5.7.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 171/19

1)

Skall klausulerna 5, 8.1 och 8.3 i ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, vilket utgör en del av rådets direktiv 1999/70/EG (EGT L 175, 1999, s. 43), tolkas så att gemenskapsrätten utgör hinder för att en medlemsstat med åberopande av genomförandet av ramavtalet antar bestämmelser a) när det i den nationella rättsordningen, innan direktivet trädde i kraft, redan fanns likvärdiga lagliga åtgärder i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet och b) när de bestämmelser som antas för att genomföra ramavtalet medför en sänkning av den allmänna skyddsnivån för visstidsanställda arbetstagare enligt den nationella rättsordningen?

2)

Om den första fråga besvaras jakande, är då sänkningen av skyddsnivån för visstidsanställda arbetstagare i situationer där det inte föreligger flera på varandra följande avtal om visstidsanställning utan ett enda anställningsavtal, som dock har till syfte att tillgodose konstanta och varaktiga behov istället för tillfälliga, extraordinära eller omedelbara sådana, hänförlig till genomförandet av ramavtalet och direktivet och är följaktligen sänkningen av skyddsnivån förbjuden eller tillåten enligt gemenskapsrätten?

3)

Om den första frågan besvaras jakande, utgör då antagandet av en föreskrift som är motiverad av genomförandet av ramavtalet, såsom den i förevarande mål aktuella artikel 11 i presidentdekret nr 164/2004, en otillåten sänkning av den allmänna skyddsnivån för visstidsanställda arbetstagare enligt den nationella rättsordningen, i den mening som avses i klausul 8.1 och 8.3 i ramavtalet, när det i den nationella rättsordningen, innan direktiv 1999/70/EG trädde i kraft, fanns likvärdiga lagliga åtgärder i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet, såsom artikel 8.3 i lag nr 2112/1920, som är aktuell i förevarande mål och

4)

Om den första frågan besvaras jakande, utgör den grekiske lagstiftarens val vid införlivandet av direktiv 1999/70/EG med den grekiska rättsordningen att dels inte låta det skydd som inrättas genom nämnda presidentdekret nr 164/2004 omfatta missbruk som uppstår genom ett enda avtal om visstidsanställning som avser arbetsuppgifter som har till syfte att tillgodose konstanta och varaktiga behov hos arbetsgivaren istället för tillfälliga, extraordinära och omedelbara sådana, dels inte anta analoga bestämmelser vilka särskilt avser sådana omständigheter som de som är aktuella i förevarande mål och vilka bestämmelser medför ett skydd för arbetstagare mot denna särskilda form av missbruk, vilket skydd kompletterar det allmänna skydd som föreskrivs i den grekiska rättsordningens allmänna arbetsrätt avseende varje fall av arbete som utförts på grundval av ett ogiltigt anställningsavtal, oavsett om det förekommit missbruk i den mening som avses i ramavtalet, vilket skydd omfattar arbetstagares lönekrav och krav avseende avgångsvederlag, oberoende av huruvida arbetet utförts på grundval av ett giltigt anställningsavtal, en otillåten sänkning av den allmänna skyddsnivån för visstidsanställda arbetstagare enligt den nationella rättsordningen, i den mening som avses i klausul 8.1 och 8.3 i ramavtalet om visstidsarbete, vilket utgör en del av nämnda direktiv, när det i den nationella rättsordningen, innan direktiv 1999/70/EG trädde i kraft, fanns likvärdiga lagliga åtgärder i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet, såsom artikel 8.3 i lag nr 2112/1920, som är aktuell i förevarande mål, med beaktande av

5)

Om föregående frågor besvaras jakande, skall då den nationella domstolen, vid tolkningen av den nationella rätten i enlighet med direktiv 1999/70/EG, underlåta att tillämpa de bestämmelser som är oförenliga med direktivet och som föreskrivs i föreskriften som antagits för att genomföra ramavtalet och som medför en sänkning av den allmänna skyddsnivån för visstidsanställda arbetstagare enligt den nationella rättsordningen, såsom bestämmelserna i presidentdekret nr 164/2004, vilka underförstått och indirekt, men uppenbart, inte omfattar något skydd mot missbruk som uppstår genom ett enda avtal om visstidsanställning som i själva verket avser arbetsuppgifter som har till syfte att tillgodose konstanta och varaktiga behov istället för tillfälliga, extraordinära eller omedelbara sådana, och istället tillämpa bestämmelserna i en likvärdig nationell föreskrift som fanns vid direktivets ikraftträdande, såsom bestämmelserna i artikel 8.3 i lag nr 2112/1920?

6)

Om den nationella domstolen finner att en bestämmelse (i förevarande mål artikel 8.3 i lag nr 2112/1920) som utgör en likvärdig laglig åtgärd i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet om visstidsarbete, vilket utgör en del av direktiv 1999/70/EG, i princip är tillämplig i ett mål som rör visstidsarbete och ett konstaterande, på grundval av denna bestämmelse, att ett anställningsavtal – även om det är fråga om endast ett avtal – har tidsbegränsats utan objektiva grunder hänförliga till verksamhetens karaktär, art eller egenskaper, innebär att anställningsavtalet utgör ett avtal om tillsvidareanställning,