23.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/229

1.1

EESK håller med om att EU:s medlemsstater måste hålla fast vid sina politiska överenskommelser. Att genom detta förslag till förordning ge stöd till de EU-medlemsstater som fullgör detta krav och att visa för världen att Europeiska unionen seriöst avser att i praktiken fullgöra de förpliktelser som den ingått i samband med IMO (Internationella sjöfartsorganisationen) är åtgärder som är betydligt viktigare än några – rent spekulativa och mycket begränsade – negativa konsekvenser som eventuellt kan uppstå.

2.1

Genom förordning (EG) nr 417/2002, ändrad genom förordning (EG) nr 1726/2003 införde man bestämmelser som förbjuder transport av tunga oljor i oljetankfartyg med enkelskrov till eller från hamnar i EU i syfte att minska riskerna för oavsiktliga utsläpp av olja i europeiska vatten.

2.2

Till följd av EU:s åtgärder har Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) infört ett liknande förbud på global nivå genom de nya reglerna 13G och 13H i bilaga I till den internationella konventionen till förhindrande av förorening från fartyg 73/78 (MARPOL). Enligt punkt 7 i regel 13G och punkterna 5, 6 och 7 i regel 13H i MARPOL kan myndigheterna under vissa förutsättningar dock undanta tankfartyg från förbudet. Detta var den kompromiss som måste godtas för att bestämmelser för hela världen skulle kunna antas. Omedelbart därefter förklarade EU:s italienska ordförandeskap på alla medlemsstaters och kommissionens vägnar, sedan den på den tiden brukliga och för båda sidor bindande samordningsöverenskommelsen utarbetats, att ingen av dem hade för avsikt att åberopa undantagsbestämmelserna. Sedan IMO-regeln trätt i kraft den 5 april 2005 var det en medlemsstat som så tidigt som den 18 april 2005 meddelade IMO att man hade för avsikt att åberopa den undantagsbestämmelse som är föremål för kommissionens förslag. Under de månader som följde var det många medlemsstater som i enlighet med samordningsöverenskommelsen meddelade IMO att de inte tänkte åberopa undantagsbestämmelserna. Det finns fyra medlemsstater som ännu inte kommit med något officiellt uttalande om detta, men de har i Ständiga representanternas kommitté, och därmed gentemot kommissionen och de andra medlemsstaterna, meddelat att de inom kort kommer att följa de andra 19 medlemsstaternas exempel.

2.3

Kommissionen erinrar om de politiska överenskommelser som slöts före och strax efter införandet av IMO:s förbud och om det italienska ordförandeskapets uttalande i december 2003 med ett åtagande från de på den tiden 15, vid det här laget 25, medlemsstaterna att inte använda sig av undantagsbestämmelserna i MARPOL-konventionen.

2.4

Kommissionen föreslår en ändring i förordning (EG) nr 417/2002 för att omvandla detta politiska åtagande till lag så att förordningen utvidgas till att förbjuda transport av tunga oljor i alla oljetankfartyg med enkelskrov som för en medlemsstats flagg, oavsett vilken behörighet som de trafikerade hamnarna, offshore-terminalerna eller sjöfartsområdena omfattas av.

3.1

Kommittén påminner om att den med sitt yttrande om Erika (1) stödde förbudet mot transport av de mest förorenande tunga oljorna i tankfartyg med enkelskrov.

3.2

Det är en principfråga att medlemsstaterna håller sig till de politiska åtaganden som de gjort på internationell nivå och ser till att gemenskapens politik är samstämmig. Förslaget föregås dock av en kort motivering som bara går in på de politiska åtagandena, framför allt EU:s uttalande i samband med antagandet av den nya regeln 13H i MARPOL.

3.3

Med sitt yttrande om Erika II rekommenderade EESK EU att föreslå för IMO att man inom ramen för MARPOL-konventionen bör utse särskilt känsliga områden till ”områden som tankfartyg med tung eldningsolja som last bör undvika” och att man bör fastställa obligatoriska ruttsystem i enlighet med Solas-konventionen (2). Som reaktion på förslag som lämnats in av berörda stater klassade IMO därefter ett antal havsområden som särskilt känsliga (PSSA: Particularly Sensitive Sea Areas) (Western European Waters, Östersjön, Kanarieöarna, Galápagos-arkipelagen) och utvidgade Stora barriärrevets område till att omfatta även Torres sund (Australien – Papua Nya Guinea). Dessa områden, liksom områdena Sabana-Camagüey-arkipelagen (Kuba), ön Malpelo (Colombia), havet runt Florida Keys (USA) och naturreservatet Paracas (Peru) som klassades mellan 1997 och 2003 omfattas av liknande skyddsåtgärder, t.ex. områden som tankfartyg och andra fartyg bör undvika, ruttåtgärder, rapporteringssystem och lotsning. Inrättandet av dessa eller liknande områden bör ses som en återspegling av kuststaternas politik för att minska risken för föroreningar från oljetankfartyg med enkelskrov.

3.4

Enligt statistik som medlemsstaterna och kommissionen lade fram för IMO i april 2003 (3) fanns det i november 2002 ungefär 660 oljetankfartyg med enkelskrov av kategori 2 i bruk (20 000 dwt – dödviktstonnage – eller mer), varav 160 supertankfartyg (VLCC- och ULCC-tankfartyg med 200 000 dwt eller mer) som framför allt används för transport av råolja från området kring Persiska viken till USA och Japan. Oljetankfartyg kan tas ur bruk av många olika skäl eller läggas upp när som helst. I slutet av 2006 kommer det maximala antalet supertankfartyg i bruk att vara mindre än 50, och det kommer att minska varje år enligt tidsplanen för avvecklingen, som skall vara avslutad 2010. Dessa siffror säger ingenting om de ekonomiska eller sociala motiv som kan spela en roll för den medlemsstat som valt att åberopa undantaget. Det är ännu inte möjligt att erhålla några exakta uppgifter om vilka fartyg som är inblandade genom att konsultera fartygsregistret i staten i fråga. Sådan information kan alltså inte vara följden av något annat än spekulation, något som EESK inte vill nedlåta sig till. Även om sammanlagt 23 fartyg och mellan 300 och 400 nationella sjömän kanske är inblandade är risken för utflaggning inte överhängande. Kloka företagare/fartygsägare kommer bara att söka efter andra oljeprodukter att transportera och marknaden för dessa produkter är också blomstrande.

3.5

Tillämpningsområdet för förslaget i fråga grundar sig på befintliga bestämmelser för tankfartyg på mer än 5 000 ton. Man bör dock se över huruvida man inte borde införa särskilda bestämmelser för tankfartyg på mindre än 5 000 ton.

4.1

EESK anser slutligen att det finns ett behov av att klargöra eller definiera vad som menas med de ”tunga oljor” [i den engelska versionen av kommissionens dokument ”tunga oljeprodukter”, ö.a.] som det talas om i förslaget till nya punkt 3a under artikel 1 (den engelska versionen).

4.2

I artiklarna 4.4 och 5 i (den ändrade) förordning (EG) nr No 417/2002 hänvisas det till artikel 4.3 i denna förordning. Under det förslag till förordning som är under behandling föreslår kommissionen att en punkt 3a införs under artikel 4, som skulle göra att ovan nämnda hänvisningar inte längre är tillämpliga. Detta är på intet sätt någon av målsättningarna med förslaget till förordning.