(1)

Även om kortvariga avbrott i gasförsörjningen har inträffat tidigare finns det flera faktorer som skiljer situationen år 2022 från tidigare gasförsörjningskriser. Upptrappningen av Rysslands militära aggression mot Ukraina sedan februari 2022 har lett till aldrig tidigare skådade prisökningar. Dessa prisökningar kommer sannolikt att i grunden förändra incitamenten för att fylla underjordiska gaslagringsanläggningar i unionen. I den nuvarande geopolitiska situationen kan ytterligare avbrott i gasförsörjningen inte uteslutas. Sådana avbrott i gasförsörjningen skulle allvarligt kunna skada medborgarna och unionens ekonomi eftersom unionen fortfarande, i betydande grad, är beroende av externa gasleveranser som kan påverkas av konflikten.

(2)

De aktuella händelsernas karaktär och konsekvenser är storskaliga och unionsomfattande och kräver därför en heltäckande reaktion från unionen. Den reaktionen bör prioritera åtgärder som kan stärka gasförsörjningstryggheten på unionsnivå, särskilt gasförsörjningen till skyddade kunder. Energibesparingar och energieffektivitet är ett viktigt bidrag till det målet. Det är därför av avgörande betydelse att unionen agerar på ett samordnat sätt för att undvika potentiella risker till följd av eventuella avbrott i gasförsörjningen, utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att välja mellan olika energikällor och energiförsörjningens allmänna struktur i enlighet med artikel 194 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(3)

Underjordiska gaslagringsanläggningar bidrar till försörjningstryggheten för gas, och välfyllda underjordiska gaslagringsanläggningar innebär säkrad tillgång på gas genom att öka tillgången till gas vid hög efterfrågan eller vid försörjningsavbrott. Eftersom försörjningsavbrott för gas i rörledning kan inträffa när som helst bör åtgärder beträffande fyllnadsnivån vid unionens underjordiska gaslagringsanläggningar införas för att säkerställa försörjningstryggheten för gas under vintern 2022–2023.

(4)

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1938 (3) infördes en solidaritetsmekanism som ett instrument för att lindra effekterna av svåra kriser inom unionen där gasförsörjningen till solidaritetsskyddade kunder, vilket är ett väsentligt säkerhetsbehov och en nödvändig prioritering, är hotad i en medlemsstat. Vid en kris på unionsnivå säkerställer en omedelbar reaktion att medlemsstaterna kan ge kunderna ett förstärkt skydd.

(5)

Effekterna av Rysslands militära aggression mot Ukraina har visat att de befintliga reglerna för försörjningstrygghet inte är anpassade till plötsliga och omfattande förändringar av den geopolitiska situationen, i vilka försörjningsbrister och pristoppar inte bara kan bero på att infrastrukturen inte fungerar eller på extrema väderförhållanden utan också på avsiktliga större händelser och på mer långvariga eller plötsliga försörjningsavbrott. Det är därför nödvändigt att ta itu med de plötsliga och kraftigt ökade risker som följer av de aktuella förändringarna i den geopolitiska situationen, inbegripet genom diversifiering av unionens energiförsörjning.

(6)

På grundval av kommissionens analys av bland annat åtgärdernas lämplighet för att trygga gasförsörjningen och den unionsomfattande förstärkta riskberedskapsanalys som genomfördes i februari 2022 av kommissionen och den grupp för samordning av gasförsörjningen som inrättades genom förordning (EU) 2017/1938, bör varje medlemsstat i princip säkerställa att de underjordiska gaslagringsanläggningar som är belägna på dess territorium och som är direkt sammanlänkade med ett marknadsområde i den medlemsstaten är fyllda till minst 90 % av sin kapacitet på medlemsstatsnivå senast den 1 november varje år (fyllnadsmålet), med en serie delmål för varje medlemsstat i maj, juli, september och februari (fyllnadsbana) året därefter. Vissa medlemsstater som har betydande underjordisk lagringskapacitet skulle påverkas oproportionellt av skyldigheten att uppnå fyllnadsmålet för underjordiska gaslagringsanläggningar på deras territorium. För att återspegla den situationen bör skyldigheten att fylla deras underjordiska gaslagringsanläggningar minskas till 35 % av deras genomsnittliga årliga gasförbrukning under de föregående fem åren. Detta bör inte påverka andra medlemsstaters skyldighet att bidra till att fylla de berörda underjordiska gaslagringsanläggningarna. Medlemsstaterna bör, på vissa villkor, kunna besluta att delvis uppfylla fyllnadsmålet genom att medräkna lager av flytande naturgas (LNG) som lagras i LNG-anläggningar. Fyllnadsmålen är nödvändiga för att säkerställa att kunder i unionen får ett tillräckligt skydd mot försörjningsbrister. För 2022 bör ett lägre fyllnadsmål på 80 % och färre delmål gälla, med hänsyn till det faktum att denna förordning träder i kraft efter det att lagerpåfyllningssäsongen inletts och att medlemsstaterna kommer att ha begränsad tid på sig för att genomföra den.

(7)

När medlemsstaterna fyller sina lagringsanläggningar bör de sträva efter att diversifiera sina gasleverantörer för att minska sitt beroende när detta kan äventyra en trygg energiförsörjning eller unionens eller medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen.

(8)

Varje år från och med 2023 bör gaslagringen också särskilt övervakas från och med februari för att undvika att gas plötsligt tas ur underjordiska gaslagringsanläggningar mitt i vintern, vilket skulle kunna leda till problem med försörjningstryggheten före vinterns slut. Fyllnadsbanorna bör möjliggöra kontinuerlig övervakning under hela lagerpåfyllningssäsongen.

(9)

Varje medlemsstat med underjordiska gaslagringsanläggningar bör varje år från och med 2023 till kommissionen översända ett utkast till fyllnadsbanor för sådana anläggningar på dess territorium och som är direkt sammanlänkade med dess marknadsområde i aggregerad form. Med beaktande av bedömningen från gruppen för samordning av gasförsörjningen bör kommissionen fatta ett beslut om fastställande av fyllnadsbanor för varje medlemsstat på ett sätt som inte otillbörligt snedvrider konkurrensläget för de underjordiska gaslagringsanläggningarna i den medlemsstaten jämfört med sådana anläggningar som är belägna i angränsande medlemsstater.

(10)

För att fastställa fyllnadsbanan för varje medlemsstat med underjordiska gaslagringsanläggningar från och med 2023 på grundval av det utkast till fyllnadsbana som översänts av varje sådan medlemsstat, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (4).

(11)

Fyllnadsbanan för varje medlemsstat med underjordiska gaslagringsanläggningar bör omfatta en serie delmål och bör baseras på den genomsnittliga fyllnadsnivån för den medlemsstaten under de fem föregående åren. För de medlemsstater vars fyllnadsmål minskas till 35 % av deras genomsnittliga årliga gasförbrukning bör fyllnadsbanans delmål minskas i motsvarande grad.

(12)

Om en medlemsstat inte kan uppnå fyllnadsmålen i tid på grund av tekniska svårigheter, till exempel problem med de rörledningar som tillför gas till de underjordiska gaslagringsanläggningarna eller med inlagringsanläggningar, bör medlemsstaten ha möjlighet att uppnå fyllnadsmålet i ett senare skede. Varje fyllnadsmål bör dock uppnås så snart det är tekniskt möjligt, och under alla omständigheter senast den 1 december det berörda året, för att säkerställa försörjningstryggheten för gas under vinterperioden.

(13)

Det är möjligt att en medlemsstat inte kan uppnå fyllnadsmålet eller ett delmål på grund av en kris på regional nivå eller unionsnivå, såsom när gasförsörjningen inte räcker till såsom avses i artikel 11.1 c i förordning (EU) 2017/1938, som kommissionen har tillkännagett på begäran av en eller flera medlemsstater som, allt efter omständigheterna, har tillkännagett att det råder en nationell kris i den mening som avses i den förordningen. Därför bör fyllnadsmålen, inklusive bördefördelningsmålet, inte gälla när, och så länge som, kommissionen har tillkännagett att det råder en kris på regional nivå eller unionsnivå i enlighet med artikel 12 i den förordningen.

(14)

För att säkerställa att det inte förekommer någon avvikelse från fyllnadsbanorna bör de behöriga myndigheterna kontinuerligt övervaka fyllnadsnivåerna i de underjordiska gaslagringsanläggningarna. Fyllnadsbanorna bör omfattas av en marginal på fem procentenheter. Om fyllnadsnivån i en medlemsstat ligger mer än fem procentenheter under nivån för dess fyllnadsbana bör den behöriga myndigheten omedelbart vidta effektiva åtgärder för att öka den. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen och gruppen för samordning av gasförsörjningen om dessa åtgärder.

(15)

En medlemsstats betydande och varaktiga avvikelser från sin fyllnadsbana kan äventyra de adekvata fyllnadsnivåerna och fyllnadsmålet, vilka är nödvändiga för att säkerställa försörjningstryggheten för gas i unionen i en anda av solidaritet. I händelse av sådana betydande och varaktiga avvikelser från fyllnadsbanan eller avvikelser från fyllnadsmålet bör kommissionen ges befogenhet att vidta effektiva åtgärder för att undvika problem med försörjningstryggheten för gas till följd av ofyllda lagringsanläggningar. När kommissionen beslutar om sådana effektiva åtgärder bör den ta hänsyn till den specifika situationen i den berörda medlemsstaten, till exempel de underjordiska gaslagringsanläggningarnas storlek i förhållande till den inhemska gasförbrukningen eller de underjordiska gaslagringsanläggningarnas betydelse för försörjningstryggheten för gas i regionen och existerande LNG-lagringsanläggningar. Eftersom denna förordning ska träda i kraft efter det att lagerpåfyllningssäsongen 2022 påbörjats bör alla åtgärder som kommissionen vidtar för att hantera avvikelser från fyllnadsbanan för 2022 ta hänsyn till den begränsade tid som står till förfogande för genomförandet av denna förordning på nationell nivå. Kommissionen bör säkerställa att åtgärderna inte går utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa försörjningstryggheten för gas, och att de inte lägger en oproportionell börda på medlemsstaterna, aktörerna på gasmarknaden, de systemansvariga för lagringssystem eller kunder.

(16)

Medlemsstaterna bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att fyllnadsmålen uppnås. När de gör det bör de sträva efter att i första hand om möjligt använda marknadsbaserade åtgärder för att undvika onödiga marknadsstörningar. Medlemsstaterna bör fritt kunna fastställa ett högre fyllnadsmål så att unionen kan sträva efter att gemensamt nå en fyllnad på 85 % av kapaciteten för de underjordiska gaslagringsanläggningarna i unionen för 2022. Med tanke på de olika regelverk som redan finns i många medlemsstater för att främja påfyllning av lagringsanläggningar bör inget särskilt instrument för att uppnå fyllnadsbanorna eller fyllnadsmålen fastställas. Medlemsstaterna bör förbli fria att besluta vilket instrument som är lämpligast för deras nationella system, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Medlemsstaterna eller behöriga tillsynsmyndigheter bör därför ha möjlighet att fastställa vilka marknadsaktörer som ska vara skyldiga att säkerställa att de underjordiska gaslagringsanläggningarna fylls. De bör också kunna besluta om det räcker med regleringsåtgärder för att säkerställa att fyllnadsmålen uppnås, till exempel åtgärder för att tvinga kapacitetsinnehavare att frigöra outnyttjad kapacitet, vilket är möjligt enligt unionens gällande marknadsregler, eller huruvida det behövs ekonomiska incitament eller rabatter på lagringstarifferna. Om en medlemsstat inför en skyldighet för leverantörer av gas till skyddade kunder på dess territorium att lagra gas i underjordiska gaslagringsanläggningar bör mängden gas som ska lagras fastställas på grundval av den mängd naturgas som levereras till dessa skyddade kunder. Medlemsstaterna bör samordna med varandra och använda instrument, till exempel plattformar för inköp av LNG, för att maximera användningen av LNG för att fylla på lagringsanläggningar. Dessutom bör medlemsstaterna minska infrastruktur- och regleringshindren för gemensam användning av LNG i syfte att fylla på lagringsanläggningar.

(17)

I kommissionens meddelande REPowerEU: Gemensamma europeiska åtgärder för säkrare och hållbarare energi till ett mer överkomligt pris av den 8 mars 2022 klargjordes att unionsrätten tillåter medlemsstaterna att ge stöd till gasleverantörer enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget för att säkerställa påfyllning av lagringsanläggningar, till exempel i form av garantier (dubbelriktade differenskontrakt).

(18)

De åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att säkerställa påfyllning av underjordiska gaslagringsanläggningar, inbegripet de villkor som ska införas för påfyllning på grundval av bördefördelning och de villkor som ska införas för uttag av gas från de underjordiska gaslagringsanläggningarna, bör vara nödvändiga, tydligt definierade, transparenta, proportionella, icke-diskriminerande och kontrollerbara, och de bör inte snedvrida konkurrensen på ett otillbörligt sätt eller hindra den inre marknaden för gas från att fungera korrekt, och inte heller äventyra en tryggad gasförsörjning i andra medlemsstater eller i unionen. I synnerhet bör sådana åtgärder inte leda till att en dominerande ställning stärks eller till oförutsedda vinster för företag som kontrollerar underjordiska gaslagringsanläggningar eller som har bokat men inte har använt lagringskapacitet.

(19)

En effektiv användning av befintlig infrastruktur, inbegripet gränsöverskridande överföringskapacitet, underjordiska gaslagringsanläggningar och LNG-anläggningar, är viktig för att säkerställa försörjningstryggheten för gas i en anda av solidaritet. Öppna energigränser är avgörande för försörjningstryggheten för gas, bland annat under perioder med avbrott i gasförsörjningen på nationell eller regional nivå eller på unionsnivå. Därför bör de åtgärder som vidtas för att säkerställa påfyllning av underjordiska gaslagringsanläggningar inte blockera eller begränsa gränsöverskridande kapacitet som tilldelats i enlighet med kommissionens förordning (EU) 2017/459 (5). Medlemsstaterna bör dessutom säkerställa att lagringen förblir tillgänglig, inklusive för angränsande medlemsstater och när en kris som avses i artikel 11.1 c i förordning (EU) 2017/1938 tillkännages.

(20)

Lagringsskyldigheten kommer sannolikt att medföra ekonomiska bördor för berörda marknadsaktörer i de medlemsstater som har berörda underjordiska gaslagringsanläggningar på sitt territorium, medan den ökade försörjningstryggheten för gas är avsedd att gynna alla medlemsstater, inklusive de som inte har underjordiska gaslagringsanläggningar. För att dela bördan av att säkerställa att underjordiska gaslagringsanläggningar i unionen är tillräckligt fyllda för att säkerställa försörjningstryggheten för gas, i en anda av solidaritet, bör medlemsstater utan underjordiska gaslagringsanläggningar använda underjordiska gaslagringsanläggningar i andra medlemsstater. Om en medlemsstat inte har någon sammanlänkning med andra medlemsstater, eller om en medlemsstats gränsöverskridande överföringskapacitet är begränsad, eller om det av andra tekniska skäl är omöjligt att använda underjordiska gaslagringsanläggningar i andra medlemsstater bör denna skyldighet minskas i motsvarande grad.

(21)

Medlemsstater som saknar underjordiska gaslagringsanläggningar bör säkerställa att marknadsaktörer i sådana medlemsstater har avtal på plats i medlemsstater som har sådana anläggningar som föreskriver användning, senast den 1 november, av lagringsvolymer som motsvarar minst 15 % av deras genomsnittliga årliga gasförbrukning under de föregående fem åren. Medlemsstater som saknar underjordiska gaslagringsanläggningar bör dock också kunna utveckla en alternativ mekanism för bördefördelning med en eller flera medlemsstater som har underjordiska gaslagringsanläggningar. Även andra befintliga, likvärdiga åtgärder för att säkerställa försörjningstryggheten för gas bör beaktas när man överväger mekanismen för bördefördelning, såsom en motsvarande skyldighet med avseende på andra bränslen än naturgas, inbegripet olja, under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Medlemsstaterna bör anmäla sådana alternativa mekanismer för bördefördelning till kommissionen och visa de tekniska begränsningarna och likvärdigheten hos de åtgärder som har vidtagits

(22)

Det är möjligt att de åtgärder genom vilka medlemsstater som saknar underjordiska gaslagringsanläggningar delar den börda som lagringsskyldigheten innebär med medlemsstater som har underjordiska gaslagringsanläggningar kan i sin tur få ekonomiska konsekvenser för de berörda marknadsaktörerna. Medlemsstater som saknar underjordiska gaslagringsanläggningar bör därför få ge ekonomiska incitament eller kompensation till marknadsaktörer för uteblivna intäkter eller för kostnader i samband med skyldigheter som ålagts dem som inte kan täckas av intäkter. Om sådana åtgärder finansieras genom en avgift bör avgiften inte tillämpas på gränsöverskridande sammanlänkningspunkter.

(23)

Effektiv övervakning och rapportering är avgörande för bedömningen av arten och omfattningen av risker beträffande försörjningstryggheten för gas och för valet av lämpliga åtgärder för att motverka sådana risker. Aktörer som driver underjordiska gaslagringsanläggningar bör rapportera fyllnadsnivåerna till de behöriga myndigheterna varje månad under lagerpåfyllningssäsongen. Ägare och operatörer av underjordiska gaslagringsanläggningar uppmuntras att registrera kapaciteten och fyllnadsnivån för varje underjordisk gaslagringsanläggning regelbundet på en central rapporteringsplattform.

(24)

De behöriga myndigheterna spelar en viktig roll i övervakningen av försörjningstryggheten för gas och för att säkerställa balans mellan försörjningstryggheten för gas och de kostnader för kunderna som uppkommer på grund av åtgärderna. Varje medlemsstats behöriga myndighet eller en annan enhet som utsetts av medlemsstaten bör övervaka fyllnadsnivåerna i de underjordiska gaslagringsanläggningar som finns på dess territorium och rapportera resultaten till kommissionen. Det bör vara möjligt för kommissionen att, vid behov, uppmana Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) att bistå vid övervakningen.

(25)

Det är mycket viktigt att man i de riskbedömningar som utförs i enlighet med artikel 7 i förordning (EU) 2017/1938 beaktar alla risker som allvarligt kan påverka försörjningstryggheten för gas. För detta ändamål bör den riskbaserade metoden för bedömning av försörjningstryggheten för gas och fastställandet av förebyggande och mildrande åtgärder också beakta scenarier i vilka det finns ett totalt avbrott i en enda försörjningskälla. För att säkerställa största möjliga beredskap i syfte att undvika avbrott i gasförsörjningen och att mildra effekterna av ett sådant avbrott, bör de gemensamma riskbedömningarna och nationella riskbedömningarna utföras med beaktande av sådana scenarier. Detta skulle göra det möjligt att samordna åtgärder för att mildra effekterna av en kris och optimera resurserna för att garantera en fortsatt försörjning vid händelse av ett totalt avbrott.

(26)

Gruppen för samordning av gasförsörjningen bör få en starkare roll, med ett uttryckligt mandat att övervaka medlemsstaternas resultat och att utveckla bästa praxis, när det gäller försörjningstryggheten för gas. Kommissionen bör därför regelbundet rapportera till gruppen för samordning av gasförsörjningen och gruppen bör bistå kommissionen i övervakningen av fyllnadsmålen och säkerställa att de uppnås.

(27)

Gruppen för samordning av gasförsörjningen fungerar som en central rådgivare åt kommissionen för att underlätta samordningen av åtgärder för försörjningstrygghet och bistår kommissionen när som helst, särskilt i händelse av en kris. Vid behov, i syfte att säkerställa största möjliga beredskap och underlätta ett snabbt informationsutbyte, kommer kommissionen att utan dröjsmål sammankalla gruppens krishanteringskonstellation inför en eventuell kris. Gruppens krishanteringskonstellation bör vara tillgänglig för att bistå kommissionen så länge som det är nödvändigt. I detta syfte bör gruppen för samordning av gasförsörjning upprätthålla kommunikationskanaler med medlemsstaterna och alla berörda marknadsaktörer som verkar för en tryggad naturgasförsörjning och samla in information som är relevant för en tryggad gasförsörjning på nationell och regional nivå samt unionsnivå.

(28)

Sektorn för lagringssystem är av stor betydelse för unionen, tryggheten i dess energiförsörjning och unionens övriga väsentliga säkerhetsintressen. Underjordiska gaslagringsanläggningar anses därför utgöra kritisk infrastruktur i den mening som avses i rådets direktiv 2008/114/EG (6). Medlemsstaterna uppmanas att ta hänsyn till de åtgärder som införs genom denna förordning i sina nationella energi- och klimatplaner och i de lägesrapporter som antas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (7).

(29)

Ytterligare skyddsåtgärder är nödvändiga i nätverket för lagringssystem för att undvika hot mot den allmänna ordningen och den allmänna säkerheten i unionen eller mot unionsmedborgarnas välfärd. Medlemsstaterna bör säkerställa att varje systemansvarig för lagringssystem, inbegripet systemansvariga för lagringssystem som kontrolleras av systemansvariga för överföringssystem, certifieras av den nationella tillsynsmyndigheten eller av en annan behörig myndighet som utsetts av medlemsstaten, för att säkerställa att en trygg energiförsörjning eller något annat väsentligt säkerhetsintresse i unionen eller i någon medlemsstat inte äventyras av inflytandet över de systemansvariga för lagringssystem. För analysen av eventuella risker för en trygg energiförsörjning är det viktigt med samordning mellan medlemsstaterna vid utförandet av bedömningen av försörjningstryggheten. Den bedömningen bör inte göra skillnad mellan olika marknadsaktörer utan bör följa principerna om en välfungerande inre marknad fullt ut. För att snabbt minska risken till följd av låga fyllnadsnivåer bör den certifieringen prioriteras och genomföras snabbare för större underjordiska lagringsanläggningar som nyligen haft genomgående låga fyllnadsnivåer, så att potentiella problem med försörjningstryggheten för gas till följd av kontrollen över sådana stora lagringsanläggningar kan uteslutas eller, om möjligt, åtgärdas. Med tanke på att den genomsnittliga påfyllnadsnivån under de föregående sex åren i alla unionens underjordiska lagringsanläggningar den 31 mars var 35 % av deras maximala kapacitet, bör tröskeln för fastställandet av en ovanligt låg fyllnadsnivå i mars 2021 och mars 2022 fastställas till 30 %.

(30)

Nationella tillsynsmyndigheter eller annan behörig myndighet som utsetts av de berörda medlemsstaterna (i endera fallet, certifieringsmyndighet) bör vägra certifiering när de konstaterar att en person som direkt eller indirekt kontrollerar eller utövar någon rättighet gentemot den systemansvarige för lagringssystemet skulle kunna äventyra en trygg energiförsörjning eller något annat väsentligt säkerhetsintresse på nationell, regional eller unionsnivå. Vid den bedömningen bör certifieringsmyndigheten ta hänsyn till affärsförbindelser som skulle kunna inverka negativt på incitament och förmåga hos den systemansvarige för lagringssystemet att fylla den underjordiska gaslagringsanläggningen, samt unionens internationella skyldigheter och alla andra specifika fakta och omständigheter i fallet. För att säkerställa en konsekvent tillämpning av certifiering i hela unionen, iakttagande av unionens internationella åtaganden samt solidaritet och energitrygghet inom unionen bör certifieringsmyndigheten ta största möjliga hänsyn till kommissionens yttrande när de fattar beslut om certifiering, inbegripet genom att vid behov revidera sitt utkast till beslut. Om en certifieringsmyndighet vägrar certifiering bör den ha befogenhet att kräva att alla personer avyttrar sina aktieinnehav eller sina rättigheter gentemot ägaren av lagringssystemet eller systemansvarige för lagringssystemet, och att fastställa en tidsfrist för detta avyttrande, att besluta om andra lämpliga åtgärder för att säkerställa att den personen inte kan utöva någon kontroll över eller rättighet gentemot ägaren av lagringssystemet eller systemansvarige för lagringssystemet, samt att besluta om lämpliga kompensationsåtgärder. Alla åtgärder som antas i certifieringsbeslutet för att hantera risker för försörjningstryggheten för gas eller andra väsentliga säkerhetsintressen bör vara nödvändiga, tydligt definierade, transparenta, proportionella och icke-diskriminerande.

(31)

Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Den respekterar i synnerhet rätten att inte berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid enligt artikel 17 i stadgan och rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol enligt artikel 47 i stadgan.

(32)

Om företagen måste köpa mer gas i lägen där gaspriset är högt kan detta driva upp priserna ytterligare. Tillsynsmyndigheterna bör därför kunna tillämpa en rabatt på upp till 100 % på inmatnings- och uttagstarifferna för överförings- och distributionskapacitet till och från lager, både när det gäller underjordiska gaslagringsanläggningar och LNG-anläggningar, vilket gör lagring mer attraktivt för marknadsaktörerna. De nationella tillsynsmyndigheterna och konkurrensmyndigheterna uppmanas också att använda sina befogenheter för att effektivt förhindra otillbörliga höjningar av lagringstarifferna.

(33)

Med tanke på de nuvarande exceptionella omständigheterna och osäkerheten kring framtida förändringar av den geopolitiska situationen uppmanas medlemsstaterna att uppnå fyllnadsmålen så snart som möjligt.

(34)

Med tanke på den överhängande fara för försörjningstryggheten för gas som den ryska militära aggressionen mot Ukraina medför bör denna förordning träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts. På grund av de nuvarande omständigheternas exceptionella karaktär börvissa bestämmelser som införs genom denna förordning endast gälla till och med den 31 december 2025.

(35)

Denna förordning bör snarast möjligt införlivas i energigemenskapens regelverk i enlighet med fördraget om upprättande av en energigemenskap som undertecknades i Aten den 25 oktober 2005 och trädde i kraft den 1 juli 2006.

(36)

Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2017/1938 och (EG) nr 715/2009 (8) bör därför ändras i enlighet med detta.