Överklagande ingett den 30 september 2011 av ThyssenKrupp Ascenseurs Luxembourg Sàrl av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen) meddelade den 13 juli 2011 i de förenade målen T-144/07, T-147/07, T-148/07, T-149/07, T-150/07 och T-154/07, ThyssenKrupp Liften Ascenseurs m.fl. mot Europeiska kommissionen

(Mål C-504/11 P)

2011/C 347/32

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: ThyssenKrupp Ascenseurs Luxembourg Sàrl (ombud: advokaten T. Shaper)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Överklagandet avser den dom som tribunalen (åttonde avdelningen) meddelade den 13 juli 2011 i målen T-148/07 m.fl., ThyssenKrupp Liften Ascenseurs m.fl. mot Europeiska kommissionen, i den mån som tribunalen ogillade klagandens talan av den 7 maj 2007 mot kommissionens beslut K(2007) 512 slutligt av den 21 februari 2007 om ett förfarande enligt artikel 81 (EG) (ärende COMP/E-1/38.823 — Hissar och rulltrappor) och som domen avser klaganden.

Klaganden gör gällande att kommissionen saknar behörighet, har åsidosatt väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt bestämmelser om genomförande av dessa fördrag, maktmissbruk, åsidosättande av de grundläggande rättigheterna. Klaganden har gjort gällande detta inom ramen för tre grunder för överklagandet.

Klaganden gör för det första gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastslog att kommissionen var behörig att inleda överträdelseförfarandet. Klaganden anser att tribunalen borde ha ogiltigförklarat kommissionens beslut, då artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 EG) inte var tillämplig genom att de överträdelser på lokal nivå som klaganden klandrats för inte kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna. Även om artikel 101 FEUF skulle ha varit tillämplig, borde tribunalen mot bakgrund av offentliggörandet i rättsfallssamlingen ha fastslagit att de parallella behörighetsregler som införts genom förordning nr 1/2003 (1) under alla omständigheter utgjorde hinder för att fastslå att kommissionen var behörig. Klaganden gör slutligen gällande att tribunalen underlät att beakta att kommissionens inledande av förfarandet i efterhand är oförenligt med grundläggande rättssäkerhetsprinciper vad avser brottmål och principen inget straff utan lag.

Klaganden gör för det andra gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den angav att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fastslog att klaganden hade solidariskt ansvar mot bakgrund av ThyssenKrupp AG:s globala omsättning. Härigenom åsidosattes artikel 23 i förordning nr 1/2003, rättsstatsprincipen uttryckt genom principen inget straff utan lag (nulla poene sine lege), proportionalitetsprincipen, in dubio pro reo och den straffrättsliga principen enligt vilken straffet är en konsekvens av skulden (nulla poene sine culpa). Klaganden menar att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att den utgick från synsättet att ett dotterbolag tillsammans med moderbolaget (och andra bolag i koncernen) utgör en ekonomisk enhet, vilket motiverar solidariskt ansvar. Vidare och oberoende av nämnda anmärkning gör klaganden gällande att den överklagade domen strider mot principen nulla poene sine culpa, eftersom klaganden och moderbolaget ålagts solidariskt ansvar för ett bötesbelopp. Alternativt gör klaganden gällande att tribunalen gjorde fel när den fastslog sådant solidariskt ansvar trots att det inte fastställts hur stor del av bötesbeloppet som vart och ett av bolagen skulle betala i förhållande till de bolag tillsammans med vilka de var solidariskt ansvariga.

Klaganden gör för det tredje gällande att tribunalen meddelade sin dom i strid med den omfattande kontrollskyldighet som åligger den enligt lag. Tribunalens prövning av om böternas grundbelopp och den avskräckande multiplikationsfaktorn var proportionerliga var nämligen otillräcklig. Dessutom gjorde tribunalen inte en tillräckligt omfattande prövning av om kommissionen på ett lämpligt sätt beaktade klagandens samarbete. Härigenom åsidosattes den grundläggande principen om en rättvis rättegång och rättsskyddsprincipen.

(1)  Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, s. 1).