Fördraget om Europeiska unionen

VIKTIGA PUNKTER

Huvuddragen i Maastrichtfördraget

• Det bildas en europeisk union bestående av tre ”pelare”:
  • de befintliga europeiska gemenskaperna – Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG), Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), och
  • två nya samarbetsområden där mellanstatligt beslutsfattande tillämpas i stället för beslutsfattande enligt ”gemenskapsmetoden”:
    • den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), och
    • polissamarbete och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor (rättsliga och inrikes frågor).
• Institutionerna får större demokratisk legitimitet genom att
  • Europaparlamentet får större inflytande över beslutsfattandet,
  • samarbets- och godkännandeförfarandena används i större utsträckning,
  • medbeslutandeförfarandet (som nu är det ordinarie lagstiftningsförfarandet) införs,
  • de europeiska politiska partiernas roll erkänns,
  • Europeiska kommissionens mandatperiod anpassas till parlamentets mandatperiod (fem år),
  • omröstning med kvalificerad majoritet tillämpas oftare i rådet,
  • Regionkommittén inrättas. Denna består av företrädare för de regionala myndigheterna och har en rådgivande roll.
• Ekonomiska och monetära unionen (EMU) lanseras som ett steg mot fullbordandet av den inre marknaden.
• EG:s sociala dimension utvecklas genom att det sociala protokollet bifogas fördraget så att gemenskapen får fler befogenheter på det sociala området.
• Gemenskapspolitik fastställs på sex nya områden: transeuropeiska nät (TEN), industripolitik, konsumentskydd, utbildning och yrkesutbildning, ungdomsfrågor samt kultur.
• Subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna införs för att säkerställa att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt och begränsas till vad som är nödvändigt för att uppnå målen.
• Ett EU-medborgarskap införs, som går utöver det nationella medborgarskapet.

Ändringar av fördraget

Maastrichtfördraget har sedermera ändrats genom följande fördrag:

• Amsterdamfördraget (1997) som gav EU ännu fler befogenheter. Sysselsättningspolitiken skrevs in i fördraget, och en del av de frågor som tidigare ingick i det mellanstatliga samarbetet om rättsliga och inrikes frågor överfördes till gemenskapen. Åtgärder infördes för att föra EU närmare medborgarna, och det blev möjligt för vissa EU-länder att gå längre i sitt samarbete än övriga EU (fördjupat samarbete). Amsterdamfördraget medförde också att medbeslutandeförfarandet och omröstning med kvalificerad majoritet användes i större utsträckning och att fördragsartiklarna förenklades och numrerades om.
• Nicefördraget (2001), som huvudsakligen åtgärdade de institutionella problemen i samband med utvidgningen som man inte hade lyckats lösa 1997: kommissionens sammansättning, viktningen av röster i rådet och användningen av omröstning med kvalificerad majoritet på fler områden. Med Nicefördraget blev det lättare att tillämpa förfarandet för fördjupat samarbete, och rättssystemet effektiviserades.
• Lissabonfördraget (2007), som innebar omfattande reformer. Europeiska gemenskapen upphörde att existera, och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen bytte namn till ”fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EU:s tidigare trepelarsystem avskaffades och befogenheter omfördelades mellan EU och medlemsländerna. Man såg också över EU-institutionernas funktionssätt och beslutsprocessen för att anpassa sig till ett utvidgat EU med 28 medlemsländer. Dessutom reformerades flera av EU:s inre och yttre politikområden, och institutionerna fick möjlighet att vidta åtgärder på nya politikområden. EU:s demokratiska dimension stärktes ytterligare.
• Efter 1992 ändrades EU-fördraget genom de olika anslutningsfördragen, som innebar att antalet EU-länder gradvis växte från 12 till 28.