11.2.2011

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 44/28

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om utvecklingen i fråga om sociala förmåner (förberedande yttrande)

2011/C 44/05

Huvudföredragande: Xavier VERBOVEN

I ett brev av den 29 april 2010 uppmanade Laurette ONKELINX, vice premiärminister och social- och folkhälsominister, på det kommande belgiska ordförandeskapets vägnar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget utarbeta ett förberedande yttrande om

”Utvecklingen i fråga om sociala förmåner”.

Kommitténs presidium gav den 25 maj 2010 facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna i uppdrag att utarbeta ett yttrande i ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Xavier VERBOVEN till huvudföredragande vid sin 464:e plenarsession den 14–15 juli 2010 (sammanträdet den 14 juli) och antog följande yttrande med 66 röster för, 3 röster emot och 10 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1   EESK välkomnar det faktum att utvecklingen i fråga om sociala förmåner behandlas under en särskild konferens inom ramen för det belgiska rådsordförandeskapet. Kommittén är medveten om att den sociala tryggheten är ett viktigt redskap för omfördelning, social sammanhållning och solidaritet, som bör ha en central roll i byggandet av Europa. De grundläggande sociala rättigheterna tryggar bland annat rätten till socialbidrag då vissa sociala risker uppstår och till socialhjälp och boende för alla som saknar tillräckliga resurser. EESK påminner om att kommittén den 30 november 2009 antog en förklaring i vilken man ber kommissionen genomföra ett socialt handlingsprogram (1) för att säkerställa att de grundläggande sociala rättigheterna behandlas likvärdigt med konkurrensreglerna och de ekonomiska friheterna.

1.2   EESK vill betona socialpolitikens roll som produktivitetsfaktor. Kommittén vill återigen framhålla att social- och arbetsmarknadspolitiken, om den genomförs på lämpligt sätt, bidrar till att främja både social rättvisa och ekonomisk effektivitet och produktivitet. Kärnan i den europeiska sociala modellen bygger på en god balans mellan ekonomisk effektivitet och sociala framsteg (2). Huruvida man lyckas engagera medborgarna i det europeiska projektet beror på hur effektiv politiken är på olika områden. Man får inte heller glömma den sociala trygghetens stabiliserande effekt, såväl under goda tider som i tider av ekonomisk nedgång (3).

1.3   På grund av den pågående ekonomiska och sociala krisen krävs det mer än någonsin en ambitiös europeisk strategi fram till 2020. Denna nya strategi, som utarbetats av kommissionen (4), godkändes under europeiska rådets möte den 17 juni 2010 och förväntas antas formellt av Europaparlamentet i september. Strategin omfattar fyra områden: kunskap och innovation, en mer hållbar ekonomi, förbättrad sysselsättningsgrad och social integration. EESK välkomnar denna mångdimensionella vision, som stöder ”smart och hållbar tillväxt för alla”, men beklagar att rekommendationerna i kommitténs tidigare yttrande om ”Lissabonstrategin efter 2010” inte har följts på vissa områden där man kunnat konstatera olika brister. Det handlar därför bland annat om att utarbeta ”egna riktlinjer med mätbara mål för jämställdhet mellan könen, kampen mot anställningsförhållanden utan tillräckligt socialt skydd, övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, kampen mot fattigdomen (också bland personer som yrkesarbetar) och kampen mot social marginalisering (till exempel lämpliga stöd i händelse av arbetslöshet eller arbetsoförmåga samt i tillgången till offentliga tjänster)”  (5).

1.4   EESK välkomnar det faktum att EU 2020-strategin innehåller en särskild riktlinje för social integration och kampen mot fattigdom med målet att befria minst 20 miljoner människor från risken för fattigdom eller utestängning (6). År 2010 har utnämnts till Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning, varför det är extra viktigt att vidta nödvändiga åtgärder för att hjälpa alla berörda människor att ta sig ur fattigdomen.

1.5   Rådet anser att den bästa vägen ut ur utestängning är ett varaktigt arbete av god kvalitet med rimlig lön. För att man ska kunna skapa en arbetsmarknad som omfattar alla krävs det strukturella förbättringar (7). EESK påminner om att ett ramavtal för en arbetsmarknad för alla ingicks den 9 december 2009 inom ramen för den sociala dialogen. Detta ramavtal visar på arbetsmarknadsparternas vilja att främja en inkluderande arbetsmarknad, maximera arbetskraftens potential i Europa, höja sysselsättningsnivån samt förbättra kvaliteten på sysselsättningen inklusive utbildningen och kompetensutvecklingen.

1.6   EESK stöder Europaparlamentets resolution av den 6 maj 2009 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (8), framför allt det första skälet: ”Aktiv inkludering får inte ersätta social integration, eftersom utsatta grupper som inte har möjlighet att delta på arbetsmarknaden har rätt till ett värdigt liv och full delaktighet i samhället, varför det måste finnas en minimiinkomst och sociala tjänster av god kvalitet till en rimlig kostnad, oberoende av personens förmåga att delta på arbetsmarknaden”.

1.7   EESK påpekar att kommittén i sitt yttrande om fattigdom av den 12 juli 1989 (9) rekommenderade att man inför ett minimibidrag, som samtidigt fungerar som ett skyddsnät för de fattiga och som en nödvändig sporre för deras sociala återanpassning. Kommittén beklagar att detta yttrande liksom rådets rekommendation av den 24 juni 1992 om gemensamma kriterier för tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner i de sociala trygghetssystemen (10) fortfarande inte har lett till lämpliga uppföljningsåtgärder. Kommittén anser därför att en inkomst- och bidragsgaranti inom ramen för socialskyddet stegvis bör införas med hjälp av ett nytt instrument, som samtidigt som det beaktar de nationella särdragen mer effektivt stöder de olika medlemsstaternas åtgärder för att bekämpa fattigdomen. Målet att minska fattigdomen, som på nytt tas upp inom ramen för EU 2020-strategin, är i detta hänseende en viktig sporre.

1.8   När det gäller socialbidrag som ersätter inkomst betonar EESK att vissa av dessa för närvarande inte ägnas någon särskild uppmärksamhet inom ramen för den öppna samordningsmetoden för social trygghet. Via samordningsmetoden strävar man efter att med hjälp av fastställda mål och gemensamma indikatorer samt utbyte av bästa praxis reformera de sociala trygghetssystemen vad gäller kampen mot fattigdom och social utestängning, pensioner, hälsovård och långvård. Av detta följer att arbetslöshetsunderstöd, understöd vid arbetsoförmåga, ersättning vid graviditet, handikappersättning, ersättning till personer som råkat ut för olycksfall i arbetet och ersättning vid yrkessjukdom inte har tagits i beaktande i denna viktiga process. EESK föreslår att den öppna samordningsmetoden för social trygghet utvidgas till att omfatta alla bidrag som ersätter inkomst. Kommittén rekommenderar framför allt att man inrättar en övervakningsgrupp som kontrollerar att nivån på de bidrag som beviljas är lämplig.

1.9   EESK framhåller att moderniseringen av våra sociala trygghetssystem sker med hjälp av en effektiv balans mellan å ena sidan incitament som syftar till att öka utbudet av arbetskraft och å andra sidan åtgärder för att säkerställa ett lämpligt socialt skydd samtidigt som man ser till att effektiviteten i utgifterna på området är god. Vad gäller den första aspekten bör man betona att inkomsten inte bör vara den enda faktor som ska beaktas. Andra faktorer, såsom barnomsorgens tillgänglighet, effektivitet och kvalitet, åtgärder för att förbättra tillgängligheten för rörelsehindrade, infrastruktur för att finna arbete åt arbetssökande, utbildning, undervisning och folkhälsa, är också viktiga (11). EESK understryker därför på nytt att den öppna samordningsmetoden bör förstärkas genom att man inför mätbara mål för den sociala tryggheten, bland annat vad gäller ersättnings- och täckningsgraden men också tillgången till offentliga tjänster (12). Kommittén konstaterar dessutom att generaliseringen av aktiveringsåtgärder inte ägnas någon särskild uppmärksamhet inom ramen för den öppna samordningsmetoden för social trygghet. EESK rekommenderar att kommittén för socialt skydd utarbetar en rapport i syfte att undersöka om aktiveringsåtgärderna bygger på en balans mellan värderingarna solidaritet, ansvar och sammanhållning.

1.10   Kommittén vill framhålla den viktiga roll som företrädarna för det civila samhället och arbetsmarknadsparterna kan spela i alla frågor som rör moderniseringen av de sociala trygghetssystemen samt när det gäller att förstärka den öppna samordningsmetoden som en demokratisk process.

2.   Inledning och bakgrund

2.1   De sociala trygghetssystemen är ett viktigt redskap för omfördelning och solidaritet, och ansvaret för att organisera och finansiera dessa åligger medlemsstaterna. Systemen varierar stort sinsemellan, eftersom de i varje medlemsstat är utformade på ett specifikt sätt. Den sociala tryggheten har en central roll i EU-projektet, vilket framgår av artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (13), och enligt artikel 34 i stadgan om de grundläggande rättigheterna1 (14) erkänner och respekterar EU

—	dels rätten till tillgång till social trygghet och sociala förmåner som garanterar skydd i sådana fall som moderskap, sjukdom, olyckor i arbetet, omsorgsbehov eller ålderdom samt vid arbetslöshet,

—	dels rätten till socialbidrag och till bostadsbidrag som är avsedda att trygga en värdig tillvaro för alla dem som saknar tillräckliga medel.

2.2   Utöver att garantera en rimlig inkomst för personer som inte arbetar eller erbjuda trygghet i samband med vissa sociala risker ska det sociala trygghetssystemet också fungera som ett aktivt stöd i samband med övergången mellan olika yrken, i synnerhet för att hjälpa människor att komma in på arbetsmarknaden.

2.3   I samband med finanskrisen 2008 bidrog de sociala trygghetssystemen inte bara till att skydda EU-medborgarna från finanskrisens allvarligaste konsekvenser utan även till att balansera och stabilisera ekonomin (15). Genom att det saknas ambitiösa samordningsstrategier kan dessa system komma att äventyras, bland annat genom vissa medlemsstaters konkurrenstaktik som går ut på att genom en sänkning av de sociala utgifterna locka till sig kapital från utländska investerare. Denna tendens, som redan finns på skatte- och löneområdet, håller på att breda ut sig även på det sociala området (16).

2.4   I samband med att den nya Europa 2020-strategin inleds är det viktigt att komma ihåg att ekonomisk tillväxt och fler arbetstillfällen inte i sig utgör någon garanti för en bättre social sammanhållning. Under de senaste tio åren har ojämlikheterna ofta ökat, och fattigdom och social utslagning är fortfarande ett stort problem i de flesta EU-länder (17). EESK framhåller också behovet av att bekämpa dessa fenomen genom strategier som inte i huvudsak försöker avhjälpa problemen i efterhand och är inriktade på ersättningar utan även är förebyggande och aktiva och syftar till att hantera fattigdomsproblemen innan de uppstår. Ett mycket viktigt exempel är barnfattigdom, som kan vara avgörande för den drabbade personens hela utveckling och liv.

2.5   Den sociala tryggheten i allmänhet och de sociala förmånerna i synnerhet står i dag inför fyra stora utmaningar:

—

Å ena sidan följderna av krisen, som har lett till ökade kostnader för arbetslöshetsersättningar på grund av att många arbetstillfällen försvunnit, och å andra sidan de pressade offentliga finanser som detta innebär. För att undvika att människor fastnar i långtidsarbetslöshet måste de sociala trygghetssystemen förbättras och moderniseras ytterligare för att fungera som en dynamisk och stabil ram som innebär att människor får tillgång till och kan återvända till arbeten av god kvalitet, samtidigt som systemens hållbarhet kan säkerställas.

—

En åldrande befolkning, som kommer att få omfattande konsekvenser för pensions- och sjukvårdssystemen. Solidariteten mellan generationerna innebär bland annat att pensionsnivåerna ska vara tillräckligt höga och att man gör nödvändiga investeringar på detta område, till exempel vad gäller stöd till omsorg av personer i beroendeställning.

—	Den oacceptabla ökningen av fattigdom och ojämlikheter. Målen om fattigdomsminskning i den nya Europa 2020-strategin är ambitiösa. För att de ska uppnås krävs samordnade insatser från medlemsstaterna inom många politikområden i samarbete med arbetsmarkandens parter och det civila samhället.

—	Behovet av att öka välfärden och den sociala sammanhållningen bland EU-medborgarna. Allmänheten har under senare år visat att de har stora förväntningar på nya och effektiva socialpolitiska strategier som är progressiva på det sociala planet samt ekonomiskt hållbara.

3.   Tillräcklig inkomstersättning

3.1   De sociala förmåner som ska garantera en inkomst vid arbetslöshet, pensionering, sjukdom eller funktionsnedsättning har en dominerande ställning i de sociala trygghetssystemen. Oavsett hur de finansieras, vilka principer som ligger till grund för dem (försäkrings- eller solidaritetsprincipen) eller hur de beviljas, syftar de alla till att garantera en stabil och tillräcklig inkomst för personer som konfronteras med sociala risker. De har därför en viktig trygghetsfunktion för både enskilda människor och för samhället i stort. De bör inte betraktas som en belastning utan som en produktiv investering som alla drar nytta av.

3.2   Globaliseringen, teknologiska förändringar, en åldrande befolkning och senast den ekonomiska krisen 2008 har skakat ekonomin och samhället i Europa och inneburit stora förändringar i de sociala trygghetssystemen i allmänhet och vad gäller inkomstersättningen i synnerhet. Den så kallade moderniseringspolitik som bedrivs sedan tjugo år tillbaka syftar huvudsakligen till att sanera de offentliga finanserna i de olika medlemsstaterna och till att säkra den ekonomiska tillväxten, bland annat genom höga sysselsättningsnivåer. Detta har lett till att de sociala förmånerna främst har betraktats som ett incitament för att öka deltagandet på arbetsmarknaden.

3.3   Kommittén är fullt medveten om att de skyddsnivåer som kan erbjudas till mycket stor del beror på de offentliga finanserna, som i dagsläget är utsatta för ett mycket stort tryck på grund av den ekonomiska krisen och de utmaningar som en åldrande befolkning innebär. EESK vill emellertid påminna om att man motsätter sig ”alla åtgärder som äventyrar den solidaritet som det sociala skyddet vilar på och som är så gynnsam för Europa”  (18). Bidrag som betalas ut för att till en viss del upprätthålla levnadsstandarden är mycket viktiga för att garantera en bättre fördelning av resurserna och inkomsterna samt den sociala sammanhållningen. I detta sammanhang betonar kommittén vikten av de mekanismer som syftar till att justera bidragen utifrån en förändrad levnadsstandard. Det är också därför som kommittén anser att det är nödvändigt att införa ett kontrollsystem inom ramen för den öppna samordningsmetoden för att undersöka om de utbetalade bidragen ligger på en lämplig nivå.

3.4   EESK vill att ett socialt handlingsprogram genomförs som grundas på positivt samarbete mellan medlemsstaterna för att bekämpa ”konkurrens grundad på de sämsta villkoren när det gäller sociala rättigheter, socialt skydd och arbetsvillkor”  (19).

3.5   Arbetslöshet: förstärkning av det sociala skyddet som en investering som gynnar såväl den ekonomiska konkurrenskraften som den sociala integreringen

3.5.1   Arbetslöshetsförsäkringen utgör en viktig social förmån genom att alla arbetstagare skyddas mot konsekvenserna av en uppsägning eller omstrukturering. Syftet är att garantera en rimlig och stabil inkomstnivå, vilket är en avgörande förutsättning för trygghet när det gäller yrkesmässig rörlighet och därmed också återgången till arbetslivet (20).

3.5.2   Arbetslöshetsförsäkringen får inte begränsas till enbart utbetalningar av bidrag utan måste kombineras med lämpliga aktiva stödåtgärder som syftar till att få människor tillbaka till arbeten av god kvalitet. Dessa aktiva åtgärder bör omfatta individuell vägledning och vidareutbildning (21). Andra faktorer, såsom barnomsorgens tillgänglighet, effektivitet och kvalitet, åtgärder för att öka tillgängligheten för funktionshindrade samt infrastrukturen för undervisning och folkhälsa, är också viktiga (22). De offentliga myndigheterna måste se till att dessa aspekter beaktas, eftersom de är nödvändiga för en flexibel övergång mellan olika anställningar.

3.5.3   Vidare anser EESK att det är viktigt att strukturförbättringsåtgärder vidtas för att man ska kunna skapa en arbetsmarknad som verkligen är öppen för alla (23). EESK påminner i detta sammanhang om att ett ramavtal för en arbetsmarknad för alla ingicks den 9 december 2009 inom ramen för den sociala dialogen. Detta ramavtal visar på arbetsmarknadsparternas vilja att främja en arbetsmarknad för alla, maximera arbetskraftens potential i Europa, höja sysselsättningsnivån, förbättra kvaliteten på sysselsättningen inklusive utbildningen och utvecklingen av kompetensen.

3.5.4   Kommittén anser att en samordnad politik krävs för att få arbete att löna sig genom att se till att arbete verkligen blir ett ekonomiskt attraktivt alternativ. En samordnad social-, löne- och skattepolitik måste hjälpa arbetstagare med låg inkomst och utbildning att få ett förvärvsarbete och ta sig ur fattigdoms- och arbetslöshetsfällor (24).

3.5.5   Arbetslöshetsersättning kombinerad med en aktiv arbetsmarknadspolitik stabiliserar ekonomin och främjar en aktiv anpassning till förändringar genom kompetensutveckling, effektiv arbetsförmedling och omskolning (25). Man måste dock se till att den sysselsättningspolitik som för närvarande bedrivs i medlemsstaterna verkligen grundas på en balans mellan solidaritet, ansvar och sammanhållning och att den inte innebär några risker för ojämlik behandling, skillnader mellan olika grupper eller begränsningar till icke-standardiserade, okvalificerade eller dåligt betalda arbeten. Man måste dessutom vara försiktig med åtgärder som syftar till att fastställa strängare kriterier för arbetslöshetsförsäkringen, i synnerhet under ekonomiska kristider när efterfrågan på arbetskraft är låg. Risken är att man ytterligare försvårar situationen för marginaliserade människor, vilket utgör ett allvarligt hinder för (åter)integreringen på arbetsmarknaden. En sådan utslagningspolitik kan också medföra att en förskjutning sker till andra delar av de sociala trygghetssystemen, till exempel vad gäller socialt bistånd eller ersättning vid arbetsoförmåga, vilket inte är önskvärt.

3.6   Pensioner: tillräckliga pensioner för en åldrande befolkning

3.6.1   Med anledning av att antalet pensionärer i Europa ökar och det relativa antalet människor i arbetsför ålder minskar har EU uppmanat medlemsstaterna att inleda reformer av sina pensionssystem för att kunna erbjuda tillräckliga och långsiktigt stabila pensioner. Dessa reformer baseras på följande huvudpunkter: incitament att arbeta längre, uppmuntran att teckna kompletterande pensionsskydd, skapande av ett närmare samband mellan sociala avgifter och sociala förmåner, fastställande av stödnivåer som tar hänsyn till att livslängden ökar, tillräcklig finansiering av minimipensioner, beviljande av krediter för vårdperioder inom ramen för pensionsrättigheterna och automatiska eller halvautomatiska mekanismer för översyn.

3.6.2   Fattigdomsrisken är särskilt hög bland personer över 65 år (i genomsnitt 20 % i de 27 medlemsstaterna jämfört med 17 % för hela befolkningen), i synnerhet för kvinnor (för vilka risken är 22 %). Skillnaderna mellan pensionsnivåerna och den övriga befolkningens inkomstnivåer blir därför ett problem. Pensionerna syftar till att ge pensionärerna en stabil inkomst som ersätter och står i relation till den lön som de haft under sitt yrkesverksamma liv. Inför framtiden måste man vidta nödvändiga åtgärder för att minska skillnaderna i pensionsnivåer för både män och kvinnor, men också för att garantera ett tillräckligt skydd på äldre dagar för arbetstagare som haft atypiska arbeten eller en atypisk karriär. De skillnader som fortfarande finns mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden får omfattande konsekvenser när det gäller förvärvande av pensionsrättigheter och därmed kvinnors pensionsutsikter (26). Kommittén vill även betona att en utbredd tillämpning av minimipensionssystem spelar en viktig roll i kampen mot fattigdom bland äldre. EESK insisterar på att man i kommittén för socialt skydd och inom den öppna samordningsmetoden ägnar denna aspekt särskild uppmärksamhet.

3.6.3   De offentliga pensionssystemen utgör den främsta inkomstkällan för pensionärer. Det är därför absolut nödvändigt att man gör allt för att säkerställa att de är stabila och ekonomiskt bärkraftiga. EESK anser att finansieringen av dessa offentliga system bäst kan garanteras genom en hög sysselsättningsgrad samt genom sådana kompletterande finansieringsåtgärder som vissa av medlemsstaterna vidtagit. Dessa system baseras på solidaritetsprincipen och skapar band mellan och inom generationerna, vilket bidrar till den sociala sammanhållningen. De ger också möjlighet att förvärva pensionsrättigheter under perioder av arbetslöshet eller vid avbrott i karriären på grund av sjukdom eller familjeskäl. Systemen visade att de är finansiellt stabila i samband med finanskrisen 2008.

3.6.4   Som ett komplement till de offentliga pensionssystemen har tilläggspensionssystem utvecklats. Eftersom dessa kan ge pensionärerna en extra inkomst bör de vara tillgängliga för alla arbetstagare. Tilläggspensionssystemen kan emellertid inte utgöra en alternativ lösning på problemen med de offentliga pensionssystemens finansiella hållbarhet, och de ska framför allt inte leda till att man ifrågasätter de offentliga systemen. Vid utvecklingen och införandet av dessa kompletterande system bör man av hänsyn till dem som betalar till systemet och till pensionärerna uppfylla vissa krav och i synnerhet se till att de omfattas av en lagstiftningsram på EU-nivå som utarbetats i samråd med arbetsmarkandens parter. Systemen bör inte bara fungera som investeringsfonder som ska garantera en individuell pension, utan bör täcka levnadsrisken och säkra en inkomst vid sjukdom eller till och med vid arbetslöshet eller ledighet av familjeskäl. Alla arbetstagare inom en sektor eller ett företag bör ha tillgång till dessa kompletterande system. Jämställdhetsprincipen ska tillämpas. Det är viktigt att arbetsmarkandens parter deltar i förhandlingarna om genomförandet och i kontrollen av förvaltningen. Slutligen är det viktigt att främja investeringar som har en positiv effekt på sysselsättningen och att motverka rent spekulativa placeringar.

3.7   Arbetsoförmåga: ett viktigt skyddsnät för arbetstagare som drabbas av sjukdom eller funktionshinder

3.7.1   Utöver arbetslöshetsunderstöd och pensioner utgörs den tredje kategorin av inkomstersättande bidrag av understöd vid arbetsoförmåga, handikappersättning, ersättning till personer som råkat ut för olycksfall i arbetet och ersättning vid yrkessjukdom. Detta ger inte endast upphov till frågan om hur inkomsten ska ersättas, utan också till frågan om hur den berörda personen ska kunna återvända eller få tillgång till arbetsmarknaden. EESK vill påminna om sin ståndpunkt i det tidigare yttrandet om social integration (27). En inkomst är en nödvändig förutsättning för ett självständigt liv, men det är inte nödvändigtvis en tillräcklig förutsättning. I många fall läggs fortfarande alltför liten vikt vid integrationen av de berörda personerna i arbetslivet, trots att det finns rättsliga bestämmelser i detta avseende. De praktiska arrangemangen för att få vägledning och stöd för att hitta eller återgå till ett arbete är ofta tungrodda och dåligt anpassade.

3.7.2   Människor som inte kan arbeta bör garanteras ett inkomststöd som ger dem möjlighet att leva ett värdigt liv. Det stöd som beviljas bör inte endast beakta upprätthållandet av en rimlig levnadsstandard, utan också de specifika utgifter som personen drabbas av på grund av sin sjukdom eller sitt funktionshinder. De strategier som syftar till att trygga tillgången till hälsovård av god kvalitet är också av stor betydelse liksom strategier som syftar till att främja utvecklingen av infrastruktur och sociala tjänster för hjälpbehövande personer för att garantera dessa ett värdigt liv (vårdtjänster och omsorg i hemmet, hjälp av annan person osv.).

4.   Minimiinkomst och social integration

4.1   Redan i sitt yttrande om fattigdom av den 12 juli 1989 (28) rekommenderade kommittén att man inför ett minimibidrag, som samtidigt fungerar som ett skyddsnät för de fattiga och som en nödvändig sporre för deras sociala återanpassning. Detta yttrande nämns i rådets rekommendation av den 24 juni 1992 om gemensamma kriterier för tillräckliga resurser och socialtjänstförmåner i de sociala trygghetssystemen (29), där man rekommenderar att en inkomstgaranti stegvis införs inom ramen för de olika medlemsstaternas sociala trygghetssystem inom en tidsgräns på fem år. Nästan 20 år senare – under det europeiska året för bekämpning av fattigdom 2010 – måste man konstatera att dessa rekommendationer inte har lett till några konkreta åtgärder. År 2008 konstaterade kommissionen i sin rekommendation om aktiv inkludering (30) av den 3 oktober 2008 att rekommendationen från år 1992 fortfarande är ”ett referensdokument för gemenskapens politik när det gäller att bekämpa fattigdom och social utestängning. Rekommendationen har inte förlorat sin relevans, även om det krävs ytterligare insatser för att se till att den genomförs fullt ut”. Därefter har Europaparlamentet i sin rekommendation av den 6 maj 2009 om aktiv inkludering av människor som är utestängda från arbetsmarknaden (31) uppmanat ”medlemsstaterna att genomdriva ett tillräckligt inkomststöd i syfte att bekämpa fattigdom och social utestängning”. Vidare framhöll parlamentet ”behovet av adekvat nivå på inkomststödet i enlighet med rekommendationerna 92/441/EEG och 2008/867/EG och att detta stöd måste vara tillräckligt, insynsvänligt, tillgängligt för alla och hållbart på längre sikt”.

4.2   I enlighet med rådets rekommendation av den 24 juni 1992 anser EESK att denna inkomstgaranti bör fastställas med beaktande av levnadsnivån i respektive medlemsstat. Detta kräver en hänvisning till lämpliga indikatorer, till exempel medel- eller medianinkomsten i den aktuella medlemsstaten, statistik över hushållens konsumtion, den eventuella lagliga minimilönen eller prisnivån. Denna minimiinkomst ska dessutom kunna anpassas eller kompletteras beroende på specifika krav. Det handlar huvudsakligen om bostadsbidrag, strategier som tryggar tillgången till hälsovård av god kvalitet samt omhändertagande av personer som inte klarar sig själva, vilket redan har genomförts i många medlemsstater. Kommittén stöder Europaparlamentets initiativ (32) genom vilket man vill förbättra rådets rekommendation från 1992 och i vilket parlamentet konstaterar ”att det sociala biståndet bör ge en tillräcklig minimiinkomst för ett värdigt liv – och åtminstone ligga på en nivå över riskzonen för fattigdom”. Man bör emellertid noga kontrollera om denna inkomstgaranti, oberoende av om den är knuten till andra stöd såsom bostadsbidrag, eventuellt påverkar andra sociala förmåner. Man måste se till att situationen inte försämras för mottagarna av socialbidrag, vilket skulle innebära en uppenbar snedvridning.

4.3   Kommittén framhåller att införandet av en minimiinkomst bör planeras inom ramen för strategierna för aktiv social integration och tillgång till samhällstjänster av god kvalitet. I detta hänseende stöder kommittén Europaparlamentets ståndpunkt (33) då det ”föreslår att medlemsstaterna aktivt överväger att bedriva en politik för minimilöner för att åtgärda det växande antalet ’arbetande fattiga’ och göra arbete till en realistisk möjlighet för dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden”. Kommittén vill också framhålla att man inte får ignorera situationen för personer som inte kan arbeta på grund av ålder, hälsotillstånd eller funktionshinder. EESK stöder Europaparlamentets ståndpunkt (34) att aktiv inkludering inte får ersätta social integration och att det därför ”måste finnas en minimiinkomst och sociala tjänster av god kvalitet till en rimlig kostnad, oberoende av personens förmåga att delta på arbetsmarknaden”.

4.3.1   EESK anser att man för att uppnå målet i EU 2020-strategin om att minska fattigdomen stegvis måste införa en inkomstgaranti, och att detta bör ske med hjälp av ett nytt instrument som mer effektivt stöder de olika medlemsstaternas åtgärder för att bekämpa fattigdomen.

---

(1)  EESK:s yttrande, EUT C 27, 3.2.2009.

(2)  EESK:s yttrande, EUT C 309, 16.12.2006.

(3)  Europeiska kommissionen, kommittén för socialt skydd: Gemensam rapport om socialt skydd och social integration 2010, manuskript från februari 2010.

(4)  Kommissionens meddelande KOM(2010) 2020 slutlig.

(5)  EESK:s yttrande, EUT C 128/3, 18.5.2010, pt 4.4.

(6)  Europeiska rådet, 17.6.2010, slutsatser, EUCO 13/10.

(7)  Se fotnot 5.

(8)  Europaparlamentet, resolution, 6.5.2009, 2008/2335(INI).

(9)  EESK:s yttrande EGT C 221, 28.8.1989 och EUT C 128/15, 18.5.2010.

(10)  Rådets rekommendation, 24.6.1992, 92/441/EEG, EGT L 245, 26.8.1992.

(11)  EESK:s yttrande, EUT C 302/86, 7.12.2004.

(12)  EESK:s yttrande EUT C 128/10, 18.5.2010 och EUT C 302/86, 7.12.2004.

(13)  Artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUT C 115, 9.5.2008.

(14)  Stadgan om de grundläggande rättigheterna, EUT C 364, 18.12.2000.

(15)  Europeiska kommissionen, kommittén för socialt skydd: Croissance, l'emploi et le progrès social dans l'UE - Principaux messages (Tillväxt, sysselsättning och sociala framsteg i EU – huvudbudskap), manuskript från februari 2010.

(16)  Klaus Busch, ”World Economic Crisis and the Welfare State – Possible solutions to reduce the economic and social inbalances in the world economy, Europe and Germany.”, International Policy analysis, Friedrich-Ebert-Stiftung, februari 2010.

(17)  Se fotnot 15.

(18)  Se fotnot 5.

(19)  Se fotnot 1.

(20)  Florence Lefresne, ”Regard comparatif sur l’indemnisation du chômage : la difficile sécurisation des parcours professionnelles”, Chronique internationale de l’IRES – nr 115, november 2008 s. 23.

(21)  Se fotnot 18.

(22)  Se fotnot 11.

(23)  Se fotnot 5.

(24)  Se fotnot 11.

(25)  Se fotnot 2.

(26)  Se fotnot 11.

(27)  Se fotnot 5.

(28)  EESK:s yttrande EGT C 221, 28.8.1989 och EUT C 128/10, 18.5.2010.

(29)  Se fotnot 10.

(30)  Kommissionens rekommendation, 3.10.2008, 2008/867/EG, EUT L 307, 18.11.2008.

(31)  Se fotnot 8.

(32)  Se fotnot 8.

(33)  Se fotnot 8.

(34)  Se fotnot 8.

---