1.

Ska artikel 5.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 (1) av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område jämförd med principen om att den nationella domstolen måste säkerställa processuella rättigheter för ett effektivt skydd av de rättigheter som följer av unionsrätten tolkas så, att en nationell domstol som utreder var gäldenären har sin stadigvarande vistelseort som förutsättning för genomföra ett ensidigt formellt förfarande utan bevisupptagning, såsom betalningsföreläggande, i enlighet med nationell rätt, ska betrakta varje skälig misstanke om att gäldenären har sin stadigvarande vistelseort i ett annat EU-land som att rättslig grund för att ett betalningsföreläggande kan utfärdas saknas respektive som stöd för att beslutet om betalningsföreläggande saknar laga kraft?

2.

Ska artikel 5.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område jämförd med principen om att den nationella domstolen måste säkerställa processuella rättigheter för ett effektivt skydd av de rättigheter som följer av unionsrätten tolkas så, att en nationell domstol som utfärdar ett betalningsföreläggande mot en viss gäldenär och sedan konstaterar att denna gäldenär i själva verket inte har någon stadigvarande vistelseort i domstolsstaten är skyldig att på eget initiativ ogiltigförklara det utfärdade betalningsföreläggandet, om denna omständighet enligt nationell rätt utgör hinder för att ett betalningsföreläggande utfärdas, även om det inte finns någon explicit lagbestämmelse om detta?

3.

Om fråga [2] besvaras nekande: Ska de däri angivna bestämmelserna tolkas så, att de innebär att en nationell domstol är skyldig att ogiltigförklara det utfärdade betalningsföreläggandet när den har genomfört sin bedömning och med visshet har konstaterat att gäldenären inte har någon stadigvarande vistelseort i det land där den domstol vid vilken talan har väckts, är belägen?