Direktiv

Ett direktiv är en rättsakt som antagits av EU:s institutioner riktad till EU:s medlemsstater och som, i enlighet med artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, är bindande med avseende på det resultat som ska uppnås. Ett direktiv är en del av EU:s sekundärrätt, dvs. den lagstiftning som utgår från de principer och mål som fastställs i EU-fördragen (primärrätten).

De nationella myndigheterna i varje EU-land som direktivet riktar sig till avgör vilken form och vilka metoder de använder för att föra in direktivet i sin nationella lagstiftning (formellt känt som ”införlivande”). I allmänhet måste detta göras inom två år efter det att direktivet antagits.

För att få verkan måste nationella åtgärder uppfylla de mål som anges i direktivet. Nationella myndigheter ska informera Europeiska kommissionen om åtgärderna de antar.

Ett direktiv kan fastställa minimistandarder, ofta som ett erkännande av att rättssystemen i vissa medlemsstater redan har fastställt högre standarder. I detta fall har medlemsstaterna rätt att fastställa högre standarder än de som har fastställts i direktivet.

I andra fall fastställer direktiven enhetliga harmoniseringsgränser. Detta innebär att medlemsstaterna inte får införa regler som är strängare än de som har fastställts i direktivet.

När en medlemsstat inte införlivar ett direktiv i sin nationella lagstiftning kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande och väcka talan mot landet i Europeiska unionens domstol.