervaka den befolkning som bor i närheten av kärnkraftverk (12). I september 2008 inledde den schweiziska regeringens federala hälsovårdsmyndighet programmet Canupis (Childhood Cancer and Nuclear Power Plants in Switzerland), som byggde vidare på resultaten i den tyska studien och på analyser av studier på området som genomförts på uppdrag av den franska kärnsäkerhetsmyndigheten ASN, och var en följd av rekommendationerna i Vroussos-rapporten.

4.3   Avfall. Mycket få medlemsstater har löst denna fråga genom att besluta om platser för slutförvar. I USA har man varit tvungen att ompröva slutförvaringsplatsen i New Mexico (Waste Isolation Pilot Plant), som använts sedan 1999, på grund av insipprande vätska, vilket tillsammans med bergsalt i gruvan utsatte behållarna för kraftig korrosion. Detta har lett till att lagringsplatser i saltformationer anses geologiskt instabila. I EU är det bara Finland och Sverige som har meddelat att de beslutat om slutförvaringsplatser. Upparbetningen förtjänar särskild uppmärksamhet. Studier avseende slutförvaringen av avfall efter upparbetning av utbränt bränsle bör fullföljas. Lagringens kvalitet och inkapslingen av avfallet är viktiga komponenter när det gäller säkerheten i anslutning till kärnbränslecykeln.

4.4   Upparbetning och transport. Ytterligare problem rör anläggningarna för upparbetning och transport av utbränt kärnbränsle, där de ansvarigas arbete hittills lämnat mycket övrigt att önska och inte kunnat jämföras med kärnkraftverksteknikernas arbete. Man har t.ex. använt olämpliga fartyg för transporten (ett har sjunkit, lyckligtvis utan någon last av utbränt material) och farligt material har dumpats i havet.

4.5   Geologiska och hydrogeologiska risker. Ett annat problem är att många kärnkraftverk ligger i jordbävningsområden. Japan valde att stänga anläggningen i Kashiwazaki Kariwa i Niigata-prefekturen, världens största kärnkraftverk, och avstår därmed från en kapacitet på 8 000 MWe. I och med att anläggningen efter jordbävningen den 16 juli 2007 stängdes sjönk elproduktionen från kärnkraften med 25 TWh. För närvarande pågår arbeten med att få i gång driften vid de båda reaktorerna.

4.6   Kärnvapenspridning och terrorism. Oron har ökat under senare år till följd av det nya hot som terroristgrupper utgör. Verkligt säkra kraftverk borde kunna stå emot ett störtande flygplan utan läckage av radioaktiva ämnen.

4.7   Vatten. En annan ytterst viktig aspekt är klimatförändringen och den ökande bristen på vatten. Liksom för alla värmedrivna kraftverk – inklusive kol- och oljeeldade kraftverk och solvärmekraftverk – krävs det mycket stora mängder vatten också för kylning av kärnkraftverk, om man inte använder sig av luftkylning, som är en mindre effektiv teknik. (I Frankrike uppgår vattenbehovet vid elproduktion, inbegripet elproduktion från vattenkraft, till 57 % av det totala årsbehovet: 19,3 miljarder kubikmeter av totalt 33,7 miljarder kubikmeter. Det mesta (93 %) av vattnet återvinns efter avkylningen av klyvningsprocessen och elproduktionen (13). Uppvärmning av stora mängder vatten vid kärnkraftverken, en oroande minskning av ytvattnet och grundvattnet skapar ytterligare problem vad gäller valet av lägen och väcker frågor hos allmänheten som kräver tydliga svar av myndigheterna. I vissa fall har man varit tvungen att minska eller stoppa elproduktionen under perioder av torka.

4.8   EU saknar råvaror. Under 2007 fanns endast 3 % av unionens behov av råvaror inom de egna gränserna. Ryssland är den största leverantören med ca 25 % (5 144 tU) följt av Kanada med 18 %, Niger med 17 % och Australien med 15 %. Kärnkraften minskar därför inte beroendet av tredjeländer, även om de andra leverantörerna till stor del är politiskt stabila.

4.9   Tillgång till finansiering och långsiktigt kapital. Det krävs givetvis omfattande resurser, men med tanke på den långa projekterings- och anläggningstiden – det kan ta mer än tio år innan kraftverken kan tas i produktion – blir investeringarna mycket riskabla. De ursprungligen beräknade anläggningstiderna har aldrig respekterats och den tid som i genomsnitt används innan saluföringen av den producerade elen kan börja har varit längre än beräknat, vilket med nödvändighet medför extra kostnader.

4.10   Nyligen inträffade incidenter. I skrivande stund har flera incidenter inträffat, en i Slovenien och fyra i Frankrike. Förbudet mot att använda vatten och äta fisk från floder som kontaminerats av radioaktivt vatten i Frankrike har påverkat den europeiska allmänheten negativt. Dessa händelser och dess mycket negativa genomslag i medierna ger anledning att särskilt beakta kontrollen och urvalet av företag för verksamhet vid kärnkraftverk.

5.   EESK:s synpunkter

5.1   Så viktig som den kärnkraftsgenererade elen är i dag är det otänkbart att på kort sikt ersätta det bidrag som den ger till EU:s energibalans.

5.2   Finansieringen av kärnenergisektorn påverkas mer än annan finansiering av de nationella regeringarnas politik. Den främsta osäkerhetsfaktorn är kravet på ett säkert och stabilt regelverk. Det måste finnas en politik som gör medborgarna delaktiga och medvetna, så att de kan bidra till beslut på grundval av fullständig, begriplig och sanningsenlig information. Endast ett demokratiskt förfarande kan ge stöd för de medvetna beslut som ligger till grund för den europeiska kärnkraftsindustrins framtid.

5.3   Bristen på insyn, knapphändig och motsägelsefull information i frågor som tilldelningen av medel till avfallshantering och nedmontering av avvecklade kraftverk ökar allmänhetens osäkerhet, vilket också kommissionen noterar. EESK ber kommissionen att uppmana medlemsstaterna att lansera en kampanj för insyn och tydlig information vad gäller EU:s energibehov, energieffektivitet och de olika alternativen, däribland kärnkraften.

5.4   Kommittén noterar att många befintliga kraftverk i Europa (baserade både på fossila bränslen och kärnkraft) kommer att nå slutet av sin livstid under de kommande 20 åren, vilket skulle kunna leda till brister i elproduktionen om inte avsevärda nya investeringar görs.

5.5   Kommittén har i olika yttranden konstaterat att de viktigaste prioriteringarna på energiområdet är att främja större energieffektivitet och att öka andelen förnybar energi i elproduktionen.

5.6   Kommittén är emellertid medveten om att inte ens maximala satsningar på att utvidga användningen av förnybar energi och på energieffektivitet kommer att räcka till för att klara den potentiellt otillräckliga energiförsörjningen. I Europa som helhet krävs nya investeringar i både kolkraft och kärnkraft.

5.7   I båda fallen anser kommittén att det är av grundläggande betydelse att externa miljömässiga och säkerhetsmässiga effekter beaktas i bedömningen av investeringsprojekt och i driftskostnaderna.

5.8   Mot bakgrund av det växande hotet från klimatförändringarna bör alla nya kraftverk som drivs med fossilt bränsle vara anpassade för system för avskiljning och lagring av koldioxid och kostnaderna för detta ska beaktas i bedömningar och affärsplaner. På samma sätt ska kostnaderna för en slutlig avveckling och avfallshantering beaktas i bedömningar och affärsplaner för eventuella nya kärnkraftverk. Det får inte finnas några dolda stöd för fullt utvecklade energisystem.

5.9   För närvarande är investerare och andra finansieringskällor tveksamma till att avsätta avsevärda resurser för att bygga en ny generation kärnkraftverk i Europa på grund av den stora osäkerhet som råder i fråga om ekonomi, politiskt klimat och lagstiftningsramar samt den långa tiden mellan de stora investeringar som krävs och den ekonomiska avkastningen.

5.10   Det finska angreppssättet, där man bildat ett konsortium av stora konsumenter som har köpt större delen av den producerade elen enligt ett take or pay-åtagande till stabila priser, bör uppmuntras och stödjas.

5.11   Kommissionen uppmanas att stödja programmen för forskning och utveckling, särskilt med avseende på fusion och fjärde generationens kärnkraftverk, även om kommittén är medveten om att dessa inte kommer att vara i kommersiell drift före 2030 (14). Det är tänkt att fjärde generationens kärnkraftverk ska ge en ”renare” kärnkraft som löser alla problem som hör ihop med avfallshantering och spridning, som ytterligare minimerar risken för radioaktiva utsläpp och som har en minimal förbrukning av klyvbart material. Fjärde generationen kan också effektivt bidra till produktionen av väte. Man bör också kraftigt driva på utvecklingen av fusionsenergi för att under andra hälften av århundradet kunna dra nytta av de särskilda fördelar i fråga om säkerhet och resurser som denna ger.

5.12   De resurser som Euratom tillhandahåller för att stödja investeringar med hjälp av garantier, och därmed minska de finansiella bördorna för företagen som kan dra nytta av EU-institutionernas mycket höga anseende, har blockerats och skulle kunna anpassas till de stigande kostnader och den inflation som registrerats under perioden utan att offra andra stödprogram för exempelvis energieffektivitet eller förnybara energikällor, eventuellt med ytterligare medel som är avsedda för detta.

5.13   Medlen för avfallshantering och skydd mot joniserande strålning och forskningsprogrammen för detta är inte heller tillräckliga. EESK uppmanar kommissionen, rådet och parlamentet att ställa ytterligare medel till förfogande för sjunde ramprogrammets Euratom-del för detta ändamål, bland annat via särskilda gemensamma teknikinitiativ, som exempelvis i fallet med bränsleceller eller läkemedel. EESK uppmanar dessutom medlemsstaterna att också själva bidra med förstärkta nationella forskningsprogram på området strålningsbiologi och strålskydd, epidemiologi och slutförvaring.

5.14   Den finansieringsmodell som är avsedd för kärnkraften, oberoende av andra ramprogram, bör utsträckas till programmen för energieffektivitet och utveckling av förnybar energi.

5.15   Medlemsstaterna bör inrätta forum för kärnenergi på nationell nivå enligt modell från de diskussioner som kommissionen anordnade i Prag och Bratislava om möjligheter, risker, insyn och information.

5.16   En rationalisering av utfärdandet av licenser och valet av läge genom ett enhetligt europeiskt förfarande skulle säkerligen vara positivt, investeringarna skulle bli säkrare och anläggningstiderna kortare, men allmänheten skulle absolut inte godta EU-bestämmelser som är mindre strikta än de nationella. Vad gäller säkerheten bör man beakta EU:s intressen vid definitionen av stränga och harmoniserade krav med tanke på att de risker som är förenade med kärnkraften är gränsöverskridande. (t.ex. kraftverk nära nationella gränser). En harmonisering av utformningen och bestämmelserna skulle kunna bli aktuell för nästa reaktorgeneration.

5.17   Konsumenterna borde få dra nytta av billigare elproduktion. I dag fastställs priserna på elbörsen på grundval av den högsta elkostnaden (integrerad kolförgasning). De olika energikällorna borde ha olika prissättning.

---

(1)  Den 38:e rapporten från House of Commons Committee of Public Accounts Nuclear Decommissioning Authority, för perioden 2007–2008, Storbritannien.

(2)  Österreichisches Ökologie Institut Wien 2007.

(3)  Rapport: DOE/EIA-0484(2008), juni 2008.

(4)  Special Eurobarometer 297: Attitudes towards radioactive waste (juni 2008).

(5)  P. Vandenplas, G. H. Wolf, 50 years of controlled nuclear fusion in the European Union, Europhysics News, 39, 21 (2008).

(6)  KOM(2007) 794 slutlig av den 12 december 2007.

(7)  NIA (Nuclear Industry Association. The UK capability to deliver a new nuclear build programme 2008 update).

(8)  DGEMP – Couts de reference de la production electrique, Ministère de l’économie des finances et de l’industrie – December 2003.

(9)  Storm van Leeuwen, Nuclear power – the energy balance (2008), www.stormsmith.nl.

(10)  World Nuclear Association, www.world-nuclear.org/info/info.html.

(11)  Dr. Brüske-Hohlfeld, GSF, Neuherberg; Prof. Greiser BIPS, Bremen; Prof. Hoffmann, Uni Greifswald; Dr. Körblein, Umweltinstitut München; Prof. Jöckel, Uni Essen Duisburg; PD Dr. Küchenhoff, LMU München; Dr. Pflugbeil, Berlin; Dr. Scherb, GSF, Neuherberg; Dr. Straif IARC, Lyon; Prof. Walther; Uni München; Prof. Wirth, Wuppertal; Dr. Wurzbacher, Umweltinstitut München.

(12)  Mélanie White-Koning, Denis Hémon, Dominique Laurier, Margot Tirmarche, Eric Jougla, Aurélie Goubin, Jacqueline Clave.

(13)  Eau France och IFEN Institut Français de l’Environnement – uppgifterna gäller 2004 års förbrukning.

(14)  GIF Generation IV International Forum 2008.

---