20.5.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 120/79

1.1

EESK välkomnar Europeiska rådets begäran av den 25–26 mars 2004 att kommittén skall undersöka sätt och metoder för ett effektivare genomförande av Lissabonstrategin, som nu har hunnit halvvägs.

1.2

Kommittén erinrar om att man i strategins mandat från den 24 mars 2000

1.3

I debatter, hearingar och yttranden under de senaste åren har kommittén genomgående betonat Lissabonstrategins betydelse för unionens ekonomiska och sociala framtid, och uppmanat arbetsmarknadens parter att ta aktiv del i den. Kommittén har nyligen till exempel antagit yttranden om de europeiska företagens konkurrenskraft, strategin för hållbar utveckling (1), bättre ekonomisk förvaltning och åtgärder till stöd för sysselsättningen. (2) Kommittén har hela tiden understrukit att Lissabonstrategins målsättningar inte kan uppnås utan att det civila samhället deltar fullt ut.

1.4

Som svar på rådets begäran har kommittén med hänvisning till sina senaste ställningstaganden vad gäller Lissabonstrategin

2.1

Lissabonstrategin är mest känd i snäv bemärkelse som ett åtagande att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi.

2.2

Denna kortfattade beskrivning av Lissabonstrategin har upprepats många gånger men inte alltid med insikt om vad strategin verkligen omfattar och innebär.

2.3

Lissabonstrategin är en mycket långtgående vision för hela EU-samhället. Formuleringen av strategin är en bekräftelse av unionens grundläggande mål, som nu ses ur ett bredare perspektiv i en union med 25 medlemsstater.

2.4

Lissabonstrategin är inte

2.5

Om Lissabonstrategin presenteras och förstås korrekt är den

2.6

I samband med utvecklingen av Lissabonstrategin är strävan efter konkurrenskraft och tillväxt en nyckelfaktor när det gäller att skapa ökad ekonomisk välfärd och sysselsättning, att värna om livskvaliteten och att höja den. Bättre livskvalitet, sociala förbättringar och miljömässig hållbarhet kan i sin tur också generera tillväxt. De ekonomiska framsteg som Lissabonstrategin ger upphov till kommer att möjliggöra en förbättring av stödet till de befolkningsskikt inom EU som befinner sig under fattigdomsstrecket, bredda den sociala integrationen och beakta hållbarheten i dessa landvinningar för kommande generationer.

2.7

Hävdar man att Lissabonstrategin enbart handlar om konkurrenskraft har man missförstått dess budskap.

2.8

Kommittén vill för det första påpeka att Lissabonstrategin redan lett till positiv utveckling på en rad områden under de senaste fem åren, däribland följande:

2.9

Trots dessa positiva effekter kan man främst konstatera att de senaste fem åren är en besvikelse jämfört med ambitionerna från Lissabon. EU, som har hamnat i kläm mellan de stora industrialiserade konkurrenterna och de framväxande ekonomier med låga tillverkningskostnader som i allt större utsträckning använder sig av ny teknik, står inför allt svårare konkurrensmässiga utmaningar. Flera indikatorer ger anledning till oro, däribland följande:

2.10

Samtidigt släpar reformerna enligt Lissabonstrategin efter.

2.10.1

På EU-nivå förband sig de 25 medlemsstaterna att fullborda den inre marknaden på flera områden (energi, tjänster, offentlig upphandling, transeuropeiska nät, anpassning av offentliga tjänster), men försummar att genomföra nödvändiga åtgärder inom den fastställda tidsgränsen.

2.10.2

På nationell nivå varierar resultaten. Bristerna gäller främst följande områden:

2.10.3

De nya medlemsstaterna har dessutom ofta ytterligare handikapp att brottas med som beror på att de ligger efter i utveckling, t.ex. vad gäller sysselsättning, teknik och miljö. Dessa handikapp uppvägs dock ibland av mer radikala förändringsåtgärder än i EU-15. Av dessa har de nordiska länderna i allmänhet gjort större framsteg i sina reformer än länderna i södra Europa. Samma allmänna iakttagelser gäller de medlemsstater som har lyckats uppnå balans i budgeten, jämfört med dem som har låtit underskottet växa. Också de medlemsstater som ligger långt framme uppvisar viss eftersläpning på vissa områden i jämförelse med mer högpresterande tredjeländer. Syftet med reformerna är inte bara att uppnå bättre resultat än tidigare, utan också att uppnå bättre resultat än andra.

2.11

Lissabonstrategin har därför hamnat i en ond cirkel: Låg tillväxt gör det svårare att genomföra reformer, medan försenade reformer bromsar ytterligare tillväxt och sysselsättning. De reformer som har genomförts gäller i huvudsak utbudssidan i ekonomin. Dessa har inte fått genomslag då de inte har motsvarats av en tillräcklig efterfrågan.

2.12

Vid vårtoppmötena har medlemsstaterna verkat föredra nya diskussioner om de mål som redan fastställts i Lissabon – även om detta innebär ännu fler rekommendationer – framför en noggrann utvärdering av redan pågående reformer och tydliga åtaganden i form av tidsgränser för pågående åtgärder. Alltför ofta lyckas de i Bryssel inte nog tydligt redogöra för vad som sker i deras egna länder eller på vilka områden de har misslyckats med att uppnå de mål som man enades om i Bryssel. En ökat antal reformmål, åtaganden och deltagande stater har lett till ett motsvarande antal brister vad gäller medansvar, genomförande och samordning, vilket påverkar både ekonomin och sysselsättningen.

2.13

Det föreligger därför en risk för att man inte genomför nödvändiga reformer tillräckligt beslutsamt, samtidigt som man tror att strategin ändå kan ge resultat. En sådan Lissabonbubbla kommer troligtvis att brista före 2010.

2.14

Lissabonmålet om att förbättra konkurrenskraften genom noga målinriktade reformer, i kombination med en varaktig och sysselsättningsstimulerande ekonomisk tillväxt och stärkt social sammanhållning, är fortfarande relevant för EU, som nu står vid ett vägskäl.

2.15

Lissabonmålet präglas av balans eftersom det på ett välavvägt och interaktivt sätt förenar det ekonomiska målet om konkurrenskraft med åtaganden på det sociala området (sysselsättning, utbildning, social sammanhållning, levnads- och arbetsförhållanden) och – vilket framhölls på toppmötet i Göteborg – också med miljökrav.

2.16

Lissabonstrategins metoder förblir välgrundade eftersom de bygger på

2.17

Samarbetet genom den öppna samordningsmetoden har hittills skett som ett mellanstatligt samarbete mellan regeringarna. Den demokratiska förankringen i de nationella parlamenten har i stor utsträckning saknats. En seriös nationell parlamentarisk debatt om de frågor som hör samman med Lissabonstrategin måste införas i medlemsländerna.

2.18

I flera medlemsstater har det viktiga engagemanget och stödet från aktörerna i det civila samhället saknats. Denna brist är en stor besvikelse vad gäller genomförandet av Lissabonstrategin och förklarar till stor del de farhågor som väckts och de svagheter som noterats. De ständiga bristerna i fråga om kommunikation och partnerskap är ett bevis på detta.

2.18.1

Bristen på kommunikation är uppenbar. Varken medlemsstaterna eller media kommunicerar med allmänheten i fråga om Lissabonstrategin trots de debatter som pågår i de olika länderna om sysselsättning, utbildning, social trygghet, utlokalisering av företag och teknisk konkurrens. När EU-medborgarna får höra om Lissabonstrategins konkurrensmål begriper de flesta varken syftet eller omfattningen. Många tror att målet att bli ”världens mest konkurrenskraftiga (…) och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi” antingen är orealistiskt eller innebär slutet på den europeiska sociala modellen genom att man sänker sig till nivån i de länder som gjort minst framsteg på detta område. Dessa reaktioner visar att målet måste förtydligas genom att man gör klart att syftet är att på ett framgångsrikt sätt ta sig an den globala konkurrensen genom att avlägsna några av unionens svaga sidor och uppväga andra genom ett bättre utnyttjande av de starka sidorna.

2.18.2

Samtidigt som de sociala rättigheterna börjar ifrågasättas upptäcker många människor i Europa att det råder oklarhet kring de fördelar som de skulle få i stället vad gäller sysselsättning och hållbara sociala trygghetssystem. Farhågorna rör främst följande:

2.18.3

Alltför många EU-medborgare känner också att de inte har något att säga till om vad gäller de reformer som trots allt direkt berör dem och som i allmänhet äventyrar det skydd och de förmåner som tidigare uppnåtts. I kommissionens och medlemsstaternas rapporter ges dessutom i allmänhet för lite information om formerna för hur civilsamhället skall rådfrågas och engageras eller om partnerskap med de olika aktörerna i det civila samhället (den roll som den privata sektorn, arbetsmarknadens parter, offentlig-privata partnerskap, icke-statliga organisationer osv. spelar), trots att dessa ansågs ha en mycket central betydelse inom Lissabonstrategin.

3.1

Betoningen av konkurrenskraften innebär ett erkännande av behovet att uppnå långsiktig konkurrenskraft i en öppen och global ekonomi genom förbättrad användning av ny teknik, effektivare yrkesutbildning, kvalificerad arbetskraft och förbättrad produktivitet. Kvalitetsbegreppet (kvalitet i fråga om varor, tjänster, reglering, styresskick, sysselsättning, miljö och förhållandet mellan arbetsmarknadens parter) är centralt för strategin.

3.2

Dessa målsättningar uppnår man bäst genom rättvisare och effektivare internationella ramar för handel och betalningar.

3.3

Den europeiska ekonomin behöver för närvarande, förutom nya bestämmelser på internationell nivå, förenkla sitt interna regelverk på gemenskapsnivå och nationell nivå. En alltför stor byråkrati hämmar den initiativkraft som behövs för att kunna konkurrera.

3.4

Till skillnad från kommissionen och rådet anser EESK att de hinder för en hållbar och långtgående konjunkturförbättring som finns inom Europa bara kan övervinnas med hjälp av en grundläggande nyorientering av den ekonomiska politiken, i synnerhet den makroekonomiska politiken. EU måste förlita sig på sina egna resurser för att på nytt föra in den europeiska ekonomin på ett spår som leder till full sysselsättning och tillväxt. En välavvägd makroekonomisk politik bör omfatta de uttalade målsättningar som ingår i Lissabonstrategin, dvs. full sysselsättning, stärkt konkurrenskraft och genomförande av det krav på hållbar tillväxt som fastställdes vid toppmötet i Göteborg.

3.5

Penningpolitiken bör ha som mål att uppnå en balans mellan prisstabilitet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning. I den politik som rekommenderas av rådet saknas dock en tydlig uppmaning till ECB att också ta sitt ansvar för den reella ekonomin (tillväxt och sysselsättning). Därför vore det meningsfullt att ålägga ECB att arbeta för att uppnå ett stabilitetsmål i vidare bemärkelse, som inte bara omfattar penningvärdesstabilitet utan också stabilitet i fråga om tillväxt, full sysselsättning och systemet för social sammanhållning. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har vid flera tillfällen krävt att penningpolitiken skall bidra till att uppnå målet om tillväxt och full sysselsättning (t.ex. i sin resolution till Europeiska konventet av den 19 september 2002).

3.6

Politiken till stöd för att starta och utveckla företag bör stärkas, inbegripet till exempel reducerad tid och lägre kostnader för att starta företag, åtgärder för att förbättra tillgången till riskkapital, fler entreprenörsutbildningsprogram och ett tätare nätverk för stödtjänster till småföretagen.

3.7

Livslångt lärande bör finnas tillgängligt för alla medborgare, i alla åldrar och i alla medlemsstater, och folk bör uppmuntras att ta del av detta.

3.8

Inre marknadens potential bör utnyttjas fullt ut. EU borde nu kunna dra fördel av en inre marknad som är större än USA:s eller Kinas, men

3.9

Gemenskapsstöd bör göras avhängigt av förbättringar i medlemsstaterna i fall då ”strukturella” brister försvårar införlivandet.

3.10

Handel och betalningar bör underlättas genom stärkt administrativt samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna inom ett antal områden, till exempel tullförfaranden, offentliga kontrakt och gränsöverskridande offentliga tjänster.

3.11

Dessutom släpar medlemsstaterna efter på följande områden:

3.12

De europeiska företagen släpar efter på följande områden:

4.1

Det behövs en tydlig strategi för att uppmuntra konkurrenskraften och upprätthålla den sociala sammanhållningen – en ”ny giv” för socialpolitiken. Ramarna skulle kunna tas fram av arbetsmarknadsparterna i samarbete med kommissionen och medlemsstaternas regeringar. Lissabonstrategins sociala dimension bör erkännas fullt ut som nyckelfaktor när det gäller att uppnå välfärd, produktivitet och social integration. Den måste aktualiseras under strategins kommande fem år.

4.2

EESK uppmanar medlemsstaternas regeringar att redovisa vilka framsteg i åtgärderna som behövs för att uppnå målen i Lissabonstrategin, detta för att stimulera önskad ekonomisk utveckling. Det skulle också gynna arbetet med att ta fram en ny giv för det europeiska samhället. Denna nya giv bör inriktas på följande fyra områden:

4.3

En gemensam satsning från arbetsmarknadsparterna, icke-statliga organisationer och regeringar krävs också för att utveckla olika former och finansieringsmöjligheter för kvalificerad vidareutbildning på avsevärt högre nivåer än i dag för en avsevärt större andel av de arbetssökande, särskilt i de sektorer där mer avancerade kunskaper och färdigheter krävs.

4.4

Arbetsmarknadens parter behöver utforska möjligheterna till gemensamma satsningar på att förbättra arbetsmiljön och arbetets organisation i syfte att förbättra produktiviteten och öka mervärdet per anställd. För att mildra vissa av problemen med en åldrande arbetskraft (och färre unga som kommer in på arbetsmarknaden) måste de demografiska frågorna tas upp till behandling av regeringar, företag och arbetstagarorganisationer.

4.5

Eftersom det finns vissa frågor som i synnerhet påverkar människor som missgynnas av förändringsprocessen, måste det finnas riktlinjer för hur man utvecklar en aktivare politik för social integration.

4.6

Det övergripande mål som fastställts för socialpolitiken inom ramen för Lissabonstrategin är fortfarande giltigt, med vissa små förändringar. Å andra sidan har karaktären i och omfattningen av de globala förändringarna förändrats avsevärt under senaste fyra åren. Kinas och Indiens ekonomier har vuxit snabbt, vilket får direkta följder för Lissabonstrategin: Allt fler högteknologiska produkter och tjänster tillhandahålls till mycket attraktiva priser. Den fortsatt höga produktivitetstillväxten i USA innebär att Lissabonstrategin siktar på ett rörligt mål. Europas tidigare, under 1990-talet, starkare produktivitetsökning per arbetad timme än i USA tycks ha upphört.

4.7

En positiv och utmanande faktor är också unionens utvidgning. De nya medlemsländerna innebär en mycket stor expansion av inre marknaden, ökad köpkraft och ökad tillgång på kvalificerade mänskliga resurser. Men de nya medlemsstaternas anslutning innebär också nya utmaningar för den sociala integrationen. Med tanke på de mänskliga resurserna måste utbildningen utvecklas på det högteknologiska området, vilket också gäller i de 15 gamla medlemsstaterna.

4.8

EESK har övervägt möjligheten att upprätta en stadga för hållbar social utveckling som skulle omfatta de ovan nämnda socialpolitiska områdena och fastställa grundläggande medborgerliga rättigheter inom området. På grundval av dessa överväganden föreslår EESK att en sådan stadga för hållbar social utveckling skall inkluderas i arbetsprogrammet för socialpolitiken. En stadga förutsätter ett handlingsprogram på EU-nivå, som syftar till att samordna åtgärder och bistå medlemsstaterna när det gäller att välja ut prioriterade frågor.

5.1

EU:s strategi för hållbar utveckling utvärderas för närvarande och ett beslut om resultatet förväntas vid Europeiska rådets möte i mars 2005. Strategin för hållbar utveckling inbegriper åtgärder på de ekonomiska, sociala och miljömässiga områdena som skall genomföras så att de stöder varandra ömsesidigt.

5.1.1

Lissabonstrategin inbegriper i den utformning den fick vid Europeiska rådets vårmöte 2002 parallella åtgärder inom de ekonomiska, sociala och miljömässiga områdena. Miljödimensionen tillfogades genom ett beslut vid Europeiska rådets möte i Göteborg.

5.2

Det vore fel att se Lissabonstrategin och principen bakom strategin för hållbar utveckling som uttryck för motstridiga ambitioner. Lissabonstrategin har en tydlig tidsram – år 2010. Strategin för hållbar utveckling är inte tidsmässigt begränsad, utan täcker frågor som rör flera generationer.

5.3

Mot bakgrund av Europeiska rådets avsikt att samtidigt, i mars 2005, utvärdera de båda strategierna måste följande tre aspekter beaktas:

6.1

Många olika ämnen tas upp i de ambitiösa förslagen till ett mer dynamiskt genomförande av Lissabonprocessen. Även om inget enskilt projekt eller enskild handlingsplan kommer att utgöra det centrala inslaget finns det ett ämne som dominerar. Ett effektivt genomförande av Lissabonstrategin kräver att man inom hela gemenskapen inser behovet av samverkan mellan många människor, regeringar, organ, organisationer samt EU-institutionerna.

6.2

Positivt uttryckt beror möjligheterna till förnyad dynamik på ett ”partnerskap för förändring” på flera nivåer. Ett sådant partnerskap kan visa att Lissabonmålen vare sig kräver arbetssättet uppifrån-och-ned eller befinner sig långt ifrån de frågor som berör medborgarna i vardagslivet.

6.3

Kommittén understryker att en svag punkt i genomförandet av Lissabonstrategin är oförmågan att i tillräcklig utsträckning göra det civila samhällets aktörer delaktiga, trots att detta uttryckligen är en av Lissabonstrategins uppgifter. Denna svaga punkt skulle kunna visa sig vara ödesdiger för strategin. Kommittén ser positivt på att Europeiska rådet den 24 mars 2004 förespråkade att detta problem skulle lösas genom partnerskap för reform. Kommittén har accepterat att spela en roll i denna process genom att lämna in en handlingsplan.

6.4

Kommittén avser att arbeta med medlemsstaternas ekonomiska och sociala råd och de organisationer inom näringsliv och samhälle som vill delta i upprättandet av ett nätverk för initiativ från det civila samhället för främjandet av ett framgångsrikt genomförande av reformerna.

6.5

Nätverket skall vara interaktivt och decentraliserat och länka samman deltagarnas webbplatser i syfte att

6.6

En uppförandekodex kommer att utarbetas för att främja sådana initiativ, och den skall tillämpas av nätverkets deltagare.

6.7

En årlig konferens kommer att anordnas med nätverkets deltagare inför vårtoppmötet i syfte att inventera initiativen från det civila samhället.

6.8

Kommitténs avsikt är att fungera som ett dialogforum på europeisk nivå för ”partnerskap för reform”, med utgångspunkt i nationella och europeiska erfarenheter.

6.9

Kopplingen till nationella representativa organ skulle medföra välgrundade erfarenheter, vilket skulle ge EESK möjlighet att bidra effektivare till rådets årliga översyn vid vårtoppmötet.

7.1

Lissabonreformerna måste gå att förena med det civila samhällets funktion i Europa, men kommittén anser att den reformprocess som krävs för genomförandet av Lissabonstrategin måste uppfylla fyra krav:

7.2

För det första kan genomförandet av Lissabonstrategin inte uppskjutas till morgondagen. Den internationella konkurrensen ökar från dag till dag. Ett resultat av detta är att produktionsanläggningar flyttas, något som påverkar allt fler regioner och sektorer, på grund av konkurrensen med framväxande ekonomier med låga löner och låga produktionskostnader, och dessutom ofta med modern och nyskapande teknik. Effektiva och långsiktiga åtgärder för att återställa Europas konkurrenskraft som produktionsområde får inte fördröjas.

7.3

Lissabonstrategin är dock ett strategiskt projekt. I den bemärkelsen kan den jämföras med andra strategiska projekt som på ett genomgripande sätt bidragit till att stärka integrationen. I de fallen har det varit fråga om en strategi med en tidsplan och en strängt fastställd åtgärdsplan som tillämpats i samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna. I slutet av 1960-talet gällde det den tullunion som var förankrad i EG-fördraget. Framgången med ”Europa 92” var också resultatet av en liknande strategi. Den monetära unionen är ytterligare ett framgångsrikt exempel. I dessa fall tillämpades antingen gemenskapsmetoden på ett framgångsrikt sätt, vilket var fallet i samband med tullunionen och ”Europa 92”, eller så bidrog medlemsstaternas positiva medverkan till fördelaktiga resultat för dem, i synnerhet i form av medlemskap i EMU. Problemet är att inget av dessa tillvägagångssätt kan tillämpas i dagsläget. Tillfredsställande framsteg är nu enbart beroende av den politiska viljan.

7.4

För det andra kan inte Lissabonstrategin lyckas utan internationell reglering. Europas arbetsgivare och arbetstagare har ingen önskan att kämpa mot otyglad konkurrens och fastna i en okontrollerad besparingsspiral som inte tar hänsyn till hälsa, säkerhet, sociala och miljömässiga framsteg samt balanserad och hållbar utveckling. Lissabonreformerna kan alltså enbart lyckas om unionen samtidigt utövar påtryckningar inom ramen för WTO, Internationella valutafonden, WIPO, ILO och andra internationella organisationer för att upprätta ramar för globaliseringen genom rättvisare och effektivare regler. Det är av central betydelse att det inrättas en internationellt erkänd referensram på konkurrensområdet som omfattar minimiregler för konkurrens, säkerhet, kvalitetsstandarder, sociala rättigheter, skydd av barn, miljöskydd och intellektuell äganderätt. Det vore orealistiskt att tro att den europeiska allmänheten skulle ge sitt stöd utan dessa garantier.

7.5

För det tredje får inte Lissabonstrategin strida mot den europeiska sociala modellen, eftersom det är denna modell man vill bevara.

7.5.1

Det är viktigt att ta farhågor rörande reformernas omfattning och sociala kostnader på allvar. Folk måste bli medvetna om att dessa reformer krävs för hållbarheten i den europeiska utvecklingsmodellen i en öppen ekonomi. Lissabonstrategins centrala mål måste vara att säkerställa den europeiska sociala modellens fortsatta livskraft, en modell som medborgarna värderar högt, i enlighet med stadgan om grundläggande rättigheter, och samtidigt se till att denna modell går att förena med kraven på konkurrenskraft.

7.5.2

Lissabonstrategin måste också i full utsträckning beakta miljöfrågorna. Åtagandena från Göteborg 2001 bekräftar och förstärker den vilja att förena en konkurrenskraftig ekonomi med hög livskvalitet som kom till uttryck i Lissabon.

7.6

För det fjärde är det tydligt att Lissabonstrategins framgång är avhängig av starkare partnerskap på en europeisk, nationell och regional nivå, både mellan olika stater och med företrädare för intressegrupper inom näringsliv och samhälle, inklusive samt arbetsmarknadsparterna. Under de första åren av genomförandet av Lissabonstrategin misslyckades alltför många stater med att fullt ut involvera arbetsmarknadens parter då genomförandet av reformerna utarbetades. Man samrådde knappast med arbetsmarknadsparterna, och de fick mycket lite utrymme i de årliga lägesrapporterna. Under de fem år som återstår innan Lissabonmålen skall vara uppnådda får sådana misslyckanden inte upprepas. Målen kommer inte att nås om inte det civila samhället informeras, medvetandegörs, engageras och till och med mobiliseras.

8.1.1

Medlemsstaternas regeringar bör ta ett tydligare och aktivare ansvar för genomförandet av Lissabonstrategins dagordning. Det är av central betydelse att medlemsstaterna, regeringarna och de nationella parlamenten har initiativet i fråga om strategin. Medlemsstaterna bör utarbeta tydliga planer med tidsgränser för de åtgärder de avser vidta för att uppnå de Lissabonmål som man kommit överens om vid uppföljningstoppmötena.

8.1.2

Man måste erkänna Lissabonstrategins verkliga betydelse: det är en mycket ambitiös dagordning för att bygga ett europeiskt samhälle som präglas av välstånd, välfärd, konkurrenskraft, social integration och stor medvetenhet om miljödimensionen. Med denna utgångspunkt är det mycket viktigt att kommunicera mer aktivt med arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhället. Lissabonstrategin har alltför mycket setts som enbart en ekonomisk dagordning.

8.1.3

Den öppna samordningsmetoden måste stärkas: Den årliga jämförande analysen måste göras mer detaljerad, och medlemsstaterna måste tydligare kunna visa om det finns strukturella eller andra hinder för uppnåendet av de mål som beslutats gemensamt.

8.2.1

Stabilitets- och tillväxtpakten måste utvecklas så att den blir ett instrument för tillväxt och förbättrad produktivitet. Stabilitetsmålen bör avse hela ekonomiska cykler och inte enskilda år. För att stödja efterfrågan krävs en makroekonomisk policymix utan inre motsättningar.

8.2.2

ECB bör ta större hänsyn till de bredare ekonomiska konsekvenser som dess beslut har, och i fråga om inflationskontroll agera på ett sätt som stöder Lissabonmålen.

8.2.3

När regeringarna samordnar den ekonomiska politiken mellan (och inom) medlemsstaterna bör de ställa upp resultatmål och bevaka nyckeltal som visar om resultaten uppnåtts.

8.2.4

Sammanhållningspolitiken måste utformas så att den aktivt stärker förbättringar i konkurrenskraften, vilket i sin tur kommer att bidra till att minska inkomstskillnaderna inom gemenskapen. Som en del i sammanhållningspolitiken bör en uppförandekodex för användningen av statligt stöd antas.

8.3.1

Dagordningen för genomförandet av inre marknaden, som nu utvidgats till 25 medlemsstater, måste ägnas särskild uppmärksamhet. Kommissionen bör inkludera en detaljerad rapport om kvarstående frågor i fråga om genomförandet i de årliga utvärderingarna av Lissabonstrategin.

8.3.2

Många åtgärder i fråga om inre marknaden borde ha genomförts för länge sedan och måste antas omedelbart: förordningen som avskaffar dubbelbeskattning inom inre marknaden, ett enkelt, effektivt och billigt gemenskapspatent som omedelbart görs tillgängligt samt en välavvägd nystart för en verklig inre marknad för tjänster.

8.4.1

EIB och EIF bör öka sina insatser för att identifiera, prioritera och strukturera projekt och program för investeringar i innovation, från både den offentliga och den privata sektorns sida, i samarbete med kommissionen och medlemsstaterna. EIF bör fortsätta att ta itu med behovet av hög tillväxt och innovativa små och medelstora företag genom att erbjuda riskkapital, genom sitt uppdrag gentemot de små och medelstora företagen och genom att främja möjligheterna till finansering från EIB.

8.4.2

Kvalitetsbegreppet (kvalitet i fråga om varor, tjänster, reglering, styresskick, sysselsättning, miljö och förhållandet mellan arbetsmarknadens parter) är centralt för genomförandet av strategin och bör ingå som en del i den årliga utvärderingen av vilka framsteg som gjorts på nationell nivå och EU-nivå.

8.5.1

Socialpolitiken måste erkännas som en förutsättning för konkurrenskraften och produktiviteten, och vice versa. En reviderad socialpolitisk dagordning måste tas fram för den utvidgade unionen. Detta bör ske i form av en stadga för hållbar social utveckling som skulle omfatta de centrala socialpolitiska områdena och fastställa grundläggande medborgerliga rättigheter.

8.5.2

Fyra socialpolitiska områden är särskilt viktiga för främjandet av konkurrenskraften: sysselsättningspolitiken, äldre arbetstagare, en aktivare politik för social integration samt hälsovård, inklusive förhållandet mellan hälsa, socialt skydd och miljön. Det behövs nya initiativ på alla dessa områden i kombination med intensivt samråd mellan EU, de nationella regeringarna och arbetsmarknadsparterna.

8.5.3

Uppbyggnaden av ett kunskapssamhälle kräver stora resurser för både grundutbildning och fortbildning. Det livslånga lärandet är på frammarsch i alla medlemsstater, men måste utvecklas ytterligare, bl.a. med livslångt lärande även på avancerade nivåer. Kommissionen bör i samråd med arbetsmarknadsparterna utforska möjligheterna att fastställa en europeisk stadga om livslångt lärande, inbegripet alternativa finansieringsmöjligheter.

8.5.4

EU måste anta en mer aktiv gemensam invandringspolitik, i överensstämmelse med Europeiska rådets slutsatser från Tammerfors och Thessaloniki. Av demografiska, ekonomiska och sociala skäl kommer invandringen till Europa under de närmaste åren att förbli en viktig fråga. Enligt Lissabonstrategin måste EU ha en överskådlig lagstiftning för mottagning av legala invandrare, en välfungerande samordning mellan invandringspolitiken och sysselsättningsstrategin samt nya strategier för integration och diskrimineringsbekämpning.

8.6.1

Forskning, både grundforskning och tillämpad forskning, utgör en hörnsten i kunskapssamhället. Företagen i EU släpar efter och når inte målen för ökade investeringar i forskning, och detsamma gäller regeringarna. Mer resurser kan skapas genom offentlig-privata partnerskap för forskning. EU måste föra en aktiv politik för att locka forskare utifrån och uppmuntra europeiska forskare som är verksamma på annat håll att återvända.

8.6.2

Kommissionen bör lägga fram en plan för hur man skall öka forskningsinvesteringarna, för hur man bättre kan samordna EU-program med nationella program och för inrättandet av ett europeiskt forskningsråd.

8.6.3

Överföringen av kunskap från forskning till industriell tillämpning är ineffektiv och långsam i EU i jämförelse med USA. Kommissionen bör lägga fram en konkret plan med åtgärder för att främja kunskapsöverföringen för industriella tillämpningar.

8.6.4

Små och medelstora företag är i särskilt stort behov av tillgång till forskning och stöd för att kunna införa avancerade tekniska lösningar. EIB bör tillsammans med kommissionen utveckla olika sätt att ytterligare främja denna kunskapsöverföring.

8.7.1

Lissabonstrategin har också en tredje pelare, nämligen miljödimensionen. Utvecklingen av miljövänlig teknik måste främjas mer aktivt. Gemensamma offentlig-privata satsningar bör utvidgas till att omfatta områdena energiförsörjning och transporter. I ett längre perspektiv kan viktiga samverkanseffekter uppnås genom miljösektorn.

8.7.2

Hållbar utveckling måste ingå som en självklar del i Lissabonstrategin under de närmaste fem åren, men tidsperspektivet bör sträcka sig långt bortom 2010. Den reviderade strategin för hållbar utveckling bör innehålla konkreta åtgärder som är förenliga med Lissabonstrategins andra ”halvlek”.

8.8.1

Lissabonstrategin måste återbördas till Europas medborgare! Det organiserade civila samhället och arbetsmarknadsparterna måste spela en tydligare och större roll i genomförandet av Lissabonstrategin. EESK ger sitt fulla stöd till rådets uttalande i detta sammanhang.

8.8.2

Om det verkligen skall gå att nå Lissabonmålen måste EU använda ett sammanhängande, dynamiskt och progressivt arbetssätt, när det gäller både unionens mål och den institutionella dynamiken. Det nya europeiska konstitutionella fördraget är troligtvis den viktigaste symbolen för dessa mål, och det måste förklaras på ett övertygande sätt, antas av medlemsstaterna och vinna EU-medborgarnas stöd.

8.8.3

EESK skulle därför gärna se att en ”ny Lissabonstrategi” bygger vidare på den metodik som tillämpades i samband med ”Europa 92”. Genom att bygga vidare på redan befintlig praxis kan man sammanfatta rapporternas politiska riktlinjer, den inre marknaden, sysselsättningen och Lissabonstrategin i en enda tydlig strategisk åtgärdsplan med en tidsplan, och av denna sammanfattning skall tydligt framgå vilka åtgärder som förväntas vidtas av vem (kommissionen, rådet, medlemsstaterna), när och på grundval av vilken beslutsprocess.

8.8.4

På nationell nivå kan de ekonomiska och sociala råden spela en mycket viktig roll, tillsammans med arbetsmarknadsparterna och olika organisationer i det civila samhället. Genomförandet av Lissabonstrategin kan ge dessa råd en särskild roll.

8.8.5

På EU-nivå är EESK redo att aktivt ta ansvar för att stödja genomförandet och följa upp Lissabonstrategin, i nära samarbete med arbetsmarknadsparterna och det civila samhällets organisationer på europeisk nivå.

8.8.6

Informera EU-medborgarna om Lissabonstrategin! Betona strategins slutmål: att bygga ett välmående välfärdseuropa med stor konkurrenskraft, präglat av medvetenhet om miljöfrågorna. Strategin kan aldrig genomföras med framgång utan medborgarnas aktiva deltagande. EESK avser att bidra aktivt till denna informationssatsning.

8.8.7

Genomförandet av Lissabonstrategin kräver en tydlig politisk samstämmighet på både EU-nivå och nationell nivå. Strategins tre pelare erbjuder unika möjligheter till samordningseffekter i ekonomiskt, socialt och miljömässigt avseende. Lissabonstrategin behöver ny fart, med de tre pelarna och en samstämmig, gemensam politik.