13.10.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 345/85

Föredragande:

Philip VON BROCKDORFF

Medföredragande:

Christa SCHWENG

1.1

EESK anser att förslaget till ny förordning om samordning av de sociala trygghetssystemen bör inriktas på att underlätta rörligheten för arbetssökande och arbetstagare, och inte på att begränsa den. Skälet till detta är att en förbättrad samordning av de sociala trygghetssystemen underlättar fri rörlighet för arbetstagare genom att den gynnar både dem (kompetensutveckling och förbättrad anpassningsförmåga) och arbetsgivarna (motiverad personal med teknisk kunskap). Det stimulerar också ekonomin i stort genom att åtgärda skillnader i arbetslösheten mellan olika EU-medlemsstater och främja en mer effektiv fördelning av mänskliga resurser, samt bidrar till EU:s tillväxt och konkurrenskraft.

1.2

Regler som fungerar väl och är rättvisa för dem som är rörliga, men även för alla andra, är viktiga för att rörlighet ska accepteras politiskt. EESK anser att syftet med detta arbete bör vara att uppnå en rättvis jämvikt mellan hemländer och mottagande länder.

1.3

När det gäller de villkor som ska tillämpas på medborgare som har rätt att ”exportera” förmåner vid långvarigt vårdbehov när de flyttar utomlands, anser EESK att de nya reglerna kommer att ge medborgarna ett bättre skydd i gränsöverskridande situationer. Kommittén påpekar dock att de nya reglerna inte medför en ny rätt till långvarig vård i varje medlemsstat, eftersom detta beror på förekomsten av sådana tjänster i det mottagande landet.

1.4

EESK konstaterar att förslagen om översyn av förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen och av direktivet om utstationering av arbetstagare båda är relevanta för arbetskraftens rörlighet. Eftersom de två instrumenten behandlar olika frågor, befarar EESK emellertid att en hänvisning till definitioner i förslaget till reviderat direktiv om utstationering av arbetstagare i förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen i praktiken kommer att leda till mindre rättslig klarhet.

1.5

EESK noterar att den föreslagna skyldigheten att arbeta minst tre månader i den mottagande medlemsstaten innan en arbetstagare kan få arbetslöshetsförmåner kommer att försena den ”sammanläggning av perioder” som ger rätt till förmåner. Även om detta kan göra reglerna för destinationsländerna rättvisare, kan det också inverka negativt på motivationen för rörlighet.

1.6

Det är oklart hur förslaget om att förlänga perioden för att ”exportera” arbetslöshetsförmåner från nuvarande tre till minst sex månader faktiskt kan ge sysselsättningsmöjligheter för arbetssökande, eftersom detta kommer att vara beroende av situationen på arbetsmarknaden, som skiljer sig från ett land till ett annat.

1.7

Kommittén anser att ökad konvergens när det gäller förmåner, sammanläggning och aktivering skulle bidra till att förbättra och underlätta samordningen av de sociala trygghetssystemen. De offentliga arbetsförmedlingarna bör också vara mer effektiva när det gäller att hjälpa rörliga arbetssökande att hitta ett lämpligt arbete.

1.8

EESK efterlyser ett starkare engagemang från medlemsstaternas sida när det gäller att underlätta möjligheten att tillåta rörliga medborgare utanför arbetskraften att på ett proportionellt sätt och i enlighet med principen om likabehandling bidra till ett system för hälso- och sjukförsäkring i den mottagande medlemsstaten. Medlemsstaterna bör också beakta fördelarna med att ta emot rörliga medborgare i allmänhet, även de som står utanför arbetskraften men som, på ett eller annat sätt, ändå bidrar till ekonomin (och den kulturella mångfalden) i det mottagande landet.

1.9

Slutligen anser EESK att de föreslagna nya reglerna på intet sätt får begränsa de grundläggande rättigheter som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

2.1

I takt med att den gränsöverskridande arbetsmarknaden fortsätter att utvecklas, och de nationella sociala trygghetssystemen förändras, är det uppenbart att det finns ett behov av att uppdatera eller anpassa befintliga regler. Vid sidan av behovet av enklare och lättare verkställighetsmetoder är detta den logiska grunden bakom ändringarna, som föreslogs av Europeiska kommissionen i dess meddelande av den 13 december 2016.

2.2

Förslaget syftar till att ge tydlighet och rättvisa samt verkställbara regler för att underlätta arbetskraftens rörlighet. Den fria rörligheten för arbetstagare är och förblir en av hörnstenarna för den inre marknaden. De nationella myndigheterna uppmanas dock också att bekämpa missbruk eller bidragsbedrägeri.

2.3

De viktigaste föreslagna ändringarna omfattar följande:

3.1

De sociala trygghetssystemen omfattar i regel sjukdom, föräldraskap, familj, ålderdom, arbetslöshet och liknande områden, och är de nationella myndigheternas ansvar. Detta innebär att varje stat ansvarar för utformningen av sitt eget sociala trygghetssystem. EU-medborgarnas socialförsäkringsförmåner varierar därför i hög grad, både när det gäller faktiskt mottagna förmåner och det sätt på vilket systemen är uppbyggda.

3.2

Ett allvarligt problem är den stora skillnaden mellan välfärdssystemens resultat i olika EU-länder: de bästa systemen bidrar till att minska fattigdomsrisken med 60 % medan de minst effektiva når upp till mindre än 15 %. EU-genomsnittet är 35 % (1). Denna skillnad är en av orsakerna till variationerna i de sociala villkoren för medborgare i olika delar av EU. Det är därför desto viktigare för EU:s medlemsstater att enas om principer för effektiva och tillförlitliga sociala trygghetssystem, i enlighet med EESK:s önskemål i yttrandena om ”Principer för effektiva och tillförlitliga välfärdssystem” (2) och ”En europeisk pelare för sociala rättigheter” (3). Av våra gemensamma europeiska värderingar och den ekonomiska utvecklingen följer att en minimiinkomst, grundläggande hälso- och sjukvård, tillhandahållande av lämpliga sociala tjänster och socialt deltagande måste garanteras i alla medlemsstater. Detta kan bidra till att öka solidariteten i medlemsstaterna och även minska makroekonomiska obalanser.

3.3

Den fria rörligheten för arbetstagare är en av de fyra grundläggande fria rörligheterna i Europeiska unionen. EESK anser att den fria rörligheten för arbetstagare bör främjas mer effektivt och respekteras i sina olika dimensioner, eftersom det i praktiken inte finns någon fri rörlighet för arbetstagare om inte rörliga medborgares och arbetstagares sociala rättigheter respekteras på grundval av principen om likabehandling, såsom anges nedan. Samordningen av de sociala trygghetssystemen är en av dessa dimensioner. Den hittillsvarande tillämpningen av den fria rörligheten för arbetstagare är i allmänhet en framgång och har under de senaste årtiondena bidragit till att de miljontals arbetstagare som har dragit nytta av den har blivit dess bästa ”ambassadörer”.

3.4

För att underlätta den fria rörligheten för arbetstagare och medborgare måste de sociala trygghetssystemen samordnas bättre för att skapa större tydlighet om vilka förmåner arbetstagarna och medborgarna har rätt till och ge dem garantier i detta hänseende. Europeiska unionen har därför regler för att samordna de nationella sociala trygghetssystemen. De bestämmer vilken medlemsstats sociala trygghetssystem som en medborgare eller arbetstagare omfattas av. Reglerna syftar också till att undvika överlappning av förmåner i gränsöverskridande situationer och ger samtidigt garantier för personer som arbetar i ett annat land eller som söker arbete i EU.

3.5

Det bör understrykas att de befintliga reglerna rör samordning, inte harmonisering, av de sociala trygghetssystemen. Reglerna finns i förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009. EU-reglerna bygger på fyra principer:

3.6

Bestämmelserna i förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 berör var och en som flyttar till en annan medlemsstat för att bosätta sig permanent eller arbeta eller studera tillfälligt. Detta omfattar även personer som korsar gränsen för att arbeta. Dessutom kan personer som söker arbete i en annan medlemsstat uppbära arbetslöshetsförmåner från den egna medlemsstaten medan de söker arbete under en viss tid.

4.1

År 2015 uppehöll sig ungefär 11,3 miljoner medborgare i EU-28 i arbetsför ålder (20–64 år) i en annan medlemsstat i EU. Av dessa var 8,5 miljoner anställda eller arbetssökande (siffrorna skiljer sig i båda fallen åt mellan medlemsstaterna). Detta motsvarar 3,7 % av EU:s totala befolkning i arbetsför ålder. I EU fanns det 1,3 miljoner gränsarbetare (som arbetar i ett annat EU-land än det där de bor). Antalet utstationerade arbetstagare var omkring 1,92 miljoner. Detta utgjorde 0,7 % av EU:s totala sysselsättning och utstationeringarna varade i genomsnitt fyra månader.

4.2

Samordningen av de sociala trygghetssystemen underlättar arbetstagarnas fria rörlighet genom att den ger fördelar för arbetstagare och indirekt arbetsgivare, och för ekonomin i stort, vilket bidrar till tillväxt och konkurrenskraft. En överväldigande majoritet av de medborgare som uppehåller sig i ett annat land i EU vill förbättra sina möjligheter till försörjning och arbete.

4.3

Ur ett arbetstagarperspektiv ger rätten att arbeta i en annan medlemsstat inte bara arbetstillfällen utan bidrar även till utveckling av nya färdigheter, stärker anpassningsförmågan och ger arbetstagaren möjlighet att berika sig själv genom nya arbetslivserfarenheter. Rörlighet för arbetstagare bidrar också till att åtgärda arbetskrafts- och kompetensbrist. Det tenderar också att bidra till finansieringen av offentliga tjänster i den mottagande medlemsstaten och kan hjälpa till att lätta på den resulterade skattebördan och kompensera för mindre skatteintäkter från en åldrande befolkning.

4.4

Ur ett makroekonomiskt perspektiv bidrar arbetskraftens rörlighet till att åtgärda skillnader i arbetslöshet mellan EU:s medlemsstater och även till en effektivare fördelning av mänskligt kapital. Forskning visar också att rörligheten inom EU har spelat en viktig roll när det gäller att förhindra ytterligare instabilitet i efterdyningarna till den finansiella krisen och ekonomiska nedgången.

4.5

Om arbetskraftens rörlighet grundar sig på rättvisa villkor kan den vara till nytta för arbetstagarna, företagen och samhället som helhet. Den kan utgöra en viktig möjlighet till personlig, ekonomisk och social utveckling för medborgare och arbetstagare och bör därför uppmuntras. Regler som fungerar väl och är rättvisa för dem som är rörliga, men även för alla andra, är viktiga för att rörlighet ska accepteras politiskt. Målet med allt detta bör vara att uppnå en rättvis balans mellan destinations- och hemländer.

4.6

Mot bakgrund av detta anser EESK att alla ändringsförslag bör inriktas på att underlätta rörligheten för arbetssökande och arbetstagare, och inte på att begränsa den. Vi anser också att reglerna för samordning av de sociala trygghetssystemen bör underlätta tillgången till arbete för personer med andra kvalifikationer. Likabehandling för arbetstagare från andra EU-länder och ett lands egna arbetstagare i fråga om aktiva arbetsmarknadsåtgärder är avgörande för att åtgärda sociala klyftor.

5.1

När det gäller samordningssystemet för gränsarbetare noterar EESK förslaget om att flytta ansvaret för utbetalning av arbetslöshetsförmåner till den medlemsstat där gränsarbetaren senast varit yrkesverksam, men anser att kravet på att ha arbetat i den medlemsstaten i minst tolv månader skulle kunna begränsa de positiva effekterna av denna ändring. EESK konstaterar dock att förslaget också innebär en utmaning för de medlemsstater som blir ansvariga för utbetalningen av förmånerna.

5.2

När det gäller de villkor som ska tillämpas på medborgare som har rätt att ”exportera” förmåner vid långvarigt vårdbehov när de flyttar utomlands, anser EESK att de nya reglerna kommer att ge medborgarna ett bättre skydd i gränsöverskridande situationer. De nya reglerna är särskilt relevanta med tanke på den åldrande befolkningen och främjandet av större oberoende och rörlighet för funktionshindrade personer, i och med att allt fler EU-medborgare som flyttar från en medlemsstat till en annan har behov av förmåner i samband med långvarig vård. Kommittén påpekar dock att de nya reglerna inte medför en ny rätt till långvarig vård i varje medlemsstat, eftersom detta beror på förekomsten av sådana tjänster i det mottagande landet.

5.3

EESK anser att de nya reglerna kommer att förenkla förfarandet för återkrav av felaktigt utbetalade socialförsäkringsförmåner. Medlemsstaterna kommer att kunna dra fördel av ett enhetligt instrument för verkställighet av fordringar avseende felaktigt utbetalade socialförsäkringsförmåner och av tydligare förfaranden för ömsesidigt gränsöverskridande bistånd.

5.4

Förslagen om översyn av EU-förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen och av direktivet om utstationering av arbetstagare är båda relevanta för arbetskraftens rörlighet. De två instrumenten behandlar dock två olika frågor. Medan direktivet om utstationering av arbetstagare behandlar anställningsvillkoren (inklusive ersättning) för utstationerade arbetstagare syftar förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen till att fastställa vilket socialt trygghetssystem som är tillämpligt. Det nya förslaget ändrar inte tillämpningsområdet för EU:s regler om samordning av de sociala trygghetssystemen eller för direktivet om utstationering av arbetstagare. EESK befarar därför att en hänvisning till definitioner i förslaget till reviderat direktiv om utstationering av arbetstagare i förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen, som syftar till att förenkla tillämpningen av dessa, i praktiken kommer att leda till mindre rättslig klarhet. Hänvisning till ett direktiv (som endast är bindande för medlemsstaterna i fråga om det resultat som ska uppnås) i en förordning (som är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater) ger upphov till rättslig osäkerhet.

5.5

EESK konstaterar att det finns ett behov av att garantera enhetliga villkor för tillämpning av de särskilda reglerna för samordning av de sociala trygghetssystemen för utstationerade arbetstagare. Detta inbegriper att fastställa de situationer då A1-formulär ska utfärdas, vad som ska kontrolleras före utfärdandet och förfarandet för återkallelse om ett formulär bestrids. Med tanke på att dessa aspekter kan vara avgörande för den praktiska tillämpningen av artiklarna 12 och 13 i förordning (EG) nr 883/2004 ser kommittén med oro på att så otydligt definierade befogenheter tilldelas kommissionen. Det skulle vara välkommet med återkoppling till EESK om genomförandet av denna delegering och därefter en utvärdering av effekterna av de nya förfarandena, eftersom utstationering av arbetstagare är en mycket känslig fråga. Kommittén är också oroad över den kumulativa effekten av de nya reglerna om utstationering, de tidigare nämnda tekniska ändringarna av förordningen om samordning av de sociala trygghetssystemen och det ökande antalet nationella initiativ för att kontrollera arbetstagare från andra EU-länder. Den allt större komplexitet som följer av kombinationen av dessa olika bestämmelser kommer sannolikt att begränsa den gränsöverskridande rörligheten och bör övervakas noga på europeisk nivå. Reglerna om social trygghet för utstationerade arbetstagare måste också följas.

5.6

Enligt de nya reglerna måste en rörlig arbetstagare i EU arbeta minst tre månader i den mottagande medlemsstaten innan han eller hon kan komma i fråga för arbetslöshetsförmåner där. EESK anser att detta förslag begränsar tillgången till arbetslöshetsförmåner för rörliga arbetstagare i det mottagande landet, jämfört med nuvarande villkor (enligt vilka det räcker att arbeta en dag för att få denna rättighet). Därigenom fördröjer förslaget faktiskt den ”sammanläggning av perioder” (oavsett var personen senast var bosatt) som ger rätt till förmåner. Å ena sidan kan detta inverka negativt på motivationen för rörlighet, men å andra sidan kan det göra reglerna mer rättvisa för destinationsländerna.

5.7

Enligt de föreslagna nya reglerna kommer den minimiperiod under vilken arbetssökande kan exportera arbetslöshetsförmåner som erhållits i en medlemsstat till en annan att förlängas från nuvarande tre till minst sex månader, medan beslutet – tre eller sex månader – enligt nuvarande förordning fattas av den medlemsstat som exporterar förmånerna. Kommittén ser denna ändring som en bekräftelse från kommissionens sida av svårigheterna att snabbt hitta ett jobb i en annan medlemsstat. Det är dock oklart hur förslaget om att förlänga perioden för att ”exportera” arbetslöshetsförmåner faktiskt kan ge sysselsättningsmöjligheter för arbetssökande, eftersom detta kommer att vara beroende av situationen på arbetsmarknaden, som skiljer sig från ett land till ett annat. EESK tvivlar också på nyttan av detta förslag vid en tidpunkt då arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten, är fortsatt hög i flera EU-medlemsstater.

5.8

EESK anser att de föreslagna nya reglerna inte åtgärdar de befintliga bristerna i ett samordnat system för social trygghet som ursprungligen utformades för medlemsstater med relativt likartad köpkraftsparitet och liknande sociala trygghetssystem. Effektivare åtgärder krävs därför för att åstadkomma konvergens i fråga om arbetslöshetsförmånernas varaktighet och storlek samt om sammanläggningsperioden för aktivering av arbetslöshetsförmåner. Konvergensen skulle bidra till att förbättra och underlätta samordningen av de sociala trygghetssystemen. Frågan om hur man ska kunna uppnå denna konvergens måste behandlas skilt från detta yttrande. De föreslagna nya reglerna om ”export” av arbetslöshetsförmåner möjliggör åtminstone i princip ett tätare samarbete mellan offentliga arbetsförmedlingar på alla nivåer. Översynen kommer att klargöra vilka skyldigheter som arbetsförmedlingen i den mottagande medlemsstaten har när det gäller att stödja arbetssökande med jobbsökaraktiviteter och när det gäller att övervaka deras aktiviter och rapportera om dem till den medlemsstat som ansvarar för att betala ut arbetslöshetsförmåner. EESK anser dock att de offentliga arbetsförmedlingarna bör göra mer för att hjälpa rörliga arbetssökande att hitta säkra anställningar, särskilt med tanke på den begränsade tid som medges för att hitta ett arbete, och på så sätt bidra till att uppnå den större konvergens som avses i föregående punkt.

5.9

De föreslagna nya reglerna innebär att rörliga EU-medborgare som flyttar från en medlemsstat till en annan (den mottagande medlemsstaten) och som inte arbetar eller aktivt söker arbete kan åläggas att bevisa att de har en laglig uppehållsrätt enligt unionsrätten, vilket är beroende av att de har tillräckliga medel för sitt uppehälle och en heltäckande sjukförsäkring, för att få tillgång till specifika socialförsäkringsförmåner. Med andra ord måste medlemsstaterna uppfylla de villkor som anges i direktivet om fri rörlighet (direktiv 2004/38/EG). Medlemsstaterna bör också beakta fördelarna med att ta emot rörliga medborgare i allmänhet, även de som står utanför arbetskraften och inte betalar in till de sociala trygghetssystemen, men som, på ett eller annat sätt, ändå bidrar till ekonomin (och den kulturella mångfalden) i det mottagande landet.

5.10

I själva verket fastställs det i skäl 5b i kommissionens förslag att medlemsstaterna bör se till att rörliga EU-medborgare utanför arbetskraften inte hindras från att ha en heltäckande sjukförsäkring i den mottagande medlemsstaten. Det innebär också att det bör vara tillåtet för sådana medborgarna att bidra på ett proportionellt sätt till ett hälso- och sjukvårdssystem i den mottagande medlemsstaten. EESK efterlyser ett starkare engagemang från medlemsstaternas sida för att främja detta alternativ.

5.11

EESK anser att de föreslagna nya reglerna på intet sätt får begränsa de grundläggande rättigheter som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt rätten till människans värdighet (artikel 1), rätten till social trygghet och socialt stöd (artikel 34) samt rätten till hälsoskydd (artikel 35).

5.12

Sammanfattningsvis konstaterar EESK att de föreslagna nya reglerna inte nödvändigtvis kommer att underlätta rörligheten för arbetssökande, samtidigt som att man inte kan bortse från behovet av balans mellan den mottagande och utsändande medlemsstaten när det gäller jobbsökande. De mest utsatta och svagare grupperna i de europeiska samhällena kommer att förbli lika sårbara som i dag, och de socioekonomiska klyftorna mellan och inom EU:s medlemsstater kommer att kvarstå.