10.3.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 73/21

1.

Ska artiklarna 43 EG och 49 EG tolkas så, att de principiellt utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som den italienska bestämmelsen i artikel 88 TULPS, enligt vilken ”tillstånd för vadhållningsverksamhet endast kan ges åt organ med koncession eller åt sådana som har godkänts av ett ministerium eller av en annan inrättning, som genom lag har förbehållits rätten att organisera eller bedriva vadhållning samt organ som fått i uppdrag att bedriva verksamheten av något organ med koncession eller som har godkänts av ett ministerium eller av en annan inrättning, som genom lag har förbehållits rätten att organisera eller bedriva vadhållning” och artikel 2.2 ter i lagdekret nr 40 av den 25 mars 2010, som omvandlats till lag nr 73/2010, enligt vilken ”artikel 88 i lagen om allmän säkerhet (konsoliderad version), i dess lydelse enligt kungligt dekret nr 773 av den 18 juni 1931 med ändringar, ska tolkas så, att det tillstånd som föreskrivs där, när det meddelats för kommersiell verksamhet som inbegriper att organisera eller bedriva vadhållning med penningvinster, ska anses ha trätt i kraft först när innehavaren av verksamheten har beviljats koncession för att organisera och bedriva sådan spelverksamhet av ekonomi- och finansministeriet (myndigheten för statsmonopol)”.

2.

Ska artiklarna 43 EG och 49 EG tolkas så, att de principiellt utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som den italienska bestämmelsen i artikel 38.2 i lagdekret nr 223 av den 4 juli 2006, som omvandlats till lag nr 248/2006, enligt vilken ”Artikel 1.287 i lag nr 311 av den 30 december 2004 ersätts av följande:

Frågan huruvida ovannämnda artikel 38.2 är förenlig med de ovannämnda gemenskapsrättsliga principerna avser enbart de delar av denna bestämmelse som a) ger uttryck för en allmän tendens att skydda koncessioner som beviljats innan lagstiftningen ändrades, och b) föreskriver att nya försäljningsställen endast får upprättas på ett visst minsta avstånd till redan befintliga försäljningsställen, något som i praktiken skulle kunna säkerställa att sedan tidigare förvärvade marknadspositioner bevaras. Frågan avser också den allmänna tolkning som myndigheten för statsmonopol har gett artikel 38.2 genom att ha infört en klausul (artikel 23.3) i koncessionsavtalen om att koncessionen ska upphöra att gälla om koncessionshavaren direkt eller indirekt bedriver gränsöverskridande spelverksamhet som kan likställas med den verksamhet som omfattas av koncessionen.

3.

Om svaret är att de nationella bestämmelser som citeras i föregående punkt är förenliga med gemenskapsrätten: Ska då artikel 49 EG tolkas så, att man, i fall av begränsningar i friheten att tillhandahålla tjänster som har företagits med skäl av allmänintresse, ska beakta huruvida allmänintresset har tillgodosetts tillräckligt redan genom de bestämmelser, kontroller och inspektioner som den som tillhandahåller tjänsterna är underkastad i den stat där han är etablerad?

4.

Om svaret [på fråga 3] är jakande: Ska den hänskjutande domstolen inom ramen för prövningen av huruvida en sådan begränsning är proportionerlig ta hänsyn till att de berörda bestämmelserna i den stat där den som tillhandahåller tjänsterna är etablerad är likvärdiga med eller till och med går utöver den kontrollnivå som gäller i den stat där tjänsterna tillhandahålls?