EU:s normhierarki

Normhierarkin kan förklaras med att det i ett rättssystem finns en vertikal ordning av rättsakter, där rättsakterna längre ner i hierarkin regleras av de på högre nivå.

I Lissabonfördraget behölls den rättsaktshierarki som föreslogs i det icke-ratificerade konstitutionsfördraget.

Högst upp i hierarkin av EU:s normer finns primärrätten, som består av

• EU:s grundfördrag (fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUF-fördraget) och dess protokoll,
• EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna (artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen), och
• de allmänna principer som fastställts av Europeiska unionens domstol.

Näst i hierarkin hittar man internationella avtal med länder utanför EU eller med internationella organisationer. Dessa avtal är åtskilda från primärrätten och sekundärrätten och utgör en unik kategori.

Nedanför denna nivå återfinns sekundärrätten, som omfattar alla lagstiftningsakter och icke-lagstiftningsakter som antagits av EU-institutionerna så att EU kan utöva sina befogenheter.

Lagstiftningsakter är förordningar, direktiv och beslut som antas genom ett ordinarie eller särskilt lagstiftningsförfarande (artikel 289 i EUF-fördraget).

De har större vikt än icke-lagstiftningsakter, som framför allt inkluderar delegerade akter och genomförandeakter.

Medan delegerade akter (artikel 290 i EUF-fördraget) gör det möjligt för Europeiska kommissionen att komplettera eller ändra icke väsentliga delar av EU:s rättsakter, fastställs i genomförandeakter (artikel 291 i EUF-fördraget) detaljerade regler som möjliggör ett enhetligt genomförande av dem.