16.5.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/1

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om krav för ackreditering och marknadsövervakning i samband med saluföring av produkter”

—

”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om en gemensam ram för saluföring av produkter”

—

och”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska föreskrifter på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut 3052/95/EG”

1.1

Det är mycket viktigt att se till att principen om fri rörlighet för varor, som slås fast i fördraget och bekräftas i många av domstolens domar, verkligen fungerar, så att de produkter som lagligen saluförs i en medlemsstat utan problem kan saluföras i hela EU.

1.2

Enligt kommitténs åsikt bör man i första hand garantera säkerhet, insyn och effektivitet i handeln, genom att undvika dubbla kontroller och test och genom att säkerställa en hög skyddsnivå för konsumenterna, medborgarna och företagen. Det är även viktigt att garantera en aktiv och enhetlig tillämpning av EU-bestämmelserna rörande produktsäkerhet, genom att marknadsövervakningen samordnas och förstärks.

1.3

Kommittén understryker att fri rörlighet för varor är en viktig drivkraft för den europeiska marknadens konkurrenskraft och ekonomiska och sociala utveckling. Att villkoren för saluföring av säkra produkter med hög kvalitet förstärks och blir modernare är en avgörande faktor för konsumenterna, företagen och Europamedborgarna.

1.4

Kommittén anser att en modernisering och förenkling av EU-lagstiftningen om varor inte går att skjuta upp. Orsakerna är följande:

1.5

Kommittén kan inte annat än stödja kommissionens initiativ till ett lagstiftningspaket på detta område, under förutsättning att följande säkerställs:

1.6

Kommittén anser att det är mycket viktigt att förfarandena för ömsesidigt erkännande genomförs med stor öppenhet och hög säkerhet. Detta kan ske med hjälp av följande:

1.7

Kommittén stöder förslagets grundprinciper, som bygger på de positiva erfarenheterna av en ny metod i kombination med en övergripande metod för bedömningen av överensstämmelse. Dessa angreppssätt bör tillämpas allmänt i den nuvarande och framtida gemenskapslagstiftningen och omfatta alla aspekter på saluförda produkter, framför allt när det gäller säkerhet, hälsa och miljöskydd.

1.8

Kommittén vill framhålla hur viktigt det är att alla ekonomiska aktörer i tillverknings- och distributionskedjan, oavsett om de är tillverkare, auktoriserade agenter eller importörer, ska vidta lämpliga åtgärder och ha lika stort ansvar för att se till att endast produkter som uppfyller kraven saluförs.

1.9

För att man ska kunna utkräva ansvar av de ekonomiska aktörer som introducerar varor på den europeiska marknaden, måste produkternas spårbarhet göra det möjligt att identifiera dessa aktörer, så att gemenskapsbestämmelserna verkligen kan tillämpas.

1.10

Enligt kommittén bör man även kunna hantera de problem som rör utsläppande på marknaden av produkter via Internet. För närvarande är marknaden för elektronisk handel inte fullständigt reglerad.

1.11

Kommittén anser att det är nödvändigt med tydliga anvisningar som förbättrar den nya metoden i fråga om följande punkter:

1.12

Kommittén håller med om att CE-märkningen behöver få högre status, tydligare innebörd och ett mer omfattande rättsligt skydd, genom att den registreras som kollektivmärke och myndigheterna därmed snabbt kan ingripa och beivra missbruk.

1.13

Kommittén vill framhålla att den tekniska standardiseringen har en viktig roll på detta område, eftersom den nya metoden grundar sig just på ett nära band mellan lagenliga krav och europeiska tekniska standarder, som måste stödjas och uppvärderas.

1.14

Det europeiska ackrediteringssystemet – betraktat som en offentlig tjänst i allmänhetens intresse – bör dels garantera att resultatet av bedömningen av överensstämmelse blir allmänt accepterat och att onödigt dubbelarbete i bedömningen undviks, dels grunda sig på internationellt erkända standarder och tydliga definitioner.

1.15

Bestämmelserna i förordningen om det europeiska ackrediteringssystemet bör tillämpas på alla ackrediteringsorgan och de tjänster dessa tillhandahåller, inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, oavsett vilken typ av bedömning av överensstämmelse som kunderna erbjuds.

1.16

Bestämmelserna bör garantera följande:

1.17

Kommittén anser att det krävs en tydlig rättslig grund för Europeiska samarbetet för ackreditering (EA), som bör få en mer framträdande och tydligare roll. Alla nationella ackrediteringsorgan bör vara anslutna till EA, i syfte att åstadkomma likvärdighet, öppenhet, trovärdighet och effektivitet. Dessutom bör EA-nätet få stöd från medlemsstaterna.

1.18

Enligt kommittén bör ackrediteringsorganen visa att de är värdiga det förtroende de fått, genom att med framgång delta i granskningen av bedömningen (peer evaluation).

1.19

Kommittén anser dessutom att det är viktigt att alla berörda parter görs delaktiga genom att de representeras i ackrediteringsorganen. Denna representation bör föreskrivas i den nya förordningen.

1.20

Kommittén anser att konsumenternas rättigheter på den inre marknaden bör bli mer kända och få större erkännande, och att man bör utforma en särskild åtgärd för detta.

1.21

Marknadsövervakningen bör även beröra de produkter som omfattas av direktivet om produktsäkerhet, eftersom många produkter säljs antingen för professionell användning eller för användning av slutkonsumenten. EESK anser därför att systemet RAPEX för snabbt informationsutbyte är fullständigt motiverat. Detta system kan garantera effektiv marknadsövervakning.

1.22

Det är nödvändigt att tullmyndigheterna inom ett europeiskt nätverk samarbetar med de myndigheter som övervakar marknaden, för att säkerställa effektiv kontroll av produkter innan de släpps ut och får cirkulera fritt på den inre marknaden.

1.23

Också av detta skäl bör tullmyndigheterna ha kvalificerad personal och förfoga över tillräckliga finansiella resurser och befogenheter, så att de på att effektivt sätt kan utföra de uppgifter de åläggs. De bör även ha lämpliga instrument för snabba insatser när det gäller säsongsbetonade produkter eller produkter som saluförs under en begränsad tidsperiod.

1.24

Slutligen anser kommittén att förordningen tydligt ska ange att även de åtgärder som vidtas för att åtgärda bristen på enhetlighet måste respektera proportionalitetsprincipen.

2.1

Den inre marknaden för varor är inte bara den största drivkraften för tillväxt inom gemenskapen, utan den påverkar även i hög grad EU:s konkurrenskraft på den internationella marknaden. Kommittén har ju flera gånger påpekat följande: ”En faktor som har fått allt större betydelse är globaliseringen, som i sig utgör både en utmaning och en möjlighet. En förutsättning för att utmaningen ska kunna mötas är att inre marknadens potential utnyttjas fullt ut” (2).

2.2

Den inre marknaden grundar sig på fri rörlighet för varor. Genom tillämpning av artiklarna 28–30 (3) i fördraget har man gjort vissa viktiga framsteg i harmoniseringen av tekniska föreskrifter på gemenskapsnivå för att undanröja tekniska handelshinder, särskilt med hjälp av direktiven om den nya metoden (även kända som CE-märkningsdirektiven).

2.3

Tillämpningen och genomförandet av bestämmelserna i fördraget är dock bristfälliga. Det gäller särskilt sektorerna med icke harmoniserade produkter. Införandet av nationella tekniska bestämmelser har medfört allvarliga handelshinder, särskilt för de små och medelstora företagen, eftersom regelverket fortfarande är alltför uppsplittrat och det saknas ett enhetligt angreppssätt för medlemsstaternas marknadsövervakning.

2.4

Kommittén har haft tillfälle att framhålla att ”medlemsstaterna har ett stort ansvar för att garantera att EU:s åtgärder införlivas med deras nationella lagstiftning på ett riktigt sätt och också efterlevs” och att det är ”viktigt att det regelverk som upprättas på nationell nivå är så innehållsmässigt välavvägt och samtidigt så enkelt som möjligt för företag, arbetstagare, konsumenter och alla aktörer i det civila samhället” (4).

2.5

Kommittén stöder helt och fullt de mål som gäller öppnare och mer effektiva bestämmelser samt förstärkning och modernisering av villkoren för att saluföra säkra produkter med hög kvalitet. Syftet är att garantera följande:

2.6

I sitt yttrande om Strategin för den inre marknaden – Prioriteringar för 2003–2006  (5) framhåller kommittén att ”handeln med tredje land har vuxit snabbare än handeln mellan medlemsstaterna” och att ett ”skäl till detta är att man inte lyckats få till stånd det ömsesidiga produkterkännande som skulle skapa konsumentförtroende för produkter som tillverkats i ett annat land. Medlemsstaterna måste lita på övriga medlemsstaters system. Ett stabilt rättssystem, höga och tydliga kvalitetsnormer samt initiativ som syftar till att fostra konsumenterna utgör de bästa förutsättningarna för att öka varuhandeln mellan medlemsstaterna”.

2.7

Dessutom har EESK påpekat att konsumenternas rättigheter på den inre marknaden inte är tillräckligt välkända. Kommittén har också fäst uppmärksamheten (6) på denna brist och på att okunskapen på detta område ofta utnyttjas av offentliga organ både på nationell och lokal nivå, särskilt i EU:s utkanter och nya medlemsländer.

2.8

Dessutom påpekar kommittén att de fyra fenomen som främst hindrar den inre marknaden från att fungera väl, och som har kartlagts av observationsgruppen för inre marknaden (OIM) 2007, rör just följande:

2.9

Kommittén har haft tillfälle att konstatera att det är ”beklagligt att EU:s lagstiftning och politik efter så många år av europeisk integration ännu inte har integrerats tillräckligt i ett flertal medlemsstater (…) på de områden där de har förbundit sig att tillämpa gemenskapspolitiken och genomföra resultaten av gemenskapens beslutsprocess” (7).

2.10

Dessutom menar kommittén att en ”effektiv och överskådlig hållning till EU-frågor på nationell nivå är nödvändig med tanke på att 25 medlemsstater med egna administrativa kulturer och traditioner och sätt att hantera förvaltningsprocesserna måste följa samma regelverk, dvs. samma krav på lagstiftning, införlivande, genomförande och efterlevnadskontroll av EU-lagstiftningen” (8).

2.11

Enligt Kok-rapporten (9)”hindras den fria rörligheten för varor i EU fortfarande av en rad lokala regler, som ofta tillämpas godtyckligt och i uppenbar strid mot principen om ömsesidigt erkännande” (10).

2.12

Mot bakgrund av ovanstående anser kommittén att det är mycket viktigt att göra följande för att garantera den europeiska integrationen och för att skydda konsumenterna, medborgarna och de europeiska företagens utveckling:

3.1

Kommissionen utgår från konstaterandet att den inre marknaden ännu inte är fullbordad.

3.2

För att hantera dessa problem föreslår kommissionen följande:

3.3

Förslag till förordning [KOM(2007) 36 slutlig] om avskaffande av det nuvarande förfarandet för ömsesidig information, i vilket följande aspekter på den icke-harmoniserade sektorn tas upp:

3.4

Förslaget till beslut [KOM(2007) 53 slutlig] innebär att det införs en allmän ram för den framtida sektorslagstiftningen med följande aspekter:

3.5

Ett förslag till förordning [KOM(2007) 37 slutlig] som förstärker bestämmelserna om marknadsövervakning och ackreditering, så att de produkter på marknaden som inte uppfyller kraven lätt kan upptäckas och återkallas från marknaden. Huvudsyftet med förslaget är att garantera fri rörlighet för varor på det harmoniserade området, med hjälp av följande:

4.1

Kommittén är fullständigt övertygad om att fri rörlighet för varor är en viktig drivkraft för den europeiska marknadens konkurrenskraft och ekonomiska och sociala utveckling. Att villkoren för saluföring av säkra produkter med hög kvalitet förstärks och bli modernare är en avgörande faktor för konsumenterna, företagen och Europamedborgarna.

4.2

Under de senaste femtio åren har den inre marknaden för varor bidragit till att de europeiska ekonomierna har närmat sig varandra allt mer. I dag utgör handeln mellan EU:s 27 medlemsstater två tredjedelar av EU:s handel.

4.3

Genomförandet av bestämmelserna i artiklarna 28 och 30 (13) i EG-fördraget, proceduren för harmonisering av tekniska föreskrifter för den gamla och den nya metoden samt korrekt tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande är de grundläggande pelarna för handeln inom gemenskapen.

4.4

Problemen i samband med tillämpning och genomförande av bestämmelserna i fördraget, avsaknaden av en konsekvent metod för systemet för marknadsövervakning i medlemsstaterna, bristen på organ för bedömning av överensstämmelse och rättsligt skydd av CE-märkningen, inkonsekventa och komplicerade EU-bestämmelser som ofta överlappar varandra i en mosaik av olika förfaranden, och det faktum att både företagen, myndigheterna och medborgarna har bristfälliga kunskaper om rättigheter och skyldigheter, gör att en modernisering och utveckling av EU-lagstiftningen om varor inte går att skjuta upp.

4.5

Kommittén kan inte annat än stödja kommissionens initiativ, vilket den redan har gett uttryck för vid flera tillfällen i sina yttranden om den inre marknaden (14), och den stöder de förslag som har lagts fram, i den utsträckning de kommentarer som ges i detta yttrande kommer att beaktas.

4.6

Enligt kommitténs åsikt bör bedömningen av initiativ ske med utgångspunkt i följande fyra grundläggande parametrar, som bör integreras i den befintliga gemenskapsramen:

4.7

Kommittén anser att kommissionens förslag möjliggör en viktig utveckling, eftersom de omfattar följande:

4.8

Kommittén håller helt och fullt med om att det är nödvändigt att höja kvaliteten på systemet för ackreditering av de anmälda organen och att fastställa strängare kriterier för hur dessa organ ska utses, förvaltas och övervakas, med en rättslig ram som garanterar det decentraliserade systemets konsekvens, jämförbarhet och samordning, så att man kan garantera tillförlitligheten och öka det ömsesidiga förtroendet.

4.9

Särskilt mot bakgrund av den ökande globaliseringen bör marknadsövervakningssystemet garantera en gemensam rättslig ram, för en effektiv och konsekvent tillämpning av lagstiftningen på gemenskapens hela territorium.

4.10

Man måste undvika att produkter som inte uppfyller kraven och som kan vara farliga introduceras på marknaden, något som bekräftas i årsrapporten 2006 om RAPEX, det vill säga systemet för snabbt informationsutbyte om farliga konsumtionsvaror (15).

4.11

När det gäller CE-märkningen – som ska betraktas som en märkning om överensstämmelse och inte som en kvalitetsmärkning – anser kommittén att det är viktigt att återupprätta förtroendet för märkningen om överensstämmelse. Man bör återupprätta CE-märkningens egenvärde, och på så sätt öka möjligheterna att beivra överträdelser mot den och att garantera rättsligt skydd för detta regelverk som utgör grunden för direktiven enligt ”den nya metoden”, vilket för närvarande omfattar 20 produktionssektorer.

4.12

När det gäller den nuvarande rättsliga ramen anser kommittén att överlappande bestämmelser och rättsliga oklarheter kanske är hela systemets tydligaste akilleshäl, i och med att konsumenterna, företagen, medborgarna och det civila samhället i dess helhet blir lidande.

4.13

Det faktum att bestämmelserna ligger på flera nivåer och att man inte respekterar kraven på överensstämmelse mellan initiativen och EU:s övriga mål och politik har lett till byråkrati och avsevärda tillfälliga bördor i samband med införandet av olika förfaranden. Detta har fått mycket negativa effekter, särskilt för konsumenterna, de små och medelstora företagen och de enskilda medborgarna.

4.14

Kommittén stöder därför helt och fullt förslaget till gemensam ram för saluföring av produkter (16). Denna ram bör omfatta definitioner, förfaranden och andra gemensamma element för en framtida omstrukturering och anpassning av de olika direktiven, så att onödiga brister och administrativa bördor kan avlägsnas från det nuvarande regelverket.

4.15

Kommittén anser att det är viktigt att som en viktig faktor för den inre marknaden färdigställa en elektronisk handledning för saluföring av produkter på EU:s inre marknad (17), i vilken alla bestämmelser och förfaranden kan sammanställas sektorsvis på ett användarvänligt sätt i enlighet med en övergripande ram, med rättigheter och skyldigheter, bestämmelser om tillgång, tidsfrister och avgifter.

5.1.1

Principen om ömsesidigt erkännande, som föreskrivs i artiklarna 28 och 30 i fördraget, utgör ett av huvudelementen i den fria rörligheten för varor och tjänster på den inre marknaden. Efter femtio år, i en situation med en successiv EU-utvidgning och en allt större globalisering av marknaderna, bör man enligt kommitténs uppfattning stärka denna princip och skyddet för den, säkerställa större rättslig säkerhet och enhetlig tillämpning samt utnyttja alla dess möjligheter i förhållande till de ekonomiska aktörerna, de europeiska företagen och de nationella myndigheterna.

5.1.2

Kommissionens förslag innebär ett positivt steg i denna riktning, eftersom det

5.1.3

Enligt kommissionen finns dock flera problematiska punkter som bör klargöras i högre grad i förslaget till förordning.

5.1.4

Enligt kommitténs åsikt vore det lämpligt att i texten uttryckligen nämna fördragets rättsliga grund, som upprättar principen om ömsesidigt erkännande, och därmed visa att nationella krav ska uppfyllas endast i undantagsfall.

5.1.5

Kommittén anser att man måste prioritera en hög grad av öppenhet, rättslig säkerhet och förenkling när man tillämpar och genomför principen om ömsesidigt erkännande.

5.1.6

Kommittén anser att tidsfristerna för att behandla ett mål ska fastställas på så sätt att det kan avgöras i förstainstansrätten.

5.1.7

Medlemsstaterna bör upprätta tekniska strukturer som är tillräckligt effektiva för att snabbt, och även med ett brådskande förfarande, kunna lägga fram eventuella bevis för undantag från principen om ömsesidigt erkännande i enlighet med artikel 30 i fördraget, vilken ”ger medlemsstaterna möjlighet att vidta åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner då dessa kan rättfärdigas med allmänna icke-ekonomiska fördelar: allmän moral, allmän ordning, allmän säkerhet, skydd för människors och djurs hälsa och liv, växtskydd, skydd för nationella värden samt för industriell och kommersiell egendom” (19).

5.1.8

Solvit-mekanismerna bör införlivas i kontaktpunkterna för produkter, för att möjliggöra ett första tvistlösningsförsök och låta företag vars produkter stoppas vid gränsen få tillgång till detta utomrättsliga förfarande för administrativt samarbete mellan medlemsstaterna, med svar inom 10 veckor (20).

5.1.9

Enligt kommittén är det viktigt att kontaktpunkterna för produkter får en aktiv roll genom att de gör praktiska handledningar för förfaranden tillgängliga, och att de upprättar nationella webbplatser som kan kopplas samman i ett europeiskt nätverk med en EU-webbplats, för att sammanställa beslut om tidigare, lösta fall, en förteckning över de produkter på vilka principen om ömsesidigt erkännande tillämpas och en databas som är öppen för potentiella användare och knuten till det elektroniska nätet för informationsutbytet mellan kontaktpunkterna efter IDABC:s modell för interoperabilitet (21).

5.1.10

Att dessa instrument inrättas och fungerar får inte vara ett alternativ, utan måste utgöra en skyldighet som ingår i förslaget. Kontaktpunkterna för produkter bör regelbundet, tillsammans med kommissionen, genomföra gemensamma informations- och utbildningsseminarier för de ekonomiska aktörerna, tjänstemännen vid de administrativa myndigheterna och tullmyndigheterna samt konsumenterna, för att säkerställa tillräcklig förståelse för och informationsspridning om de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i fördraget.

5.1.11

Dessutom bör man färdigställa en elektronisk handledning som gör det möjligt att på EU:s hela territorium spåra alla befintliga gällande bestämmelser genom ett organisationsschema med övergripande struktur och stora sektorer.

5.1.12

En positiv förteckning över produkter som omfattas av förordningen förefaller inte lämpligt, och det är inte heller lämpligt att utesluta det brådskande förfarande som föreskrivs i direktivet om produktsäkerhet.

5.1.13

Kommissionen bör noga övervaka anmälningsmekanismerna och kontrollera att de fungerar. Därför bör medlemsstaterna vara skyldiga att skicka en kopia på varje anmälan och att sammanställa en årsrapport om de åtgärder som vidtagits i enlighet med förordningen, så att kommissionen kan lägga fram en rapport i frågan för parlamentet, rådet och EESK – OIM.

5.2.1

Kommittén stöder förslagets grundprinciper, som bygger på de positiva erfarenheterna av den nya metoden i kombination med en övergripande metod (22) för bedömningen av överensstämmelse. Dessa principer bör tillämpas allmänt i den nuvarande och framtida gemenskapslagstiftningen och omfatta alla aspekter på saluförda produkter, framför allt när det gäller säkerhet, hälsa och miljöskydd. Den inre marknadens grundprincip för icke-diskriminering mellan ekonomiska aktörer bör respekteras i bestämmelserna och genomföras helt och fullt i medlemsstaterna.

5.2.2

Kommittén understryker att följande är viktigt: ”Alla ekonomiska aktörer som ingår i leverans- och distributionskedjan bör vidta åtgärder för att se till att de endast tillhandahåller sådana produkter på marknaden som överensstämmer med den tillämpliga lagstiftningen” (23), oavsett om de är ”tillverkare, auktoriserade agenter eller importörer” (24).

5.2.3

Produkternas spårbarhet är avgörande för att man ska kunna utkräva ansvar av de ekonomiska aktörer som introducerar varor på den europeiska marknaden, för att gemenskapsbestämmelserna verkligen ska kunna tillämpas och inte bara för skyldigheter rörande produktens överensstämmelse som ”begränsas till vissa kontrollåtgärder” (25).

5.2.4

När det gäller föremålet för beslutet och dess tillämpningsområde anser kommittén att de undantag som här påtalas bör undvikas och att den gemensamma ramen för saluföring av produkter – i överensstämmelse med det som föreslås i punkt 5.3.3 för förordningen om det europeiska ackrediteringssystemet och mekanismer för marknadsövervakning – bör tillämpas på hela gemenskapslagstiftningen utan undantag vare sig i fråga om säkerhet och hälsa eller miljöskydd. Den nya ramen bör tillämpas på hela lagstiftningen på detta område, utan att man väntar på en eventuell allmän översyn av varje enstaka direktiv eller förordning.

5.2.5

De gemensamma definitioner som föreslås i förslagets första kapitel är mycket viktiga för marknadsaktörerna, eftersom det finns alltför många direktiv som omfattar samma produkter men använder olika definitioner.

5.2.6

Kommittén anser att följande är oundgängligt:

5.2.7

De ekonomiska aktörernas skyldigheter bör vara motiverade och proportionerliga och inte innebära tunga och kostsamma administrativa bördor, varken när man slumpvis provar saluförda produkter och registerför inkomna klagomål (art. 7.4 andra stycket) eller i samband med anmälningsskyldigheten, som bör begränsas till farliga produkter i enlighet med direktivet om produktsäkerhet.

5.2.7.1

Det europeiska ackrediteringssystemet bör karaktäriseras av att organen för bedömning av överensstämmelse använder proportionerliga medel. De bör tillämpa metoder som är anpassade till små och medelstora företag och produkter som inte är serietillverkade eller som ingår i en begränsad serie.

5.2.8

När det gäller de anmälda organen framhåller kommittén att de bör garantera behörighet, opartiskhet och effektivitet i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) för att säkerställa att alla tillverkare konkurrerar på lika villkor. Det är lämpligt att bedömningen för ackrediteringen – i enlighet med den ackrediteringsskyldighet som föreskrivs i punkt 3 och följande punkter i förordningen – utförs av det nationella ackrediteringsorganet och godkänns av den anmälande myndigheten, för att man ska kunna undvika onödigt och kostsamt dubbelarbete.

5.2.9

Förfarandena för bedömning av överensstämmelse bör i första hand innebära att Modul A för intern kontroll används som normal metod för bedömningen av överensstämmelse, något som i högre grad avspeglar det faktum att hela ansvaret för produkten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) faller på tillverkaren eller importören. Man bör även garantera olika valmöjligheter i fråga om förenklade moduler, särskilt när det gäller små och medelstora företag och produkter som tillverkas i en begränsad serie.

5.2.10

Lagstiftningens kärna är CE-märkningssystemet, som används för att certifiera att en produkt överensstämmer med de tillämpliga kraven och vars skydd medlemsstaterna uppmanas att förstärka genom att reagera mot otillbörlig användning med tillräckliga och proportionerliga påföljder, även straffrättsliga sådana. Liksom tidigare klargör det nya regelverket att produktens överensstämmelse, som bekräftas genom CE-märkningen, inte undantar tillverkaren från skyldigheten att ersätta eventuell skada som orsakats av en produkt som senare visat sig vara bristfällig.

5.2.11

Kommittén håller helt och fullt med om att bristande trovärdighet för CE-märkningen innebär ”bristande trovärdighet för hela systemet, vilket omfattar den myndighet som övervakar marknaden samt tillverkarna, laboratorierna och certifieringsorganen och i sista hand den lagstiftning som tillämpas på den nya metoden” (26).

5.2.12

En förstärkning av CE-märkningens status, i enlighet med rådets beslut 93/465/EEG (27), sker bäst genom en följande radikala reform av själva märkningen:

5.2.13

När det gäller mekanismerna för marknadsövervakning hänvisar vi beträffande de gemensamma aspekterna till punkt 5.3.13 och följande, medan kommittén framhåller hur viktigt det är att kommissionen är inblandad, inte bara när det gäller alla produkter som uppfyller kraven men ändå utgör en risk för hälsa och säkerhet, utan även när det råder formell bristande överensstämmelse, vilket behandlas i artikel 38 i beslutet.

5.2.14

Kommittén vill framhålla att den tekniska standardiseringen har en viktig roll på hela detta område, eftersom den nya metoden grundar sig just på ett nära band mellan minimikrav och europeiska tekniska standarder, som måste stödjas och uppvärderas. Därför bör det berörda standardiseringsorganet omedelbart informeras i varje fall av formell invändning mot harmoniserade standarder (29), för att denna ska beaktas vid utformningen av bestämmelser.

5.3.1

Kommittén stöder de förslag som syftar till att inrätta ett europeiskt ackrediteringssystem som grundar sig på ömsesidigt förtroende och samarbete, under förutsättning att man utfärdar bindande bestämmelser både för de ekonomiska aktörerna och de offentliga myndigheterna, för att säkerställa att alla produkter som introduceras på marknaden uppfyller höga krav på säkerhet och hälsoskydd genom att alla europeiska konsumenter och allra ekonomiska aktörer garanteras samma nivå på tillämpningen och bestämmelserna, och att detta sker i samband med förenkling och minskning av byråkratin.

5.3.2

Det europeiska ackrediteringssystemet bör säkerställa att resultaten av bedömningen av överensstämmelse godkänns globalt och att onödigt dubbelarbete i bedömningen undviks. För att ett internationellt godkännande av systemet ska kunna säkerställas bör ackrediteringen grunda sig på internationellt erkända standarder, och definitioner av ”bedömning av överensstämmelse”, ”organ för bedömning av överensstämmelse” och ”anmälan” bör explicit nämnas i förordningen.

5.3.3

Bestämmelserna i förordningen bör tillämpas på alla ackrediteringsorgan och de tjänster dessa tillhandahåller, inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, oavsett vilken typ av bedömning av överensstämmelse som kunderna erbjuds, och de bör garantera följande:

5.3.4

Definitionen av ackreditering bör ändras, så att den omfattar kalibrering, provtagning, certifiering, inspektion och andra verksamheter i samband med bedömningen av överensstämmelse.

5.3.5

Om man ska kunna åstadkomma ett enhetligt regelverk som omfattar alla förfaranden för bedömning av överensstämmelse på detta område, även de som säkerställer kvalitet, kalibrering och ISO 43-test, bör man inte medge undantag, och alla ackrediteringsorgan och de tjänster dessa tillhandahåller inom ramen för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bör ingå i förordningens tillämpningsområde, oavsett vilken typ av bedömning av överensstämmelse som kunderna erbjuds.

5.3.6

De nationella ackrediteringsorganen ska inte vara vinstdrivande, vilket föreslås i artikel 4.6. Den nuvarande formuleringen riskerar dock att hindra att det bildas ett grundkapital som säkerställer en stabil finansiell grund för effektivt tillhandahållande av kvalitetstjänster. Enligt kommittén bör de nationella ackrediteringsorganen inte vara vinstdrivande, i den meningen att de inte bör distribuera vinster i enlighet med de internationella bestämmelserna i ISO/IEC 17011 (30).

5.3.7

Det europeiska ackrediteringssystemet bör betraktas som den högsta godkännandenivån i systemet och därmed inte utsättas för konkurrens eftersom det gäller offentliga tjänster i allmänhetens intresse. Kommittén ser positivt på den bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna bör ha ett enda nationellt ackrediteringsorgan, vars behörighet, objektivitet och opartiskhet bör vara föremål för sakkunnigbedömning (peer review), med undantag för vissa villkor (31) för medlemsstater med begränsade territoriella dimensioner, när dessa vill vända sig till ett nationellt ackrediteringsorgan i en angränsande medlemsstat.

5.3.8

Kommittén anser att det krävs en tydlig rättslig grund för Europeiska samarbetet för ackreditering (EA), som bör få en mer framträdande och tydligare roll. Alla nationella ackrediteringsorgan bör vara anslutna till EA, i syfte att åstadkomma likvärdighet, öppenhet, trovärdighet och effektivitet. Dessutom bör EA-nätet få stöd från medlemsstaterna.

5.3.9

För att ytterligare stärka EA anser kommittén att ackrediteringsorganen måste underteckna de multilaterala avtal som hanteras av EA. Finansieringsmekanismerna i förordningen borde dessutom inte bara gälla EA utan utsträckas till kampanjer till stöd för marknadsövervakningsaktiviteter och gemensam fortbildning för de olika nationella myndigheter som deltar i dem.

5.3.10

Referentbedömningen (peer review) i artikel 9.1 som är tänkt att underlätta och förbättra inre marknadens funktionssätt genom att öka dess förtroendekapital måste organiseras inom det europeiska ackrediteringssystemet och genomföras enligt harmoniserade regler som fastställts av EA. Resultaten av referentbedömningen ska meddelas samtliga medlemsstater och kommissionen.

5.3.11

Enligt kommittén bör ackrediteringsorganen visa att de är värdiga det förtroende de fått, genom att med framgång delta i granskningen av bedömningen (peer review).

5.3.12

Kommittén anser dessutom att det är viktigt att alla berörda parter görs delaktiga genom att de representeras i ackrediteringsorganen. Denna representation bör föreskrivas i den nya förordningen.

5.3.13

Kommittén betonar vikten av att medlemsstaterna får likvärdiga, mer enhetliga och effektiva mekanismer för marknadsövervakning genom en harmonisering av gemenskapslagstiftningen som innefattar ett stärkt gränsöverskridande samarbete. Bestämmelserna om allmän produktsäkerhet behöver justeras – direktiv 2001/95/EG och andra relevanta direktiv – i syfte att garantera full tillämpning av principen ”bättre lagstiftning” på inre marknadens funktionssätt. Marknadsövervakningen bör även beröra de produkter som omfattas av direktivet om allmän produktsäkerhet, eftersom många produkter säljs antingen för professionell användning eller för användning av slutkonsumenten. EESK anser därför att förslaget att utesluta direktivet om allmän produktsäkerhet från tillämpningsområdet i artikel 13.2 inte är berättigat. Resultatet skulle bli ökad förvirring och ett mer komplicerat arbete för de ekonomiska operatörerna snarare än större samstämmighet inom övervakningsverksamheten på inre marknaden.

5.3.14

EESK anser också att det nuvarande systemet för snabbt informationsutbyte RAPEX är fullständigt motiverat (32). Systemet kan garantera effektiv marknadsövervakning. Det måste emellertid användas på ett mer enhetligt och samordnat sätt av medlemsstaterna, tullmyndigheterna och de administrativa myndigheterna.

5.3.15

Tullmyndigheterna måste i ett europeiskt nätverk samarbeta med myndigheterna för marknadsövervakning för att säkerställa effektiva kontroller av produkterna innan dessa introduceras på EU:s inre marknad. Tullmyndigheterna måste därför få kvalificerad personal, tillräckliga medel och befogenheter så att de på ett effektivt sätt kan utföra de uppgifter som åläggs dem.

5.3.16

Mekanismerna för marknadsövervakning och tullkontroller måste framför allt förses med lämpliga instrument för snabba insatser vad gäller säsongsbetonade produkter eller produkter som saluförs under en begränsad tidsperiod, i samband med specialerbjudanden som ofta säljs med kortlivade fantasinamn. Myndigheterna måste ha befogenheter och möjligheter att snabbt ingripa och EU-importören måste helt och hållet ansvara för att dessa produkter uppfyller grundläggande EU-krav, särskilt i fråga om säkerhet och miljöskydd.

5.3.17

Kommittén anser slutligen att förordningen tydligt ska ange att de åtgärder som vidtas för att åtgärda bristen på enhetlighet måste respektera proportionalitetsprincipen, oberoende av riktlinjerna i artikel 19.1. Artikel 17 bör enligt kommittén ändras i enlighet med detta.

1.

EUT C 93, 27.4.2007, Översyn av den inre marknaden – föredragande: Bryan Cassidy.

2.

Yttrande om Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: en strategi för förenkling av lagstiftningen (KOM(2005) 535 slutlig) – föredragande: Bryan Cassidy, EUT C 309, 16.12.2006.

3.

Förberedande yttrande om Bättre lagstiftning som utarbetats på begäran av det brittiska ordförandeskapet – föredragande: Daniel Retureau, antaget den 28 september 2005, EUT C 24, 31.1.2006.

4.

Initiativyttrande om Bättre tillämpning av EU:s lagstiftning – föredragande: Joost van Iersel, antaget den 28 september 2005, EUT C 24, 31.1.2006.

5.

Yttrande om Kommissionens meddelande – Uppdatera och förenkla gemenskapens lagstiftning (KOM(2003) 71 slutlig) – föredragande: Daniel Retureau, antaget 31 mars 2004, EUT C 112, 30.4.2004.

6.

Initiativyttrande om Förenkling – föredragande: John Simpson, antaget den 26 mars 2003, EUT C 133, 6.6.2003.

7.

Förberedande yttrande om Kommissionens meddelande – En bättre och enklare lagstiftning (KOM(2001) 726 slutlig) – föredragande: Kenneth Walker, antaget 21 mars 2002, EGT C 125, 27.5.2002.

8.

Initiativyttrande om Förenkling – föredragande: Kenneth Walker, antaget den 29 november 2001, EUT C 48, 21.2.2002.

9.

Initiativyttrande om Förenklade bestämmelser på inre marknaden (OIM) – föredragande: Bruno Vever, antaget den 19 oktober 2000, EGT C 14, 16.1.2001.

10.

Initiativyttrande om Prioriteringar på inre marknaden 2005–2010, föredragande: Bryan Cassidy, antaget den 7 april 2005, EUT C 255, 14.10.2005.

11.

Yttrande om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Strategin för inre marknaden under perioden 2003–2006, föredragande: Bryan Cassidy, antaget den 16 juli 2003, EUT C 234, 30.9.2003.

12.

Informationsrapport om förenkling.

13.

Informationsrapport om Dagsläget beträffande samreglering och självreglering på inre marknaden, antaget den 11 januari 2005 (CESE 1182/2004 fin).