8.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 439/14

1)

I ett fall där ett barn har flyttats i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom en dom i vilken det har förordnats att barnet ska bo hos den förälder som är bosatt i ursprungsmedlemsstaten, ska artiklarna 2.11 och 11 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 tolkas så, att den domstol som är belägen i den medlemsstat till vilken barnet flyttats och som har att pröva en ansökan om återlämnande av barnet ska – genom att göra en bedömning av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet – kontrollera huruvida barnet fortfarande hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten omedelbart före det påstådda olovliga kvarhållandet. Vid den bedömningen ska det tas hänsyn till att den dom enligt vilken flyttningen av barnet var tillåten kunde verkställas omedelbart och att den hade överklagats.

2)

I ett fall där ett barn har flyttats i enlighet med en omedelbart verkställbar dom som därefter har upphävts genom en dom i vilken det har förordnats att barnet ska bo hos den förälder som är bosatt i ursprungsmedlemsstaten, ska förordning nr 2201/2003 tolkas så, att underlåtenheten att återföra barnet till den sistnämnda medlemsstaten till följd av den sista domen är olovlig, och artikel 11 i förordningen är tillämplig om det anses att barnet omedelbart före kvarhållandet fortfarande hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten. Om det tvärtom anses att barnet inte längre hade hemvist i ursprungsmedlemsstaten vid den tidpunkten, påverkar beslutet om avslag på den ansökan om återlämnande som är grundad på denna bestämmelse inte tillämpningen av de regler om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat vilka återfinns i förordningens kapitel III.