15.11.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 351/36

1.1

Frågan om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå, som dykt upp igen nästan ett kvartssekel efter offentliggörandet av Cecchinirapporten 1988, verkar vara ett relevant och intressant sätt att föra debatten om den fortsatta europeiska integrationen framåt. Medan Paolo Cecchini i sin rapport behandlade ämnet uteslutande ur ett inremarknadsperspektiv, måste man i dag dock gå betydligt längre och diskutera kostnaderna för den ofullbordade ekonomiska och politiska unionen i Europa. Dessa kostnader är redan mycket höga och kan komma att bli ännu högre om inget görs.

1.2

Problemet är mycket angeläget i en situation där medlemsstaterna – pressade av finansmarknaderna och nya bindande institutionella bestämmelser – kommer att behöva förstärka sina insatser för att minska skulderna. Hur kan de göra detta utan att offra den tillväxt som finansmarknaderna också kräver? Det rätta tillvägagångssättet för att undvika att hamna i en nedåtgående spiral utan ände och försätta en betydande del av den europeiska befolkningen i fattigdom och misär skulle vara att göra vissa utgifter gemensamma på EU-nivå och föra en ambitiösare europeisk politik. På så sätt skulle EU kunna inleda en god cirkel av tillväxt, skapa en stark ekonomisk, industriell och teknisk identitet i den globaliserade världen och försvara den sociala modell som till stor del har gjort Europa till det som det är i dag.

1.3

Att ställa frågan om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå på det sätt som föreslås i det här yttrandet har uppenbarligen några metodologiska och tekniska nackdelar, men den främsta fördelen är att det förs fram argument för att komma ur den rådande krisen och fullborda en verklig ekonomisk och politisk union i Europa som rationellt sett är svåra att bestrida. I grund och botten handlar det om att med obestridliga argument övertyga allmänheten om att problemen kan lösas genom att subsidiaritetsvisaren flyttas mot mer Europa och ett bättre Europa vid en tidpunkt då vissa politiska krafter försöker göra EU till syndabock.

1.4

I detta hänseende innehåller Europa 2020-strategin några mycket intressanta inslag. Man måste välkomna strategins ambition att främja en verklig konvergens, genom bl.a. gemensamma politiska åtgärder och mål samt en ökad samordning mellan medlemsstaterna på alla nivåer och på de områden där den europeiska metoden saknas helt eller är rudimentär. Likväl kan man fråga sig om strategin räcker för att hantera utmaningen att fullborda en verklig ekonomisk och politisk union som kan stärka Europas position i en globaliserad värld och om den i sin nuvarande form kommer att gå ett bättre öde till mötes än Lissabonstrategin.

1.5

Vi anser att det är nödvändigt att gå längre och att vi bör kämpa för att delta i de planerade halvårsdebatterna mellan ledarna för såväl de 17 euroländerna som de 27 medlemsstaterna och få ledarna och allmänheten att inse att det behövs en kopernikansk revolution i förhållandena mellan medlemsstaterna, EU och världen. Att titta på de kostnader för uteblivna åtgärder på EU-nivå som vi betalar i dag och som vi riskerar att behöva betala i framtiden är ett mycket bra sätt att verka i denna riktning. Vi måste bemöta EU-skeptikerna med bevis för de ekonomiska, politiska och strategiska fördelarna och på så sätt visa allmänheten att Europa inte är problemet, utan lösningen.

1.6

Fördelen med en sådan strategi är att kostnaderna minskar, utgifterna optimeras och möjligheterna maximeras med sikte på att finna en lämplig lösning på de aktuella utmaningarna och en utväg uppifrån som gynnar alla.

1.7

Med hänsyn till alla dessa omständigheter måste kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå analyseras i en mycket vidare bemärkelse än i den undersökning som kommissionen beställt om "outnyttjade potentialen hos den europeiska inre marknadens". Vi behöver inte ytterligare en undersökning (även om den säkert kommer att hålla mycket hög kvalitet) som kommer att samla damm på bokhyllorna och som emellanåt kommer att läsas av några få insatta specialister.

1.8

EESK uppmanar därför kommissionen att till att börja med så noggrant som möjligt beräkna alla de kostnader för uteblivna åtgärder på EU-nivå som nämns i detta yttrande och deras konsekvenser för sysselsättning och tillväxt. Därefter föreslår vi att det i Europa 2020-strategin införs kvantifierade mål för minskning av dessa kostnader, med en tydlig handlingsplan och en systematisk utvärdering av framstegen.

2.1

EESK har behandlat frågan om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå ur olika perspektiv i flera yttranden under de senaste åren (1). I slutet av 2010 inledde Europaparlamentet och kommissionen på nytt debatten om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå. Kommissionen har för övrigt beställt en ambitiös undersökning för att uppdatera Cecchinirapporten (2)  (3).

2.2

Kommissionens och Europaparlamentets val av metod och syfte tycks i stor utsträckning ha motiverats av utarbetandet av inremarknadsakten II (Single Market Act II), trots att de i sina meddelanden även har framhållit behovet av att avgränsa ämnet och utgå från de "vetenskapliga belägg" (4) som ett sådant tillvägagångssätt skulle ge. De relativt komplexa beräkningsmodellerna i Cecchinirapporten visade på den tiden att gemenskapens BNP skulle öka med 4,5–7 % (i de tolv medlemsstaterna) och att det skulle skapas uppskattningsvis 2–5 miljoner fler arbetstillfällen på den gemensamma marknaden. Dessa beräkningar byggde dock på en metod och grundhypoteser som kan kritiseras och ifrågasättas. Såvitt vi vet har det dessutom har aldrig gjorts en underbyggd utvärdering av dessa prognoser som gör det möjligt att i efterhand bedöma deras riktighet, trots att de har fått stor genomslagskraft (5).

2.3

EESK gläder sig åt att detta ämne hamnat i fokus igen, även om det är något förvånande att det sker nästan ett kvartssekel efter offentliggörandet av Cecchinirapporten. Tillvägagångssättet, d.v.s. att använda samma metod och på nytt beräkna de potentiella ekonomiska effekterna av att undanröja handelshindren på den inre marknaden, är dock av åtminstone två kompletterande skäl i bästa fall begränsat och i sämsta fall helt enkelt otillräckligt.

2.4

Det första skälet är risken att debatten om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå inte blir något annat än en rent teknisk (för att inte säga teknokratisk) debatt, trots att det som kan förefalla tekniskt inom samhällsvetenskaperna – även om det finns ytterst komplexa verktyg som kan användas – ofta bara är det rent ytligt sett.

2.5

Det andra – ännu väsentligare – skälet är att vi nu lever i en helt annan tid. År 1988 handlade debatten först och främst om situationen på den gemensamma marknaden, omdöpt till den "inre marknaden". I detta avseende var Cecchinirapporten mycket användbar, eftersom den visade på och beräknade hindren och fördröjningarna på detta område. Därigenom gjorde rapporten det möjligt att motivera ett stimulansprogram och främja en positiv dynamik som bland annat utmynnade i Delorsplanen och dess mål för 1992.

2.6

År 2012 är det inte längre situationen på den inre marknaden som är problemets kärna. Det är inte bara det att man under det senaste kvartsseklet gjort stora framsteg i uppbyggnaden av den inre marknaden, utan framför allt har situationen förändrats betydligt och kännetecknas nu av åtminstone fem nya omständigheter jämfört med slutet av 1980-talet: 1) en betydligt mer omfattande globalisering med inträdet av tillväxtsländer såsom Brasilien, Indien och framför allt Kina på den internationella marknaden, medan Europa på 1980-talet i första hand konkurrerade med industriländer, 2) ett EU med 27 medlemsstater vars utvecklingsnivå, ekonomiska struktur och sociala system är betydligt mer olikartade än på 1980-talet, 3) en betydligt djupare europeisk integration med nya grundpelare såsom euron och Europeiska centralbanken, 4) en ekonomisk kris utan motstycke sedan 1930-talet som fortsätter att härja och nu har antagit formen av en "statsskuldskris" och slutligen 5) den tvingande nödvändigheten för EU:s medlemsstater att minska sina skulder under de kommande åren.

2.7

På grundval av dessa faktorer föreslår vi att debatten om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå ska formuleras på ett mycket annorlunda sätt. Europas nuvarande handikapp ligger inte så mycket i fördröjningarna i utvecklingen av den inre marknaden (som för övrigt gynnar våra konkurrenter lika mycket som européerna själva). Det är framför allt att Europa i en tid med en systemkris utan motstycke saknar en stark ekonomisk, industriell och teknisk identitet i en multipolär globaliserad värld, som innebär en allt hårdare konkurrens särskilt från de s.k. tillväxtekonomierna.

2.8

Diskussionerna måste således inriktas på alla kostnader för uteblivna åtgärder på EU-nivå som beror på den ofullbordade europeiska integrationen. Dessa kostnader är betydligt större än de kostnader som eventuella kvarvarande hinder för handeln inom EU kan ge upphov till. EESK är medveten om svårigheterna med ett så brett och i grunden politiskt tillvägagångssätt, men det är det enda sätt som vi bedömer som meningsfullt i den rådande situationen (6).

3.1

För 60 år sedan blev européernas hopp om ett liv i fred verklighet genom upprättandet av den första europeiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen. Integrationen fortskred långsamt men konstant fram till 1992. Under de senaste 20 åren har EU:s utvidgning till 27 medlemsstater obestridligen varit ett avgörande framsteg, men det är också det enda verkligen fullbordade framsteget. Den fördjupning av unionen som tillkännagavs redan i början av 1980-talet har fallit i glömska. Den gemensamma valutan, den inre marknaden, sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken är förvisso viktiga landvinningar, men de är ofullbordade och framför allt är de inte tillräckliga för att skapa en verklig union.

3.2

Utöver debattformen diskuteras självfallet också debattens innehåll. Vad betyder "kostnader"? Vad betyder "uteblivna åtgärder på EU-nivå"? Vad menas med "uteblivna"? Allt kan potentiellt anses vara eller inte vara EU-åtgärder. Det är objektivt sett svårt att skilja ut de berörda instrumenten/strategierna/kollektiva nyttigheterna, avgränsa deras verkan, avgöra på vilken nivå de skulle vara mest effektiva (europeisk/nationell/lokal) samt bestämma hur deras kostnader/nytta ska uttryckas och under hur lång tid de bör analyseras (och detta är bara några av svårigheterna …). Med tanke på alla dessa faktorer är det ingen lätt uppgift att komma överens om en strikt metod och komma längre än till allmänt godtagbara generaliseringar. Europaparlamentets meddelande om metodaspekterna innehåller värdefulla klargöranden och visar på ett utmärkt sätt hur ytterst komplext ämnet är.

3.3

Men oavsett vilken metod som väljs kommer den inte – oavsett hur brett den definieras – att kunna omfatta några av de grundläggande kollektiva nyttigheter som den europeiska integrationen skapat på bara ett drygt halvsekel (t.ex. fred och fri rörlighet för medborgarna).

3.4

Utan att vilja försöka kvantifiera deras bidrag till EU-medborgarnas välfärd eller spekulera över en alternativ historiegång (vad hade hänt om den europeiska integrationen inte hade utvecklat sig till sin nuvarande form?) är det – vid en tidpunkt då det blir allt populärare att tala om "kostnaden för EU" – värt att påminna om att Europas historia inte alltid har förlöpt som den gjort sedan 1945. Fred, välstånd, grundläggande rättigheter (fastställda i EU-stadgan (7)), fri rörlighet för människor och varor, möjlighet att använda samma valuta över gränserna, prisstabilitet och andra fördelar som är en del av vår vardag uppfattas av många (särskilt i den yngre generationen) som något helt normalt, ett slags naturligt tillstånd: Kontroller vid den fransk-tyska gränsen skulle betraktas som en irriterande besynnerlighet och risken för krig mellan europeiska länder som ett dåligt skämt. Det är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt, att med säkerhet säga hur situationen hade sett ut i dag om vi fortsatt att agera inom rent nationella ramar, men det är inte orimligt att påstå att den europeiska integrationen åtminstone har banat väg för dessa kollektiva nyttigheter och gjort dem så självklara och naturliga för allmänheten.

3.5

Betyder det att de kommer att bestå för evigt? Det är inte alls säkert. Tanken på ett inbördeskrig skulle ha betraktas som lika absurd och osannolik i 1980-talets Jugoslavien, vilket dock inte förhindrade de blodiga krigen efter landets upplösning. Övriga landvinningar, som det tagit årtionden att uppnå, kan också gå förlorade: införande av gränskontroller och ifrågasättande av euroområdet är ämnen som numera tas upp utan betänkligheter i olika sammanhang av såväl kommentatorer och EU-skeptiska och/eller populistiska partier som, allt oftare, traditionella politiska rörelser.

3.6

Slutligen kan man, utan att gå in på de värsta scenarierna, inte undvika frågan om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå om vissa grundpelare, såsom den gemensamma valutan, skulle nedmonteras helt eller delvis. Banken UBS lade nyligen fram en undersökning (8) (som visserligen uppvisar stora metodbrister) där kostnaden för att lämna eurosamarbetet uppskattas till 40–50 % av BNP för ett "svagt" land bara under det första året. Även för ett "starkt" land (t.ex. Tyskland) skulle kostnaden uppgå till 20–25 % av landets BNP bara under det första året, d.v.s. 6 000–8 000 euro per invånare. I detta ingår inte de destabiliserande politiska återverkningarna, de möjliga valutakrigen med den ena devalveringen efter den andra i konkurrenssyfte, återkomsten av nationell protektionism och de potentiellt katastrofala följderna för de ekonomiska aktörernas förväntningar. Dessa fenomen skulle kunna försätta Europa i en långvarig depression under flera år. Ingen kan förutse konsekvenserna av sådana händelser, men man kan förvänta sig betydande geopolitiska omvälvningar som ger upphov till nya allianser med potentiellt destabiliserande verkan för EU som politisk och ekonomisk enhet.

4.1

Tvärt emot de demagogiska idéer som sprids av vissa politiska strömningar i många EU-länder, särskilt efter krisens utbrott 2008–2009 och under dess olika faser, beror de nuvarande ekonomiska problemen inte på "de omåttliga eurokraterna i Bryssel" utan just på att det europeiska bygget ännu inte är fullbordat. Det mål som sattes upp om att upprätta en monetär union har aldrig uppnåtts i realiteten. Medlemsstaternas och EU-institutionernas ointresse har lett till att de hela tiden har skjutit de förändringar som behövs för att åstadkomma en verklig ekonomisk integration framför sig. Även de processer som är nödvändiga för att legitima och demokratiska beslut ska fattas i medlemsstaterna (vilka i vissa fall har varit mycket hårt bevakade av media) har till slut – på grund av en ytterst våldsam extern asymmetrisk chock – lett till en allt större misstro från marknadens sida. Denna situation blir allt kostsammare för EU-ländernas strävan efter konkurrenskraft, tillväxt, sysselsättning, social sammanhållning och även den demokratiska legitimiteten i Europa.

4.2

Att det finns gränser för att skapa en monetär union utan att ha en verklig ekonomisk union har tydligt visat sig i att vi i stället för konvergens till slut får divergens. I dag har Europa inte längre tid att vänta på att saker och ting ordnar sig av sig själva i en avlägsen framtid. Valet står mellan att gå snabbt fram och fullborda en verklig europeisk ekonomisk union med en effektiv mekanism som gör det möjligt att motstå asymmetriska chocker eller att förbereda sig på de potentiellt explosiva konsekvenserna av en framtid utan unionen.

4.3

Denna situation återspeglas i de aktuella problemen för euron, en i det väsentliga "ofullständig" valuta. Den relativa nivån på statsskulden i euroområdet i sin helhet – och till och med i de flesta av de europeiska länder som anses vara "i farozonen" – är lägre än i andra "utvecklade" länder, såsom USA, Storbritannien och Japan. Men till skillnad från dollarn, pundet och yenen, som ses som de verkliga, etablerade stormakternas valutor, lider euron av att ingen riktigt vet vem som bestämmer över den (9), att Europeiska centralbanken har ett begränsat mandat och att det inte finns någon egentlig ekonomisk styrning på EU-nivå. Av alla dessa orsaker är det mycket viktigt att nå fram till en verklig europeisk ekonomisk union med tydliga regler, inte minst sådana som är lätta att verkställa, och en tydlig ansvarsfördelning på alla nivåer, något som för övrigt inte är möjligt utan grundläggande politiska reformer som ger den legitimitet som en sådan union kräver.

4.4

Det är svårt att beräkna de totala kostnaderna för marknadens misstro, som för övrigt till stor del ligger bakom det nuvarande marknadsklimatet präglat av recession. Kostnaden för uteblivna EU-åtgärder för de offentliga budgetarna kan dock, enbart på grund av de riskpremier som vissa medlemsstater tvingas betala under den nuvarande perioden, uppskattas till mellan 0,4 och 1,5 % av BNP för 2012 (dvs. mellan 9 och 36 miljarder euro) och upp till 1,8 och 2,4 % av BNP för 2013 och 2014 (dvs. 42 respektive 56 miljarder euro) för hela euroområdet, men naturligtvis med mycket stora skillnader mellan medlemsstaterna (10).

4.5

Med ett fullbordat ekonomiskt samarbete, med i synnerhet tätare budget- och skatteintegration under strikta villkor och kontroller, hade man kunnat undvika riskpremierna genom att införa fördelningsmekanismer på EU-nivå (t.ex. euroobligationer) i stället för de improviserade nödåtgärder som man hela tiden tar till som tillfälliga lösningar när situationen blir ohållbar. EU och medlemsstaterna måste ha modet att inte bara reagera och i stället anta en åtgärdsplan och enhetliga institutionella reformer för att hitta en samlad lösning på den pågående krisen och därmed komma fram till ett verkligt trovärdigt framtidsperspektiv.

4.6

Vissa steg i en sådan riktning har tagits under den senaste tiden. Dessvärre verkar de inte vara i nivå med utmaningarna.

5.1

De senaste åtaganden som ingicks vid toppmötet i Bryssel den 9 december 2011, och som återknyter till strategin i stabilitetspakten från Maastricht, innebär att man drastiskt minskar staternas statsskulder genom att införa sanktioner, som hädanefter kommer att vara automatiska för dem som bryter mot "den gyllene regeln" om budgetbalans. Under press inte bara från finansmarknaden utan också från de nya bindande bestämmelserna ska medlemsstater således trappa upp sina åtgärder för att minska skulden.

5.2

Den centrala frågan som de politiska ledarna i flera europeiska länder står inför på grund av statsskulden är att försöka lösa "cirkelns kvadratur": Hur ska man hantera misstron på en marknad som på en och samma gång kräver motstridiga åtgärder, dvs. hur gör man för att drastiskt minska de offentliga underskotten och i stort sett samtidigt stimulera tillväxten? En lösning på denna omöjliga ekvation skulle kunna vara att göra sig av med onödigt dubbelarbete i medlemsstaterna genom samarbete som skapar stordriftsfördelar och samtidigt lägga grunden till en framtida finanspolitisk stimulans på EU-nivå. På detta sätt skulle man kunna undvika – eller åtminstone dämpa – avmattningseffekterna av den åtstramningspolitik som varje enskilt land för utan att försämra kvaliteten på de offentliga tjänsterna för medborgarna och samtidigt åtgärda det resursslöseri som uppstår när det finns 27 olika, ofta dåligt samordnade politiska strategier på samma område. Detta är förstås omöjligt att åstadkomma med en EU-budget på bara 1 % av BNP och går helt emot förslaget om att minska budgetutgifterna överallt, även på EU-nivå.

5.3

Medlemsstaternas samlade försvarsbudgetar uppgick till nära 200 miljarder euro 2010, men enligt flera experter är de nationella politiska strategierna på området fortfarande fragmenterade och generellt sett ineffektiva (11). Trots många initiativ på EU-nivå och nationell nivå är det praktiskt taget bara inom budgetposterna för utrustning och FoU-programmen på försvarsområdet (nära 20 % av den totala budgeten) som man kan tala om en verklig kostnadsfördelning, och även där rör det sig enligt Europeiska försvarsbyrån endast om 22 % för 2010 (12). Studier i ämnet visar att man genom att fördela utgifterna skulle kunna göra besparingar på 32 %, dvs. 13 miljarder euro, enbart inom dessa budgetposter (13).

5.4

Samma slutsatser skulle kunna dras även när det gäller flera andra av medlemsstaternas behörigheter, såsom diplomattjänsten, tullen, gränsbevakningen, civilskyddet, kampen mot bedrägeri etc. Att minska kostnaderna på dessa områden är helt och hållet en fråga om politisk vilja, oavsett eventuell oenighet om exakta siffror.

5.5

Den skattemässiga kostnaden för uteblivna åtgärder på EU-nivå är en naturlig konsekvens som belastar budgeten ännu mer. Det har inte fastställts några bestämmelser för skattekonkurrensen mellan medlemsstaterna med hänsyn till gemensamma europeiska intressen. Följaktligen underbeskattas rörliga skattebaser som kan utlokaliseras, medan andra överbeskattas, vilket leder till skatteförluster (och alltså till en kostnad) för EU och medlemsstaterna. Denna situation medför obalanser, orättvisor och i synnerhet stora sociala kostnader som i hög grad upprör befolkningen.

5.6

På det sociala området är diskussionen om kostnaderna för uteblivna åtgärder på EU-nivå inte ny. Den europeiska integrationen kan inte enbart bygga på principen om frihandel, där konkurrenspolitiken och konsumentens välfärd går före allt annat och sociala standarder fastställs efter den lägsta gemensamma nivån. Det måste påpekas att trots de anklagelser som ofta hörs om påstådda "EU-diktat" rör det sig också här om för lite EU och inte för mycket. Förutom orättvisorna och de mycket höga sociala kostnaderna, särskilt i den rådande situationen, visar flera studier att uteblivna åtgärder på EU-nivå på detta område också ger upphov till stora ekonomiska kostnader (14). Empiriska uppgifter visar att en rättvis och effektiv socialpolitik bidrar till makroekonomisk stabilitet först och främst genom att reducera cykliska fenomen och främja en bättre resursfördelning, men även mer generellt till medborgarnas välbefinnande (15). Dessutom finns det en tendens till att en socialpolitik av hög kvalitet minskar problemen med "negativt urval", internaliserar vissa externa kostnader och höjer kvaliteten på arbetskraften och det "sociala kapitalet" i vid mening. Syftet med den europeiska sociala stadgan var att införa några grundläggande normer för alla medlemsstater. Nu förefaller det nödvändigt att gå ännu längre: EU bör utforma en strukturerad ram som garanterar konvergens inom socialpolitiken i syfte att minska de alltför stora skillnaderna och undvika att den sociala ojämlikheten fördjupas samt att den generellt sett ökande fattigdomen lägger stora hinder i vägen för en stark, balanserad och hållbar ekonomisk tillväxt.

5.7

Den mycket begränsade regleringen av den skattemässiga och sociala konkurrensen i ett ekonomiskt område med få hinder för rörligheten för varor, tjänster och kapital sätter dessutom igång andra utvecklingstendenser som är särskilt skadliga i en globaliserad ekonomi. Den gradvisa avindustrialiseringen i flera europeiska länder är en realitet som man inte kan blunda för. Den väcker inte bara starkt motstånd hos medborgarna utan ger också upphov till strategiska problem i våra länder, eftersom det rör sig om en mycket genomgripande förändring som är svår att vända på kort och medellång sikt och därför får allvarliga konsekvenser (16). Nationella riktlinjer är normen inom industripolitiken, vilket leder till en ökande brist på enhetlighet och lösningar som inte främjar samarbete, inte är optimala och ibland till och med kontraproduktiva (17), vid en tidpunkt när tillväxtländerna utan betänkligheter för en industripolitik som bygger på en svag valuta och aktivt offentligt stöd (18). I stället för att slå samman sina resurser eller åtminstone samordna utnyttjandet av dem för att möta dessa utmaningar ser sig flera av Europas stora länder alltmer tvingade – på grund av avsaknaden av en europeisk energigemenskap" (19) – att sluta bilaterala avtal med tredjeländer på så viktiga områden som energi eller FoU (20). Det är uppenbart att en EU-politik skulle vara den effektivaste lösningen.

5.8

EU:s FoU-budget för perioden 2014–2020 uppgår till 0,08 % av dess BNP, vilket är mellan 20 och 30 gånger mindre än FoU-anslagen i de nationella budgetarna. En studie visar att varje extra euro som den offentliga sektorn investerar i FoU på EU-nivå genererar 0,93 euro från den privata sektorn (21). EU:s sjunde ramprogram för forskning (2007-2013), som har en budget på 50,5 miljarder euro, visar att det inte är fråga om en from förhoppning och att en gemensam politik på området är möjlig. Programmet har betydande återverkningar: Man uppskattar att varje euro i ramprogrammet på sikt leder till ett ökat industriellt mervärde på mellan 7 och 14 euro. De långsiktiga makroekonomiska analyser som GD Forskning och innovation har gjort visar att det sjunde ramprogrammet kommer att ha möjliggjort 900 000 nya arbetstillfällen fram till 2030, därav 300 000 forskartjänster. Tack vare en ökad konkurrenskraft kommer programmet också att under samma period ha möjliggjort en ökning av EU:s export med nästan 1,6 % och en minskning av importen med cirka 0,9 %.

5.9

Den gemensamma industripolitiken bör för övrigt ta hänsyn till miljöpåverkan och vara nära samordnad med EU:s energipolitik. På kort och medellång sikt kan det förefalla enklare att hantera energifrågorna på nationell nivå, men på lång sikt kan det visa sig mycket kostsamt eftersom det leder till ett stort beroende av oljeproducerande länder och till att energipriserna skjuter i höjden. Lösningen skulle kunna vara att investera i utveckling av energiinfrastrukturen och i spridning av nya energikällor med hjälp av FoU på EU-nivå (22). Enligt en studie från Accenture för GD Energis räkning skulle utnyttjandet av förnybara energikällor, såsom vindkraft i Storbritannien eller solkraft i Spanien, i kombination med en sammankoppling av de nationella näten göra det möjligt att minska konsumenternas kostnader i EU med cirka 110 miljarder euro fram till 2020.

5.10

I den rådande krisen ökar risken för en långtidsarbetslöshet som kan bli varaktig. Det kan göra det omöjligt för dessa personer att förverkliga sig själva genom arbete, och den europeiska ekonomin kan komma att gå miste om deras potential. Denna situation står i strid med strävan efter tillväxt för alla och det krävs intensiva ansträngningar i sökandet efter långsiktiga lösningar, bland annat genom att man stöder offentligt finansierade inkluderande arbetstillfällen som syftar till att personerna ska behålla sina arbetsvanor och genom omskolning som syftar till att förbereda dem för arbetsmarknadens framtida behov.