8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/153

1.1

EU:s utvidgning med tio nya medlemsstater samtidigt innebär inte bara en storleksmässig förändring.

En övergripande analys av utvidgningens följder för EU:s struktur och funktion var en av huvudfrågorna för Europeiska konventet och har gett upphov till en rad initiativ i förslaget till konstitution.

Utvidgningen har också föranlett en diskussion inom olika politikområden om följderna för respektive område (1).

1.2

I fråga om konsumentpolitik och konsumentlagstiftning inom EU har det hittills inte förekommit någon systematisk och djupgående diskussion om utvidgningens kvalitativa följder. Inte heller har det diskuterats vilka eventuella förändringar eller justeringar som behövs för att anpassa konsumentpolitiken och konsumentlagstiftningen till en ny marknad med ca 500 miljoner konsumenter.

1.2.1

Under det möte som EESK anordnade i Thessaloniki den 14-15 mars 2003 betonades att utvidgningen kan innebära stora förändringar för konsumentpolitiken med konsekvenser till och med för EG-fördraget. Utvidgningen kan även innebära förändringar i formerna för hur nya konsumentskyddsåtgärder fastställs, samt för hur de skall tillämpas och bli effektiva genom en tillräckligt hög grad av harmonisering i hela EU, där olikheterna i medlemsstaternas lagstiftning i och med utvidgningen ofrånkomligen kommer att öka.

1.3

Det handlar om ett verkligt ”kvalitativt språng”, ett nytt sätt att skydda och främja konsumenternas intressen, att se till att konsumenterna blir tillfrågade och delaktiga och att säkerställa att de blir företrädda på alla nivåer av politiskt beslutsfattande. Detta skall ske inom ett nytt område med olika särdrag, med olika bruk och konsumentvanor, med olika kulturella traditioner och med olika lagstiftning och uppförandekodexar.

1.4

Syftet med detta inititativyttrande är att inleda en så omfattande diskussion som möjligt om utvidgningens följder för konsumentpolitiken och konsumentlagstiftningen. Diskussionen kan komma att leda till förslag om riktlinjer för konsumentpolitiken under åren närmast efter utvidgningen, till ändringar i gemenskapslagstiftningen om konsumentskydd och konsumentinflytande, eller till och med till ny lagstiftning om det anses nödvändigt.

2.1

I förberedelserna inför detta yttrande bedömde vi att det var nödvändigt att få så detaljerade uppgifter som möjligt om vilka svårigheter man haft vid överföringen och tillämpningen av direktiv på detta område i de nya medlemsstaterna.

2.2

För detta ändamål sändes två enkäter ut till företrädare för myndigheter, konsumentorganisationer och vissa branschorganisationer med anknytning till konsumentkontakter. Dessutom anordnades en hearing, som ägde rum den 2 december 2003 och hade många och aktiva deltagare.

2.3

Utifrån resultaten av hearingen och analysen av svaren på enkäterna samt de bilaterala kontakterna under arbetet kan detta yttrande bilda ett underlag för att lägga fram slutsatser och rekommendationer till möjliga ändringar i riktlinjerna för konsumentpolitiken efter utvidgningen.

3.1

Det råder inga tvivel om att en modern konsumentpolitiks främsta mål i en utvidgad inre marknad är att alltmer lyfta fram konsumenterna som en del av ”marknadens parter” och därmed främja åtgärder som kan öka deras inflytande över konsumentpolitiken (2).

3.2

Det är sant att både medlemsstaternas lokala, regionala och nationella organisationer och olika avdelningar inom EU:s institutioner och organ spelar en viktig roll för att uppfylla detta mål. Den allmänna uppfattningen är dock att konsumenterna själva bör bestämma – på eget initiativ och inom ramen för rätten till föreningsfrihet – hur man på bästa sätt vill organisera sig för att försvara och företräda sina intressen och se till att man på olika nivåer av det politiska och lagstiftande beslutsfattandet är delaktig i diskussionen och utformandet av konsumentpolitiken.

3.3

Den grundläggande principen måste vara att fullt ut erkänna konsumenternas möjlighet att fritt bilda och ansluta sig till konsumentföreningar på lokal, regional och internationell nivå och på EU-nivå, för att på så sätt se till att deras intressen och delaktighet säkerställs på alla beslutsnivåer.

Lagstiftande organ på både nationell och EU-nivå måste garantera och säkerställa denna möjlighet.

3.4

Det har uttryckts många önskemål om att man på EU-nivå skulle fastställa identiska parametrar för att få konsumentorganisationer som bildats på frivillig basis att gemensamt respektera grundläggande demokratiska principer, vilket skulle säkerställa att konsumenterna generellt sett blev företrädda på ett effektivt och oberoende sätt.

3.4.1

De kriterier som utarbetats inom ramen för vissa gemenskapsinstrument och som syftar till att mäta konsumentorganisationers och konsumentföreningars representativitet så att de kan jämföras inom hela EU, har bedömts vara otillräckliga (3).

3.4.2

EU har i särskilt syfte fastställt vissa kriterier för konsumentorganisationer, till exempel i direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (4).

3.4.2.1

I och med att dessa kriterier är föremål för administrativa beslut av medlemsstaterna kan de inte ligga till grund för en enhetlig definition av konsumentföreningar och konsumentorganisationer som är identisk och jämförbar i de olika medlemsstaterna och på inre marknaden.

3.5

I ett försök till enhetlig definition av vad som skall känneteckna en konsumentförening har man kommit fram till följande:

3.5.1

Det har även föreslagits att kooperativa föreningar, i synnerhet konsumentkooperativ, skall likställas med konsumentföreningar (5).

3.5.2

Det har till och med talats om möjligheten att kräva att representativa föreningar skall godkännas officiellt av ett bemyndigat officiellt organ i medlemsstaterna. Från andra håll hävdar man dock att stödet till konsumentorganisationerna bör baseras på den sakkunskap de besitter och resultatet av deras verksamhet och inte bara på ett bemyndigande från nationella myndigheter.

3.6

Eftersom detta är en svår men viktig fråga anser kommittén att den bör diskuteras ingående av kommissionen och att resultatet sedan bör offentliggöras i ett meddelande.

3.7

För att säkerställa att organisationer som företräder konsumenternas allmänna och särskilda intressen arbetar på rätt sätt, i synnerhet på EU-nivå, har man undersökt vilka brister och luckor som finns i det nuvarande systemet.

3.7.1

En aspekt som förtjänar att uppmärksammas är behovet av utbildning för konsumentorganisationernas och konsumentföreningarnas ledare, specialister och instruktörer (6).

3.7.2

Utöver allmänna informationsprogram riktade mot konsumenter i allmänhet bör konsumentföreningar och konsumentorganisationer få särskilt anpassad förhandsinformation som de i sin tur kan sprida till sina medlemmar eller konsumenterna i respektive land och region.

3.7.3

Konsumentföreningarnas representation inom olika EU-organ bör stärkas, antingen direkt eller genom paraplyorganisationer. EESK välkomnar dock kommissionens initiativ att reformera konsumentkommittén (7) och att utnämna en ansvarig för konsumentkontakter inom generaldirektoratet för konkurrens (8) och hoppas att detta exempel kommer att följas inom andra politikområden som berör konsumenter (9).

3.7.4

Det vore också en god idé att återuppta regelbundna Europeiska konsumentforum för att utvidga och förbättra dialogen, informationen och samarbetet mellan konsumentorganisationer.

4.1

Av grundläggande vikt för att konsumenterna skall företrädas på ett lämpligt sätt är att deras representativa organ har en tryggad finansiering, både vad gäller personal och löpande verksamhet (10).

4.2

Oberoende av de olika nationella systemen i varje land, angav några konsumentföreträdare att endast med starkt stöd och stimulans från EU skulle det vara möjligt för konsumentföreningar att få nödvändiga medel för att kunna försvara, främja och företräda konsumenter på regional, nationell och internationell nivå och på EU-nivå (11).

4.3

Det framfördes allmänt att konsumentföreningar som drivs med inkomster från medlemsavgifter eller egen verksamhet har så dålig ekonomi att de har svårt att fortsätta att vara självständiga och oberoende av politiska och ekonomiska intressen (12).

Allt finansiellt stöd bör främst gå till verksamhet, program, projekt och initiativ som har att göra med utbildning av personal, konsumentupplysning och kollektiva åtgärder för att försvara konsumenternas olika intressen, och inte till föreningarnas löpande utgifter.

4.4

EU:s nuvarande ramverk för finansiellt stöd till konsumentorganisationer och konsumentföreningar återfinns i Europaparlamentets och rådets beslut 20/2004/EG av den 8 december 2003. Där fastställs ett allmänt ramverk för finansiering av gemenskapens åtgärder till stöd för konsumentpolitiken under perioden 2004-2007 (13). Utöver detta beslut finns också ”Översyn av det löpande åtgärdsprogrammet för strategin för konsumentpolitik 2002-2006” av den 15 september (14).

5.1

I artikel 153 fastställs principen för EU:s konsumentpolitik, nämligen en så begränsad harmonisering som möjligt och en hög nivå på konsumentskyddet (15).

5.2

I enlighet med denna princip, som inte är ny (16) och heller inte har ändrats i förslaget till konstitution, har de flesta direktiv om konsumentskydd en minimiklausul med ungefär följande lydelse:

”Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare eller strängare i fråga om konsumentskydd på det område som omfattas av detta direktiv, under förutsättning att bestämmelserna är förenliga med fördraget”. (17)

5.3

Att döma av grönboken om konsumentskyddet inom EU (18) och därefter kommissionens meddelande om strategi för konsumentpolitiken 2002–2006 (19) förefaller inriktningen på senare tid vara att främja total harmonisering som ett sätt att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftningar om konsumentskydd.

5.3.1

Exempel på en inriktning mot harmonisering kan märkas i förslagen till direktiv om konsumentkrediter (20), och om otillbörliga affärsmetoder (21). Detta tillsammans med en mycket stark betoning av principen om ömsesidigt erkännande (22) tycks visa på att harmonisering är en allmän tendens och inte en enstaka företeelse som motiveras av frågorna i sig eller av behovet att fullfölja viktiga aspekter av den inre marknaden.

5.3.2

I fråga om åtgärder som enbart eller huvudsakligen är till för att säkra den inre marknadens funktion, erkänner EESK fördelarna med en lagstiftning som garanterar största möjliga enhetlighet avseende rättsliga förhållanden mellan företag eller mellan företag och konsumenter. Detta är särskilt viktigt med tanke på EU:s utvidgning till 25 medlemsländer.

5.3.2.1

EESK menar att beroende på frågans natur bör EU alltid där så är möjligt anta förordningar (eller EU-lagar (23) enligt det nya språkbruket i den europeiska konstitutionen) eller direktiv (ramlagar enligt konstitutionen) som har maximal harmonisering som mål, eftersom detta bäst garanterar skydd och rättssäkerhet inom ramen för sekundärrätten.

5.3.3

EESK anser att en nödvändig förutsättning för att tillgripa maximal harmonisering är att konsumentskyddet ombesörjs på högsta nivå och i överensstämmelse med den tekniska utvecklingen, vetenskapliga kunskaper och rådande kulturella mönster.

5.4

I alla övriga sammanhang där det främsta syftet inte är att genomföra en välfungerande inre marknad utan att säkra konsumentskyddet förespråkar EESK ett bibehållande av principen om minimal harmonisering. Tanken bakom det är att garantera ett starkt konsumentskydd och samtidigt tillåta medlemsstaterna att behålla eller anta strängare bestämmelser för konsumentskydd i enlighet med fördraget och i strikt överensstämmelse med artikel 153.5.

5.5

Med tio nya medlemsstater rekommenderar EESK kommissionen att se över sin okritiska preferens för maximal harmonisering och att begränsa den till situationer där det handlar om att genomföra inre marknaden eller få den att fungera. EESK uppmanar också kommissionen att se till att konsumentskyddet kan garanteras på högsta nivå i takt med vetenskapliga kunskaper, den tekniska utvecklingen och sociokulturella mönster på området i fråga.

5.6

”Vetenskapliga kunskaper” avser grundläggande kunskaper för beslutsfattare på området för konsumentpolitik. Dessa omfattar beprövade rön om:

Uppenbara brister när det gäller grundläggande kunskaper skall åtgärdas genom att ändamålsenlig forskningskapacitet tillhandahålls.

5.7

EESK rekommenderar också att EU, där så är möjligt och där den tekniska och rättsliga utvecklingen tillåter det, använder sig av förordningar (eller EU-lagar enligt det nya språkbruket), eftersom det är det lämpligaste instrumentet för en verklig tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning och för att öka rättssäkerheten vid dess tillämpning i rättsliga ärenden (24).

6.1

Ett antal grundläggande principer i EG-fördraget är också grundläggande för sekundärrätten, och dessa bör alltid åberopas vid en precisering av arten, betydelsen, ändamålsenligheten och omfattningen av lagstiftning inom olika områden och i utformandet av Europeiska unionens olika politikområden.

Konsumentlagstiftningen utgör inget undantag.

6.2

Några sådana viktiga principer är subsidiaritetsprincipen (25), principen om ömsesidigt erkännande och försiktighetsprincipen.

6.3

Utan att gå in alltför djupt på subsidiaritetsprincipens betydelse för konsumentskyddslagstiftningen framgår det utan vidare av dess formulering och av artikel 153 att man står inför något som vissa kallat ”dubbel subsidiaritet” (26).

6.3.1

Lagstiftaren vill att de åtgärder som refereras till i artikel 153.3 b skall passera ett första filter i form av den ”primära” eller allmänna subsidiariteten i f.d. artikel 3 b, och därefter ett ännu finare filter, en ”sekundär” subsidiaritet. Ett villkor för gemenskapens åtgärder är att de har passerat subsidiaritetsfiltret och att de kompletterar eller stöder medlemsstaternas initiativ på ovan nämnda områden.

6.3.2

Med andra ord är det alltid nödvändigt att medlemsstaterna tagit initiativ till åtgärder på nationell nivå eller åtar sig att göra det, innan gemenskapen kan vidta åtgärder för att komplettera eller stödja initiativen.

6.3.3

Gemenskapen har inte befogenheter att vidta åtgärder på de begränsade områden som anges ovan, även om sådant ingripande enligt subsidiaritetsprincipen i artikel 3b är motiverat, om dessa åtgärder inte kompletterar eller stöder särskilda initiativ av medlemsstaterna.

6.4

Konsumentföreträdare måste under alla omständigheter få EU-institutionerna att förstå att när subsidiaritetsprincipen skall tillämpas får tolkningen inte leda till en blockering av nödvändiga och proportionerliga åtgärder i fråga om konsumentskydd.

6.5

Angående principen om ömsesidigt erkännande (27) har EESK redan ingående uttryckt sin åsikt i initiativyttrandet från november 2000 (28), som svar på kommissionens viktiga meddelande om ömsesidigt erkännande inom ramen för uppföljningen av handlingsplanen för den inre marknaden (29).

6.6

Kommissionen har publicerat åtgärdsprogram för hur principen om ömsesidigt erkännande skall tillämpas inom vissa områden, i synnerhet domar i brottmål och på privaträttens område (30).

6.7

I fråga om konsumentrelaterade åtgärder finns en växande tendens att inbegripa andra områden som är föremål för lagstiftning, särskilt där full harmonisering samtidigt eftersträvas.

6.8

Även om principen om ömsesidigt erkännande är motiverad generellt sett, finns det områden där den innebär att konsumenterna underställs medlemsstaternas skiftande lagstiftning, vilket skapar oklara situationer och hämmar gränsöverskridande handel (31).

6.9

EESK vill därför uppmärksamma kommissionen på att när principen om ömsesidigt erkännande används som medel för en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning bör den tillämpas varsamt och anpassas till verkligheten för varje bransch.

6.10

Däremot menar EESK att försiktighetsprincipen, som införlivades i EU-rätten först i och med Maastrichtfördraget och som bara tillämpas inom miljöpolitiken, bör betraktas som en gemensam rättslig princip för all EU-politik och särskilt konsumentskyddspolitiken. Detta skulle få stora praktiska konsekvenser för i synnerhet systematisk och objektiv riskanalys och för en omvänd bevisbörda till förmån för konsumenterna som en allmän regel inom skadeståndsrätten (32).

7.1

Idén om en horisontell eller tvärgående konsumentpolitik införlivades i EG-fördraget i och med Amsterdamfördraget men hade redan innan dess omnämnts i flera av kommissionens programdokument (33). Den har idag fått en starkare ställning i kommissionens politiska riktlinjer och omnämns till och med i förslaget till konstitution som en grundläggande rättighet (34).

7.2

I kommissionens meddelande ”Strategi för konsumentpolitik 2002–2006” (35) står det att ”konsumenterna påverkas inte bara av särskilda konsumentskyddsbestämmelser, utan även av de åtgärder som vidtas inom andra viktiga gemenskapspolitiska områden som till exempel den inre marknaden, miljön och en hållbar utveckling, transporter, finansiella tjänster, konkurrens, jordbruk och yttre handel. Konsumentpolitiken som sådan kan inte utvecklas i isolering utan beaktande av andra områden som påverkar konsumenterna. Systematisk integrering av konsumentfrågor i EU:s politik på alla relevanta områden är en nödvändighet” (36).

7.3

I verkligheten har principen inte omsatts systematiskt i konkreta åtgärder inom EU:s politikområden. Den prioriteras inte heller i det ovan nämnda strategidokumentet, vilket EESK föreslog i sitt yttrande om kommissionens meddelande (37).

7.4

Det är viktigt att system för insyn och trovärdiga metoder införs för att konsumenternas intressen skall tillvaratas och en hög konsumentskyddsnivå skall kunna säkerställas inom alla områden som faller under EU:s behörighet (38).

7.5

Därför föreslår EESK särskilt att kommissionen överväger behovet av en förstärkning av personal och resurser för GD Konsumentskydd och hälsa och fastställer nya metoder för samverkan i konsumentskyddsfrågor med övriga generaldirektorat.

7.5.1

Likaså bör övriga EU-institutioner: rådet, Europaparlamentet, Regionkommittén och även EESK tänka över sin organisation för att på bästa sätt tillgodose konsumentskyddet inom all gemenskapspolitik.

8.1

De allt fler och allt mer invecklade lagarna och reglerna inom konsumentlagstiftningen gör det tillrådligt eller till och med tvunget att förbättra och förenkla lagstiftningen.

8.2

Kommissionen har visat ett allt större engagemang för dessa aspekter vid utformningen av EU-lagstiftning (39).

8.3

EESK delar kommissionens engagemang (40) i dessa frågor, och dess observationsgrupp för inre marknaden har dessutom sedan 2000 haft förenkling som ett ständigt tema.

8.4

EESK välkomnar därför det mellaninstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen i denna fråga (41) och hänvisar till kommentarerna i de yttranden som nämns nedan, i synnerhet det nyligen antagna yttrandet om kommissionens senaste meddelande i frågan (42).

8.5

Förenkling är särskilt viktigt i fråga om konsumentlagstiftning eftersom denna huvudsakligen berör privatpersoner. Man måste satsa på ytterligare förenkling, så att lagstiftningen blir lättare att förstå och tillämpa (43).

8.6

Samtidigt bör ansträngningarna för att få till stånd en kodifiering öka – ett arbete som kommissionen redan inlett, om än i liten skala, i fråga om ett antal olika direktiv.

8.7

Eftersom termen ”kodifiering” kan tolkas på flera sätt anser vi att det inte tjänar något till att arbeta fram en europeisk konsumentlag (44). I stället förordar vi en samordnad bearbetning av gemenskapslagstiftningen utifrån stora teman.

8.8

Lagstiftningen bör bli mer enhetlig och systematiskt organiserad. Ett allmänt sätt att minska lagstiftningstrycket är att i högre grad tillgripa själv- och samreglering.

8.8.1

Vi vill inte föregripa det yttrande som EESK håller på att utarbeta i denna fråga, men kan redan nu säga att det särskilt i fråga om konsumentskyddslagstiftning, på en marknad som fortfarande är okonsoliderad och med kända informationsbrister, krävs en rättslig ram som har tydligt definierade mål, parametrar och kriterier för genomförande för att man skall kunna utveckla alternativa system med själv- och samreglering. EESK har redan framfört detta i sitt yttrande om otillbörliga affärsmetoder (45).

9.1

Sedan lång tid tillbaka har EESK framhållit betydelsen av information och utbildning för att främja, skydda och försvara konsumenternas intressen.

9.2

Beträffande konsumentinformation har EESK framhållit att det inte räcker med särskild information för varje tjänst eller vara, hur detaljerad den än är, utan att det behövs en allmän information om konsumenträttigheter som i sin tur kan ligga till grund för en anpassad information om varorna och tjänsterna i fråga (46).

9.3

När det gäller konsumentutbildning lovordas inte bara den ”upplyste konsumenten” i EESK:s initiativyttrande, utan där redogörs också för innehåll och metoder för en konsumentutbildning liksom vilken roll som olika aktörer (EU, medlemsstater, konsumentföreningar, näringsidkare) (47) skulle spela i utbildningsprocessen.

9.4

En omarbetning av konsumentpolitiken till följd av utvidgningen är en nödvändighet. Konsumentinformation och konsumentutbildning bör spela en större roll för att säkerställa att konsumenternas intressen främjas och skyddas, medan medlemsstaterna och konsumentföreningarna skall utarbeta riktlinjer och kriterier för att anpassa den på bästa sätt till varje nationell, regional eller lokal marknad.

9.4.1

I denna viktiga uppgift är det inte bara skolor, konsumentföreningar, företag, näringsidkare och medlemsstaterna som har en viktig roll.

Det åligger Europeiska unionen att samordna initiativen, men också att uppmuntra och främja åtgärder som syftar till att förbättra kvaliteten på konsumentinformation och att höja nivån på konsumentutbildning (48).

9.4.2

Detta innebär inte bara att ge finansiellt stöd utan också att organisera gemensamma informationskampanjer och utbildningsprogram.

9.4.3

I dessa skall ingå konsumenter, näringsidkare, leverantörer av varor och tjänster samt representanter för tillsynsmyndigheter och jurister (domare, advokater, allmänna åklagare osv.).

10.1

Resultatet av det förslag till förordning om samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftning (KOM(2003) 443 slutlig av den 18 juli 2003), och som EESK yttrat sig om (49), är av avgörande betydelse.

10.2

För att kontrollsystemet för brott mot EG-rätten skall bli effektivare och tillämpas effektivt på nationell nivå är det nödvändigt att ta itu med de olika brister som omnämns i förslaget till förordning.

Något som skulle kunna ändras omgående är förslagets tillämpningsområde, som EESK ansåg alltför begränsat.

11.1

Kommittén är fullt medveten om att det dröjer innan lagändringar får direkta konsekvenser eller resultat. EESK vill också betona att i frågor som bör fördjupas och förbättras bör en eventuell utveckling ske gradvis och samordnat för att inte äventyra den nödvändiga balansen mellan de huvudsakliga intressen som berörs, samtidigt som man inte får glömma bort konsumentens, i de flesta fall, ofördelaktiga situation.

11.2

Med tanke på detta vill EESK lyfta fram några områden där konsumenterna direkt berörs och som vi anser behöver diskuteras för att kunna få till stånd en förbättring av den nuvarande konsumentskyddslagstiftningen.

11.2.1

Ett av dessa områden är konsumenttjänsters säkerhet och i anknytning härtill lagstiftningen om leverantörens ansvar för bristfälliga tjänster.

11.2.2

Sedan ett förslag till direktiv om konsumenttjänsters säkerhet (50) bordlades 1992, är det med förnyat hopp som vi finner att kommissionen, på rådets och Europaparlamentets uppmaning att ”identifiera behov, möjligheter och prioriteringar för gemenskapsåtgärder i fråga om tjänsters säkerhet” (51), har beslutat att på nytt ta upp diskussionen i denna fråga med sin rapport från den 6 juni 2003 (52) och även senare med sitt förslag till direktiv om tjänster på den inre marknaden (53).

11.2.3

Vi fruktar dock att med kommissionens förhållningssätt i frågan, grundad på en felaktig tolkning av subsidiaritetsprincipen och principen om komplementaritet i förhållande till nationell politik, kommer ingen effektiv lagstiftning att komma till stånd inom rimlig tid (54).

11.2.4

Ett annat område där det finns en stor lucka i EU-lagstiftningen är en definition av räckvidden för tjänster i allmänhetens intresse och de styrande principerna för dessa, med avseende tjänsternas kontinuitet och omfattning, överkomliga priser, rätt till valfrihet osv (55).

11.2.4.1

EESK anser i enlighet med sina yttranden (56) om tjänster i allmänhetens intresse att EU i och med EU:s utvidgning måste fastställa riktlinjer angående privatisering av viktiga offentliga tjänster och identifiera kärnan av tjänster i allmänhetens intresse, däribland flyg- och järnvägstransporter, elektricitet, gas, post och telekommunikation (57).

11.2.4.2

Eftersom det för närvarande inte finns tillräckligt precisa indikatorer för en jämförelse av tjänster i allmänhetens intresse ser vi fram emot kommissionens utlovade meddelande om en metod för en övergripande bedömning av dessa tjänster (58).

11.2.5

En annan brist som ännu inte åtgärdats är harmoniseringen av lagen om utomobligatoriska förpliktelser.

11.2.5.1

Kommissionens förslag till reglering av denna fråga (59) förtjänar därför ett särskilt omnämnande. Tillsammans med de kommentarer och förslag som EESK lägger fram i sitt yttrande (60) är kommissionens förslag ett värdefullt bidrag till harmoniserad lagstiftning inom ett utvidgat EU på ett viktigt område för ett säkert konsumentskydd.

11.3

När det gäller rätten till information, särskilt i fråga om livsmedel (61), bör märkningen bli lättfattligare, men även andra moderna metoder bör användas som förbättrar information till konsumenterna (Internet, gratislinjer, kundtjänster osv.). När så krävs och är möjligt skall varans ursprung också uppges (62).

11.4

I fråga om skydd av människors hälsa och säkerhet beror ett effektivare RAPEX-system (63) på medlemsstaternas kapacitet. EESK instämmer i att man behöver satsa på ett högkvalitativt kontrollsystem av EU:s marknad. Satsningen skall bestå av projekt som bidrar till utformningen och utvecklingen av kontrollsystem för marknaden i medlemsstaterna, i synnerhet de nya medlemsstaterna, och vara ett stöd för både konsumentorganisationer och behöriga myndigheter (64).

11.4.1

Det är å andra sidan konsumentorganisationernas uppgift att garantera tillförlitlig information om vilka produkter och tjänster som är säkrast, liksom att tillhandahålla resultat från undersökningar som utförts på nationell nivå.

11.5

I fråga om skyddet av konsumenternas ekonomiska intressen finns det flera aspekter som förtjänar att uppmärksammas och bearbetas.

11.5.1

Beträffande tillverkaransvar  (65) finns det en obalans i den nuvarande lagstiftningen till nackdel för konsumenten, i fråga om en omvänd bevisbörda för konsumenten och grunderna för tillverkarens ansvarsfrihet.

11.5.1.1

Det är därför helt motiverat att fortsätta med den pågående översynen av direktiv 85/374/CEE av den 25 juli 1985 i linje med inriktningen i särskilt grönboken om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (66) som flera av de studier som kommissionen beställt har beaktat (67).

11.5.2

Vi reserverar oss för förslaget att inskränka konsumentskyddet vid hemförsäljning  (68) till att gälla endast då konsumenten uttryckligen begärt det, eftersom det är svårt att skaffa fram bevis och eftersom det förekommer gränsfall där rättsosäkerhet råder. EESK anser att problemet bör tas upp på nytt och att grundregler bör fastställas som skyddar konsumenterna mot bedrägerier. Hela direktivet bör ses över med tanke på nuvarande otillbörliga och aggressiva metoder och med tanke på de EU-texter som behandlar detta ämne.

11.5.3

Angående distansavtal  (69) är det viktigt att snarast komma fram till ett beslut om att införa omvänd bevisbörda för leverantören när det gäller att ha uppfyllt kravet på förhandsinformation, på skriftlig bekräftelse och på konsumentens samtycke (70). Det vore också lämpligt att diskutera om informationskrav bör införas vid distansavtal där ny teknik är involverad.

11.5.4

EESK vill uttrycka sin oro med avseende på tillämpningen av ångerrätten och understryker vikten av att de olika lagtexternas tidsgränser blir enhetliga och att tydliga regler fastställs för att utöva denna rättighet, i synnerhet med avseende på finansiella tjänster (71) och konsumentkrediter (72). Kommittén kan inte låta bli att återigen påtala hur viktigt det är att man förenklar detta komplexa och svårförståeliga regelverk (73).

11.5.5

När det gäller konsumentskydd i samband med oskäliga villkor  (74) skulle det vara lämpligt att kommissionen systematiskt ställde samman en förteckning över villkor som uttryckligen bedömts som oskäliga, dels av de nationella domstolarna i medlemsstaterna, dels av EG-domstolen. Denna information skulle också föras ut till samtliga representativa konsument- och branschorganisationer (75).

11.5.5.1

Dessa bestämmelser anses å andra sidan vara inaktuella, varför kommissionen snarast bör fullfölja omarbetningen av dem, vilket vore att vänta efter rapporten om tillämpningen av direktivet (76) och de otaliga arbetsmöten som hållits om detta ämne.

11.5.6

Problemet med konsumentkrediter  (77) har EESK redan haft tillfälle att yttra sig om i samband med kommissionens förslag (78) på detta område, men vi vill här påminna om att det är nödvändigt att bekämpa förekomsten av ockerräntor och att bringa balans i de rättigheter och skyldigheter som gäller för konsumenter och de institut som är kreditgivare. De skillnader som föreligger i de nationella lagstiftningarna på detta område liksom de olika nivåerna av konsumentskydd är något som kommer att förvärras i och med anslutningen av de nya medlemsstaterna. Denna situation skulle kunna leda till att förtroendet på marknaden för finansiella tjänster skadas och det uppstår snedvridningar i konkurrensen.

11.5.7

Som EESK redan påpekat vid ett flertal tillfällen utgör hushållens överskuldsättning en angelägen fråga för gemenskapen, i och med att detta problem blir allt vanligare och befaras öka kraftigt om räntorna går upp (79).

11.5.8

Det är också nödvändigt att förbättra bestämmelserna på området säkerhet vid elektronisk betalning  (80), varför EESK välkomnar kommissionens initiativ att inleda en debatt om att inrätta ett europeiskt område för betalningar på inre marknaden (81).

11.5.8.1

Det saknas i alla händelser en helhetssyn när det gäller elektronisk handel som skulle kunna vinna konsumenternas förtroende, något som framgick med all tydlighet under den konferens som hölls i Dublin i samband med Europeiska konsumentdagen 2004.

11.5.8.1.1

Det kan tilläggas att det arbete som genomförts hittills för att skapa system för ackreditering av näringsidkare inte ens har lett till några konkreta metoder för självreglering som skulle kunna hjälpa konsumenterna att se om en Internetsida är pålitlig.

11.5.8.1.2

Därför ser vi positivt på den senaste tidens utveckling, trots vissa brister, av kommissionens initiativ som avser säkrare Internetanvändning (82), skydd av minderåriga, skydd av den mänskliga värdigheten och rätt till genmäle med avseende på audiovisuella tjänster och informationstjänster (83).

11.5.8.2

Å andra sidan saknas på internationell nivå en rättslig ram liknande den som infördes inom EU genom Bryssel 1-förordningen, som är av avgörande betydelse för utvecklingen mot säkra elektroniska transaktioner. Därför borde man inom ramen för Haagkonferensen verka för att utarbeta en konvention i fråga om behörighet och tillämpning av domslut i ärenden av civil eller kommersiell natur på detta område.

11.5.9

Av grundläggande betydelse är att göra avtalsrätten mer enhetlig, ett arbete som kommissionen initierat och EESK stöder (84). Detta arbete bör fortskrida och fördjupas, särskilt med avseende på vissa avtal som är av särskilt stort intresse för konsumenterna (85).

11.5.10

Nyligen publicerades direktivet om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (86), där aspekter som gäller garantier vid försäljning av varor särskilt betonas. EESK vidhåller den kritik mot förslaget som framfördes i kommitténs yttrande (87), särskilt med avseende på förhållandet mellan kommersiella och rättsliga garantier och förfarandena för att omsätta dessa garantier i praktiken.

11.5.10.1

Det blir nu nödvändigt att utvidga dess tillämpningsområde till att även gälla garantiservice (88). Sedan måste kommissionen noggrant följa hur detta överförs till medlemsstaternas nationella lagstiftning, i och med att det handlar om en mycket komplex ordning som är svår att anpassa till de olika ländernas nationella lagstiftning.

11.5.11

Ett område där man hade hoppats att kommissionen skulle utarbeta förslag till följd av grönboken om konsumentskydd (89) var det som rör otillbörliga affärsmetoder.

11.5.11.1

EESK hade redan i sitt yttrande i denna fråga (90) haft tillfälle att uttrycka sin besvikelse och oro avseende det planerade instrumentets innehåll och inriktning.

11.5.11.2

Detta blir ett område vars framtida utveckling företrädare för konsumenterna kommer att behöva följa uppmärksamt, särskilt i de nya medlemsstaterna.

11.5.12

På liknande sätt har EESK redan tidigare uttryckt sin besvikelse över förslaget till förordning om säljfrämjande åtgärder  (91) , och vill här åter framföra sina betänkligheter när det gäller förordningens slutgiltiga utseende och dess överensstämmelse med förslaget avseende otillbörliga affärsmetoder. Vi befarar att dessa instrument tillsammans inte kommer att leda till några förbättringar för konsumenterna utan snarare resultera i en försämring av den aktuella konsumentskyddsnivån.

11.6

När det sedan gäller möjligheten till rättslig prövning anser EESK att det inte bara är nödvändigt att stärka skyddet av kollektiva, allmänna och individuella konsumentintressen (92) genom att snarast omarbeta direktivet om förbudsföreläggande (93). Dess tillämpningsområde bör dessutom vidgas så att man åstadkommer en verklig ”class action”, som inriktas på skadestånd och inte bara på att stoppa olagliga och illojala affärsmetoder utan försvarar varje konsuments rättmätiga intressen i en tvist, och då särskilt snabba och helst kostnadsfria rättsprocesser (94). I samband med detta vill EESK betona sin positiva inställning till alternativa metoder för tvistlösning (95), och likaså för medlingsprocedurer, och anser att man bör prioritera operativt och tekniskt stöd till nationella myndigheter i de olika medlemsstaterna (96) för att de skall kunna inrätta sådana strukturer.

11.6.1

EESK anser också att man bör anta ett bindande instrument som, i samklang med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, bidrar till att uppnå de målsättningar som kommissionen satt upp i sina rekommendationer i denna fråga (97), nämligen konsumenternas valfrihet, opartiskhet och öppenhet i samband med rättsliga förfaranden. På så sätt skulle det som i dag endast är rekommendationer och inte fått någon allmän tillämpning i praktiken bli tvingande bestämmelser.

11.7

EESK välkomnar kommissionens nya initiativ i fråga om rättsligt samarbete, särskilt förordningarna om insolvens (98), och lagstiftningen med avseende på behörig domstol (Brysselkonventionen) (99) förslaget till förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (100), grönboken om omvandling av Romkonventionen om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser till gemenskapsbestämmelser (Rom I) (101), samt förordningen om ett övergripande ramverk för gemenskapens insatser för att underlätta genomförandet av ett europeiskt civilrättsligt område (102). Kommittén vill uppmuntra kommissionen att gå vidare i arbetet med att skapa ett europeiskt civilrättsligt område, något som är av grundläggande betydelse för fullbordandet av inre marknaden och ännu viktigare i ett utvidgat EU.

12.1

Att främja och skydda konsumenternas intressen och inflytande bör utgöra en fast målsättning inom alla Europeiska unionens politikområden och uppfattas som en verklig europeisk medborgerlig rättighet.

12.2

I och med anslutningen av de tio nya medlemsstaterna, där konsumentskydd i de flesta fall är en relativt ny företeelse, måste hela konsumentpolitiken omvandlas för att anpassa den till en ny situation med en marknad som omfattar cirka 500 miljoner konsumenter.

12.3

Europeiska unionen och dess institutioner har en avgörande roll för att fastställa prioriteringar när det gäller de olika rättsliga och institutionella ramar, program och åtgärder som behöver förändras för att säkra en effektiv konsumentpolitik som kan uppfylla denna målsättning.

12.4

Som företrädare för det civila samhällets intressen vill EESK genom detta initiativyttrande bidra till att utforma en sådan politik, varvid vi vill verka för att särskilt företrädare från de nya medlemsstaterna deltar.

12.5

EESK anser att de främsta prioriteringarna inom konsumentpolitiken är att

12.6

EESK hävdar att starka och oberoende konsumentorganisationer utgör grunden för en resultatinriktad politik som kan främja och skydda konsumenternas intressen och inflytande.

12.7

För att detta skall kunna fungera menar EESK att det är nödvändigt att se till att konsumentorganisationerna får det finansiella stöd de behöver för att kunna genomföra olika aktiviteter, program, projekt och initiativ.

12.8

En definition av kriterier för konsumentorganisationernas representativitet och deltagande skulle på ett avgörande sätt bidra till att öka konsumentpolitikens verkningsgrad.

12.9

EESK menar att man stegvis och utan att förlora den nödvändiga balansen mellan de berörda intressena måste fullfölja eller initiera nya lagstiftningsförslag och då prioritera följande områden:

12.10

Dessutom bör man se över annan redan befintlig lagstiftning för att uppnå bättre överensstämmelse mellan olika bestämmelser och anpassa dem till den nya utvidgade inre marknaden. Detta gäller särskilt följande områden:

12.11

Kommittén vill påminna om sitt tidigare förslag om att inrätta ett konsumentforskningsinstitut på EU-nivå som skulle kunna utgöra en kunskapsbank för konsumentpolitiken (103).

12.12

EESK uppmanar medlemsstaterna att inom alla politikområden prioritera frågan om att främja och skydda konsumenternas intressen och inflytande.

12.13

Kommittén uppmanar kommissionen dels att ta hänsyn till de förslag som framförs i detta yttrande i sitt arbete med att fastställa nya riktlinjer för konsumentpolitiken, dels att regelbundet publicera rapporter om den aktuella situationen med avseende på konsumtion och konsumenter i Europa.

—

”Sammanhållningspolitikens framtid inför utvidgningen och övergången till en kunskapsbaserad ekonomi”, föredragande Henri Malosse, EGT C 241, 7.10.2002.

—

”Utvidgningens ekonomiska och sociala konsekvenser för kandidatländerna”, föredragande Dimítrios Dimitriádis och Eva Belabed, EUT C 85, 8.4.2003.

—

”Utvidgningens effekt på EMU” (CES 1018/2002), föredragande Bruno Vever, EUT C 61, 14.3.2003.

—

”EU-utvidgningens effekter på inre marknaden”, föredragande Eva Belabed, EUT C 85, 8.4.2003.

—

”Transporter och utvidgningen”, föredragande: Kielman, EUT C 61, 14.3.2003.

—

”De ekonomiska stödinstrumenten inför anslutningen”, föredragande: Kenneth Walker, EUT C 61, 14.3.2003.

—

”EU:s utvidgning: kandidatländernas utmaning att uppfylla de ekonomiska kriterierna inför anslutningen”, föredragande: Bruno Vever, EGT C 193, 10.7.2001.

—

”Europeiska unionens utvidgning österut och skogssektorn”, föredragande: Seppo Kallio, EGT C 149, 21.6.2002.

—

Se EESK:s yttrande i frågan, föredragande Bernardo Hernández-Bataller (INT/180), av den 17.7.2003 i EUT C 234, 30.9.2003.