14.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/61

1.1

Rådet (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) antog den 20 oktober 2003 en resolution om odeklarerat arbete (1). Med denna resolution vill rådet få gehör hos medlemsstaterna för en genomtänkt strategi för att bekämpa odeklarerat arbete inom unionen. Denna strategi skall utgöra en integrerad del av den europeiska sysselsättningstrategin. Den nionde riktlinjen i sysselsättningsriktlinjerna för 2003 hänvisade direkt till odeklarerat arbete. (2)

1.2

I sin uppmaning till medlemsstaterna framhåller rådet att dessa skall betrakta resolutionen som en referensram inom vilken medlemsstaterna kan utveckla och genomföra sin politik som ett led i den europeiska sysselsättningsstrategin samtidigt som nationella villkor och prioriteringar respekteras. Resolutionen bygger till stora delar på innehållet i kommissionens meddelande i ämnet från 1998. (3)

1.3

Vidare uppmanas medlemsstaterna att beakta de åtgärder som anges i resolutionen när de rapporterar om de viktigaste åtgärderna, som de vidtar för att genomföra sysselsättningspolitiken i sina framtida nationella handlingsplaner, mot bakgrund av den särskilda riktlinjen om odeklarerat arbete.

1.4

Man förespråkar en samverkan för att undersöka vad som är gemensamt för odeklarerat arbete i alla medlemsstater. Detta kan bäst åtgärdas genom en gemensam strategi inom ramen för den europeiska sysselsättningstrategin.

1.5

När det gäller förebyggande åtgärder och påföljder rekommenderar rådet att man med beaktande av den europeiska sysselsättningsstrategin utarbetar en övergripande strategi grundad på förebyggande åtgärder som uppmuntrar alla arbetsgivare och arbetstagare att verka inom den formella ekonomin och den reguljära sysselsättningen; dessa åtgärder bör beakta hållbarheten i de offentliga finanserna och systemen för socialt skydd genom att t.ex.

1.6

Övervakningen av lagstiftningens tillämpning samt påföljderna, särskilt för dem som organiserar eller drar fördel av svartarbete, måste stärkas; det förstnämnda där så är lämpligt med stöd av arbetsmarknadens parter. Den sociala medvetenheten om det odeklarerade arbetets negativa inverkan på den sociala tryggheten och konsekvenserna av odeklarerat arbete för solidaritet och rättvisa måste öka. Det är även nödvändigt att förbättra insikten om de negativa följderna av det odeklarerade arbetet.

1.7

För att förbättra kunskaperna om omfattningen av odeklarerat arbete är det nödvändigt att på nationell nivå göra en uppskattning av den informella ekonomins och det odeklarerade arbetets utbredning. Detta kan ske på grundval av sådana uppgifter som finns tillgängliga hos sociala myndigheter, skattemyndigheter eller nationella statistiska byråer. Det är också viktigt att medlemsstaterna bidrar till att mätningar av odeklarerat arbete utförs inom EU för att bedöma framstegen i förhållande till målsättningen att omvandla odeklarerat arbete till reguljär sysselsättning. Samarbete mellan nationella statistiska byråer om vilka metoder som skall användas och uppmuntran till utbyte av sakkunskap och know-how skall eftersträvas.

1.8

Slutligen uppmanar rådet arbetsmarknadens parter på europeisk nivå att konsekvent ta upp frågan om odeklarerat arbete inom det gemensamma fleråriga arbetsprogrammet, och ytterligare behandla frågan om odeklarerat arbete i kommittéerna för sektorsdialogen mellan arbetsmarknadens parter. På nationell nivå bör arbetsmarknadens parter verka för att ekonomisk verksamhet och sysselsättning deklareras och bekämpa odeklarerat arbete genom medvetandegörande och andra åtgärder (till exempel genom kollektiva förhandlingar enligt nationell sedvänja och praxis) på ett sätt som bland annat kan bidra till att förenkla företagsklimatet, särskilt för små och medelstora företag.

2.1

Odeklarerat arbete innebär att skatter och socialförsäkringsavgifter inte betalas till det allmänna. Intäkter redovisas inte i näringsverksamhet och undgår därmed beskattning. Mervärdesskatten varken redovisas eller betalas. Arbeten utförs mot svart betalning. Arbetsgivaravgifter betalas inte för svarta löner. Inte heller deklarerar löntagare för sådana inkomster och därmed betalar de inte inkomstskatt.

2.2

Följden blir att samhället går miste om betydande inkomster vilka bland annat finansierar välfärdssystemen. Varje år rör det sig om mångmiljardbelopp.

2.3

Effektiva, seriösa företag slås ut eller har svårt att hålla sig kvar och expandera medan den svarta företagsamheten stannar kvar på marknaden och till och med expanderar. Hela ekonomins effektivitet hotar att försämras. Härigenom sker inte heller den produktivitetsutveckling som är en förutsättning för ett fortsatt välfärdssamhälle.

2.4

Odeklarerat arbete förekommer inom hela samhället bland både arbetsgivare och arbetstagare och kan huvudsakligen indelas i tre grupper.

2.5

En grupp utgörs av företag som systematiskt ägnar sig åt organiserat svartarbete – många gånger kombinerat med vit verksamhet. Den anställda personalen avlönas ofta med svarta löner, som inte deklareras.

2.6

En annan grupp utgörs av personer med två eller flera arbeten varav det ena kan vara odeklarerat. Denna grupp består av exempelvis välutbildade arbetstagare, som vill förtjäna pengar svart utöver inkomsten från en ordinarie anställning på den reguljära arbetsmarknaden.

2.7

En tredje grupp slutligen utgörs av arbetslösa arbetstagare, som av olika anledningar tvingas arbeta svart på grund av att de inte kan få sysselsättning på den reguljära arbetsmarknaden. Denna grupp är särskilt utsatt. Arbetstagarna tvingas ofta arbeta under dåliga arbetsvillkor och till låga löner. De omfattas i allmänhet inte av de sociala trygghetssystemen.

2.8

Förutom dessa tre urskiljbara huvudgrupper förekommer odeklarerat arbete även i andra former:

2.9

Ersättning från exempelvis arbetslöshetskassa och sjukkassa kombineras med odeklarerade inkomster.

2.10

Husägare och lägenhetsinnehavare anlitar för mindre reparationer arbetskraft som inte deklarerar sina inkomster från sådant arbete. Samma sak gäller exempelvis bohagsflyttningar. Anledningen till denna typ av svartarbete kan många gånger vara att berörda företag anser att sådana uppdrag är för små. I stället hänvisar företaget till någon anställd, som på sin fritid är beredd att mot svart ersättning åta sig arbetet.

2.11

När det gäller unionens nya medlemsländer är situationen likartad i förhållande till EU–15. En företeelse anges dock särskilt i den rapport som publicerades i maj 2004: Det gäller det förhållande att arbetsgivaren officiellt bara redovisar en viss del av lönen och att den anställde får resterande del svart i ett kuvert (”envelope wages”). (4)

2.12

Det är viktigt att konstatera att det i samtliga fall rör sig om odeklarerat arbete med ett icke obetydligt mått av skatteundandragande.

2.13

Denna illojalitet eroderar den samhälleliga moral och det ansvarstagande som utgör en förutsättning för ett samhälle där en inte obetydlig del av resurserna används till transfereringar och sociala förmåner. Skatteundandragandet skapar också spänningar i samhället. Stora delar av befolkningen betalar skatter medan andra tar sig rätten att själva bestämma hur mycket som skall betalas i skatter och avgifter.

2.14

Odeklarerat arbete orsakar stora skador på hela samhället. Skadorna kan emellertid inte enbart mätas i pengar. Förtroendet minskar på alla nivåer. Många accepterar eller finner ursäkter för svartjobb; ersättningen från arbetslöshetskassan är för låg, vita hushållstjänster är för dyra, osv.

2.15

Rättssamhället och välfärdssystemen sätts i fråga om inte respekten för lagar och regler kan upprätthållas. Det är därför nödvändigt att ta itu med dessa problem genom omfattande, målinriktade åtgärder. Det finns dock en långsamt växande insikt hos arbetsmarknadens parter, politiker och samhället i övrigt om de negativa följderna av odeklarerat arbete och nödvändigheten att omvandla odeklarerat arbete till reguljärt arbete.

3.1

Kommittén yttrade sig 1999 ingående om kommissionens meddelande i ämnet. (5) Syftet med kommissionens meddelande då var att få till stånd en bred debatt både inom EU och i medlemsstaterna. Meddelandet följdes senare upp av en av kommissionen initierad studie. (6)

3.2

Kommittén välkomnar rådets initiativ att genom en resolution föra frågan ytterligare framåt.

3.3

Samtidigt konstaterar kommittén att kommissionen år 2003 initierat en brett upplagd undersökning om odeklarerat arbete i den utvidgade unionen. Resultatet av denna undersökning som publicerades i maj 2004 (7) utgör enligt kommittén ett mycket värdefullt bidrag till kunskapen om odeklarerat arbete och på vilket sätt detta kan motverkas. Studien ger därmed ett viktigt beslutsunderlag för medlemsstaternas regeringar och myndigheter när det gäller metoder att motarbeta odeklarerat arbete.

3.4.1

Kampen mot det odeklarerade arbetet skall enligt rådet utgöra en integrerad del av den europeiska sysselsättningsstrategin, som tar sikte på att skapa fler och bättre arbetstillfällen. Redan kommissionen hade denna inriktning och i juli 2003 uttalade sig unionens arbetsmarknads- och socialministrar vid sitt informella möte i Varese. Man erinrade om att en omvandling av odeklarerat arbete till reguljär sysselsättning skulle bidra till att uppnå full sysselsättning, förbättra kvaliteten och produktiviteten i arbetet, stärka den sociala sammanhållningen och delaktigheten, eliminera fattigdomsfällor och undvika snedvridningar på marknaden.

3.4.2

I sitt yttrande avseende kommissionens meddelande 1998 stödde kommittén angreppssättet att ta sig an problemet med odeklarerat arbete ur ett sysselsättningsperspektiv. Kommittén vidhåller detta synsätt.

3.4.3

För att uppnå denna målsättning att omvandla odeklarerat arbete till deklarerat eller göra svart arbete vitt i lagens mening krävs en lång rad åtgärder.

3.4.4

Inledningsvis är det nödvändigt att upprätta en indelning som syftar till att skilja dem som borde vara anställda på den reguljära arbetsmarknaden från dem som har beslutat att inte deklarera sin verksamhet.

3.4.5

Det är även angeläget att göra klart för sig vilken verksamhet inom den informella svarta sektorn som kan överföras till den formella, vita sektorn.

3.4.6

Det är troligt att viss verksamhet eller vissa tjänster inom den svarta sektorn inte kommer att få någon efterfrågan på en vit marknad. Det finns enligt kommitténs mening därför särskild anledning att vara observant på denna situation. Det är möjligt att det med stödåtgärder går att få in även sådan verksamhet inom den reguljära vita sektorn.

3.4.7

Genomförandet av Lissabonstrategin förutsätter bland annat att nya livs- och konkurrenskraftiga företag skapas och utvecklas inom unionen för att därmed ge flera arbetstillfällen.

3.4.8

Vägen från idé till ett fungerande och producerande företag med anställd personal är en mycket lång och komplicerad process.

3.4.9

Det är därför nödvändigt att för nystartade företag tillskapa ett tillväxt- och utvecklingsbefrämjande klimat som ger de erforderliga förutsättningarna.

3.4.10

Anställda måste kunna kräva att de företag de arbetar i är förtrogna med och tillämpar gällande arbetsmarknads- och skattelagstiftning.

3.4.11

Det är nödvändigt att klara balansgången mellan dessa båda krav. Risken är annars överhängande att ett stort antal företag aldrig kommer att startas och att många goda idéer aldrig kommer att kunna förverkligas.

3.4.12

Det visionära intryck som arbetsmarknads- och socialministrarnas uttalande i Varese i juli 2003 ger kan lätt bidra till uppfattningen att frågan om att omvandla odeklarerat arbete till deklarerat enbart är av sysselsättningskaraktär. Odeklarerat arbete, särskilt när det sker systematiskt och i organiserade former, är många gånger förknippat med annan ekonomisk brottslighet. Denna brottslighet kräver särskilda insatser från samhällets sida och måste beivras på sedvanligt sätt.

3.5.1

För att avgränsa det odeklarerade arbetet från annan ekonomisk brottslighet använder rådet samma definition av begreppet som kommissionen gjorde i sitt meddelande 1998. Kommittén ansåg då att definitionen av odeklarerat arbete som ”varje betald verksamhet som till sin art inte är lagstridig men som inte anmäls till myndigheterna” var acceptabel mot bakgrund av nödvändigheten att fastställa en gemensam definition för alla medlemsstater. Kommittén vidhåller detta synsätt.

3.6.1

Kommittén har vid ett antal tillfällen haft anledning att yttra sig över förekomsten av och orsakerna till illegal invandring och då även berört förhållandet mellan illegal invandring och odeklarerat arbete. Varken den reguljära arbetsmarknaden eller socialbidragssystemen står till buds för den illegale invandraren. Vederbörande är för sin försörjning hänvisad till att söka sin utkomst på annat håll och är då i övervägande antalet fall hänvisad till den svarta marknaden. En sådan finns i betydande omfattning inom bl.a. byggnads-, jordbruks- och trädgårdssektorerna. Resultatet kan många gånger bli ett svårt beroendeförhållande för den illegale invandraren som utnyttjas av oseriösa arbetsgivare.

3.6.2

En åtgärd för unionens medlemsstater måste då vara att inom ramen för den gemensamma invandringspolitiken motverka illegal invandring. (8) Detta måste ske genom användande av olika strategier, som i och för sig kan växla från medlemsstat till medlemsstat. En strategi är givetvis att se till att illegala invandrare återvänder till sina ursprungsländer. En annan är att med kraft skärpa gränskontrollerna.

3.6.3

En människa som är beredd att ge upp allt i sitt gamla hemland för att hitta en ny tillvaro någon annanstans är dock besjälad av en drivkraft som är mycket svår att motverka.

3.6.4

Det finns även de som fått sina dokument stulna eller fråntagna för att de skall tvingas betala för att ha blivit insmugglade. Nätverket av människosmugglare tvingar offren att betala tillbaka sin ”skuld” genom slavarbete. Det kan röra sig om arbete hos privatpersoner (hushållsarbete), på byggarbetsplatser (reguljärt byggnadsarbete eller varvsarbete till exempel), inom jordbruket eller restaurangbranschen. Det är skrämmande att se att organiserad brottslighet kan pågå på flera olika nivåer i samhället mitt framför ögonen på oss. Man måste vara medveten om problemet och erkänna det för att kunna bekämpa det. Offren för människosmuggling måste få skydd genom att man ger dem rättigheter och ser till att dessa efterlevs.

3.6.5

I ett stort antal fall av illegal invandring är det inte möjligt på grund av humanitära, juridiska eller praktiska skäl att återsända vederbörande till hemlandet. I de fallen måste man givetvis se till att invandraren integreras i samhället genom olika åtgärder.

3.6.6

Vid utvärderingen av övergångsbestämmelserna om arbetskraftens fria rörlighet, eller snarare den obefintliga fria rörligheten för medborgare i de länder som i och med utvidgningen blev medlemmar den 1 maj 2004, bör man diskutera de svårigheter som arbetsgivare och arbetstagare ställts inför och beakta ändrade kvalifikationer, demografiska förändringar, kulturella förändringar och ändrade behov av rörlighet.

3.6.7

Risken är annars att dessa grupper utgör en källa till svart arbetskraft med de negativa skadeverkningar det för med sig för den reguljära arbetsmarknaden.

3.6.8

Ett viktigt komplement till andra åtgärder när det gäller att bekämpa odeklarerat arbete är, som kommittén tidigare framhållit i sitt initiativyttrande om invandring, integration och det organiserade civila samhällets roll, att genom olika åtgärder integrera och slutligen genom medborgarskap inlemma invandraren i det civila samhället. (9)

3.6.9

Myndigheterna har en skyldighet att klart deklarera rättigheter och skyldigheter för invandraren, se till att denne får tillträde till den reguljära arbetsmarknaden, och full tillgång till utbildning. Hälso- och sjukvård och andra samhällstjänster skall vara tillgängliga för invandrare på samma villkor som för den övriga befolkningen. Segregation i bostadsområden måste motverkas.

3.7.1

I sin resolution uppmanar rådet medlemsstaterna att bl.a. skapa ett rättsligt och administrativt klimat som är gynnsamt för att deklarera ekonomisk verksamhet och sysselsättning. Rent generellt gäller det att minska det odeklarerade arbetets attraktionskraft.

3.7.2

Kommittén vill här peka på några tänkbara vägar, som var för sig eller kombinerade kan leda fram till målet:

3.7.3

Komparativa studier bör genomföras för att utröna vilka skattebaser som är särskilt känsliga i samband med odeklarerat arbete och vilka möjligheter som finns att eliminera dessa problem.

3.7.4

Medlemsstaterna måste ha väl fungerande rättsliga system för att upptäcka, lagföra och bestraffa personer som ägnar sig åt odeklarerat arbete. Detta är särskilt viktigt när det sker systematiskt och när arbetstagare utnyttjas.

3.7.5

Omfattande informations- och utbildningsinsatser måste genomföras för att visa vilka skadliga effekter odeklarerat arbete medför både för samhället och den enskilde medborgaren.

3.8.1

I utredningar av den svarta sektorn utgår man generellt ifrån att svartarbete är ett problem därför att det medför skattebortfall.

3.8.2

De studier som utförts av omfattningen av den svarta sektorn i olika länder ger emellertid inget stöd för hypotesen att det finns ett statistiskt samband mellan denna sektors omfattning och det totala skattetryckets nivå.

3.8.3

Sambandet mellan förekomsten av odeklarerat arbete och skattetrycket är komplicerat. Det är enligt kommitténs uppfattning inte så enkelt som att låga skatter med automatik leder till ett minskat skatteundandragande. Även i länder med låga skatter och avgifter förekommer svart verksamhet.

3.8.4

Kommittén skulle anse det värdefullt om man i en genomgripande studie belyste förhållandet mellan skatter och avgifter och förekomsten av svartarbete.

3.8.5

Eftersom odeklarerat arbete erfarenhetsmässigt ofta sker i mycket små företag med begränsade administrativa resurser kan man fråga sig om orsaken är okunskap om gällande regler, om reglerna är för komplicerade eller om det odeklarerade arbetet innebär ett medvetet handlande i syfte att uppnå konkurrensfördelar.

3.8.6

Vi ställer höga krav på rättvisa. Därför är våra regelsystem detaljerade. Skattesystemen är exempel på detta. De höga kraven på rättvisa innebär att stora resurser måste tas i anspråk, inte minst hos de myndigheter som skall kontrollera att bestämmelser följs.

3.8.7

Om en inte obetydlig del av näringsidkarna och de anställda i en utsatt bransch undanhåller intäkter och löner från beskattning kan skattesystemet inte uppfattas som rättvist av seriösa näringsidkare, som kanske måste lägga ner sin verksamhet på grund av illojal konkurrens.

3.8.8

Det finns därför skäl att undersöka om graden av schablonisering kan öka för att få ett enklare system som underlättar både för den enskilde och för myndigheterna. Härigenom minskas möjligheterna att manipulera systemen samtidigt som resurser kan frigöras för myndigheterna att jaga mer kvalificerade lagbrytare.

3.9.1

En bärande tes i rådets resolution är att övervakningen och påföljderna skall stärkas för att omvandla odeklarerat arbete till reguljär sysselsättning. Till detta vill kommittén säga att förekomsten av odeklarerat arbete givetvis måste bekämpas genom en ökning av samhällets reglering och kontroll. Att inte deklarera förvärvsarbete får inte ses som ett obetydligt brott. Såsom det fastställs i de aktuella sysselsättningspolitiska riktlinjerna måste därför kontrollen av efterlevnaden förbättras och kopplas till effektiva påföljder så att det inte lönar sig att bedriva svartarbete yrkesmässigt. Åtgärderna för att stoppa det odeklarerade arbetet måste alltid vila på två pelare: påföljder och prevention. Dessa måste stödja varandra utan att ersätta varandra. Denna dubbla strategi med en kombination av kontrollåtgärder och incitament följs också i rådets resolution och i de aktuella sysselsättningspolitiska riktlinjerna. Kommittén delar detta synsätt.

3.9.2

Den enskilde företagaren upplever ofta regler och kontroll som förmynderi. Insatser som syftar till bättre moral skapas inte enbart genom ett ökat antal föreskrifter från myndigheterna. Inom flera branscher bedrivs i dag egensanering och frågor om etik får allt större betydelse i olika organisationer. Sådana frivilliga åtgärder för att bekämpa svartarbete skall välkomnas, men de kan inte ersätta berörda myndigheters kontroll.

3.10.1

För en anställd innebär ett svartjobb oftast en lösare och kortsiktigare anställning utan utvecklingsmöjligheter. De svarta företagen kan inte växa nämnvärt av rädsla för att deras fusk då skall avslöjas. De arbetstagare som ägnar sig åt odeklarerat arbete kommer därför att sakna karriärmöjligheter. Löneutvecklingen kommer inte att ligga i paritet med den reguljära arbetsmarknaden. Inbetalningar för sjukförsäkringar och framtida pensioner sker inte.

3.10.2

De personer som ägnar sig åt odeklarerat arbete eller organiserar detta har vanligtvis ett syfte med detta – att undvika att betala skatter och sociala avgifter. Det är utomordentligt viktigt att stärka medvetandet om sambandet mellan betalning av socialavgifter och framtida sociala bidrag.

3.10.3

Båda dessa exempel visar enligt kommittén behovet av omfattande informations- och utbildningsinsatser. Det gäller här att visa vilka negativa följder odeklarerat arbete har för den enskilde och för samhället både på kort och lång sikt.

3.10.4

Arbetsmarknadens parter, men även näringslivsorganisationer, kan här ha en utomordentligt viktig roll att spela. Arbetsmarknadens parter kan, genom att se till att kollektivavtalen tillämpas korrekt, tillsammans med företagens intresseorganisationer övervaka att det inte anställs några svartarbetare och på så sätt bidra till att undanröja förutsättningar för odeklarerat arbete. Arbetsgivar- och näringslivsorganisationer kan ställa krav på att uppförandekodexar följs av deras medlemmar, och bristande tillämpning av dessa skulle kunna medföra olika former av sanktioner.

3.10.5

Priset på hederlighet får dock inte bli för högt. Då riskerar den svarta sektorn att sprida sig som en löpeld. I vissa branscher är den svarta sektorn mer utbredd än i andra. Samtidigt finns det naturligtvis en risk att en del sektorer slentrianmässigt pekas ut därför att den svarta sektorn varit lättare att upptäcka där än i andra branscher.

3.10.6

Ytterst är det alltid den enskilda människan som måste ta ställning till frågor som rör moral, etik och rätt.

4.1

Odeklarerat arbete finns på alla nivåer i samhället. Det är dock mycket svårt att fastställa den totala omfattningen av det odeklarerade arbetet. Enligt en uppskattning i vissa studier utgör den informella ekonomin i genomsnitt mellan 7 % och 16 % av Europeiska unionens BNP. Det finns därmed mycket att vinna på att eliminera det odeklarerade arbetet eller dess orsaker.

4.2

Kommittén vill här peka på ett antal områden som måste undersökas vidare och beaktas för att vi skall hitta lämpliga vägar att komma till rätta med problemet:

4.3

Kommittén vill slutligen understryka vikten av att hög arbetslöshet, som till stor del utgör källan till svart arbetskraft och odeklarerat arbete, nedbringas till ett minimum i medlemsstaterna. Det är därför viktigt att den europeiska sysselsättningsstrategin faktiskt genomförs med hjälp av de nationella handlingsplanerna. En väl fungerande arbetsmarknad med full sysselsättning och kvalitativa arbeten utgör det främsta medlet för att motverka förekomsten av svart arbetskraft och odeklarerat arbete.